FAKTUM | 2013/05/22 Reportage

lan2 Landskrona fyller 600 år som stad i år. Det firar man med en av de största folkfördrivningarna i modern svensk historia. De socialt mest utsatta invånarna ska köras på porten med högre hyror. Och hjälper inte det river man deras kåkar.
Text: Aron Flam Bild: Mario Prhat

Visste ni att Landskrona håller på att förvandlas till en amerikansk storstad på dekis? Stadskärnan håller på att bli som downtown Detroit eller Baltimore. The Wire har invaderat den skånska slätten. Så vad är det för fel på Landskrona?
Landskrona fyller 600 år under 2013. Det är inte varje dag en svensk stad blir 600 bast, så min chefredaktör skickade hit mig för att ta reda på om den här jubilaren har någon lungkapacitet i behåll när det blir dags att blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan.
Särskilt ville han att jag tittar på Landskronas nya modell för att ”lyfta staden” – den så kallade Landskronamodellen.
Min redaktör har bokat in mig på Hotell Chaplin på Öster i Landskrona. Det så kallade värstingområdet. Och om hyres­lägenheterna omkring mig håller ungefär samma standard måste jag säga att det inte är så fräscht på Öster. Hotellet känns som en Roland Hassel-film från sjuttiotalet. Blå heltäckningsmattor leder genom korridorer med en skarp doft av gammal svett – så gammal att det inte luktar illa utan intressant – och rök. Heltäckningsmattan fortsätter genom de bastupanelförsedda väggarna i mitt rum ända fram till duschkabinen.
Det sägs att ungdomsgäng härjar i området. Livsmedels­butiken som ligger bredvid hotellet utsätts regelbundet för vandalism och snatteri. Den ägs och drivs av Van Hai Nguyen. En äldre, inte särskilt stor, man av vietnamesiskt ursprung. Hans breda panna rynkar sig när han berättar och hans fylliga underläpp darrar av frustration. Gänget som trakasserar honom har sagt att för 500 spänn i månaden upphör problemen.
– De kommer in och sen sprider de ut sig i butiken så att jag inte kan övervaka dem.
Nguyen tror att gängen är i åldrarna nio till tretton och att hans problem kan ha att göra med hans ursprung. Barnen är mestadels araber eller östeuropéer, säger han.
På andra sidan gatan ligger en tobakskiosk. Även den fylld med godis och cigaretter. Men ägaren, Heyer, palestinier från Libanon, har inga problem med barnen.
– Man måste vara snäll, men bestämd, så!
Personligen tror jag att det handlar om rasism. Vita svenskar glömmer ofta bort att även mellan olika typer av – den i majoritetsbefolkningens ögon mer eller mindre homogena gruppen – ”invandrare” kan det också finnas fördomar. Van är annorlunda.

Checkar inte av med Mill
I Landskrona är de övertygade om att det finns ett ”vi” och ett ”de”. Vi – laglydiga och de – ungdomsgäng. Media bidrar till bilden. Folk kräver hårdare tag. Kameraövervakning. Fler poliser. Trots att ingen ens har upprättat en anmälan mot ungdomarna. Polisen upprättar till slut en egen.
De säger att de vet vilka det rör sig om och att det är färre än tio ungdomar ”i den brottsaktiva kärnan”. De vill inte kalla det gäng, mer ”olika konstellationer” av ungdomar där de lite tuffare inspirerar yngre att agera likadant. Alltså exakt det som brukar hända när vuxenvärlden inte finns på plats.
Landskronamodellen är genomdriven av kommunalrådet Torkild Strandberg, folkpartist och stadens starke man. Han är känd för att ha pressat tillbaka sverigedemokraterna lokalt. Framför allt genom att överta deras politik. Eller vad sägs om drogtester på skolor, kameraövervakning i city, krav på arbete för att få ut sitt försörjningsstöd och att forma små trygghetsgrupper som ska patrullera på stan? Inte hämtat från någon handbok för goda liberaler, direkt. Och när jag talar med Torkild tillstår han också att han inte checkar av allt han gör med socialliberale gurun John Stuart Mill.
Men lagen är svår att runda och flera av Strandbergs politiska övningar har fått skrotas efter att ha underkänts i domstol.
Landskrona, det verkar alla vara överens om i rapporter, artiklar och politiska partier, är en stad med problem. Storyn är den här: När varvsindustrin fanns i Landskrona var allt frid och fröjd. Ja, bättre än så, det var paradiset på jorden. Alla hade nåt att göra, det flyttade dit en del invandrare – men de behövdes. Det rådde arbetskraftsbrist. Sen kom krisen, allt la ner och Landskrona, till skillnad från övriga Öresundsregionen, lyckades inte ställa om sig.
Det enorma överflöd av dokusåpor och självhjälpstjänster som globaliseringen förde med sig gick dem förbi, och människor flyttade bort från Landskrona i jakt på jobb. Så kommunen befann sig plötsligt i en unik situation – med överskott på hyresrätter. Och eftersom det var lätt att få bostäder kom fler nyanlända invandrare dit. Några jobb fick de däremot inte. Allt medan medborgare som klarar sin egen försörjning flyttade därifrån eller till andra stadsdelar. Man talar om en negativ inflyttningsspiral.

Butiksägaren Van Hai Nguyen har blivit erbjuden "beskydd" för 500 kronor i månaden, men konkurrenten Heyer har inga problem. Man måste vara "snäll och bestämd".

Butiksägaren Van Hai Nguyen har blivit erbjuden “beskydd” för 500 kronor i månaden, men konkurrenten Heyer har inga problem. Man måste vara “snäll och bestämd”.

Lilla Chicago
Kommunens kostnader för sociala insatser är dubbelt så hög som för riket i genomsnitt. De socialt utsatta grupperna samlas i stadskärnan, eller rättare sagt i de delar av den som kallas Centrum och Öster. Det är den här utvecklingen som påstås göra Landskrona lik en amerikansk storstad. ”Lilla Chicago” kallas den för i folkmun. En tjejkompis till mig får helt andra geografiska associationer.
– Nej, inte lilla Kosovo, lova att du är försiktig, säger hon när jag berättar att jag ska dit och skriva ett reportage.
Människorna här bor i armod. För många i samma lägenhet. För hög omflyttning. I vissa hus byts hälften av alla hyresgäster ut varje år sägs det. Det är otryggt här. Mycket kriminalitet. Ungdomsgäng. Det är ett ghetto. Nån måste göra något!
Därav Landskronamodellen. Kortfattat går den ut på att kommunen, tillsammans med fem stora fastighetsbolag, ska göra sig av med så många hyresrätter som möjligt och sen antingen riva, eller renovera de hyresrätter som finns kvar tills standarden är så hög att de som bor där nu inte kommer att ha råd att bo kvar. Samtidigt, och det är väl detta som är ”lyftet”, vill man bygga sjönära lägenheter för att attrahera människor med hög inkomst. Såna som betalar skatt.
Min chefredaktör Aaron Israelson skickar mig det här citatet av den tyske dramatikern Bertolt Brecht: ”Om folket har förverkat regeringens förtroende får väl regeringen upplösa folket och välja ett nytt.”
Brecht sa det i en sarkastisk kommentar om den kommunistiska DDR-diktaturen. Men här i Landskrona tycks stadsbyggnadsnämndens ordförande, Börje Andersson, ha tagit Brecht på orden, att döma av en intervju i Helsingborgs Dagblad:
– Vi måste vara konkurrenskraftiga. Vårt handikapp är att varumärket Landskrona inte är det bästa. Problemet är att det tillåtits flytta in en kategori människor vi inte vill ha.
Börje Andersson är handplockad av Torkild Strandberg. Han säger sig vara partipolitiskt obunden, men sitter på fp-mandat i stadsbyggnadsnämnden. Och han har mycket inflytande. Inte minst informellt.
– Börje är Torkilds mentor. Jag tror inte att Torkild gör något utan att checka av med Börje, säger en källa inom kommunen som vill vara anonym.
lan5
Reser monument
Börje Andersson var tidigare vd för ett börsbolag, och visst liknar Landskronamodellen en affärsplan mer än ett politiskt program mot utanförskap. Tricket är enkelt. Kör ut de medborgare som är kostnadsposter – ta in medborgare som betalar mycket i skatt. Man får inte vara naiv. De flesta kommuner i Sverige tänker nog så här, men det har aldrig varit så här uttalat – eller omsatt i en stor plan för hela kommunen.
– Börje Andersson är en privatperson som vill bygga ett monument till sig själv. Han har någon idé om att Landskrona kommer att bli paradiset om man bara får bygga några villor vid havet, säger Niklas Karlsson, socialdemokratisk oppositionsledare.
Landskrona har helt enkelt blivit en transitstad för socialt utsatta människor. Man flyttar dit, kommer på fötter och drar vidare. Om Börje Andersson är orolig för varumärket så kan jag i alla fall rekommendera en lika vinnande som sann kommunslogan: ”Landskrona – kom hit för att flytta härifrån”.
Jan Olof Sandén, regionchef på Hyresgästföreningen Norra Skåne, ser också de stora problem staden har och som Strandberg och Andersson försöker åtgärda. Men han tycker att politikerna i Landskrona valt en märklig tågordning.
– Man skulle önska att det här verkligen kombinerades med något socialt program. Alltså man kan ju ställa frågan så här: Är det här ett upplåtelse- eller fastighetsproblem? Eller är problemet att man inte åtgärdat de sociala problemen först – att få människor i försörjning till exempel?
– Skitsamma vad de bor i för område och att de bor i upplåtelseformen hyresrätt. För de här människorna har inte bett om att stå utan försörjning och förmodligen är väl en del av kriminaliteten betingad av utanförskap, så då kan man ju fundera på vad som är hönan och ägget och var det är smartast att börja. Enkelt uttryckt – det vore smartare att börja med människorna än med kåkarna.
I övrigt finns inte så mycket att rapportera. Öster är väldigt tomt. Kanske är människor rädda för att gå ut. Men vad de skulle vara rädda för är svårt att säga. För det enda som verkar finnas att frukta här är framtiden. Eller kanske snarare bristen därpå.

Fr.v. Kommunalrådet Torkild Strandberg (fp), oppositionsrådet Niklas Karlsson (s) och forskaren Tapio Salonen.

Fr.v. Kommunalrådet Torkild Strandberg (fp), oppositionsrådet Niklas Karlsson (s) och forskaren Tapio Salonen.

Otrygg taggtråd
Jag spenderar natten med att läsa Veronika Burcars och David Wästerfors rapport Lugnt på stan? En studie av trygghetsarbete i Landskrona centrum. Den visar inget annat än att Landskrona har haft problem med kriminalitet, men att den gått ner. Dock utan att den upplevda otryggheten minskat. Den har ökat.
Rapportens författare tror att det finns ett samband mellan synliga trygghetsåtgärder som kameror i city, trygghets­patruller, utökade befogenheter för väktare och den upplevda känslan av otrygghet. Enkelt uttryckt – om du sätter upp taggtråd runt din trädgård kommer du plötsligt att känna dig mer osäker.
Faktums fotograf Mario anländer dagen därpå, precis i tid till intervjun med socialdemokraten Niklas Karlsson. Medan jag väntar på dem båda – jag är tidig – dyker Torkild Strandberg upp. En stor karl med nästan barnsligt glad uppsyn. Vår intervju är inte inbokad förrän ett dygn senare, men jag hälsar och presenterar mig. Vi talar om de nybyggda husen i hamnen. Är de sålda, undrar jag? Visst är de det, svarar Torkild, men tillägger att de sista, som inte är färdiga och inte står precis vid vattnet, ännu gapar tomma.
– Det är väl likadant i hela Sverige nu? säger Landskronas starke man.
Niklas Karlsson anländer, men innan vi hinner hälsa kommer ett äldre par fram och vill skaka hand med honom.
– Du är Norra Skånes John F Kennedy, säger den gamle mannen.
Niklas Karlsson skrattar och skämtar att han gett dem betalt för att komma fram och säga så. Han är kommunalråd i opposition för socialdemokraterna och tycker att det är bra att man bygger, men att det inte är fastigheterna som är huvudproblemet.
– Jag tror att bygga på attraktiva lägen är en del, men om man bara fokuserar på det så tror jag att vi är ute på en farlig resa. Det här med att bygga attraktivt och sjönära, med fokus på människor som har höga inkomster, samtidigt som man inte är så intresserad av att göra någonting annat – då stärker man ju den oro och de skillnader som redan finns. Det verkliga problemet löser man genom att de får en möjlighet till egen försörjning. I dag är den förda politiken i Landskrona: ”Kan du inte försörja dig själv, då får du bosätta dig i en annan kommun.”
Enligt Torkild Strandberg är det inte alls så illa som det låter. Det handlar bara om att ge kommunen ”ett andrum”.
– Men för varje person som vi får i sysselsättning kommer det ju hit två nya och i stället för att behandla symptomen menar jag att vi måste ge oss på strukturerna. Annars blir det ju en Sisyfosövning som aldrig tar slut.
lan1
Fågel Fenix
Många städer blev tvungna att ställa om efter varvskrisen, men Landskrona verkar vara en av få som misslyckats så grundligt.
– Landskrona var en producerande, arbetande stad som försåg hela världen med stora tunga komplicerade maskiner och båtar. Det fanns en stolthet i detta och plötsligt var det här borta. Och det har ju hänt på massa ställen, men det som är lite unikt här är att det aldrig kom något annat. Identiteten blev i stället det tillbakablickande, drömmande, att det här skulle återuppstå som en fågel Fenix. Allt som försvann ersattes av en dröm om att allt skulle komma tillbaka, säger Torkild Strandberg.
Mitt intryck av Landskrona är att det är en vanlig svensk småstad. Fula tegelbyggnader från sjuttiotalet på sina ställen, fina sekelskiftesbyggnader på andra. Längs med vattnet är det till och med förtrollande vackert. Här finns fornminnes­fästningar och lyxvillor som skulle kunna konkurrera med dem på Djurgården i Stockholm. Den enda likheten jag hittar med amerikansk innerstadsslum är att här har också socialt utsatta människor hamnat i stadskärnan – i stället för att gömmas undan i någon gudsförgäten förort som på andra håll i Sverige.
Så vad är det egentligen för fel på Landskrona? Enligt Tapio Salonen, professor i socialt arbete, som har skrivit en bok om Landskrona som heter Hela staden, är det snarare just den här nostalgin och det så kallade vi-och-de-tänkandet som är problemet. Det är det som gör att det blir en uppdelning. Det är det som spär på oron och otryggheten.
– Det som återkommer när vi pratar med människor är historien om ett ”vi” och ett ”de”. Det fanns också ett nostalgiskt synsätt på stan. Många relaterade till en tid när man upplevde att staden var som bäst – vid höjden av industrisamhället på sextio- och sjuttiotalet. Många hade en väldigt förenklad syn på stans utveckling där man skyllde förändringen på ”de”.
Två problem vi kan konstatera att Landskrona drabbats av är alltså fördomar och politiker som hellre spelar på fördomarna än motarbetar dem. Landskrona har helt enkelt problem med politiker. Torkild kanske verkligen borde upplösa folket och bilda ett nytt, för att tala med Brecht igen. Men jag är inte helt säker på att han upplöser rätt del av befolkningen.


Landskrona 600 år

Den 20 mars 1413 fick Landskrona sina stadsprivilegier i ett brev utfärdat av Erik av Pommern. Samma datum 2013 markerar inledningen av 600-årsfirandet med besök av kungligheter, musik, teater, film, konst och fest.
I början av 1400-talet skulle Landskrona ta upp kampen med det tyskdominerade handelsimperiet Hansan. Men i stället tog Hansan över staden och tyskarna brände ner den 1428. Staden byggdes upp igen och blev ett centrum i de långvariga dansk-svenska krigen. Efter freden i Roskilde 1658 blev Landskrona svenskt och Skånes nya huvudstad.

Landskronamodellen
Landskronas kreativa politiska experiment, under ledning av kommunalrådet Torkild Strandberg (fp), har stött på hård patrull.
 
• Landskronamodellen, som innebär att de som får försörjningsstöd krävs på motprestationer i form av 30 timmars arbete i veckan, fick till exempel hård kritik av Socialstyrelsen, som konstaterade att modellen står i strid med socialtjänstlagen.
 
• Drogtester i skolan stoppades av Skolinspektionen.
– Risken är att eleverna uppfattar skolan ännu mer som tvångsinstitution som ska kontrollera, sa Bengt Sundbaum på myndigheten till Svenska Dagbladet.
Det viktigaste en skola kan göra för att motverka missbruk är att i stället skapa bra relationer mellan lärare och elever, menar Skolinspektionen.
 
• Narkotikahundar i skolorna fick också hård kritik.
– Skulle det vara okej med hundpatruller här på stadshuset, eller på vilken annan arbetsplats som helst? sa Leif Olin (s), vice ordförande i Landskronas utbildningsnämnd, till tidningen Etc.
Knarkhunden Yoda hittade, trots intensiv spaning, inget knark på Landskronas skolor.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan