FAKTUM | 2011/05/04 Reportage

Taxinatt

Bild: Mario Prhat

Det är under nätterna som folk öppnar sig. Och det är taxichauffören som får höra historierna. Christoffer Malm kör nattpass och antecknar.

Kunderna vinkar med yviga rörelser när jag kommer körande. Inne i taxin blandas ljudet av växeltelefonisternas röster med bilradions skval.
Dygnet runt, året runt – det rullar alltid taxibilar på gatorna. Och alla sorters människor åker taxi. Från miljonären i dyr klänning som ska bli körd till sin villa med stora murar och automatiska grindar till killen med nedsmutsade händer som lastar bagaget så fullt med kopparskrot att stötdämparna tar i.
Som taxiförare får man vara med om det mesta, och man hamnar på de mest skilda platser. Ingen kan stan lika bra som en taxiförare med några år bakom ratten. Varenda gata, varenda adress, varje gatsten har man koll på. Stadens gator har blivit en del av ditt eget blodomlopp.

Ett välklätt medelålders par som ska åka hem till Lunden. Sedan en liten kvinna, böjd och mycket halt i en imponerande, svart fotsid päls och en håruppsättning värdig Askungens bal. Sedan Rolf, som har på sig en seglarjacka och är orakad. Hans röst bullrar i bilen och vid casinot betalar han med en jämn hundring som ligger löst i fickan. Jag hoppas hans kväll lönar sig mer än min.
Tempot är högt en lördag som den här. Kunder väntar runt vartenda hörn, växeln är ständigt nedringd och det går inte många minuter mellan körningarna. Andra nätter kan det vara väldigt lugnt och glest mellan kunderna.
Det är en konst i sig att vänta och man blir duktig på det. Långsamma nätter kan man bli sittande länge i en kall, mörk och tyst bil. I bästa fall med utsikt över en gata där någon bil kör förbi, i värsta fall på en tom parkeringsplats där inte ens fåglarna kvittrar. Det finns inget att titta på, inget att läsa. Radion sänder bara nattskval.
Värst är det på vintern. Efter några minuter på tomgång får man lätt dåligt miljösamvete och bilen kallnar väldigt fort när det är tio minus utanför.
Jag står en stund och väntar på nästa kund. Det är mörkt ute men lyser i nästan alla fönster. I nästan varenda lägenhet finns ett rum som blinkar blått av tv-ljus, i vissa fönster är ljuset mer rödaktigt och folk med glas i händerna står nära fönstret och röker.

En stund före midnatt åker jag hem och dricker kaffe. Det är en av fördelarna med ett rörligt jobb. Man kan ta sin rast var man vill. Men riktigt hemma är jag ändå inte. Huvudet är kvar i taxiläge, ute i bilen. Som något slags markering behåller jag skorna på vid köksbordet. Det är vanskligt att ta rast hemma. Kroppen slappnar av, tror det hela är över. Men ute i bilen fortsätter det så fort man sätter på radion igen. Områden och adresser ropas i strid ström.
Jag minns tjejen jag hittade mitt på Kallebäcksmotet en tidig lördagsmorgon. Hon stod konstigt till i vägrenen så jag stannade och frågade om hon behövde hjälp. Hon var kanske tjugofem, klädd i fredagskvällens outfit, hade rufsigt hår och sade att hon ville åka till Bollebygd.
På motorvägen märkte jag att hon mumlade och fnissade för sig själv och rörde sig hela tiden i sätet. Jag frågade henne om det hade hänt något och om hon behövde hjälp på något sätt. Frågan gjorde henne väldigt upprörd. »Nej verkligen inte!« sade hon med hög, spänd röst. »Kör bara för fan!« På resten av vägen sade vi ingenting.
När vi svängde av motorvägen i Bollebygd sade hon plötsligt åt mig att stanna. Vi var precis vid avfarten, inte ett hus i närheten förutom en bensinmack. Jag stannade vid vägkanten precis vid en åker. Hon tog fram sin plånbok och började hafsigt leta efter pengar. Efter ett tag räckte hon mig ett bibliotekskort.
Allt mer frustrerad och stressad letade hon vidare, försökte igen med ett busskort. Plötsligt skrek hon »Nähä! Tack då! Tack så jävla mycket då!«. Sen smällde hon igen dörren och började marschera bort längs vägen.
Jag körde långsamt efter och försökte få kontakt med henne, men det var omöjligt. Hon försvann längs landsvägen.

En medelålders man kastar slängkyssar till mig på vägen ut från bilen. Sällan känns stan så liten som på natten. Klockan har blivit kvart i två och bortsett från några kvarter i centrum finns det inte en människa ute. På en del håll är gatulamporna nedsläckta och man skulle lika gärna kunnat vara på en landsväg ute i obygden. De enda bilarna som syns till rymmer väktare, tidningsbud, taxiförare och poliser.
Dimman har lagt sig, luften är kall och fuktig. Månen är helt försvunnen bakom slöjorna. Blåljus lyser upp Järntorgets fasader när jag möter en ambulans på utryckning. I nästa sekund tvingas jag tvärbromsa framför en tjej som kliver rakt ut i gatan på vingliga klackar med mobilen i ena handen och en hamburgare i den andra. Hon ser mig inte ens utan fortsätter gå och jag orkar knappt bli upprörd av sådana händelser längre.
Jag blir stående en sväng på Andra långgatan och väntar på en kund. Två tjommar hukar i en port och fipplar med kodlåset. De provar koder i flera minuter och ser sig hela tiden nervöst omkring.
Jag plockar upp ett par rockkillar som sover med guppande huvuden och halvöppna munnar hela vägen till andra sidan stan. Sedan kör jag fram och tillbaka i centrum ett tag. Folk med backslick och stora klockor eller högklackat och kortkjolat åker korta sträckor för att slippa gå eller ta vagnen.
Strax efter tre på natten är jag i Gamlestan och har precis släppt av en tjej. Plötsligt står en brun-vit bulldog bredvid förardörren. I säkert en halv minut tittar vi på varandra. Scenen känns lite overklig och jag hinner tänka på Nick Drakes låt Black eyed dog, sen är hunden plötsligt försvunnen.

Framåt femtiden rullar jag tillbaka mot kontoret på söndagstomma vägar. Innan hemgång ska bilen tankas och tvättas och nattens kassa redovisas. Månen syns inte längre. När jag kommer hem har det redan blivit dag.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan