FAKTUM | 2009/05/29 Reportage

Bild: Mario Prhat

Socialtjänsten i Örgryte tyckte att Tages hyra var alldeles för hög: 4000 kronor i månaden för ett rum i en villa. Han fick istället flytta till en jourboende för 950 kronor per natt. Nota per månad för Göteborgs kommun: 28 500 kronor.

De senaste månaderna har Tage bollats fram och tillbaka mellan kommuner som om han vore en vara. Han har straffats för att han har försökt lösa sin egen livssituation och han har behandlats som ett litet barn. Här är Tages historia, det är bara ett utsnitt ur hans verklighet. Men läser man hans journaler från socialtjänsten förstår man att händelserna inte är exceptionella. Så här har det hållit på i åratal.
Tage plockar snabbt ihop sina få tillhörigheter, en radio, lite kläder och tidningar. Allt får plats i två plastpåsar och två mindre papperspåsar. Sedan lämnar han sitt himmelsblå rum i en putsad villa i Strömmensberg. På vägen dit har han pekat ut var hans morbror och moster bodde förr, var andra släktingar till honom gått i skolan. Detta är gamla hemtrakter och här vill han bo. Får han rätt i sitt överklagande av socialtjänstens beslut vill han tillbaka hit.
Tage är hemlös igen. Han har inget arbete och ingen sjukpenning. Han är sjukskriven för nedstämdhet och oro på grund av dåliga sociala förhållanden och bostadslöshet. För 20 år sedan blev han vräkt från sin förstahandslägenhet. Han hade inte betalat hyran. Sedan dess har han bott hos vänner, bekanta, på olika akutboenden och hyrt privata rum. Han har sålt Faktum och jobbat säsongsvis på ett tivoli.

I slutet av mars satt han och ringde på alla lediga rum och lägenheter han hittade. En dag efter otaliga blankt nej så fort hans betalningsanmärkningar kommit på tal, får han äntligen napp. En kvinna han har hyrt rum av för länge sedan accepterar honom som hyresgäst. Han får dela en lägenhet på 80 kvadrat på Strömmensberg med tre andra personer. Han har ett eget rum på tio kvadrat.
Morgonen efter står han står i vårsolen på trottoaren utanför Faktum.
»Jag har inte sovit så gott på många år« säger han med ett brett leende.
Men lyckan blir kortvarig. På socialkontoret i Örgryte får han avslag på sin ansökan om stöd för sitt boende. Max 1092 kronor är hans boende värt, menar socialtjänsten. Tage har enligt normen rätt till ett boende för max 4000 kronor. Hyran är på 4000 kronor. Men 4000 för ett rum i en villa är inte en skälig hyra, menar socialtjänsten.
Socialtjänsten i Örgryte verkar inte ha läst socialtjänstlagen, SoL. Enligt SoL ska en individuell bedömning göras från fall till fall av vad som kan anses vara en skälig hyra. De ska också ta hänsyn till de faktiska möjligheterna att få en annan bostad. Eftersom Tage har betalningsanmärkningar och är arbetslös står inte hyresvärdarna i kö för att hyra ut till just honom. Då kan mycket väl 4000 kronor för ett rum vara en skälig hyra. Det är också hyresvärdens egen motivering till att hyran är så hög. »Jag vet ju inte om jag får in hyran, därför måste jag ligga så högt. Jag hyr ut till dem som ingen annan vill hyra ut till« förklarar hon.
I SoL står dessutom att man ska få rimlig tid på sig att flytta till ett billigare boende om det boende man har anses vara för dyrt. Enligt socialtjänsten ska hänsyn tas till sociala konsekvenser.

Tage tycker beslutet är åt skogen och hoppas att de ska ändra sig. Några dagar innan han ska träffa sin handläggare igen för att diskutera avslaget, har han ett samtal med sin hyresvärd som meddelar att han måste flytta ut direkt om socialens beslut kvarstår. På kvällen ringer han till Elisabeth Anderton på Faktum och säger att han varit på väg att hoppa framför en spårvagn. Han mår så dåligt att han åker till psykakuten. Men där är det fullt. Han blir hemskickad i en taxi.
Den 8 maj träffar han sin handläggare Hanna Bäckman tillsammans med Elisabeth Anderton. Hanna Bäckman är förstående. Låter nästan som om hon skulle vilja riva upp beslutet. Men även om hon har skrivit under och det står ›beslutsfattare‹ under hennes namn, säger hon att det är hennes chef som håller i ärendet och att det inte är något som hon kan sitta och fatta beslut om här och nu. Hon lovar att höra av sig när hon pratat med honom.
På spårvagnen hem kommer samtalet. Beskedet är negativt.
»Det känns för jävligt som vanligt« säger Tage när han lagt på. Men det finns ingen ilska i hans röst, ansiktsuttrycket är resignerat.
Socialtjänsten ordnar istället ett jourboende åt Tage på LP-stiftelsen, ett kristet behandlingshem för missbrukare, som drivs av Pingstkyrkan. Tage är ingen missbrukare. Boendet kostar 950 kronor per natt. Per månad blir det 28 500 kronor. Tage hyrde ett rum för 4000 kronor, rummet var på 10 kvadrat. Han hade ordnat det själv. Han tyckte om det. Men socialtjänsten i Örgryte tyckte inte att det var ett skäligt pris. Tages nya rum är lite mindre. Och kostar 28 500 kronor i månaden. Men det är tydligen skäligt.
Men historien om Tage och socialen börjar egentligen långt tidigare.

Det är den 19 mars. Tages handläggare på socialkontoret i Uddevalla, Camilla Johansson, är upprörd. Hon samlar nervöst ihop sina papper, trycker diskret på larmknappen under bordet och meddelar att mötet är avslutat. Mötet har enligt henne tagit en obehaglig vändning. Upphovet till hennes obehag heter Max Markusson och är vd för Faktum. Han är i Uddevalla tillsammans med Tage. Tage mår psykiskt dåligt, han har ingenstans att bo och han har inte en krona på fickan. Max är förbannad. Han tycker att Camilla behandlar Tage på ett förnedrande sätt och kan inte acceptera att hon vägrar att stå för det skriftliga avslag om bistånd som hon själv skrivit under och gett till Tage.
Camilla Johansson väljer att avsluta mötet och kalla på en vakt istället för att ta konflikten och förklara sina beslut. När Tage är på väg tillbaka till Göteborg ringer hans telefon. Det är Camilla. Hon undrar vad de egentligen ville. Tage svarar att de var där för att han fortfarande saknar tak över huvudet. Hon säger att det är bra om han kommer ensam nästa gång, men han får ju ha med sig någon om han vill…
Tage hade inte varit i kontakt med socialtjänsten i Uddevalla på ett år. Då hoppade han av den arbetsträning som han tvingades att delta i för att få hjälp. Tage tyckte att arbetsträningen var meningslös. Han blev deprimerad. Socialen kunde inte erbjuda honom något annat alternativ. Sitta på en stol kan jag lika gärna göra hemma, tänkte Tage och valde istället att ta ett tillfälligt jobb på ett kringresande tivoli några månader.
»Hade det varit du eller jag som skulle flytta så hade vi ju planerat det i god tid« säger Camilla förtroligt till Elisabeth Anderton per telefon när Tages situation diskuteras.
När tivolisäsongen var slut ville Tage helst slippa ta kontakt med socialen igen. Men efter några månader med tillfälliga boenden där han var tvungen att skriva in sig varje kväll och vara ute varje morgon 8.30 orkade han inte längre.

Tage vet inte riktigt om han tillhör Göteborgs eller Uddevallas socialtjänst. Men han vill till Uddevalla. Efter några dagar blir det också bestämt att han ska tillhöra Uddevalla. Men när Tage ringer den handläggare han blivit tilldelad, Camilla Johansson, säger hon att det är Göteborg som ska hjälpa honom med boende, eftersom han vistats där på sistone. De har dessutom inga jourboenden i Uddevalla. På socialjouren i Göteborg hänvisas han tillbaka till Uddevalla. Han får ett busskort. Elisabeth Anderton på Faktum försöker reda ut röran. Utan framgång. Göteborg hänvisar till Uddevalla, Uddevalla till Göteborg. Till slut sätter sig Tage och Elisabeth på bussen och åker upp till Uddevalla. De träffar Camilla. Under mötet ringer Camilla till jouren i Göteborg. Samtalet utvecklar sig till en hätsk diskussion när Anne Bergman på socialjouren i Göteborg säger att Tage är Uddevallas ansvar. Camilla svarar att de inte kan göra något för Tage, eftersom han vistats i Göteborg på sistone. Anne säger att om Tage kommer tillbaka till jouren i Göteborg så kommer de att skicka tillbaka honom till Uddevalla »ögona böj«. Tage får en tid för vidare utredning i Uddevalla. Och ett busskort för att ta sig tillbaka till Göteborg.
Det är ett gammalt problem, bollandet med hemlösa, missbrukare, ensamkommande flyktingbarn och andra som ingen kommun vill ta på sig ansvaret för. Därför har regeringen beslutat att man ska utreda vistelsebegreppet. 30 april nästa år ska utredningen vara färdig.
»Det är inte lagen det är fel på. Så länge socialtjänsten vill bli av med så mycket folk som möjligt istället för att ta hand om dem, så kommer problemet kvarstå, utredningar eller inte« menar Stefan Boman på Länsstyrelsen. Boman säger att lagen är skriven för att skydda klienterna och att socialtjänsten väljer att inte bry sig om lagstiftningen.

Men Camilla Johanssons problem är inte bara att hon tycker att Göteborg borde ta ansvar för Tages boende. I sitt avslag hänvisar hon till att Tage vare sig är sjukskriven eller kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Därför har han inte något behov av bistånd, tycker hon.
»Hur ska jag kunna söka jobb aktivt när jag inte har någonstans att bo« säger Tage. »Det tar ju en halv dag varje dag att fixa var jag ska sova.«
Camilla Johanssons problem är framförallt att Tage inte planerat sitt liv. Att han avbröt utbildningen. Tage passar inte in i den mall som socialtjänsten vill stoppa in honom i. Nu straffas han för att han försökte reda upp sitt liv på egen hand, genom att jobba på tivolit och sedan sälja Faktum.
»Jaha, du sålde Faktum. Du trodde att du kunde försörja dig på det? Men det gick väl inte så bra tydligen eftersom vi sitter här i dag« säger Camilla Johansson till Tage under ett av deras möten. Hon säger också att det är en vanlig missuppfattning att socialtjänsten har ett ansvar för klienter som medvetet avbrutit sin planering, som själva försatt sig i situationen. Man MÅSTE planera sitt liv, upprepar Camilla. Som ett mantra.
»Ska jag ringa och säga att jag planerar att bli hemlös i september, får jag hjälp då?« frågar Tage Camilla. Han får inget svar.
»Att säga till en hemlös person att planera sin hemlöshet är helt oförståeligt. Om man dessutom hela tiden blir motarbetad, förminskad och förtryckt, var ska man då få kraft ifrån att lösa allt det andra?« säger Max Markusson.

När Faktum ringer Camilla Johansson för att få hennes kommentarer till hur Tages ärende har hanterats, vill hon inte prata, hon hänvisar till sin chef som gör sig oanträffbar i två veckor. Vi lämnar meddelanden, mejlar och ringer. När vi till slut når honom säger han att han inte är intresserad av en intervju. När vi frågar varför, svarar han: »jag har ingen mer motivering än det«.
Med sin krycka och sina påsar med tillhörigheter haltar Tage iväg till busshållplatsen på Strömmensberg. Väl framme på LP-stiftelsen får han skriva under ett avtal med förhållningsregler som utgår från att han är missbrukare. Här är det nolltolerans mot alkohol och droger. Om han bryter avtalet kan man få utegångsförbud och tvingas ta urinprov. Han får inte heller inleda någon relation under tiden han bor där. Helst får han inte överhuvudtaget gå ut de tre första dagarna för då ska han avgiftas. Från vad kan man fråga sig.
När vi lämnar Tage sitter han på sin nya säng som kommunen garanterat honom en vecka. Sedan vet han inte vad som händer. Han ser lite övergiven ut. Han säger att det känns okej.

Vi har förgäves försökt nå socialtjänsten i Örgryte för en förklaring till varför 28 500 är rimligt för ett ännu mindre rum än det som kostade 4 000 kronor.

[box]Vistelsebegreppet: Av socialtjänstlagen framgår att vistelsekommunen har det yttersta ansvaret för att den som vistas i kommunen får den hjälp och det stöd som han eller hon behöver, även om han eller hon saknar lokal anknytning. Ändå nekas många hjälp med hänvisning till att de inte är skrivna i kommunen, eller att de intehar vistats där under en längre period. Syftet är att hindra dem att göra anspråk på kommunens sociala service.[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan