FAKTUM | 2009/05/28 Reportage

Bild: Mario Prhat

Plötsligt blir det sommar. Plötsligt ska alla ut. ditt nyrenoverade kök betyder ingenting, platt-tv:n står och dammar – att bo i tält och grilla korv över öppen eld är höjden av livskvalitet. men hur väl rustad är du när nattkylan tränger sig på, när allt är blött och luktar skunk, när håret känns som om du stoppat det i en tunna fettåtervinning? faktum hälsade på Linda, som bor under en bro, och fick en lektion i överlevnad. 

Överlevnadsregel 1: håll dig aktiv
Kojan: en konstruktion av grön presenning och brädor och rep och vajrar. Fronten på en gammal skåpbil sticker fram under taket. Och grejer; i trädet hänger sågar och yxor. En samling skor prydligt avskild från en samling trefaskontakter. En plastlår med aluminiumskrot och en annan med koppar, och ett berg av kläder nödtorftigt övertäckt av ytterligare en presenning. Cyklar, verk- tygslådor, gasoltuber, rep, trädgårdsredskap, hinkar och diskattiraljer under en nedsläckt bygglampa som är fastsurrad på en stolpe. Hade det inte varit för den svenska flaggan som hänger längs en av kojans väggar hade man kunnat tro att det var en bild från en kåkstad i Rio de Janeiro. Förutom björkslyn runt omkring. Och förutom de två volvobilarna som står och rostar. Och den vissna julgranen med fågelbordet under.

»Att man bor såhär? Det börjar med att man sover i bussen, och sen en dag säger man att herregud vad fint väder det är idag, ska vi inte ha ett tält utanför. Och så sätter man upp ett litet partytält, och helt plötsligt står det fyra stolar där, och så flyter det på« säger Linda.
Linda är drygt 30 år, går klädd i en seglarjacka som en gång var vit och gympaskor utan strumpor i. Hon har praktiskt kort hår och pratar snabbt, med en röst
som blivit hes efter att ha sovit månader i den rökiga kojan. Sen i höstas har hon bott här, tillsammans med kille, kanin och katt. Fast nu sitter killen inne. Och katten har gått och gömt sig. I stället har ett gäng typer samlats kring kojan. Hon känner dem allihop. Det är några av de vanliga stammissarna. Det är dags för middag.
»Jag skulle aldrig säga till nån att de inte får komma hit. Här råder ju allemansrätten« säger Linda och brassar igång en grill som hon hittat en bit därifrån. Hon hackar lök och skär tomater. Dukar fram korv och kött, rostad lök, senap, ketchup och amerikansk dressing. De andra är också sysselsatta. Han som heter Kjell har plockat isär en scooter som han köpte av Lindas kille ett par dagar innan snuten tog honom. Det är nåt billigt asiatiskt märke som har för ovana att lägga av så fort det kommer en uppförsbacke. Där inne i huset försöker en tjej få igång brasan i eldstaden, som är konstruerad av stora stenbumlingar och ett långt avloppsrör.
Jag sågar ved. En färsk björk som Linda släpat med sig hem tidigare under dagen. En tjomme som heter Lars klyver bitarna med osannolik precision. Det känns rejält.
»Det är upp till dig, men det finns alltid någonting att göra« har Linda sagt.
Det är inte så att hon kräver det. Det är bara det att det börjar bli kyligt. Och det var det första Linda förklarade för mig:»Det gäller att hålla sig i rörelse hela tiden när man bor så här.«

Överlevnadsregel 2: Tyck inte synd om dig själv
»Ett hem… det är nånstans dit man kan komma hem och bestämma över sitt eget. Att slippa flytta runt och kunna få lite lugn i själen« säger Linda när vi bär in veden i kojan och möts av en kompakt vägg av rök från den fuktiga veden.
»Min socialsekreterare var här. Hon sa att hon aldrig skulle vilja bo så själv, men att det faktiskt var ett hem. För vi har våra grejer här och ordning och reda precis som i vilket annat hem som helst« fortsätter Linda.
»Så varför skulle vi inte kunna bo så här?« Jag bara hostar. Men kojan – eller huset som Linda kallar det är ett under av uppfinningsrikedom. I mitten står eldstaden, och runt omkring trängs kläder, husgeråd, stereohögtalare och brandsläckare på hyllor längs väggarna i ett system som verkar som kaos för den utomstående men som Linda känner utan och innan. I bortre änden står skåpbilens bakdörrar på glänt och man skymtar madrasser och filtar – sovrummet.
»Många tror nog att vi bor så här bara för att vi är missbrukare, att vi har knarkat oss hit och inte kan bo nån annanstans« säger Linda.
»De flesta tror nog inte att man kan vara hemlös och vara en ordentlig och bra människa. Att det är fel på en på ett eller annat sätt.«
Hon skakar på huvudet. Inget kunde egentligen vara mer fel. Att bo utomhus kräver nämligen oändligt mycket större organisationsförmåga än om man har en lägenhet med värme, el och rinnande vatten.
Ordning och reda, var sak på sin plats, annars går allting snabbt åt helvete. Det kallas för tältdisciplin. Jag har läst om det i friluftshandboken som jag köpte en sommar då jag skulle vandra i fjällen. Där beskrivs de tre viktigaste faktorerna för att klara sig utomhus:Hälsan, kunskapen, viljan att överleva
– Terrängens möjligheter att tillhandahålla vatten, skydd, eld och mat.
– De verktyg du medför (kniv, eldstål, kompass, mat etc.)
Den handlar om överlevnad. Det är en viktig bok.
Men Linda kan allt det där. Hon har inte behövt läsa sig till det.
»Utvandrarna av Wilhelm Moberg!« säger hon och räcker över en tegelstensvolym och ett mjölkpaket. »Alla fyra delarna i en. Tror du den väger mer än ett kilo? Jo, den väger nog fan mer än mjölken.«
Hon ska köpa frimärken och skicka den till sin kille, förklarar hon. Så fort hon får veta vilken anstalt han finns på. Han har alltid snackat om att han vill läsa den och nu ska han sitta där i en månad.
Linda slår sig ner på tältsängen bredvid kaninburen och börjar skruva i en bergsprängare som behöver repareras.
»När man läser om Karl-Oskar och Kristina så inser man att det bara var hundra år sedan vanligt folk bodde såhär. Och då hade de varken mataffärer eller knark. Så jag har inte mycket att klaga på egentligen« säger hon.
»Det jag menar är att människan är kapabel till så mycket mer än vi tror. Det här är liksom inte tragiskt ens en gång. För tänk om vi hade behövt odla vår mat här för att klara oss. Om det inte fanns nån pizzeria. Fattar du? De hade det mycket jobbigare förr.«

Överlevnadsregel 3: lär dig leva på vad naturen erbjuder
Linda och hennes kille har 4 000 kronor var att leva på i månaden. Det drygar de ut med pantburkar. Det brukar bli en hundralapp om dagen som Linda köper mat och cigaretter för.
Kläder hämtar hon i en Myrorna-container. Och eftersom hon saknar tvättmöjligheter växer högen av smuts- tvätt utanför kojan.
»Jag har inte tvättat på hela vintern. Men jag tänkte att jag skulle börja koka lite tvätt nu när det blir varmare och det går att torka den här ute« säger hon.
»Och så ska jag bygga en matkällare. Det är mitt nästa projekt inför våren.«
Allt blir mycket lättare när det blir varmare, inte bara på det praktiska planet. Man slipper frysa. Humöret stiger. Knarket blir inte lika viktigt.
»När man sover i en plåtbuss, och det är elva minus-grader och kondensvatten i hela bussen. Då vill man inte tända av direkt. Men nu när det är vår blir det mycket lättare, då kan man gärna skita i tjacket många gånger. Man har inte nån lust« förklarar Linda.
»När solen lyser när jag går ut på morgonen känns det helt okej. Och ju mer rutin jag har på grejerna här desto mindre knark vill jag ha.«
Skymningen kommer. Det knäpper till i gatlyktorna uppe på vägen. Bygglampan får liv på sin stolpe. Det var något av en teknisk revolution då Linda och hennes kille lyckades koppla in sig på kommunens lyktstolpar och få in el i kojan. Kvart över nio varje kväll förvandlas stället till en blinkande sal av ljusslingor och kinalam- por. En kupévärmare brummar igång inne i skåpbilen. »Vi har haft video och tv och dator också« säger Linda. »I vintras satt vi här och kollade på Kalle Ankas jul när det var svinkallt, och brasan på max, och det var rätt mysigt. Men det blir inte så ofta. Och nu har tv:n gått sönder och vi har inte brytt oss om att skaffa nån ny. Man kan ändå inte sitta och slappa här.«
Hon reser sig upp och börjar jobba. Allt måste vara i ordning innan hon går och lägger sig. Matrester ska städas bort så att mössen håller sig borta. Det ska vara rent och snyggt utanför.
»Det viktigaste är att man har det organiserat« säger Linda.
»Och att det är sanitärt. För det grannar stör sig mest på när det gäller alla människor, det är när man samlar på sig på sig en massa skit i trädgården. Det finns undersökningar på det. Dessutom visar folk som kommer hit mer respekt om de ser att vi har ordning och reda.«
Katten slinker in igenom öppningen och kryper upp i mitt knä. Därute försöker Kjell trampa igång sin moppe. På fjärde försöket börjar den puttra till. Han försvinner bort på grusvägen. Snart är vi ensamma i kojan.
»Jag tror att vem som helst kan bo så här, om man har ett positivt tänkande. Det är bara det att i dagens samhälle så tycker folk att de förtjänar mer, eller att det måste vara på ett visst sätt« säger Linda. Hon berättar att hon har ett mål – hon vill uppleva detta utan knark.
»Det är ett sätt att testa sina gränser« förklarar hon. »Se om man klarar det. En sorts överlevnadsövning.«
Det är läggdags. Hon drar fram en luftmadrass åt oss och kryper in i sin skåpbil. Borta vid kylskåpet tar katten en mus.
»Ser du, det är första gången jag ser honom äta upp en! Vad bra!« ropar Linda.
»Förresten…« säger hon sen. »Förresten anser jag att man måste kunna bo så här utan tjack. För annars blir det ingen Karl-Oskar och Kristina över nånting. Då är det ju bara jidder alltihop egentligen.«

[box]Fotnot: Några dagar efter Faktums besök blev Linda av- hyst från platsen. Hon fick riva kojan, packa ihop alla sina saker och ge sig ut på jakt efter en ny boplats.[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan