Flickorna som tvingas tigga

De är fortfarande bara barn. Vissa bortgifta och tvingade att tigga av sina svärföräldrar. Andra utnyttjade av sin egen mamma och pappa. Så varför gör inte svenska myndigheter sitt jobb?

Läs del 1 här, Tiggeridebatten som svek de utsatta

Betina var 13 år när hon kom med familjen till Borlänge och placerades utanför Ica Trumpeten för att tigga. Hon hade tiggt förut, i Grekland, men den här gången var det annorlunda. Framför allt var det frågorna som hon ideligen fick från de som passerade. Varför sitter du här? Varför går du inte i skolan? Och så var det kylan, våren passerade och sedan sommaren och hösten, och vintern i Dalarna var en annan än den i hemlandet Bulgarien. Hon frös så hon skakade, men satt kvar. Föräldrarna hotade att gifta bort henne och hon visste vad som då skulle hända. I den nya familjen skulle hon stå lägst i rang, kanske bli misshandlad, tvingas föda barn. Hon ville inte det. Hon ville leva.
Och så var det Elinor, kvinnan som tog kontakt med Betina och till slut frågade: Hur mycket är du beredd att offra? Skulle du kunna ge upp din egen familj och lämna allt?
När Betina fick frågan hade hon tiggt på olika orter i Dalarna i ett år. Det gick ytterligare ett år innan hon bestämde sig. Det var januari och kallt, hon fick inte särskilt mycket i koppen och föräldrarna var missnöjda och arga. Hon ringde Elinor. Ja, hon var beredd att lämna allt.
Elinor och Elinors mamma hämtade Betina utanför butiken. På stolen lämnade de ett brev: ”Var inte oroliga – flickan som satt utanför Trumpeten har fått hjälp att förverkliga sina drömmar om ett bättre liv, vi sänder henne varma tankar och lyckönskningar.”

När föräldrarna upptäckte att Betina var borta gick de till polisen och gjorde en anmälan. Medier rapporterade om den försvunna flickan och misstanken att hon blivit bortrövad. Men snart upprättades en ny anmälan om misstänkt människohandel och polisen inledde en förundersökning. 
Ett par månader senare, i maj 2018, dömdes föräldrarna för människohandel till två års fängelse och utvisning. Betina gick i skolan, bodde i ett familjehem och ville stanna i Sverige. Människor i hennes närhet försäkrade henne om att hon skulle få stanna och hon skickade in en ansökan om uppehållstillstånd. 

Betina är ett av de minst 74 barn som de senaste fem åren har misstänkts tvingats tigga på gator i Sverige. Hos polisen finns 63 anmälningar gjorda mellan 1 januari 2015 och 14 augusti 2021. Vissa nämner flera barn, det kan därför sammantaget handla om över 80 barn, enligt Faktums beräkningar. 
Det yngsta barnet är en flicka vars ålder uppskattas till 7–10 år. Hon gick runt i Umeå med en mugg när hon omhändertogs. En annan flicka greps i Sigtuna i samband med en stöld och uppgav att hon var tolv år. Hon kördes till socialtjänsten där hon berättade att hon var i Sverige med sina föräldrar och att de sov i en bil. På kvällen kom fem personer till polisstationen, en av männen utgav sig för att vara flickans make och sa att de hade varit gifta i en månad. Han kunde inte uppge hennes fullständiga namn men påstod att hon var 14 år.

I en annan anmälan, från februari 2021, hade socialtjänsten och polisen i Uppsala sett en flicka sitta och tigga utanför ett systembolag. Det visade sig att hon var gift, föräldrarna hade betalat en brudgåva och skrivit över vårdnaden till svärföräldrarna. Nätterna tillbringade hon i en bil på en parkering. Om dagarna tiggde hon. Hon misstänktes ha gifts bort och utnyttjats för tiggeri och placerades på ett tryggt boende.
I de här tre fallen slutade anmälan med att utredningen lades ner. Med undantag för sex anmälningar slutar alla utredningar på samma sätt. I de flesta fall har de misstänkta inte förhörts, i många fall har inte heller målsäganden förhörts. 

I ett fall i Linköping sommaren 2019 har en flicka kommit från Rumänien tillsammans med sin mamma och bror. Enligt uppgifter till polisen har hon tvingats in i tiggeri. Trots det återförs hon till mamman flera gånger på grund av sin låga ålder. 
Under samma period som Betina satt och tiggde utanför Ica i Borlänge arbetade Charlotta Thorelius på Länsstyrelsen i Stockholm med att sprida kunskap om hur man kan bekämpa människohandel med barn. Att barn utnyttjades för tiggeri var väl känt i Europa medan svenska myndigheter främst hade arbetat med sexuell exploatering. Charlotta Thorelius gav bland annat råd och stöd till  socialtjänster runt om i landet. Hennes budskap var enkelt. 
– De här barnen ska behandlas på samma sätt som svenska barn. 

Men även om budskapet var enkelt, säger hon att man får ha respekt för att det i praktiken är mer komplicerat. Utrikesdepartementet ska kopplas in samt sociala myndigheter i hemlandet och polisen. Det finns dessutom etiska dilemman för socialtjänsten som i vanliga fall arbetar med att skapa tillit med både föräldrar och barn. Nu fick de rådet att inte lita på vårdnadshavare som visade upp papper på att de hade vårdnaden om barnet. Istället skulle de ringa polisen för att få hjälp att kontrollera dokumenten.
– Det visade sig i flera fall att dokumenten var förfalskade och  att föräldrarna i hemlandet  inte visste  var deras barn var eller vad de blev utsatta för i Sverige. Men det tog tid att få kunskapen, om att barn exploateras inom tiggeri, att landa.

En del menade att de inte kan misstänkliggöra människor från vissa länder och jaga fattiga som försöker överleva.
– Men vi var tydliga med att barn under inga omständigheter ska tigga.

Trots det arbete som utfördes under flera år av Charlotta Thorelius och hennes kollegor på Länsstyrelsen i Stockholm, verkar svenska myndigheter fortfarande ha svårt att hantera tiggande barn. Faktum har varit i kontakt med landets regionkoordinatorer. Koordinatorerna har spetskompetens gällande prostitution och människohandel och ska vara ett stöd åt polis och socialtjänst. De uttrycker stor frustration över hur polis och socialtjänst hanterar barn som tigger.
Kritiken handlar främst om att socialtjänsten ogärna går in med ett tvångsomhändertagande, LVU. Ofta görs ingen utredning vare sig här eller i hemlandet. Barn skickas bara hem, eller släpps i väg med en potentiell förövare. Eller så agerar man för sent. 
– I flera barnärenden där jag varit inblandad har socialtjänsten inte åkt ut i tid, vilket gör att barnet hunnit försvinna, säger Mia Schyberg, polisanställd i Dalarna och tidigare regionkoordinator i samma område. 

Ett annat misstag hon anser att socialtjänsten fortfarande begår är att de inte kontrollerar om barnen är här med sina egna vårdnadshavare. Hon berättar om ett fall som socialen släppte där barnen bodde i en bil. När Mia Schyberg frågade socialen vem barnen var här med svarade de: ”De sa att de var här med mamma och pappa”. 
– Sa? Socialtjänsten måste harkla upp sig, göra ett mer gediget jobb och ta hjälp från oss som kan detta. Vi har en lång väg att gå när socialtjänsten nöjer sig med att kolla att de här barnen verkar må bra för stunden, säger Maria Schyberg. 

Hon kan förstå att man inte har kunskap, men det är något annat att inte ta emot den kunskap som andra besitter.

Även polisen får kritik. Det tar ofta för lång tid innan barnen hörs, om de alls hörs och förundersökningar inleds ibland inte förrän efter flera månader när barnen redan lämnat landet. Jenny Selenius, regionkoordinator med fokus på barn i Stockholm, menar att bilden av ett brottsoffer måste breddas.
– Polisen och socialtjänsten inser inte alltid att dessa barn har blivit utsatta för ett brott. Det finns en förlegad bild av hur ett brottsoffer ser ut och beter sig. I samtliga ärenden där jag har varit inblandad har barnet utfört ett arbete, men de har ändå inte bedömts som brottsutsatta.
– De här barnen har ingen skolgång, ingen fritid, inget ordnat boende, ingen toalett, inget rinnande vatten. Men man ställer inte ens de frågor som bör ställas ur ett barnrättsperspektiv. I vilket syfte befinner sig barnen här? Vad gör de om dagarna? Om det är försörjning så måste man ställa frågan vart pengarna går och till vem? 

Ett problem är att de grupper som barnen ingår i flyttar runt i landet. En del kan ha blivit avhysta från tre, fyra olika kommuner. Då har de varit i kontakt med minst fyra olika socialsekreterare och fyra olika poliser. Innan någon agerar kan barnet ha försvunnit.
Det finns också stora skillnader i hur socialtjänsten agerar menar Åsa Ekman, regionkoordinator för Region Väst, där Västra Götaland och Halland ingår. Nyligen hade hon ett ärende med en mamma som tiggde med tre små barn. Men mamman misstänktes inte för brott av vare sig polisen eller socialtjänsten. I andra fall kan det vara precis tvärtom. 
Ännu svårare blir det om barnet själv inte anser sig vara utnyttjad utan bara gör som hen blivit tillsagd. 
– Socialtjänsten har ingen aning om hur det här barnet har det. Hade det varit ett svenskt barn så hade man gjort en utredning. Barn hanteras olika beroende på var de kommer ifrån. Men alla barn har rätt till skolgång och det är olagligt att exploatera. Vi måste markera och signalera att det inte är okej. Man borde alltid göra ett omedelbart LVU, och utreda barnets situation här i Sverige och i hemlandet, säger Åsa Ekman.
Varför tror du socialtjänsten agerar som de gör?
– Jag vet inte varför, det är komplexa ärenden där ingen pratar eller berättar, det är svårt att föreställa sig hur illa det är. Det kan vara svårt att förstå brott mot anhöriga, där föräldern är förövaren. Och barnen har svårt att föreställa sig vilka möjligheter och rättigheter de egentligen har. 

Eva Norlin, regionkoordinator för norra Sverige berättar att de ibland får höra att barnen själva vill tigga.
– Med vår lagstiftning ska man inte kunna komma undan med det. 

När Betina, flickan som tiggde i Dalarna, försvann från sin plats hade Elinor kört henne till ett säkert boende i Västerås. När myndigheterna förstod att hon kan ha varit utsatt för människohandel uppstod ett bråk mellan socialtjänsterna i Borlänge och Västerås om vem som hade ansvaret för Betina.

Mia Schyberg var då regionkoordinator.
– Jag fick guida socialtjänsten och det var helt avgörande. De skulle annars inte ha tagit ett beslut om omhändertagande, utan bara gjort en akut skyddsinsats och sedan skickat hem henne. Det är ett jättebekymmer. Jag fick stånga mig blodig eftersom socialtjänsten inte såg detta som ett problem.

Tomas Ahlin är socialchef i Borlänge. Enligt honom har de inte förändrat sitt arbetssätt efter Betina.
– Nej, egentligen inte. Vi har jobbat på samma sätt hela tiden. Om vi får in en anmälan så åker vi ut för att träffa barnen, men de är inte lätta att få tag på. När vi kommer dit är det inget barn där, eller så springer de in på Ikea om de stått där utanför.
När ni väl får tag på barn som tigger, omhändertar ni dem direkt då?
– När vi träffar barn och pratar med föräldrar är det oftast på ytan inget som är konstigt. Vi får ingen bild av att det pågår något annat bakom, skulle vi bara få en vink av barnet att det inte vill, då agerar vi.
Hur kan ni veta vad barnet vill och inte vill?
– Nej, det kan vi inte veta, men vi har inga möjligheter att agera när de säger att det är bra och vi inte har något annat att ta på. Det vill mycket till för att man ska få gå in med de maktmedlen som ett omhändertagande ger. Men det räcker att någon säger att de inte vill, då går vi in med tvångsåtgärder. 
Enligt den nya exploateringslagstiftningen ska det inte spela någon roll om barnet vill eller inte. 
– Ja, jag vet det, jag känner till den nya lagstiftningen. Men jag tror inte att alla andra socialtjänster tar LVU heller. 
Regionkoordinatorerna är väldigt kritiska till att man inte gör ett omedelbart omhändertagande och att man inte säkerställer identiteten. 
– Det är klart att vi måste säkerställa identitet. Om man inte kan det är det självklart att man måste gå vidare, men då bygger det på att vi  tar hjälp av polisen eftersom vi inte har makten att tvinga någon att legitimera sig. Vi behöver samarbeta med andra kring detta över kommungränserna också. 
Men som jag förstår det är det inte rutin att göra ett omedelbart omhändertagande?
– Det jag kan säga är att det inte är rutin hos oss att ta LVU i det läget, vi gör inte det per automatik. Vi tycker inte alltid att det finns skäl till det bara för att ett barn tigger. Det handlar också om LVU-lagstiftningen, vad vi har för maktmedel. 
– Vi har också haft en diskussion kring detta. Det finns ju många svenska barn som samlar ihop pengar till allt möjligt, de tigger ju också, skulle de också omhändertas? Vi kan inte omhänderta barn bara för att de är utlänningar.
Men det är väl en väldig skillnad på barn som samlar in pengar till en klassresa och de här barnen som kanske bor i en bil och inte går i  skolan? 
– Det är en väldig, väldig skillnad, men det du pratar om är att man per automatik ska ta ett LVU när det sitter ett barn utanför en affär och tigger. Jag vet inte vad det finns för möjligheter till det, men jag får stämma av det med vår nya regionkoordinator. Är det något vi inte förstått? Jag ska prata med henne. 
Hur tänker du i dag kring det som hände Betina, att en socialsekreterare till och med gick förbi henne och inte gjorde något?
– Det är inte enkelt att veta vad ska man göra. Om du är på semester och inte jobbar med det här fallet och går förbi, är du då skyldig att agera? 
Semester? Betina satt ju där under en väldigt lång tid?
– Ja, det finns många bilder i det här, får vi in en anmälan om barn som tigger så gör vi allt vi kan för att hitta de här barnen och i det här fallet lyckades vi till slut. Vi agerade.

Ulrika Jansson var en av de poliser som deltog i förundersökningen av Betinas föräldrar. När Sveriges Radios program Kaliber i februari 2019 sände ett program om Betina sa Ulrika Jansson att hon skämdes å polisens vägnar. En åsikt hon håller fast vid i dag.
– Det är klart jag skäms när polisen inte utreder en flicka som sitter och tigger, säger hon.

Vittnen som hörde av sig till polisen blev hänvisade till socialtjänsten som i sin tur hänvisade till polisen. Resultatet blev att Betina blev kvar utanför butikerna med sin mugg. 
Ett generellt problem när det handlar om tiggande barn är att polisen inte gärna bedriver spaning utan vill få bort barnet så fort som möjligt. Det innebär i sin tur att barnet får svårt att förstå att de är exploaterade och ogärna vittnar.
– Då mår de fortfarande ganska bra, de har inte suttit ute året runt dagarna i ända. De måste känna sig utnyttjade innan de förstår att de är det, säger Ulrika Jansson.

Kort efter att Betinas föräldrar dömdes inledde polisen ytterligare två förundersökningar om flickor som satt vid butiker och tiggde, en i Borlänge, en i Falun. Flickan i Borlänge var 17 år och gravid. Till polisen sa hon att hon kommit med sina föräldrar men att de återvänt till hemlandet. Hon hade då stannat med sin moster. Polisen genomförde 28 förhör men kunde inte identifiera någon misstänkt. Efter tre månader lades utredningen ner.
Också flickan som tiggde i Falun var gravid. Hon var 15 år och hade kommit med sin moster och morbror efter att föräldrarna hade betalat resan. Hon var gift med en 16-årig pojke som var kvar i Bulgarien. Till skillnad från flickan i Borlänge, som fick bo kvar hos mostern, placerades den här flickan i ett familjehem. Efter flera försök lyckades hon rymma och utredningen lades ner. 
Det finns också flickor som tiggt utanför butiker men där polisen inte har inlett en utredning utan lämnat över dem till socialtjänsten. 
Vad händer med dem då?
– Det undrar vi också, de är inte så villiga att berätta det för oss, säger Ulrika Jansson. 

Betina vars föräldrar dömdes för människohandel hade varit i Sverige i nästan fyra år när Migrationsverket avslog hennes ansökan om asyl. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen. Bland handlingarna fanns två intyg. Ett var från Mia Schyberg, regionkoordinator i region Bergslagen. Hon beskrev den hotfulla stämningen i tingssalen där föräldrarna fick ledas ut för att de hade hotat Betina och ett vittne. Hon skrev också att Betina hade gått i svensk skola i fyra år och planerade att ta körkort och plugga vidare. Mia Schyberg hade varit i Bulgarien och pratat med de sociala myndigheterna, ett besök som övertygat henne om att myndigheterna inte skulle skydda Betina mot hennes släkt. Det andra intyget var från IOM, en internationell organisation som hjälper brottsoffer att återvända till hemlandet och få hjälp där. IOM avrådde starkt från att tvinga Betina att återvända till Bulgarien.
Men också Migrationsdomstolen sa nej.

Mia Schyberg:
– Vi blev helt chockade, vi hade ju nästintill lovat att hon skulle få stanna. Hon var arg, jättearg och förbannad. Varför hjälper ni mig inte! Här har vi lyckats få en flicka att gå igenom hela rättsprocessen och fått den första fällande domen i sitt slag, och så utvisas hon, det var så absurt! Det var ett hårt pris att betala för henne och hon spände ögonen i oss allihop och sa att hade ni gjort rätt från början så hade jag aldrig suttit och tiggt. 

Domen var väntad, men ändå skandalös, säger Madeleine Sundell, jurist och nationell samordnare för Frälsningsarméns arbete mot människohandel. Hon menar att det tyvärr är praxis för svenska domstolar att bortse från barnets bästa och en rad internationella konventioner Sverige skrivit under. Inte minst barnkonventionen som ju nu också blivit svensk lag. 
– Flickan har blivit utsatt i ett annat land. Hon kan inte söka skydd vare sig hos sin familj, i Sverige eller i sitt hemland. Det är så mycket dubbel utsatthet som det kan bli. Hon har dessutom medverkat i hela rättsprocessen. Det är oerhört modigt. Hon riskerade hela sin framtid och vad fick hon för det? Jag skäms över att svenska rättsväsendet inte ser detta som särskilt ömmande omständigheter. 

I domen menar rätten att skyddet flickan kan få i Bulgarien motsvarar det hon kan få i Sverige, eftersom Bulgarien är ett EU-land.
– Att en sådan bristfällig argumentation och nulägesanalys får vinning i en svensk domstol är ytterst upprörande. Att man inte har bättre kunskap än så. Det finns många länder inom EU som har stora problem med att ge myndighetsskydd som lever upp till de mänskliga rättigheterna.

Men det gick trots allt bra för Betina, tack vare hennes egen drivkraft. Mia Schyberg berättar att Betina tillbringade ett par månader i Bulgarien efter att hon utvisats, sedan lyckades hon ta sig tillbaka till Sverige på egen hand. Faktum har varit i kontakt med Betina som inte vill delta i en intervju då hon har fullt upp med studier och arbete. 
– Nu gör hon det hon alltid drömt om, säger Mia Schyberg. Hon är väldigt glad, pluggar och jobbar extra som servitris. Det är en kaxig tjej. 

Fotnot: Betina heter egentligen något annat.

Människoexploatering är ett nytt brott

2018 skärptes straffet för människohandel och ett nytt brott infördes i brottsbalken: människoexploatering. Den som genom bland annat genom olaga tvång, utnyttjande av beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri gör sig skyldig till människoexploatering.
Vad gäller barn behöver det inte funnits olaga tvång eller utnyttjande av beroendeställning eller svåra situation för att brottet ska ha skett.

Misstänker du människohandel?
Är du yrkesverksam eller arbetar ideellt och behöver råd och vägledning?
Ring 020-390 000

Offer får hjälp att återvända

Organisationen IOM (International Organization for Migration) är knuten till FN och hjälper människor som fallit offer för människohandel att återvända till sina hemländer. IOM kan exempelvis ordna nya id-handlingar, hemresa, boende och ibland även försörjning och utbildning. Barn får hjälp med skolgång och kan bli placerade i   familjehem. 
Madeleine Sundell, jurist och nationell samordnare för Frälsningsarméns arbete mot människohandel är kritisk till IOM:s insatser. Hon menar att utsatta barn inte alltid får den hjälp eller det skydd de behöver.
– Vi hade för något år sedan ett   fall med en pojke med särskilda behov som hade varit utsatt för   människohandel. Vi blev lovade   att han skulle få skydd och   stöd på ett specialiserat boende, men han placerades på ett   dåligt barnhem i Bulgarien där   det inte alls fanns någon kompetens att hantera barn med trauma. 

IOM menar att de av sekretesskäl inte kan kommentera enskilda ärenden men betonar att deras stöd alltid sker i samverkan med aktörer i Sverige och i hemlandet. Och att de följer upp sina ärenden.

Mamma lärde mig att tigga

Två flickor omhändertas när de tigger i   Göteborg. Senare döms deras mammor för människoexploatering. Under rättegången är flickorna motsträviga brottsoffer som gör allt för att rädda sina mödrar från fällande dom.

– Jag vill inte ha några frågor, jag vill bara åka hem.
Flickan som vi kan kalla Catalina är 17 år. I salen i Göteborgs tingsrätt är hon med via länk från Gävle. Hon ser på sin mamma som iklädd Kriminalvårdens gröna kläder sitter på en stol mellan tolken och advokaten. Mamman grät högljutt när hon leddes in i salen och fick en tillsägelse av domaren som sa att hon får gå tillbaka till cellen om hon inte kan vara tyst. Nu ser hon på sin dotter, ler hastigt, och börjar gråta igen. Domaren vänder sig mot henne.
– Du får vara tyst annars åker du ut härifrån!

Två månader tidigare lade två poliser märke till flickan som satt och tiggde utanför systembolaget på Backaplan. När polisen fick tag på flickans mamma och bröder som hade hennes legitimation, visade det sig att hon var minderårig. Hon kördes till ett skyddat boende. När hon förstod att hon inte skulle få träffa sin mamma blev hon ”mycket ledsen, näst intill panikslagen”, som en polis beskrev det. Polisen noterade även att flickan verkade yngre än sin ålder, hade svårt att förstå också enkla frågor och ofta tappade tråden.
Under förhandlingen i tingsrätten är hon ett motsträvigt brottsoffer. Hon säger att hon vill hem och att mamman har ont i ryggen och har suttit inlåst i två månader. På åhörarplats sitter tre unga män, två av dem är hennes bröder. En av bröderna är märkbart orolig. I pausen går han fram till åklagaren, för ihop sina händer och säger med låg röst: ”Snälla åklagaren släpp min mamma fri.”

Två dagar senare leds en annan kvinna in i en av rättsalarna i Göteborgs tingsrätt. Hon är syster till mamman i den första rättegången och häktades samma dag för samma brott. Även hennes 17-åriga dotter, som vi kan kalla Daniela, omhändertogs efter att polisen sett henne tigga på Tuve torg. 
Kvinnan sätter sig ner med blicken fäst på dottern som redan finns på plats, hon lägger handen på hjärtat och mumlar något. Rösten är plågad, men vad hon säger går inte att urskilja. De har inte setts på åtta veckor, nu sitter de mitt emot varandra i en rättssal. Mamman ser härjad ut. Daniela som har tillbringat två månader i ett familjehem har varje hårstrå strängt kammat till en prydlig knut i nacken och små guldringar i öronen. Hon är välsminkad och välklädd i svart med skinande vita Adidasskor. Hon ser först på sin mamma utan att röra en min, men sedan börjar tårarna stilla rinna. 
Åklagaren går igenom vad målet handlar om. Sedan vänder han sig mot Daniela och börjar ställa sina frågor. Daniela vänder sig bort från honom, mot tolken och behåller sin blick riktad på tolken under hela utfrågningen.  

Åklagaren: Du har berättat tidigare att du kom hit för att tigga. I ett av förhören med polisen fick du frågan vem som lärde dig att tigga, du svarade: 
”Det var mamma, hon sa bara vad jag skulle säga till folk.”
Mamman brister ut i ett klagade ljud, men tystas av domaren. 
Åklagaren: Stämmer det att din mamma lärde dig att tigga?
Daniela: Jag sa det för att jag var rädd, därför sa jag så. Jag satte mig för att tigga, men min mamma kom och sa nej, det får du inte! Men jag lyssnade inte. 
Åklagaren: I förhöret sa du även så här om vad som hände med pengarna: ”Hon sparar på dem och sen åker vi hem med dem och är rädda om dem så att det ska räcka hemma. Då är vi hemma tre–fyra månader och har pengar till mat.”
Åklagaren: Är det inte naturligt att även du bidrar till familjens försörjning? 
Daniela: Nej, jag behöver inte det, mamma tillåter det inte. 

Misstänkt människohandel mot barn ska skyndsamt polisanmälas om det inte strider mot barnets bästa, enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Frågan är om en rättsprocess alltid gynnar barnet? 
Rosita Grönfors driver Sveriges enda kvinnojour för romska kvinnor. De jobbar främst med att kvinnorna ska våga anmäla våld och med att förbättra socialtjänstens kunskaper om romska kvinnors situation. Hon tycker att de gör ett viktigt och bra arbete, men när det gäller romska flickor som tigger på gator runt om i Sverige känner hon sig maktlös och frustrerad. 

Hon menar att den enda åtgärden som görs från myndigheternas sida ofta är att skicka hem dem, istället för att säkerställa deras rättigheter. Samhället skadar mer än det hjälper när det inte finns något skyddsnät, säger hon. Men hon är noggrann med att skilja på olika flickors situation. Hon betonar att en flicka som är här och tigger med mamma, pappa och bröder inte är lika utsatt. 
– Om man drar de föräldrarna inför rätta för människoexploatering så tänker man jättebyråkratiskt. De kanske har fått låna pengar till resan hit för att tigga och panta burkar. De är inte kriminella, de är bara en familj som försöker hålla ihop och överleva. De har inget val. Varför hjälper vi inte dem istället? Man borde tänka att det är starkt av dem att hålla sig till att tigga och panta burkar istället för att bli kriminella, stjäla och råna. Nöden har ingen lag.

Samma dag som de två systrarna häktas görs en husrannsakan i två bilar parkerade på Ångpannegatan på Hisingen. Den ena är en Opel i dåligt skick med olika hjul, bland annat ett reservhjul. Polisen skriver att det är tydligt att människor har sovit i bilen samt att det finns matkärl, stekpanna och mat. I förundersökningen framgår att familjerna lever ett mycket fattigt liv i Rumänien. De bor i ett litet hus med trasigt tak och utan rinnande vatten. Daniela berättar i förhör att hon följde med till Sverige eftersom hennes mormor gått bort och hon inte ville vara ensam kvar hemma. Catalina säger att hon följde med för att se den fina världen. 

De regionkoordinatorer vi pratat med håller med om att det inte är enkelt när det gäller flickorna som är här med sina egna föräldrar. Åsa Ekman är ansvarig för Region Väst, som har hanterat två fall under början av hösten. 
– Vi tycker att det här är svårt. Det klart att det inte är bra att mammorna exploaterar sina barn, samtidigt så är grundproblematiken att de kommer från en eländig miljö. Jag försvarar det inte, men det är begripligt att de tigger och att de även använder sina barn för att få in pengar. Det är frustrerande att vi inte kan sätta mer press på de här länderna när det gäller diskriminering och antiziganism. Hur kan de tillåta att barn inte går i skolan till exempel. De har ju skolplikt även där. 

Kajsa Wahlberg är nationell rapportör i frågor som rör människohandel på NOA hos polisen. En utmaning i de här fallen är enligt hennes erfarenhet att den vuxne har kontroll över barnet bara genom att vara vuxen.
– Barn är lojala, de har inga referensramar. De vet inte vad som är rätt och fel, vet inte vad som kommer att hända. De är dessutom i ett främmande land.

Hon berättar att de barn som omhändertas och placeras i ett hem nästan alltid kontaktar sina förövare. Barn kan också ha svårt att berätta för polisen om vad de har utsatts för på grund av rädsla för repressalier eller för att de har emotionella band till förövarna.
– Vårt mål är att förövararna ska straffas, men det är sällan barnens mål. De kanske vill slippa tigga, men de vill inte att deras föräldrar ska hamna i fängelse.

Kajsa Wahlberg har också sett att domstolarna gör olika bedömningar beroende på hur föräldrarna agerat i relation till sitt barn och att det finns fall där rätten friat trots, för utomstående, uppenbar exploatering. Hon tar upp två fall för att illustrera hur det kan se ut:
Exempel ett: En 15-årig flicka som tigger, drar uppmärksamhet till sig för att hon är så på och aktiv. Hon får beröm av sina föräldrar när det gått bra. Föräldrarna anses i domen vara väldigt utsatta och fattiga, hela familjen tigger för sin överlevnad. Föräldrarna frias.
Exempel två: Flicka från Bulgarien, har tiggt i Sverige under två års tid utan att någon har slagit larm. Det visar sig att föräldrarna rest på semester och lämnat kvar flickan att tigga och att de även finansierat flickans brors bröllop med pengarna hon dragit in på tiggeriet. Föräldrarna fälls.
– Jag var frustrerad över den friande domen i det första fallet, men i efterhand kan jag förstå resonemanget. Vi ska kunna lägga fram bevis att syftet varit att exploatera barnet, säger Kajsa Wahlberg.

Domen mot de båda systrarna som lät döttrarna tigga i Göteborg föll direkt efter rättegången. Två månaders fängelse vardera, men eftersom de redan varit häktade den tiden släpptes de direkt. Flickorna blev däremot kvar i sina respektive boenden medan en utredning hos de sociala myndigheterna i Rumänien genomfördes.  
Flera av dem vi pratat med menar att rättsprocesserna är viktiga för att stävja att fler tar med sina barn för att tigga. De som har haft nära kontakt med flickorna upplever dock att det har varit svårt att förklara de fällande domarna för dem. 
– Det är lätt för dem att tänka ”det var mitt fel”, säger Åsa Ekman. 

Och när Karin Lexell som har varit särskild företrädare för de två flickorna i Göteborg får frågan hur flickorna har upplevt rättsprocessen, svarar hon: 
– Jag har inte rätt att uttala mig om det, men som du sett själv i rätten så har båda flickorna tagit på sig ansvaret för det som hänt. 
Tror du att den här rättsprocessen har hjälpt dem?
– Jag vet inte om det hjälper, det är fortfarande deras föräldrar och när det här är över skickas flickorna tillbaka med dem. De har haft ett tillfälligt uppehållstillstånd, men det dras ju också tillbaka efter rättsprocessen. 

När Åsa Ekman får samma fråga svarar hon:
– Jag tycker det är svårt att säga, men jag hoppas att de har fått med sig någonting. Jag hoppas på förändring, att det blir bättre, att de kommer ur fattigdomen.  
Vad är det du tror att de får med sig?
– Att barn har rätt till en framtid; att de har rätt att gå i skola, att de inte ska behöva hjälpa till med försörjningen – att det ansvaret inte ska ligga på ett barn. Men egentligen tycker jag att vi borde sätta mer press på Rumänien, eller att de får vara kvar här helt enkelt. 

Fotnot: En av flickorna har när det här skrivs återvänt till Rumänien. Både rumänska myndigheter och den svenska socialtjänsten gjorde bedömningen att flickan kunde återvända till sin familj trots att föräldern dömts för exploatering av dottern. Återvändandet skedde via organisationen IOM som har involverat NAATIP (rumänsk myndighet som arbetar mot människohandel) som kommer att granska ärendet. Flickan har därför initialt placerats på ett skyddat boende i Rumänien.

14 år och bortgift

Flickor som tigger i Sverige är ofta här med sina svärföräldrar och sin man. De har gifts bort i tidig ålder. Trots det utreder polisen sällan brottet barnäktenskap.

Katerina, 17 år, har varit i Sverige i ett år när en svart Passat hämtar upp henne utanför Ica i Varberg och kör mot Ullared och gården där de bor. I bilen sitter Katerinas svärfar och man. Katerina var 14 år när de gifte sig och blev omedelbart gravid. Nu är sonen två år och brukar tillbringa dagarna på gården med pappa medan mamma tigger vid Ica. Poliserna som följer efter bilen får förstärkning innan de kör in mot gården och genomför en husrannsakan. En förundersökning inleds med fokus på svärföräldrarna som misstänks för människoexploatering. Svärfadern döms senare till sex månaders fängelse. I förundersökningen framgår att Katerina är rädd för sin svärfar och att hennes man har dömts till till böter i Rumänien på grund av deras giftermål, eftersom hon var minderårig.  
Rosita Grönfors, som driver Sveriges enda kvinnojour för romska kvinnor, betonar att det finns stora skillnader mellan olika romska grupper, men att barnäktenskap fortfarande är vanligt inom vissa grupperingar, speciellt bland de fattigaste och mest marginaliserade. Äldre släktingar kommer överens och flickan blir inte tillfrågad. 
– Det hålls ett stort bröllop, det handlar om mycket pengar. Efter att en flicka blivit såld kan de göra vad de vill med henne. Svärmor kanske slår henne, mannen tar sig andra fruar. Föräldrarna har inget att säga till om längre, de har ingen makt. 

Bland de familjer som kommer till Sverige från Östeuropa för att tigga, samla pant, plocka bär eller andra svartjobb är det vanligt att minderåriga svärdöttrar är med på resan tillsammans med familjens söner. För att kunna föra ut barnen ur hemlandet har föräldrarna även officiellt lämnat över vårdnaden eller har lämnat ett skriftligt tillstånd. 
I ett annat fall från början av året var en flicka som vi kan kalla Adelina i Sverige med sin man och sina svärföräldrar. Under vintern tvingades hon tigga i Kungälv. När polisen omhändertog flickan och körde henne till socialjouren mådde hon inte bra. Hon var blek och vinglade till så att poliserna fick stötta henne. Båda svärföräldrarna dömdes senare till sex månaders fängelse för människoexploatering. Barnäktenskapsbrott prövades inte i något av de två ovanstående fallen. 

Eva Norlin som är regionkoordinator i norra Sverige berättar att de barn som tigger i hennes område oftast är flickor, 14 och uppåt, offer för barnäktenskap och här med sina svärföräldrar. Många har gifts bort redan vid tolvårsåldern och är inte sällan gravida eller har redan barn hemma. En del förlovas redan vid nioårsåldern.
– Det finns i många fall en hederskontext och svärföräldrarna har betalt brudgifte. Nu ska flickorna arbeta tillbaka de pengarna, genom tiggeri eller annan exploatering. De här flickorna har inget handlingsutrymme, de kan inte säga att de inte vill tigga. Det är väldigt normaliserat att de inte kan välja sina egna liv och att de inte har rätt att gå i skola och få en utbildning.

Norlin anser att det finns en okunskap om de här flickornas utsatta situation i Sverige. Många känner till att det finns barn som riskerar att föras ut ur landet för att giftas bort. Här talar vi om barn som förs in i landet och som redan är bortgifta.
En ung kvinna hon mötte ville inte tigga, men för att hon skulle lösas ut ur äktenskapet skulle föräldrarna tvingas betala motsvarande 400 000 kronor till svärföräldrarna för det äktenskap som ingåtts då hon var barn.

När hon tar upp barnäktenskapsbrott i sina anmälningar går polisen ofta inte vidare med uppgiften, trots att det har fyra års straffvärde och enligt henne borde prioriteras och utredas vidare. Hon känner inte till någon dom där man prövat brottet barnäktenskap i den här kontexten. Ibland har man inte ens velat ta upp anmälningar när hon, eller aktörer inom civilsamhället, försökt påtala oro för utsatta barn.
– Det är viktigt att de som gifter bort barn och för med sig barn in i Sverige får signaler om det höga straffvärdet i Sverige och hur vi ser på barns rättigheter. Hade vi varit tydligare med det så hade vi kanske stöttat unga flickors möjlighet till självständighet och deras möjlighet till skolgång i hemländerna.

Något som kan göra det svårare för svenska myndigheter att agera är att flickorna ofta gifts bort med en pojke som också är minderårig, vilket gör dem båda till offer. Det handlar dessutom om traditionella bröllop som inte har registrerats officiellt i hemlandet. 
– Man skulle lika gärna kalla det ett förlovningskalas, säger Thomas Ahlstrand som var åklagare i fallet med Adelina i Kungälv. Han menar att det ofta är svårt att leda i bevis att flickorna inte velat gifta sig och tycker det är tveksamt att dra i gång stora internationella utredningar i fall där det inte finns något intresse från offrets sida. 
– Flickan i mitt fall hävdade till exempel att maken var hennes livs stora kärlek.

Om flickan gifts bort och blivit gravid före 15-års ålder är det en annan sak, då kan man åtala för våldtäkt mot barn, menar han. 
Det är ovanligt att flickorna själva söker hjälp här i Sverige. En orsak kan vara rädsla för hot från de anhöriga. Ett fall vi gått igenom handlar om en 16-årig flicka som tiggde i Stockholm och vars farbror både försökte sälja henne som prostituerad och som tvingade henne att ha sex med hans son. Under tiden hon var omhändertagen ringde en man och hotade att döda henne om inte farbrodern släpptes fri. Hon fick även ett samtal från en kusin som uppmanade henne att rymma från familjehemmet. I ett samtal med en stödperson berättade hon att hon ringt till alla i familjen och bett om ursäkt. Åtal väcktes för människohandel, men farbrodern friades, bland annat eftersom man inte kunde bevisa att han hade ombesörjt flickans resa till Sverige. 

Rosita Grönfors, från den romska kvinnojouren, känner väl till problematiken. Hon berättar att hon ofta ser unga romska tjejer tigga i Stockholm. Häromdagen gick hon förbi en väldigt ung tjej.
– Jag gav henne pengar, men hon var så utmattad att hon knappt orkade ta emot dem. Jag tänkte; vem tvingar henne, vad ligger bakom att hon sitter där, varför söker hon inte hjälp? 

Svaret på den sista frågan är förmodligen att hon inte vågar, eftersom hon inte har någon som skyddar henne, säger Rosita Grönfors som även är tveksam till att själv anmäla. 
– Sverige kan skada henne mer än gruppen hon tillhör. Hon har blivit bortgift och tvingad hit, hon har ingenstans att ta vägen. Om hon begär hjälp, vad händer sedan? Hon måste återvända hem och vad väntar henne där? Hon kan bli utstött och hotad, det kan gälla liv. Vad har jag för verktyg att hjälpa henne? Inga! 

Fotnot: Adelina och Katerina är fingerade namn.

Förundersökning om barnäktenskapsbrott mot två gravida flickor lades ner

I somras deltog svensk polis i en internationell insats, EMPACT, mot exploatering av barn. Den 21 juli gick polisen ut med ett pressmeddelande där de berättade att flera tiggande barn hade påträffades under insatsen. Barnen hade kommit hit från Östeuropa med släktingar. Den yngsta var 12 år, och två var gravida barn på 14 och 16 år. 16-åringen hade kommit till Sverige med sin make,
14-åringen var ännu inte gift, den blivande maken var kvar i hemlandet. 14-åringens föräldrar hade bestämt giftermålet och fått en summa pengar av de blivande svärföräldrarna.

Förundersökningar om både människohandel och barnäktenskapsbrott inleddes, men lades snabbt ner. Lars Ågren, åklagare på den Internationella åklagarkammaren i Stockholm, ledde förundersökningarna.  
– Vi hämtade in information från butiker och övervakningsfilmer, men hittade inget som styrkte att de här barnen hade tiggt. Möjligtvis sa de själva att de hade tiggt, jag minns inte riktigt. Inget av barnen är kvar i Sverige, vi har sökt efter deras mamma, men hon är inte heller kvar. 

Enligt polisanmälan så fanns även -barnäktenskapsbrott med som brottskod, utreddes detta?
– Det är i så fall ett brott som inte är begånget i Sverige och vi vet ingenting om det. Det får utredas i Rumänien i så fall. Det kan inte utredas i Sverige under de förutsättningar vi har nu. 
Har uppgifterna lämnats vidare till Rumänskt rättsväsende?
– Jag gör inte det, det är inte min uppgift, möjligtvis så gör polisen det.

Faktum har begärt ut den nedlagda förundersökningen, men fått svaret att den är belagd med sekretess. 

Senaste numret

Läs tidningen digitalt

läs tidningen digitalt

instagramInstagram