FAKTUM | 2008/09/26 Reportage

Bild: Anna Wallenlind Nuvunga

Sedan 1975 har Sverige gett bistånd till Moçambique. 33 år och 19 sköna miljarder senare kanske det kan vara värt att ställa frågan: Hur går det egentligen? Och: Vill de fortfarande ha vår hjälp?

Maputos ofrivilliga ›freakshow‹ är som alltid på plats. Där sitter albinokvinnan på trottoaren med ögonen sönderbrända av solen. Han som bara har stumpar till ben släpar sig fram på handflatorna över den smutsiga håliga asfalten. Den enda som inte längre syns till är pojken som brukade stå vid rödljusen på Eduardo Mondlane, Maputos mest trafikerade gata.

Han brukade dyka upp som från ingenstans. Plötsligt stod han bara där med handen utsträckt och en svårt sargad överkropp som om huden bara hjälpligt läkt efter en allvarlig brännskada. Trots att jag hade sett hans överkropp hundratals gånger ryckte jag alltid till. Var har han tagit vägen nu?
1996 kom jag första gången till Moçambique. Tolv år senare är fattigdomen lika närvarande. Rikedomen i huvudstaden har däremot vuxit. Först kom de glassiga bankerna, sedan de lyxiga hotellen och nu senast de stora shoppinggalleriorna. Tillväxten har legat på åtta procent i genomsnitt de senaste åren och biståndsgivarna är mer än nöjda. IMF beskriver landet som en framgångssaga. Mödra- och barnadödligheten har minskat de senaste åren och fler barn går i skolan. Samtidigt ökar antalet undernärda barn och medellivslängden är bara 42 år. Endast sex procent av befolkningen har tillgång till elektricitet. Trots allt bistånd är Moçambique fortfarande ett av världens fattigaste länder.
Moçambique är extremt biståndsberoende, 54 procent av statsbudgeten är biståndsfinansierad. Landet har en lång historia av utländsk dominans. Först var det portugiserna som bestämde. Sedan några år av socialism ivrigt påhejad och finansierad av Kuba och Sovjetunionen. På slutet av 80-talet dundrade IMF och Världsbanken in i landet med sina miljontals dollar. Och sina marknadsekonomiska krav. Många anser att IMF och Världsbanken fortfarande bestämmer. Tillsammans med de största biståndsgivarna: USA, Storbritannien och… Sverige.
Det har länge funnits en biståndströtthet hos många moçambikier, och de senaste åren har allt fler kritiska röster börjat göra sig hörda. Kritiken handlar till stor del om moçambikiernas brist på makt över sitt eget lands utveckling. Politikerna tvingas visa resultat för biståndsgivarna istället för sina väljare och regeringen ägnar allt för mycket av sin tid att hantera biståndet. Man ges inte chans att hitta sin egen väg.
En stor del av biståndet går numera direkt till statsbudgeten. Syftet var samordningsvinster och ökad självständighet. Kritiker menar att det blev tvärtom. Biståndsgivarna hamnade i maktens centrum och fick istället ett ökat inflytande. Parlamentets makt minskade samtidigt.
Ett starkt parlament och en stark opposition är viktigt för demokratin, menar Bengt Johansson, ansvarig för det svenska biståndet till Moçambique på Sida. Han bemöter kritiken om budgetstödets negativa effekter genom att säga:
»Visst finns det en risk. Biståndsgivarna är stora, vi har mycket pengar och vi sitter här i Maputo. Men vi är medvetna om detta och vi ger stöd till parlamentet och till det civila samhället för att stärka den demokratiska kontrollen.«

Nyligen hölls ett seminarium i Maputo med namnet ›Självständig budget‹. Syftet var att diskutera möjligheten att minska biståndet för att få större självständighet. »Vi vill drömma våra egna drömmar, begå våra egna misstag. Vi vill ha större självständighet men också ett större internt ansvarstagande. (…) Det handlar om att gå från att vara ett behövande land till ett land som har behov som vi själva definierar« skriver den arrangerande organisationen GMD i ett dokument som producerades före seminariet.
»Bistånd är gratis, men det har ett högt politiskt pris« säger Fernando Menete, som jobbar för GMD.
Ett huvudproblem, menar han, är att biståndsgivarna har valt att fokusera på den sociala sektorn. Väldigt lite satsas på att få i gång produktionen i landet. Det finns dessutom få möjligheter till lån. Eftersom produktionen inte ökar, ökar inte heller inkomsterna och landet förblir biståndsberoende. Detta ville President Guebuza lösa genom att skapa en statligt finansierad utvecklingsbank som skulle ge lån till förmånliga villkor. Men initiativet blockerades av biståndsgivarna.
Fernando Menete skulle hellre se utländska investeringar istället för bistånd. Han tycker att biståndet skapar ett ohållbart samhälle med massa institutioner och processer som enbart är till för att administrera biståndet.
»Men först måste vi veta vad vi vill. Vi måste fråga oss vilket slags samhälle vill vi ha, hur ska vår stat fungera? Biståndsgivarna har inte tillåtit oss att diskutera detta, det har inte funnits något utrymme. Vi har dessutom varit rädda för att biståndet ska dras in om vi ställer krav.«
Rafael Shikani är historiker på det oberoende forskningsinstitutet Papyrus. Han är mycket kritisk till att Moçambique tvingas förändra sociala, kulturella och ekonomiska beteenden för att tillgodose utländska organisationer och regeringar. Han jämför de utländska biståndsorganisationerna med den gamla kolonialmakten.
»Det nya sättet att förslava kontinenten är att hela tiden ta initiativet från det moçambikiska folket. De dödar vår egen potential att utveckla vårt land.«
Samtidigt ser han en osund relation mellan biståndsgivarna och de afrikanska ledarna.
»Europa driver oss till att utveckla den ›rätta‹ demokratin. Afrikanska ledare låtsas att de följer biståndsgivarnas råd, men de gör våra liv till ett helvete. Och européerna, de väljer att titta åt ett annat håll.«

Rafaels Shikanis uppfattning är inte ovanlig. Biståndet kritiseras av många för att vara en av huvudorsakerna till att korruptionen i landet exploderade i slutet av 80-talet då miljontals dollar pumpades in i landet. En del av de intervjuade anser att biståndsgivarna var så nöjda med freden och den ekonomiska tillväxten, att de valde att blunda för den växande korruptionen. Andra menar att det var en medveten strategi från biståndsgivarnas sida att låta pengar sippra ut. Man behövde en borgarklass som kunde driva företag och få i gång den ekonomiska utvecklingen. Ytterligare andra anser att det handlade om rena mutor för att övertyga de gamla socialisterna om fördelarna av privatiseringar, liberaliseringar och minskade statliga utgifter.
Joseph Hanlon är en brittisk journalist och forskare som följt Moçambique i flera decennier. I hans senaste bok är kritiken mot biståndet svidande. Han menar att biståndsgivarna hela tiden stöttat den del av det ledande partiet Frelimo som han kallar ›plundrarna‹, medan de inom partiet som verkligen velat utveckla Moçambique har blivit marginaliserade. Anledningen är att plundrarna har varit villiga att genomföra de nyliberala krav man ställt på landet.
Ett av kraven var minskade löner inom den statliga sektorn vilket enligt de flesta intervjuade skapade en grogrund för korruption även på lägre nivåer i samhället. Läkare började kräva extrapengar för att rädda ett sjukt barn. Lärare krävde betalt för att låta en elev gå vidare till nästa årskurs.
Amade Camal är född affärsman. Hans släkt har drivit företag i generationer. Bilarna han säljer lyser dyra och fina mot den gråa slitna asfalten. Tydligt och med respektfulla pauser berättar han om sin syn på utvecklingen i Moçambique och biståndets roll. Han säger att landet haft en spektakulär tillväxt de senaste 15 åren, men att förbättringarna för folk i allmänhet är små. Han lägger skulden på IMF och Världsbankens nyliberala politik.
Men borde inte du som är företagare gilla den nyliberala politiken?
»Allt som skadar folket, skadar också oss.«
Amade Camal tillhör också dem som anser att bistånd bedrivs av egenintresse och att en stor del av pengarna går tillbaka till västvärlden.
»Bistånd är business och en business med mycket lite insyn. Ett bevis på det är att finanskrisen inte leder till att ett endaste afrikanskt land kommer bli utan bistånd. Det får gärna vara så. Vi måste bedriva mer handel, inte mindre, men det måste vara en win-win-situation.«
Som ett exempel berättar han att marknaden för andra bilar än svenska i stort sett var död i många år då staten i utbyte mot svenskt bistånd lovade att köpa Volvo och Scania. Nu görs riktiga upphandlingar, men den som ger mycket bistånd har naturligtvis stort inflytande över regeringen, menar Camal. Och pengarna återvänder på andra sätt, bland annat via givarländernas dyra konsulter.
»Vi har gjorts fattiga, vi är inte fattiga. Men de orden vill ingen politiker eller biståndsgivare ta i sin mun. Jag vet inte vad som är värst, en demokrati som liknar anarki, eller en förtryckande enpartistat.«
Vem har då råd att köpa dina bilar?
»Nyrika och korrupta, ju dyrare bilar desto bättre. När vi får in Range Rover går de åt på några dagar, medan Fiat kan ta månader att sälja.«
Innan vi skiljs åt skickar han med en vädjan till oss svenskar: se över ert bistånd.

Viljan att minska biståndsberoendet finns även på högsta politiska nivå. Och ironiskt nog kanske Sverige har bidragit till att minska presidentens vilja att ta emot bistånd. Sverige minskade sitt stöd 2009 på grund av att Moçambique inte hade gjort tillräckliga framsteg inom området ›good governance‹ och korruptionsbekämpning. Neddragningen skapade stor debatt eftersom Sverige är en av Moçambiques största och mest trogna biståndsgivare.  Som ett svar på Sveriges neddragning sa president Guebuza att det visar att Moçambique måste producera mer för att inte vara beroende av den här sortens bistånd i framtiden.
För de kommande tre åren budgeterar den moçambikiska regeringen för en minskning av biståndet med fem procent per år. Bengt Johansson på Sida ser det mer som en politisk markering än en realitet.
»Visst vore det bra om Moçambique kunde klara sig på egen hand, men det är samtidigt ett av världens fattigaste länder och ur det perspektivet kan man tycka att biståndet borde öka. Västvärlden har ju också genom millenniummålen förbundit sig att minska fattigdomen i världen.«
Sveriges neddragning applåderas av många moçambikier. Många tycker dock att vi kunde varit ännu tuffare. En del intervjuade säger att de inte förstår hur man kan ge bistånd när man vet att pengarna går till privata intressen. De tycker att biståndsgivarna borde dra tillbaka allt stöd. Bengt Johansson håller inte med.
»Good governance och antikorruption är alltid på agendan och det har hänt en hel del. Men det är svårt med pengar och villkor. Det är viktigt att vi agerar tillsammans och respekterar och underlättar för Moçambique att själva jobba mot korruptionen.«
Har biståndet någon skuld i att Moçambique har blivit så korrumperat?
»I samband med införandet av marknadsekonomi och privatiseringar under 90-talet drevs processen kanske för snabbt av IMF och Världsbanken. Det kom in mycket resurser i landet samtidigt som det fanns extremt stora behov. Då finns alltid en risk för korruption. Samtidigt hände mycket positivt. Vi fick ett slut på kriget och biståndet har spelat en stor roll för att behålla freden.«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan