FAKTUM | 2011/03/01 Reportage

Bild: Mario Prhat

Tandproblem? Töm sparkontot och ställ in semestern. För en sak kan du vara säker på – tandvård kostar. Och det är ingen som vill vara med och dela på din nota.

Vi föds tandlösa. Under våra första levnadsår förvärvar vi ett tjog mjölktänder som vi sedan tappar. Nya tänder skjuter fram i deras ställe. En vuxen människa har omkring 32 stycken, om man räknar de visdomständer som brukar växa upp längst bak på båda sidorna av den nedre tandraden.
Rent biologiskt är tänderna ett organ som består av ben med blodkärl och nerver, toppade med kronor höljda i emalj. Vi använder tänderna för att sönderdela mat, och för att tugga. I faunan är de dessutom direkt kopplade till överlevnad: djur försvarar sig genom att blotta tänderna i en hotfull gest, de attackerar genom att använda tänderna som vapen.
För oss människor har tänderna en annan, om än lika viktig, funktion. Det som skiljer oss från andra arter är vår avancerade förmåga att kommunicera. Många djur klarar av att förmedla enklare budskap sinsemellen genom att utstöta olika typer av läten. Men vi kan mer än så.
Vi har lärt oss artikulera, och använda olika tonfall. Med hjälp av tunga, tänder och läppar formar vi ljud som blir till ord och meningar. Det är otroligt nog på denna bräckliga grund hela vår civilisation vilar.
Människan särskiljer sig som det enda djur som kan kommunicera i tal. Och tänderna är en viktig del av vår talapparat. Dels rent fonetiskt, ty en del ljud kan bara yttras korrekt om alla tänder sitter på plats. Men framför allt är tänderna den mest essentiella beståndsdelen av ett leende. Jo, även människan blottar ju tänderna i samspelet med omgivningen. Vi gör det bara inte på samma sätt som andra djur.
Människor visar tänderna, inte för att demonstrera överordning, utan för att markera att vi är vänligt sinnade. Leendet, och garnityret därbakom, är vår främsta sociala valuta. Det är en oerhört viktig del av kontakten med andra.
Fula och dåliga tänder förknippas med dålig hygien och utanförskap, och får andra att rygga tillbaka. Det är som att gå genom livet med ett par nerkissade byxor på sig. Den sorgliga sanningen är emellertid den att alla inte har råd att hålla sig med ett socialt godtagbart smil.
Tandvård skall vara »kunskapsbaserad och ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik och ges i rimlig tid« enligt Socialstyrelsens direktiv. Ekonomiskt överkomlig sägs det inget om.
Många åkommor gör det svårt att äta ordentligt. Tandproblem är dessutom ofta förenat med avsevärd långvarig smärta som påverkar såväl koncentrationsförmågan som sömnen. Man vet att tandproblem är kopplat till cancer, och nya studier visar även på ett samband mellan dåliga tänder och hjärt- och kärlsjukdomar.
Tänderna är en självklar del av kroppen, inte tu tal om saken, och hela friska tänder är en grundläggande beståndsdel i en god hälsa. Ändå är tandvården helt skild från sjukvården i Sverige. 278 miljarder kronor lade samhället på sjukvård år 2007. De statliga utgifterna för tandvård låg samma år på 20 miljarder.
Högkostnadsskyddet för vanlig sjukvård uppgår till 900 kronor. Det betyder att oavsett vad vården kostar så behöver den enskilda patienten aldrig betala mer än så på ett år. Högkostnadsskyddet för vanlig tandvård uppgår emellertid till mer än tredubbla summan: 3 000 kronor, och även därefter måste patienten själv bekosta en stor del av sin vård.
Somlig tandvård ingår visserligen i den vanliga sjukvården, men bara om den är en följd av en åkomma i en annan del av kroppen. Den som till exempel tuggar sönder en tand under ett epilepsianfall åtnjuter högkostnadsskyddet för vanlig sjukvård och behöver bara betala högst 900 kronor. Den som tuggar sönder sin tand ändå får vackert betala kanske 1 500 kronor ur egen ficka, eller upp emot
4 500 ifall en större lagning behöver göras. Detta inkluderar den blygsamma statliga subventionen.

I dagens Sverige är tandvården dyr, och regelverket krångligt. Det är mycket att hålla reda på. Såhär fungerar det: patienten betalar själv all tandvård som kostar mindre än 3 000 kronor. Staten skjuter till ett tandvårdsbidrag varje år, det ligger på 300 kronor för unga under 30 år, och pensionärer över 75. Övriga får 150 kronor i tandvårdsbidrag. En vanlig, vuxen person med tandproblem betalar alltså först 2 850 kronor ur egen ficka, tandvårdsbidraget inräknat. Om vården är dyrare än 3 000 kronor betalar patienten därefter hälften själv, den andra hälften betalar staten. Och om kostnaderna överstiger 15 000 behöver patienten sedan bara bekosta 15 procent själv.
Sådant ser skyddsnätet – eller bristen därpå – ut i dagens Sverige. Den som råkar drabbas av sjukdom i det organ som är tänderna måste alltså betala drygt 9 000 kronor ur egen ficka innan samhället subventionerar vården i någon större utsträckning.
Majoriteten av alla patienter behöver emellertid inte vård som kostar mer än 3 000 kronor, och får alltså inget ekonomiskt stöd förutom tandvårdsbidraget på en eller några hundralappar. Men 3 000 kronor är väldigt mycket pengar, även för dem som har det gott ställt.
Fler än var tionde av dem som behövde gå till tandläkaren avstod från det år 2008, enligt en undersökning från Statistiska Centralbyrån. Värt att notera är också att staten bara betalar för grundläggande tandvård. Kosmetiska ingrepp och materialkostnader tillhör de saker vuxna patienter i många fall får bekosta helt på egen hand.

Det är visserligen möjligt att teckna en tandvårdsförsäkring, men för att skaffa en sådan måste man först åtgärda alla eventuella tandproblem till ordinarie pris. Beroende på tändernas ursprungliga skick kan själva försäkringen därefter gå loss på upp till 817 kronor per månad, för den som bor i Göteborg.
Den som har det dåligt ställt och med nöd och näppe klarar sig har förstås inte råd med sådana summor, och socialtjänsten beviljar av principskäl inte pengar till försäkringar av något slag.
I boken Den som är satt i skuld är icke fri skriver den före detta statsministern Göran Persson att i det samhälle där han växte upp så »var det lätt att se från vilken samhällsklass en människa kom, det avslöjades på tänderna« och att han själv var »fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen«. Men faktum är att patienternas egna kostnader för tandvård bara har ökat, inte minst sköt priserna i höjden efter att tandvården avreglerats under just regeringen Persson år 1999. Och politikerna låter utvecklingen fortgå.
Jag ställde den självklara frågan till Sveriges socialminister, kristdemokraten Göran Hägglund: hur kommer det sig egentligen att tandvården inte finansieras på samma sätt som sjukvården? Han återkom aldrig med ett svar. Svenska politiker är överlag ovilliga att diskutera frågan, och det kan man ju förstå.
Det finns i det svenska samhället nämligen en grundläggande idé om att sjukvård inte ska vara en kostnadsfråga. Alla ska få hjälp, även papperslösa flyktingar och fattiga personer som inte kan betala för sig. Tandvården är däremot en helt annan historia.
Enligt Björn Klinge, professor vid odontologiska insititutionen på Karolinska institutet, visar studier att tandproblem är ungefär fem gånger vanligare bland människor med dålig ekonomi. Det berättar han i en artikel i Dagens Nyheter 2009. Och i en undersökning som Uppdrag granskning gjorde år 2004 framkom att det är ganska vanligt att tandvårdsräkningar går till inkasso. Främst gäller det räkningar för akut tandvård, och det är inte bara de allra fattigaste som har svårt att klara den sortens oförutsedda utgifter.
För att få hjälp av socialtjänsten får man emellertid inte ha några tillgångar i övrigt: den som vill ha samhällelig hjälp med något så grundläggande som god tandhälsa får först sälja sina värdesaker. På flera håll i landet betalar socialtjänsten dessutom bara behandling av de tio främre tänderna i över- och underkäken, trots att tandläkare är överens om att man behöver fler tänder än så för att kunna äta ordentligt.

Vi begriper alla att tänderna är en del av kroppen och rimligen borde omfattas av samma regler som den vanliga sjukvården, och vi begriper att en hel tandrad är av både psykisk och fysisk vikt. Trots det har vi återigen låtit god munhälsa bli en klassfråga, såsom den var innan vi byggde upp det välfärds-Sverige som vi varit så stolta över och som andra länder hållit som förebild.
Även annan vård ankommer förstås på patientens egen ekonomi till viss del, men inte alls i samma hisnande utsträckning som tandvården. Fungerande tänder är i dagens Sverige endast förunnat dem som har råd.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan