FAKTUM | 2018/09/14 Nyheter, Profilintervju

Anna von Hausswolff om Berns: ”En fantastiskt fin spellokal som egentligen är för posh för mig. Jag skulle inte hänga där på min vardag.”Anna von Hausswolff har vuxit ur Sverige. Med nya albumet Dead Magic turnerar hon i världen. En konstnär som håller sig borta från media och vill ogärna uppfattas som en mörkrets gudinna. I en exklusiv intervju med Faktum berättar hon om orgeln, skogen och vilka hon skulle vilja bjuda på fest.

– Freddie Wadling, där fanns det alltid massa spännande saker att lyssna till, säger hon och tittar mot den svartvita bilden som står på pianot i den legendariska musikstudion Music A Matic på Tredje Långgatan i Göteborg.
– Och min morfar. Han kände till så många historier och kunde härliga snapsvisor. Jag tror att han och Freddie skulle komma bra överens. Och mormor. Hon skulle kunna laga maten.
– Farfar, som jag aldrig fick träffa och min farmor skulle jag också vilja ha där. Hon hade en näbbig käft och skulle skapa bra spänning. Hon hade inga hämningar. Det är alltid spännande och för in många otippade saker i samtalet.
Om Anna fick bjuda fem personer till fest skulle hon välja dem. Ingen är vid liv i dag. De vilar på kyrkogården. En plats vi återvänder till.

En söndagskväll i mars. Röda sammetsgardiner ramar in dörrarna och enorma kristallkronor följer varandra fram till scenen. Klockan slår 21.00 och på Berns applåderar 1 300 personer förväntansfullt. Bland publiken står många vita män i medelåldern men även yngre generationer och på övre balkongen håller två äldre personer om varandra.

Lamporna släcks och det blir tyst. Ett kallt, vitt ljus tänds och Anna von Hausswolffs siluett träder fram bakom synten. Stripor av blont hår hänger fram över ansiktet. Hon omsluts av Karl Ventos och Joel Fabiansson gitarrer, Filip Leymans syntar, David Sabels bas och Ulrik Ordings trummor.

Efter kvällens längsta låt Ugly and Vengeful (16 minuter) lyfter hon fingrarna från tangenterna.
– Det är helt sjukt fantastiskt att se så många människor samlade här i kväll. Det är vår största headline-konsert någonsin, säger hon och höjer glaset.
– Skål! 

Anna von Hausswolffs musik beskrivs ofta som ljudvärldar där lyssnaren tas bortom verkligheten, dit bara drömmar och fantasier når. Något som nästan går att beskåda på konserten där publiken blickar som förtrollad mot Anna och hennes femmannaband.

När sista låten är spelad skymtar ett leende på scen.
– Jag kommer att signera till sista man, om det så är hela publiken, säger hon och pekar bort mot rummets vänstra hörn där vinylskivor täcker ett bord och planscher fyller spegelväggen.
– Tack för i kväll.

Efter spelningen i Stockholm omringades Anna av fansen som ville få sina skivor och planscher signerade.

Röda sten i Göteborg. Det är onsdag eftermiddag när Anna kommer in på kaféet som angränsar till konsthallen. Hon bär en knälång, svart skinnrock och sätter sig i sammetsoffan. På bordet ställer hon en kopp Earl Grey och en småkaka med pärlsocker.

I mars släppte hon sitt fjärde album, Dead Magic, inspelat under nio dagar i Köpenhamn med orgeln i Marmorkirken och stjärnproducenten Randall Dunn. Recensenter runt om i världen har satt högsta betyg och Svenska Dagbladet skrev: ”Svårt att fånga in och greppa med förnuftet, istället är det rikt på förnimmelser av magi och mystik och för varje album vinner Anna von Hausswolff mer självsäkerhet.”

Hon håller med. Att allt gradvis växer.
– Det har inte varit en bomb som bara exploderat och att musiken klättrat ut över världen utan det har varit ett jävla fläng.

Dead Magic kom till ur en känsla av hopplöshet efter en intensiv period när hon hade arbetat med många olika projekt samtidigt som hon turnerade med sitt tredje album, The Miraculous.
– Jag kom hem och var helt slutkörd och det kom till uttryck i en slags passivitet. Jag intalade mig själv att jag inte hade någon kreativitet eller fantasi och inbillade mig saker som inte stämde överens med den jag faktiskt är.

Familj och vänner uppmuntrade henne att inte ge upp tron på sig själv, att fortsätta söka även om hon inte visste efter vad.

När jag väl tog mig ur den gråa sörjan hade jag skrivit massa musik. Alla låtar på Dead Magic kommer från den här perioden. Men det var först när jag var energisk och i kontakt med mig själv igen som jag kunde sätta värde på låtarna, säger Anna och blickar ut över vattnet och himlen som går in i samma gråskala. Göteborg i sitt esse.

Under de tio år som Anna von Hausswolff verkat som musiker är det inte många skribenter som missat att nämna pappa Carl Michael von Hausswolffs konstnärskap i relation till dotterns kreativitet. Men det finns även en mamma bakom framgången. En kvinna som Anna alltid lyft fram som lika viktig men som ändå ställs i skuggan.
– Senast i går hade jag en konversation med mamma där hon sa att ”Alla skriver om din pappa. Men jag då?”, säger hon.

Det var mamma Eva-Lena som satte Anna vid pianot och fick henne att ta privatlektioner och skolas på klassiskt vis.
– Hon introducerade mig för den klassiska musikvärlden och har fått mig att verkligen respektera hantverket, lära känna instrumentet. Och att öva, att man i sin övning kan hitta harmoni och lust.

Carl Michael bjöd in till mer experimentellt skapande och ljud utanför ramar. Noise-musik och performance.
– Det är ett mer anarkistiskt tillvägagångsätt då man är fri från allt regelverk. I det hittade jag min egen plats där jag kunde vila i det mer obskyra.
Två olika världar som står i symbios i skapandet.

När Anna pratar om sina föräldrar är det med stor tacksamhet.
– De har en fantastisk inställning till konsten. Att den ska få vara personlig och fri.

Anna är uppvuxen i Haga i Göteborg där hon bodde med sin mamma och syster till dess att hon gick ut gymnasiet.
Efter två år på arkitektprogrammet på Chalmers lämnade hon Göteborg för Köpenhamn där hon studerade tryckkonst och musik på Konstakademin och blev kvar i sex år innan hon hittade tillbaka till västkusten.
– Jag är lidt dansk, säger hon på dialekt och skrattar.
– När jag lämnade Göteborg hade jag en ganska klaustrofobisk känsla i kroppen. Jag ville förnya mig själv och då är det bra att åka till en plats där ingen känner en. Det finns inga förväntningar eller idéer om vem du är eller vad du gör, säger hon.

Att hamna i fack eller kategoriseras är något Anna alltid ogillat. Redan under tiden på musikgymnasiet, Hvitfeldtska, var det många som hade svårt att placera henne i en genre. Det var så hon ville ha det för att inte fastna.
Av samma anledning håller hon sig i dag borta från att exploateras i media. Annars blir hon lätt ”bara” en mörkrets gudinna.
– Och det stämmer inte alls. Folk är rädda för mörker, så när man väl tar på det, romantiseras det. Jag ser inte mig själv som en mörk artist. Jag är en konstnär som försöker utforska olika områden i mig själv och min omgivning. Att skapa något ur ett mörker behöver inte vara negativt eller betyda att man identifierar sig själv som en mörkrets konstnär, säger hon och viker upp ärmarna på den stickade tröjan och fortsätter:

– Livet är alldeles för komplext för att något ska vara så enkelriktat, ingen känner mig tillräckligt väl för att veta vad jag egentligen är för något.

Ett möte med Anna är som att omges av en sprudlande, energisk och tillåtande känsla som står i kontrast till vad hon blottar i musicerandet: En råhet som skriker rakt in i själen. Att göra det som kvinna kräver mod.
– Det är lätt att identifiera sig med det blida porträttet som media gärna livnär sig på. Den snälla kvinnan, hon som aldrig trampar någon på tårna. Det är sällan något får vara fult eller extremt eller vulgärt.
– Det betyder inte att jag är bekväm med allting jag gör utan det innebär också en väldigt stor dos av rädsla och skam, säger Anna och sippar på teet som hon dricker istället för kaffe eftersom hon inför och under turnerandet går in i ett renlevnadsliv. Ingen alkohol, inget kaffe.
– Jag är perfektionist i min sång och vill klara topparna och botten. Alkoholen dödar min röst.

Stories for Ways and Means. Ett projekt där 30 låtskrivare tillsammans med konstnärer skapat en bok med barnberättelser. Bland de medverkande finns artister som Nick Cave, Bon Iver och Anna von Hausswolff som bidrog med en saga skriven tillsammans med sin syster Maria von Hausswolff.

I kontrast till senaste albumet växte det tidigare, The Miraculous, fram ur en mer konkret känsla – fascinationen till skogen. I skapandet arbetade hon med att förstå hur platsen påverkade henne och hur de stod i dialog till varandra.
– Naturen är den plats som känns mest logisk. Den ljuger inte och försöker inte pracka på mig en massa information. Den är stillsam, lugn och inspirerande i sin stolthet på något sätt.

Anna har stor släkt i skogarna i Östergötland; Opphem, Rimforsa och Kisa. Hon känner till myterna, träden och sjöarna.
– Miraculous kom till ur en av de skogarna, säger hon och tvekar lite innan hon fortsätter:
– Äsch, jag kan ju säga det: Kisa. Den är alltid min starka referenspunkt när jag behöver hitta tankarna.

I vintras skrev hon musiken till Gösta Berglings Saga som sattes upp på Stadsteatern. Senast i våras var hon med på en turné med En midsommarnattsdröm i Chicago komponerad av Mikael Karlsson. Dragningen till fantasin och sagorna ligger i att det fiktiva bjuder in till komplexa ämnen som annars kan vara svåra att prata om. Att det ger utrymme för ett bredare samtal. 

En verklig plats som är fylld av berättelser är kyrkogården. I Köpenhamn bodde Anna nära två kyrkogårdar där det både dracks vin och åts medhavd picknick på gräset mellan gravarna.
– Där är kyrkogården en levande plats och jag tycker att det kan vara kul att vandra runt och titta på familjegravar och se vilka datum människor dog. Man kan gissa sig fram till vem som var vem och ibland bli förbluffad över åren när det inte riktigt hänger ihop. Det skapar små berättelser.

I kyrkorna finns Annas instrument, orgeln.
Det var när hon satt hemma i sin lägenhet i Köpenhamn och spelade med orgelljudet på sin synt som hon föll för hur det lät. Samtidigt mindes hon den där festen i Göteborg när en man kom fram till henne och berättade att han byggde pipor till piporglar och att han trodde att instrumentet skulle passa Anna. ”Okej”, svarade hon och tog emot hans visitkort. Flera år senare letade hon fram det: Orgelmakaren Hans Bäcklund. De träffades i Göteborg och han visade henne mekaniken och ljuden. Första orgelmötet blev i Annedalskyrkan.
– Man kan aldrig förstå instrumentets styrka förrän man sitter vid konsolen. Kraften är chockerande och inspirerande för det finns så många ljudmöjligheter. Jag kände nästan att jag drunknade i början.

Vid detta möte spelade hon in sitt första orgelalbum, Ceremony.
I dag har hon spelat på tio unika orglar i världen. Hon talar om dem som små karaktärer. Favoriten stötte hon på under inspelningen av Dead Magic, orgeln i Birmingham Town Hall med sina nio tusen pipor.
– Det var som att stå i dialog med drottningen, säger hon och sträcker lite extra på sig.
– Den sjöng helt magiska ljud och var lätt att spela på trots sin komplicerade utformning. 

Att Anna gärna vistas på kyrkogårdar och i kyrkor innebär inte att hon är troende. Hon är agnostiker och har svårt att respektera kyrkan som institution med ”dess mörka historia som den aldrig tagit itu med”.
– Men om man bara ser kyrkan som ett spirituellt rum är det en mäktig plats. Det finns inte många platser dit människor kan gå för att reflektera över sin egen existens.

När Anna lämnar soffan på kaféet för att hämta mer tevatten reser sig en äldre man och lägger sin hand på hennes axel. Han står framåtlutad och pratar lågmält.
Mannen är pappa till en vän vars begravning hon sjöng på.
– Hans son var snowboardåkare i franska Chamonix och dog i en lavin för fem år sedan. Det var för jävligt. Jag har inte träffat pappan sedan begravningen. Han ville bara tacka mig, säger hon.

Anna von Hausswolff är rädd för att flyga, är rädd för döden.
– Det finns så himla mycket i livet, i allt som finns runt omkring mig. Men om min kropp inte finns kvar, hur ska jag kunna uppleva det då?
Rädslan för döden till trots sjunger hon på begravningar, vistas på kyrkogårdar och skriver om jordelivets avslut.

På Freddie Wadlings begravning framförde Anna von Hausswolff en låt hon skrev till Freddie och hans fru Bella, en dialog mellan de två. Framträdandet var något av det jobbigaste hon gjort.
– Jag är inte där för att skina eller för att folk ska se mig. Jag är där för att de ska se Freddie och jag vill presentera det på ett så perfekt sätt som möjligt så att folk kan vila i musiken, säger hon.

Det var genom sin pappa hon kom i kontakt med Freddie. Hon drömde om att skapa musik med honom men vågade aldrig fråga. För henne var han mycket bättre, lite som en gud.
– Ibland kan det få vara fint att låta någon vara det.
– Jag fick göra någonting för honom i alla fall, säger hon.

Vi lämnar Röda Sten och tar en promenad längs hamnen innan vi tjuvåker spårvagn från Majorna till Masthugget.
På en innergård på Tredje Långgatan försöker Anna slå in koden till porten men den öppnas inte. Hon tar upp mobilen för att dubbelkolla att siffrorna är rätt.

Till slut kommer vi in och avslutar intervjun på studion Music A Matic som producenten Henryk Lipp haft sedan 1984. Här har artister som Freddie Wadling, Sahara Hotnights och Thåström huserat genom åren. Annas första skiva Singing From the Grave spelades in här. Albumet är en hyllning till hennes bortgångne morfar.
– Hej spöket, säger Henryk när Anna kliver in genom dörren.

I den enorma våningen är kreativiteten närvarande som om den är något man andas.

Minimalism och vita väggar lyser med sin frånvaro. Här finns saker överallt. På väggarna hänger konst, bredvid ett piano ligger högvis med böcker som ser ut att falla närsomhelst och mitt bland alla instrument står en skyltdocka med 50-talsglasögon.

I det så kallade relaxrummet lutar sig Anna tillbaka på soffan och rättar till ett av sina två halsband. Ena stenen är svart. Den andra likaså men i den sitter små diamanter placerade som vågor genom svärtan, strimmor av ljus i mörkret.
Precis som i Anna von Hausswolffs värld.


ANNA VON HAUSSWOLLF
Ålder: 31
Bor: Göteborg
Gör: Turnerar med Dead Magic  Sverigespelningar: Way Out West och Malmöfestivalen
von Hausswolff:
”Vi var tyskar som adlades i Sverige”

10
1. kaffe  /  te
2. skog /  hav
3. burrata  /  prästost
4. Marmorkirken  / Annedalskyrkan
5. katt  /  hund
6. bok  /  podd
7. höst  /  vår
8. pyjamas  /  naken
9. rött kött  /  fisk
10. snus  /  cigg

 

TEXT: Sandra Pandevski

BILD: Aorta, Per Englund och Lady Lusenskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR