FAKTUM | 2013/09/18 Reportage

k1
Årets mest hajpade band – The Knife – ger sin enda intervju på svenska här i Faktum. Olof får kortslutning och Karin försöker slå hål på den hemlighetsfulla popmyten kring syskonen och elektroduon Dreijer – genom att öppna upp.

Text: Nasim Aghili
Illustration: Anton Holm
Bild: The Knife

”Den intellektuelles uppgift är inte att forma andras politiska vilja. Den är att genom analyser, som han företar sig inom sitt eget område, ompröva bevis och antaganden, att skaka om invanda sätt [”to shake up habitual ways” i engelsk översättning, reds anm] att arbeta och tänka, att skingra konventionella förtroligheter, att ompröva regler och institutioner och att delta i skapandet av en politisk vilja (där han har sin roll som medborgare att spela).”

Michel Foucault, 1989 (Faktums översättning)

NasimShaking the Habitual, namnet på ert album och er föreställning, kommer från ett citat från filosofen Michel Foucault.
Karin Jag tycker att det är bra att påminna sig själv om vad en håller på med. Nu jobbar vi med detta på heltid och jag börjar bli gammal och en tänker på vad ens roll är egentligen, vad är det jag vill göra när jag arbetar?
NasimMin favoritdel i citatet är parentesen som den avslutas med: ”sin roll som medborgare att spela”. Att konstnären också är en medborgare och medmänniska, och att det är ens plikt att vara det. Hur tycker ni att konst och politik hänger ihop?
Karin Hen tar ofta upp att hen är en ”medborgare”. Det tycker jag är väldigt bra, för inom musik är det så många som menar att konsten har ett eget värde som inte har med politik att göra. Folk anser att en kan separera de två.
NasimOm det gick att separera, skulle ni vara konstnärer ändå?
Olof Nu blir det kortslutning, det kan jag inte föreställa mig! Jag vet inte hur en kan säga att något kan vara icke-politiskt. Vad är det då? Men inom konsten kan vi prova saker som inte platsar någon annan stans. Samtidigt har jag de senaste tio åren då jag jobbat med musik tänkt varje dag att jag skulle göra något annat politiskt. Jag tror också att vi är uppväxta med att allt vi gör ska ha en nytta, med en vänsterradikal pappa.
Olof Den känslan har nog påverkat hur vi gjorde vår andra skiva, Deep Cuts. Det var ett försök att vara infiltrerande politiska, det skulle vara poppigt och lättillgängligt, men politiskt. Men det känns väldigt bra att kombinera musikarbetet med att hålla i workshops, vara med på Popkollo och hålla föreläsningar. Och att jobba kollektivt är något som gör det mer meningsfullt i vår vardag. Att vara själv eller bara vi två i studion kan nog kännas mindre meningsfullt.
NasimMen på tal om det här med att infiltrera, så har jag tänkt väldigt mycket på vilket koncept ni använder er av, var ni väljer att vara och vad det resulterar i. Jag kan till exempel få en väldigt direkt känsla av att jag vill ställa er till svars för saker.
Karin Det är bra.
NasimJag tycker att det finns ett tydligt anspråk med den här skivan att vara superpolitisk, att på något sätt bidra eller uppmuntra till samhällsförändring. Är det här verkligen det bästa sättet att vara politisk på? Ni får gärna vara kritiska mot min fråga. Kanske är det popmusikkontexten som får mig att tänka så här.
Olof Ja, jag fattar.
NasimJag tycker att ni balanserar krocken mellan genrer väldigt väl, att ni tänjer på gränserna. Men det finns ändå någonting i mig som vill ställa er till svars för att ni gör så här.
Karin Jag tycker texterna är direkta. Anledningen att vi inte stannade där är, i alla fall för mig, att jag vill lära mig mer och få möjlighet att arbeta med form och ”setting”, vad heter det på svenska…
Olof Rummet, eller sammanhanget?
Karin Ja, eller platsen där de utspelar sig, de här sångerna. Att få arbeta med miljön. Sången är fortfarande central i många spår, för det finns en röst där och en text, och texterna påminner ändå väldigt mycket om traditionell politisk kampsång. Jag vill testa att sätta dem i miljöer där de kanske inte har varit förut. Det har varit viktigt för mig att få utforska, för i musik finns den möjligheten, en kan jobba med rum och var ljud utspelar sig. Vilket rum krävs för att ställa den här berättelsen på sin spets så att den blir mest relevant och intressant, eller mest lyssnad på?

The Knife är numera ett stort kollektiv. Här under musikvideoinspelning i Berlin.

The Knife är numera ett stort kollektiv. Här under musikvideoinspelning i Berlin.

NasimSå det finns en nyttoaspekt i relation till formen?
Karin Ja, absolut, det pratar vi väldigt mycket om, vilket som är det mest effektiva sättet att prata om en viss tanke eller en viss låt.
Olof Och det driver ljudet och instrumenteringen och kompositionen.
Karin Själva tanken kanske inte är formulerad alltid när vi börjar, utan det kan vara att vi börjar med ett experiment och sen så tänker vi att det här börjar närma sig den här idén som vi har läst om någonstans. Som den här Old Dreams Waiting To Be Realized. Det var Nina Björk som hade skrivit en text i Glänta om människors politiska engagemang och refererat till Karl Marx bland annat. Det handlade om att en inte behöver kämpa med att uppfinna hjulet alltid, utan det finns så många drömmar och tankar som ännu inte är realiserade. För mig är den låten en stund av tankar kring detta som Nina Björk skriver om. Inom musik och film och teater går det ju att ta sig den tiden och den platsen, att låta andra vistas i detta utrymme där vi tänker detta.
Olof Om någon som inte alls känner till The Knife frågar vad jag håller på med för musik, så säger jag nog att vi håller på med experimentell elektronisk musik med sång, som har en politisk ambition. Och att det kan låta lite olika. Både du och jag, Karin, har ju hållit på med olika sorters musik och jag har haft mitt soloprojekt där jag provar på olika former av experimentell musik. Jag tänker mig den här skivan som en slags kärlek inför olika typer av musik och att det kan finns olika musik för olika sammanhang och stunder. Men jag tänker också att alla de här typerna av musik har olika normer. I de här mer noisiga delarna finns ändå melodi eller tydliga ackordbyten, det är ändå ganska ovanligt i noise tycker jag, och i noise brukar det inte heller finnas en rytm och då har vi lekt med det. Lite så tänker jag, att utifrån sammanhanget kan vi leka med, eller bryta mot och reagera på de normer och regler som finns där.
k3Karin Det finns en bild av oss som mystiska och hemliga och det är inte det vi har varit ute efter. Jag tycker att det har känts viktigt att berätta om våra referenser, därför finns ganska mycket i skivomslaget där vi har skrivit vad vi har tagit för textbitar och så. Jag vill gärna gå ner på detaljnivå och prata om vad vi har använt för saker för att göra ljud. Då kan en skapa lite ingångar för lyssnarna. Det får liksom inte kännas ointagligt, det är inte det som är tanken. Visst kan en få skapa något komplext, med många ljud och så, men det måste samtidigt vara generöst. Hela den här idén om idolen och det mystiska och hemliga som finns i popvärlden försvårar för oss som kommer därifrån.
Olof Hur menar du då?
Karin Om en vill att fokus ska vara på verket, musiken i vårt fall, och inte på personen bakom, så blir en ofta kallad mystisk och hemlig. Varför ska en inte få skilja på privatliv och arbete när en sysslar med musik? Jag tycker att det är väldigt viktigt att en försöker öppna upp och berätta mer. Som när vi träffar tonårstjejer på Popkollo, vi delar ut inspelningsapparater och så får de gå ut och spela in egna ljud att jobba med. Just att visa på beståndsdelarna är jätteviktigt, att det inte är något hokuspokus. Sen kanske lyssnare eller recensenter uppfattar det som mystiskt, men det är pålägg som de själva gör.
NasimJag tänker på just det här som du säger med det dystra eller obehagliga. Jag har läst en del recensioner inför det här samtalet och det finns verkligen ett tydligt sätt att mystifiera er på. Den här melankolin som ni ofta får satta på er. Melankoli är ju ett mystiskt tillstånd, men också väldigt fast. Det är inte så rörligt. Det är ett väldigt bra sätt att neutralisera någonting politiskt, att kalla det melankoliskt eller mystiskt. Just som du säger Karin, att det är en låst position. Det är ett väldigt tydligt sätt att avpolitisera någonting. Jag uppfattar ert senaste arbete som argt. Att det finns en mer aktivistisk hållning i det som recensenter eller journalister velat individualisera bort.
Karin Det är heller inget stadium som en kan agera utifrån, det är nästan lite apatiskt. Det kan jag tycka är väldigt provocerande, jag sitter inte här och är melankolisk, jag är ytterst aktiv!
NasimNi har också ofta blivit anklagade för att vara väldigt kontrollerande för att ni är noggranna med hur ni porträtteras i media. Till den här texten har ni en egen fotograf, och ni har ju också valt mig. Tycker ni själva att ni har ett kontrollbehov?
Olof Jag tänker att det är ett sätt att vara med och påverka hur vi blir representerade. Om vi ska hålla på med det här så måste det ske på vårt sätt, för vårt sätt verkar vara så annorlunda jämfört med hur det brukar gå till. I och med att högervindarna är så starka och totalexploateringen av individen i populärkulturen är så extrem och det har blivit så normaliserat så behöver vi ta över det lite. När vi nu har möjlighet att göra det tänker jag att vi ska utnyttja den chansen för att inte känna oss helt utvikta eller överkörda.

Olof Dreijer i mitten, omgiven av bandmedlemmar under inspelningen av videon.

Bandmedlemmar i The Knife under inspelningen av en musikvideo i Berlin.

NasimJag tycker att det mer låter mer som en nödvändighet. Vi befinner oss ändå i ett samhälle som kontrollerar oss supermycket, men när en själv är den som säger ”nej jag vill inte spela det här spelet”, då blir en plötsligt utpekad som den som vill kontrollera. Mainstreammedia anses ju vara neutral och då är det ni som framstår som kontrollerande om ni vill bryta mot det.
Olof Precis. Verkligen. Just att journalister får berätta en historia som får göra anspråk på att vara objektiv, och att de också tror sig veta vad folk vill ha, att de pratar om folk som en homogen grupp. Men jag tänker att folk är så olika och det finns massa olika intressen och desires och då tycker jag det finns anledning att vara väldigt subjektiv.
NasimVarför frågade ni just mig?
Olof För att få ha ett vettigt samtal. Oftast har vi inte det när vi gör en intervju, vi ville ha ett samtal där vi kan komma någon vart. Och för att vi litar på dig utifrån det du har skrivit och det du gör, du verkar ha politiska värderingar som vi håller med om.
Karin Ja, och att du också skapar och tänker kring en kreativ process. Jag gillar det du skriver i Ful och jag tänkte att det skulle vara bra att prata med dig om detta. Att sitta och berätta om mitt arbete och sen bli ifrågasatt för mina värderingar, det känns som sånt slöseri med tid. Jag känner att det är så mycket viktigare att hitta miljöer där en kan jobba med sina idéer och gå vidare i idéerna och i det kreativa i stället för att hela tiden bara stå och stampa vid nån högermedietröskel och inte komma någonvart. Det är så mycket mer spännande att få svängrum i de miljöer där en känner sig trygg och kan leka med liknande idéer, det är då en kan expandera och komma vidare. Inom musikjournalistiken finns inte kompetens att skriva om musik som har politiska ambitioner. Jag kan inte komma på någon. Då känns det som att vi inte har någonting där att göra.
NasimJag tycker att svenska recensenter överlag är väldigt dåligt rustade för att göra analyser. Det finns den här rädslan och föraktet inför att vara intellektuell, att vilja grunda sina åsikter i kunskap eller ett politiskt engagemang. När en är kritisk i Sverige blir en ofta den som kraschar festen. Ett tema som jag ser i ert arbete är viljan att visa på att det finns orättvisa skillnader i människors ekonomiska förutsättningar i Sverige i dag. Ett annat är ju det feministiska engagemanget. Ska vi prata om feminismen? Vad tycker ni att feminism är?
Olof Jag tänker att det är att det handlar om att se en strukturell obalans mellan kvinnor och män och att vilja göra något åt det, vilja förbättra läget. För att vara en vettig feminist i dag får en ha ett intersektionellt perspektiv, det betyder att en inte ser någon hierarki mellan olika maktkategorier som kön, klass, etnicitet, ras, sexualitet och ålder, utan att en tittar på hur de samverkar i grunden. Där kom en begreppsförklaring!
Karin Jag håller med!
NasimDet är jättebra, jag håller med också.
Karin Jag tror att om en jämför i dag mot när jag var femton, då var jag inte medveten om intersektionalitetsbegreppet. Jag var ju väldigt vänsterorienterad men jag fattade inte hur det hängde ihop, och jag kunde känna av i den här gammelvänstern att det inte fanns så stort intresse för feminism då.
k5NasimNi har ju blivit en typ av feministiska symboler i musikvärlden, mycket för att ni har vägrat att bli könade, både rent visuellt och i ljud, med era röster. Ni har lekt med olika typer av könsmarkerade representationer. För övrigt ännu en grej som har använts för att mystifiera er, om en ska koppla till det som vi pratade om innan. Hur ser er feminism ut i dag, om ni själva skulle få formulera den feministiska viljan?
Karin En praktisk sak är hur vi jobbar rent organisatoriskt, att vi har tittat både på hur vi jobbar och med vem. Vi jobbar nästan bara med kvinnor i de tekniska bitarna. Där är mannen norm, den här tekniknörden. Jag önskar att det hade varit lättare för mig själv också att välja att jobba med musik, speciellt elektronisk musik. Men om en inte är feminist och förstår varför vi gör så här, då kan det bli jättekonstigt bemött. En del har trott att Olof vill ha kvinnliga tekniker bara för att hen vill ha snygga tjejer runt omkring sig. Inte att vi vill ändra på idén om att musikarbetaren är en man.
Olof Vi bad ju om statistik från alla festivaler vi ska spela på i sommar. Dels frågade vi ”what do you do to increase the pluralism at your stages?” så att en kunde få egna svar kring mer övergripande strategier, men vi bad också om statistik på kvinnor vs män på scen under förra och kommande årets festivaler. Då svarade många med hur många ”female fronted acts” de hade jämfört med ”male fronted acts”.
Karin Jag tycker att det är viktigt att gå längre än så. Oftast är det inte en kvinna som har skrivit musiken eller producerat. Det handlar om hur makten och pengarna fördelas, det är kompositören och producenten som får pengarna.
Olof Jag vill säga också att det kanske kan låta motsägelsefullt att ha en strategi som bara handlar om kön, när ens idé om samhället säger att maktobalans inte bara handlar om kön. Men inom musikindustrin och särskilt de tekniska områdena är maktbalansen så extremt mycket till männens fördel och då finns det anledning att tillämpa såna strategier.
NasimÄr det ens möjligt för er att fundera över vilka kvinnor ni vill jobba med?
Olof Ja, absolut, det är ju väldigt olika beroende på fält. I det elektroniska musikfältet i Europa jag rör mig inom tycker jag att det är ganska blandat med tanke på klass, ras, sexualitet. Om en tittar på större elektroniska musik arrangemang är det ju ofta en tydlig vit hegemoni men om en anstränger sig en smula är det inte svårt att hitta artister som kanske inte tillhör normen (vita män). I vårt arbete förekommer det ofta val som jag anser vara mycket politiska. Allt från att välja musik till podcasts eller mixtapes till att rekommendera artister till olika musikarrangemang. Och då väljer vi också folk som också leker med musikaliska och konstnärliga normer inom sin genre.
NasimDet finns ju också ett konstnärligt värde med att jobba feministiskt. Har ni märkt att det har blivit nån skillnad?
k7Karin Ja, hela förproduktionsgruppen till vår scenshow är ju feminister och jag har aldrig haft en så bra arbetsprocess med andra människor förut. I andra kreativa processer har det alltid funnits något antifeministiskt att slåss emot hela tiden. Att en är ifrågasatt, och det tar väldigt mycket energi som i detta fallet kan gå till att arbeta med konsten i stället. Det är väldigt roligt hela tiden.
Olof Vi pratar väldigt mycket om hur vi kan leka med det som anses vara konstnärlig kvalitet. Hur vi kan använda något som är ett no-no, som att spela blockflöjt, eller i vår kontext kanske slap bass. Till exempel nu på showen är det mycket unisondans, som kanske är ett stort no-no i det moderna danssammanhanget som många av dansarna kommer ifrån. Vi leker med olika saker som vissa människor har kommit överens om är dålig kvalité, dels för att utmana de normer som finns, men det är också en slags kärlek inför olika typer av uttryck. Men att vi dansar unisondans är nog främst ändå intresset för det kollektiva, vi har tittat på en mängd olika danser som en gör tillsammans, allt från jumpstyle, olika technodanser, olika europeiska folkdanser. Vi vill ge en känsla av att tillsammans är vi starka. För det är vi. Det är verkligen viktigt att vara starka ihop när en förslår något som inte alla håller med om. Vår show har upprört många, men viktigast för mig är ändå att det finns många som känner sig ”empowered” och glada.
Karin Det är fint att dra det till sin spets också, och låta saker ta tid. Om en gör något väldigt länge, så slutar det vara fult eller konstigt, även om en kanske tyckte det först. Till slut blir det någonting annat, det tycker jag är väldigt spännande. Vi skojar om att det är lite som kognitiv terapi. Just att det går att lära om sig och att en redan är lärd att gilla vissa saker. Det här med magkänsla har vi pratat mycket om. Det är ofta något en har med sig från barndomen, det har ju med nostalgi att göra. ”Det här kommer jag ihåg”, mormors bullar eller vad det kan vara. Det är något en har lärt sig när en var barn, men många människor har lärt sig dåliga saker när de var barn. Jag tycker att det är viktigt att förstå det, att vi faktiskt har möjlighet att lära om oss, att det går att förändra saker och ting i våra egna magkänslor.
Olof Ja, det där tänker vi hela tiden på när vi gör ljud och musik. Att vi försöker ha andra skalor än den tolvtonsskalan som vi har fått lära oss tycka är harmonisk, eller att vi försöker ha ljud som är svårare att bestämma var de kommer ifrån. Just för att inte gå med på den här idén om att det finns ett ljud som är mer äkta eller naturligt. Jag tänker att det är viktigt att lokalisera och formulera de här konceptuella idéerna kring konstnärliga val, det är en väldigt bra strategi för att försöka skapa en demokratisk process. Att kunna komma tillbaka till vilket koncept vi jobbar efter, i stället för att förhålla oss till idéer om bra och dåligt, för de är så subjektiva. Lyckligtvis har vi olika smak och massa olika idéer, men att vi alla tillsammans, i den här kollektiva processen, kan säga: ”Vi måste hitta det här ’habitual’ som ska skakas.”

Nasim Aghili är dramatiker, regissör och medlem i konstgruppen Ful som bland annat ger ut konsttidskriften Ful.

 

 

THE KNIFE
Det svenska elektropopbandet The Knife grundades 1999 av syskonen Karin och Olof Dreijer. Karin var innan det sångerska i Honey is Cool och Olof, då 17, spelade altsax i Dapony Bros. 2003 vann de en grammis i kategorin bästa popband, men bojkottade galan och skickade i stället konstnärskollektivet Unfucked Pussy, som utklädda till gorillor protesterade mot gubbväldet inom musikbranschen. Skivan Deep Cuts också den nominerad, sålde guld. 2004 skrev de låtar för Robyn och Max Peezay. 2007 nominerades de till sex grammisar – och vann allihop. Rekord för ett band i deras genre. Även denna gång kuppade The Knife galan. Några obskyra videohälsningar med maskerade personer och en pojke som tackade ”för att ni tycker om mig” spelades upp i artisternas frånvaro.

THE KNIFE SKAKAR OM INVANDA SÄTT: Shaking the Habitual är den elektroniska syskonduons sjätte skiva och släpptes i april i år. Bland internationella kritiker mottogs den med beundran. Den ansedda brittiska musiktidningen Uncut skrev att Karin Dreijer besitter ”en av de mest distinkta skandinaviska rösterna sen Björk” och att The Knifes låtar är ”genetiska popmutationer, som skenar utom kontroll”. Också i Sverige fick skivan lovord, men även en del gliringar. Fredrik Strage tyckte i DN Kultur att den påminde om ”att bli örfilad av Aftonbladets kultursida tills Karl Marx citat sitter fast på kinden.” I Aftonbladet svarade Göran Greider att också han som medelålders man uppvuxen på Dylan kände sig välkommen i ”musikalisk och politisk radikalism som färdas i ljudets hastighet”. ”Men det som duon Karin och Olof Dreijer är fångna i är i första hand sig själva: ’Ready to lose a privilege, an ongoing habit’, heter det i den sista låten”, skriver Greider. Under ett av få framträdanden i Sverige gör The Knife en spelning på Way out West den andra helgen i augusti.

THE KNIFE SKAKAR OM INVANDA SÄTT:
Shaking the Habitual är den elektroniska syskonduons sjätte skiva och släpptes i april i år. Bland internationella kritiker mottogs den med beundran. Den ansedda brittiska musiktidningen Uncut skrev att Karin Dreijer besitter ”en av de mest distinkta skandinaviska rösterna sen Björk” och att The Knifes låtar är ”genetiska popmutationer, som skenar utom kontroll”. Också i Sverige fick skivan lovord, men även en del gliringar. Fredrik Strage tyckte i DN Kultur att den påminde om ”att bli örfilad av Aftonbladets kultursida tills Karl Marx citat sitter fast på kinden.” I Aftonbladet svarade Göran Greider att också han, som medelålders man uppvuxen på Dylan, kände sig välkommen i en ”musikalisk och politisk radikalism som färdas i ljudets hastighet”. ”Men det som duon Karin och Olof Dreijer är fångna i är i första hand sig själva: ’Ready to lose a privilege, an ongoing habit’, heter det i den sista låten”, fortsätter Greider. Under ett av få framträdanden i Sverige gjorde The Knife en spelning på Way out West den andra helgen i augusti.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan