FAKTUM | 2017/07/03 Nyheter, Reportage

Hemlösheten har inte bara ökat, den har ändrat karaktär. Barnen utan fast bostad blir fler. Men trots kommunens miljonkostnader lever 887 Malmöbarn trångt och kortsiktigt i ovisshet.

Den röda skylten på träporten signalerar att hotellet är fullbokat. Dinah tar ett fast grepp om barnvagnens handtag och drar den nedför de branta stentrapporna. Sedan några månader tillbaka delar hon och dottern på ett litet rum med utsikt över områdets slumrande villaträdgårdar.
– Jag vill inte att hon ska växa upp så här. Livet går, men det är inget normalt liv, säger Dinah.

Hon är föräldraledig och har bott i Malmö en stor del av sitt 30-åriga liv. Har alltid haft jobb och aldrig några ekonomiska problem. När relationen med hennes tidigare partner blev våldsam, flyttade hon till ett skyddat boende. Med hjälp av kommunen hamnade hon sedan här, på ett hotell norr om Malmö där hon inte känner någon. Dinah är deprimerad och orolig över att dottern inte lärt sig att gå.
– Hon är fjorton månader. Rummet är inte så stort. Var ska hon prova?

Dinah försöker tillbringa så mycket tid hon kan med sin dotter utomhus. Ofta går de till lekplatsen i Stadsparken.
– Vi känner lite glädje när vi är här ute, inomhus är det bara ledsamt, säger hon och lägger en filt över dotterns overallklädda ben.

När Malmö stad i början av november 2016 släppte en ny kartläggning visade den att stadens hemlösa barnfamiljer blivit fler. På ett år har 675 barn utan fast bostad blivit 887. Så gott som alla tillhör gruppen strukturellt hemlösa. Deras huvudsakliga problem är att de saknar ett eget hem.

Under hösten möter vi flera hemlösa barnfamiljer. En del av dem bor som Dinah, på hotell i skånska orter där Malmö stad placerat dem i brist på andra lösningar. Andra har fått flytta in i Disponentvillan, ett akutboende i Arlöv där familjerna bor tillfälligt i små lägenheter.

Samma höst skriver Sydsvenskan att kommunen väntas spräcka sin hemlöshetsbudget med 181 miljoner kronor. De 205 miljoner som avsatts för att hantera problemet räcker inte. På stadshusets sjätte våning med utsikt över Lugnets röda takåsar sitter utvecklingssekreterare Lars G Larsson och bläddrar i Malmös senaste hemlöshetsrapport. Han ser allvarligt på utvecklingen.
– Det betyder att väldigt många barn inte har ett eget hem och inte kan ta hem kompisar. De vet inte hur länge de ska bo där, de känner sig inte trygga, de kanske har svårigheter att göra läxor och bor långt ifrån skola eller förskola.

2015 avskaffade Malmö sin handlingsplan för kommunens arbete mot hemlöshet. Den hade blivit inaktuell eftersom situationen allt mer kommit att handla om brist på bostäder. Tidigare kopplades hemlöshet ofta ihop med missbruk och psykisk ohälsa. I dag drabbas familjer som lever på marginalen. Lars G Larsson menar att förändringen hänger samman med att allt fler flyttar till Malmö och att bostadsmarknaden blivit allt tuffare.
– De strukturellt hemlösa har inga hyresskulder, inga betalningsanmärkningar eller andra hinder för att teckna ett hyreskontrakt. De är fattiga och många har varit ganska kort tid i Sverige.

Efter finanskrisen 2008 klingade bostadsbyggandet av, men i dag byggs mer i Malmö än tidigare, enligt Lars G Larsson.
– Problemet är att bostadsmarknaden är just en marknad och att en relativt stor grupp människor inte kan ta sig in, säger han.

Disponentvillan i Arlöv har blivit en av Malmö stads tillfälliga lösningar för att stävja kostnaderna och bostadslösheten. Här finns nitton lägenheter för hemlösa barnfamiljer.

Vid invigningen för två år sedan var tanken att familjerna bara skulle bo här i tre månader. I dag stannar många längre än ett år.

Utanför fönstret skymtar motorvägen och skylten som annonserar bilarnas infart i Malmö. Bristen på lämpliga lokaler tvingade Malmö stad att starta verksamheten här i Burlövs kommun.
– Vi ligger på fel sida kommungränsen, och det är tyvärr något vi har haft en del problem med, säger Anna Nilsson, socialsekreterare på Disponentvillan.

Frågan är exempelvis var barnen ska gå i skola. Kommunen där barnet är skrivet är skyldig att ordna skola och barnomsorg, men i det här fallet blev lösningen att många får pendla till skolor i Malmö.
– Det har varit lite skilda meningar kring vad som egentligen gäller och det hela är väldigt rörigt, förklarar Liselotte Lundberg, samordnare vid Disponentvillan.

Familjerna som bor här är kända av Malmö stad och räknas in i kommunens kartläggningar, men det finns många som inte syns i statistiken. Vissa har kommit till Sverige nyligen, andra har bott i Malmö i flera år. Några är arbetslösa, andra jobbar eller studerar. Att de saknar ett hem märks inte alltid utåt, flera berättar att ingen i deras närhet vet hur de egentligen har det.

Kravet för att få bo i Disponent-villan är att du är fri från skulder och betalningsanmärkningar, och att du kan tänka dig att flytta utanför Malmö. Men kommunerna har olika nivåer för hur mycket pengar de kan bidra med till familjernas hyror, oavsett vad det kostar. Det innebär att man kanske inte kan flytta trots att det finns en ledig bostad.
– En familj med tre barn som får 10255 kronor av Malmö, får i Bromölla drygt 5300 kronor, säger Liselotte Lundberg.

Hon och Anna Nilsson lägger mycket tid på att hjälpa familjerna att söka boende. Förutom många sökande till varje utannonserad bostad måste de hantera exempelvis rasism.
– Jag har fått många hemska saker i örat från potentiella hyresvärdar, saker jag inte vill återge. Det är en väldigt uttalad rasism som vi ibland möter, säger Liselotte Lundberg.

Men det finns fler hinder. De flesta hyresvärdar godtar varken socialbidrag eller etableringsersättning som inkomst. Ett av få undantag är kommunens allmännyttiga bostadsbolag, MKB.
– Det är skrämmande att kommuner och hyresvärdar får säga nej enbart utifrån inkomster, utan att veta om familjerna kommer att kunna betala. Att vi saknar makt och bara kan lämna goda referenser är väldigt frustrerande, säger Anna Nilsson.

Under kvällen vaknar Disponentvillan till liv. Musik, prat och fotsteg ekar i trappen. Familjerna här har flyttat runt, bott hos vänner, på hotell eller vandrarhem. Eller i jourlägenheter de tilldelats av socialtjänsten.

– Förra veckan träffade jag en familj som ska flytta hit. Nu bor de sex personer i ett rum i en jourlägenhet, säger Liselotte Lundberg.

2012 riktade Socialstyrelsen kritik mot Rosengårds socialtjänst för att 110 hemlösa barn placerats på hotell och vandrarhem. Det var en av orsakerna till att Disponentvillan startade. Fyra år senare har barnen på Malmös hotell, vandrarhem och pensionat blivit betydligt fler – 686. Tiden på boendena skiftar, men ofta är det ett halvår.
– För en fyraåring är det en mycket lång tid. Det kan vara en hel termin, ett sommarlov eller ett helt skolår som barnet kanske inte kan ta hem kompisar och göra allt som hör till ett normalt liv, säger Lars G Larsson.

Hotellösningarna är dyra och kvaliteten varierar. Boendena hyrs per dygn av socialtjänsten och prislappen ligger på cirka 30 000 kronor per familj och månad, beroende på familjens storlek och boendets karaktär. Det är framförallt dessa akuta boenden som har fått budgeten att skena.
– Även den sekundära bostadsmarknaden, där kommunen förmedlar bostäder till hemlösa, ökar enormt i Malmö. 1300 bostäder hyrs ut genom andrahandskontrakt. Det innebär att Malmös socialtjänst är en av de större hyresvärdarna i staden, enligt Lars G Larsson.
– Socialtjänsten är ingen bostadsförmedling. Det är ett misslyckande för bostadspolitiken att ett så stort antal människor hamnar i en situation där socialtjänsten får boka in dem på olika akuta boendelösningar, säger han.

För familjerna innebär det att egentid är en bristvara. Ibland begränsas det sociala livet av hotellägarnas regler. Möjligheten att leka och studera påverkas. Dinah känner sig fångad. Andra har en mer positiv syn där ett eget hem inte känns allt för avlägset. Men en sak återkommer alla till: trängseln.

På hotellrummet utanför Malmö puttrar en gryta med zucchini och aubergine på spisen i det gemensamma köket. Fram tills för en vecka sedan fanns bara två spisplattor här. Kön till köket var lång. Inte sällan tvingades Dinah gå ut och köpa färdigrätter hon egentligen inte har råd med.

För att dottern inte ska krypa omkring över kökets trägolv, som enligt Dinah är alldeles för smutsigt, brukar hon stänga dörren till deras rum.
– När jag pratar med handläggarna på socialen säger de att vi har tak över huvudet. Det räcker inte. Alla har tak över huvudet men vi lever inte ett normalt liv. Att bo i ett litet rum med ett litet barn är inget liv, säger Dinah.

Utanför den mörka hotellobbyn vid Central-stationen i Malmö öser novemberregnet ner. Tove Samzelius smuttar på sitt morgonkaffe ur en pappmugg. Hon har jobbat för brittiska gräsrotsorganisationer i 15 år. I dag är hon tematisk rådgivare på Rädda Barnen. När hon började jobba i Sverige blev hon förvånad över hur hemlösheten hanterades.
– I England tar de ideella organisationerna ett stort ansvar. I Sverige kan man visserligen få hjälp med boende via kommun och socialtjänst, men hamnar du utanför systemet finns inga garantier.

Tove Samzelius menar att siffrorna är toppen på ett isberg, eftersom de bara innefattar personer som söker stöd.
– I Sverige vill vi inte se problemet, så vi låtsas som om det inte finns. Jag saknar ett barnperspektiv i bostadsdebatten. Med tanke på hur mycket vi pratar om barns rätt är det märkligt att glappet mellan vision och praktik är så stort.

Hon ser också ett stort behov av att exempelvis se över vilka familjerna får dela sitt tillfälliga boende med, och hur det fungerar med tvätt, pendling och skola.
– Men jag tror också att civilsamhället behöver ta ett större ansvar. Socialtjänsten är en myndighet och måste förhålla sig till lagar och regler. Här kan andra aktörer vara kreativa och mer flexibla, säger Tove Samzelius.

Dinah krånglar sig fram med barnvagnen över höga trottoarkanter. Vi är på väg till ett nyöppnat kebabställe i närheten av hotellet, men hon minns inte riktigt vägen. Sedan hon fick barn har hon börjat glömma saker. Att hon är stressad och sover för lite har inte gjort det bättre. Dinah går i cirklar genom de tysta kvarteren, försöker lokalisera sig i ett område hon borde känna till, innan vi slutligen kommer fram till lunchrestaurangen. Ägaren hejar vänligt på henne när hon beställer en kebabtallrik med extra stark sås. Hon slår sig ner vid ett bord intill fönstret, klär av dottern mössa och overall och sätter på en spellista med barnsånger på telefonen. Dottern ställer sig genast upp i vagnen och börjar dansa när hon hör tonerna av ”Lilla snigel”.

Många av familjerna vi träffar beskriver socialtjänstens bemötande i positiva ordalag. Det gör inte Dinah. Hon berättar om handläggare och chefer som bemött henne otrevligt vid upprepade tillfällen och “pratat med henne uppifrån”.
– Min handläggare sa “förstår du inte, fattar du inte, jag har ingen lägenhet här. Du bara pratar och pratar. Tack och hej!”

Oron inför nästa möte med socialtjänsten växer. Dinah funderar på att avboka.
– Jag vet att hon inte kommer lyssna på mig eller låta mig prata. Hon har redan sagt att hon inte kommer att hjälpa mig. Varför ska jag gå och prata med henne?

Dinah söker bostad på Blocket och sociala medier varje dag men har hittills inte kommit ett steg närmare ett hem. När någon hör av sig är det oftast män som erbjuder rum – gratis.
– Men jag vet vad de tänker. När de ser min bild säger de “kom och bo i min lägenhet, du behöver inte betala någonting.”

Att hon inte berättat för sina vänner om hur hon lever är ett medvetet beslut. De flesta har egna barn och är upptagna med sitt. Antagligen skulle de erbjuda sovplats ett par nätter, men Dinah vill inte vara till besvär.

Dottern har fått förskoleplats i Malmö. Dinah har redan tackat nej till platsen en gång eftersom pendlingsavståndet är för långt.

Nu överväger hon att flytta tillbaka till sin före detta partner som har erbjudit sig att hyra ut ett rum. Men socialtjänsten är kritisk.
– “Är det samma man som har misshandlat dig? Ska din dotter bo där?”

Dinah tittar på sin dotter.
– Jag sa “vad ska jag göra, ni hjälper mig inte. Jag blir tvungen.” Jag vill inte att min dotter ska bo i ett litet rum. Jag vill att hon ska känna frihet.

Fotnot: Dinah heter egentligen något annat.

Kartläggning av hemlösheten

  • På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen kartlagt hemlösheten i Sverige 1999, 2005 och 2011. Den senaste statistiken från maj 2011 visade att 34000 personer lever utan ett eget hem. En ny kartläggning har gjorts under våren 2017.
  • Malmö använder Socialstyrelsens gamla definition av hemlöshet från 1999. I den räknas inte personer som bor i långsiktiga boendelösningar eller har kontrakt via socialtjänsten.
  • Om Malmö hade använt definitionen från 2011 hade ytterligare 3000 personer räknats som hemlösa.
  • Enbart de som söker hjälp räknas in i statistiken. Därför finns det ett mörkertal.

Frustration och ovisshet

Under hösten 2016 intervjuade vi sex barnfamiljer om sina erfarenheter av att leva i hemlöshet. De hade fått hjälp av Malmö kommun och tillhör några av dem som räknas in i den senaste hemlöshets-kartläggningen. Många upplevde frustration över trångboddheten och ovisshet kring boendets varaktighet. Men några berättade om ljusglimtar i tillvaron.

Carina Nilsson (s), kommunalråd med ansvar för socialtjänst, vård och omsorg:

”Jag tror att det kan bli värre innan det blir bättre”

– Barnfamiljerna är vår första prioritet. Inga står på gatan men lösningarna vi har är ofta dyra och dåliga. Att hemlöshetsbudgeten på 205 miljoner kronor överskreds med 181 miljoner har att göra med vårt sätt att lösa boende. När barnfamiljerna kommer till socialkontoret med resväskor i händerna är kommunen skyldig att hjälpa dem omgående.

– Då blir det de här dyra och dåliga lösningarna. De som driver hotellen ser att vi är i desperat behov och kan ta hur mycket som helst betalt.

Ett sätt att bromsa de växande kostnaderna handlar om att förändra synen på godtagbar inkomst bland hyresvärdar.
– Många av dem som lever i strukturell hemlöshet kommer aldrig bli aktuella för en bostad. Har de försörjningsstöd är det bara MKB som godkänner.

Inte heller barnbidrag, underhållsbidrag eller bostadsbidrag räknas som inkomst. Samtidigt godtar nästan inga bostadsbolag hyresskulder eller betalningsanmärkningar.
– Har du gjort en dålig mobilaffär när du var 17 år och den hänger kvar som en skuld, är dörrarna stängda.

Under 2016 tog Malmö emot 446 flyktingar. De flesta är män som fått uppehållstillstånd och väntar på att deras familjer ska få komma hit. Lägenheterna de bor i saknar både kök och kokmöjligheter.
– Jag tror att det kan bli värre innan det blir bättre. Det beror i grunden på att vi inte har lägenheter. Det tar 6-7 år från att man planerar ett område tills det är färdigbyggt.

Ett alternativ som diskuteras är därför modullösningar. Ett annat alternativ som kommunen prövat är att köpa in bostadsrätter.
– Det är något vi fått enorm kritik för, trots att metoden använts i 30 år. Men jag tror inte att det bara finns en lösning. Vi måste vända på varenda sten.

TEXT: ELEONOR BROMAN, FELICIA GREEN & MARIELLE THEANDER OLSSON

BILD: CISSI WELINskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR