Författaren och poeten Hanna Rajs om förlust: ”Jag tycker att ordet älta har fått en orättvist negativ klang”

När slutar sorgen att vara ”sexig”? Hur går man vidare efter en förlust – och är det ens något att eftersträva? Med hjälp av poesi och prosa undersöker Hanna Rajs sorg och saknad – och för en kamp mot tiden som inte läker sår.

Boken om din bortgångna vän Cristina är din första roman, hur kommer det sig att du ville skriva den?
– Jag tänkte inte så mycket på formen när jag började skriva. Det var mer att det kändes som att det var så himla mycket jag ville berätta och att den berättelsen krävde den här formen på något sätt.

Hur har förlusten påverkat dig?
– Jag tror att den, på alla sätt, har inneburit att jag har blivit den person jag är. Precis som alla stora händelser. Tekniskt sätt var jag vuxen, men jag var väldigt ung och det känns som att mycket av det barnsliga i mig och min naivitet – som ett väldigt ungt sätt att se på livet, att man nästan känner sig odödlig och att det känns som att allting kommer att vara som det är – förändrades.

Skulle du säga att det är en erfarenhet som gjort dig rustad för andra förluster?
– Nej, eller kanske på vissa sätt. Min mamma dog i april förra året. Och även om jag har tänkt så himla mycket på vad det är att förlora någon som man står nära var det ingenting jag hade kunnat förbereda mig på. Att förlora min mamma, det var ännu mer omskakande i grunden. Men jag tror att Cristinas död förberedde mig genom att jag kände att jag kunde vara i situationen och förstå att det var verkligt.

Förutom att skriva – är det något annat som hjälpt dig att hantera dina förluster?
– Ja, nu när min mamma dog fick jag mycket hjälp av det som inom judendomen är uttalade sorgeperioder. Den första veckan träffas familj och vänner hemma hos den döde och sörjer tillsammans. Det är en intensiv sorg där man typ inte duschar och har svarta kläder, bland annat. Sedan kommer den första sorgemånaden och sedan fortsätter man sörja hela livet, men mindre intensivt. Det har varit fint och någonting för mig att hänga upp min sorg på. Där finns det verkligen en förståelse för hur mycket en förlust påverkar en på alla sätt. Jag jobbade på judiska församlingen när mamma dog och där var det jättetydligt från min chef att jag fick göra precis det jag behövde. Som kontrast: jag hade varit sjukskriven medan mamma var dålig och när jag försökte förlänga sjukskrivningen då mamma dog var det som att ”Vad är poängen med det, hon är ju redan död, vad ska du göra?”.

Du har också skrivit poesi om dina morföräldrars erfarenheter av Förintelsen – är det som en sorts ärvd förlust för dig?
– Ja. Jag har skrivit lite om deras familjer, människor som på ett sätt varit så himla närvarande i mitt liv, jag har hört så mycket om dem. Min morfars bror till exempel – det känns som att jag har känt honom fast han blev mördad som elvaåring i Förintelsen. Det känns som att det också är min förlust. Det är verkligen något med det där, nedärvt trauma, som det kommer mer och mer forskning på – att det faktiskt förändrar hur ens hjärna är uppbyggd. När det gäller Förintelsen har jag läst att man tre generationer senare kan se att våra hjärnor fortfarande är förändrade av det här traumat och att man ärver det genetiskt. Det är väldigt intressant.

Vad tänker du om klyschor som ”tiden läker alla sår”?
– Jag tänker att det absolut inte är sant. Det är verkligen något man säger bara. Och jag har tänkt på det mycket – är det ens något att eftersträva? Det är klart att känslor förändras med tiden och att man sörjer på olika sätt. Med mamma har jag upplevt att jag nästan saknar den mest akuta sorgen, för då var hon fortfarande så himla närvarande. Och fick liksom vara det. Ju mer tid som går ju mer förväntas man ha distans. Och den där distansen är det som gör mest ont.

På tal om det, det har gått nio år sedan Cristina dog och du skriver i boken att sorgen inte är ”sexig” längre – var går gränsen från att sörja till att älta ohälsosamt?
– Alltså, jag tycker att ordet älta har fått en orättvist negativ klang. Jag tycker att det är fint att fortsätta ha människor närvarande även om de har dött. Och det känns som att det ohälsosamma för mig skulle vara att inte kunna prata om personen. Men ja, det är klart att det skulle kunna vara det, om det hindrar en från att må bra.

Tycker du snarare att vi pratar för lite om förluster?
– Ja, eller kanske på för få sätt. Det är väl olika från person till person hur bekväma människor är med att prata om och tänka på döden. Och det är säkert kulturellt också. Inom det judiska, som jag tycker är en fin grej, får döden vara lite närvarande, en del av livet. Man är inte rädd för att prata om det som är tungt.