FAKTUM | 2011/04/27 Reportage

Agnes Arpi är frilansskribent och musikrecensent

Agnes Arpi är frilansskribent och musikrecensent

Vi var ett trettiotal ungdomar på kursen. Vi kände oss utvalda. Urvalsprocessen hade varit hård. Tusentals hade sökt jobben, men bara några kallats till gruppintervjun, där vi inför rekryterarna konkurrerade om att visa framfötterna, sociala förmågor och ett brinnande intresse för service.
Många sållades bort där och då. Vi som blev kvar kallades till personliga intervjuer. Social, flexibel och servicesinnad var ledorden som tog oss till den förberedande kursen, som skulle lära oss hur man ger service på bästa tänkbara sätt. Jag själv hade placerats på en camping vid havet, bland dyra villor och glada solbadare.

Det var en lättnad att ha fått ett sommarjobb. Att arbetsgivaren var ett stort kommunägt bolag som många vänner jobbat för kändes som en trygghet i en tid då timanställningar och osäkra svartjobb tycktes vara det som fanns att tillgå för att försörja sig över sommaren.
Efter en kort introduktion fick vi se en instruktionsfilm som visade hur vi, som skulle jobba nära gästerna, skulle agera i jobbiga situationer. Le, var svaret på både ilska och förolämpningar. Sedan var det dags för den obligatoriska likabehandlingsundervisningen, där vi skulle lära oss att alla människor är lika mycket värda. Alla skulle välkomnas med samma glädje, värme och service. Självklarheter, kan man tycka. Om detta var serviceutbildning så hade jag redan gått den, på lågstadiet.

Sommaren tog vid och arbetskläderna åkte på. Det dröjde inte länge på arbetsplatsen innan de vackra ordens ihålighet uppenbarade sig, när några romska familjer kom till campingen. Min chef skrev i sin loggbok: »Håll ett öga på zigenarna, de ger mig en dålig magkänsla«.
Dagen efter kom ett samtal från en annan camping: »Vi har avvisat ett gäng, de kan vara på väg till er, så var beredda!«. Elakt skvaller, om både gäster och anställda, färdades i ilfart mellan campingarna. I samma veva skrev tidningarna att anställda på en av bolagets campingar kände sig hotade och mobbade av sina chefer.
En undersökning av Ekot bara två år tidigare konstaterade:
»Enligt diskrimineringslagens nionde paragraf är diskriminering i samband med etnisk tillhörighet förbjuden. En campingplats får inte neka någon tillträde på grund av att denne är rom. Ändå visar en rundringning Ekot genomfört att av tjugo campingar sade hälften nej till att släppa in romer.«
Även det kommunägda bolagets campingar fanns med i undersökningen. Och det visade sig vara fler än romer som nekades tillträde till husvagnsidyllen.

På nationaldagen kom en cykelsemestrande man till campingen och slog upp sitt tält. När han ville betala för sig avvisades han bryskt av receptionisten. Hon sa att han gav henne en dålig känsla, med sin hårdrockströja och sin nationaldagsfolköl. Han försökte argumentera och visa att han var nykter, men det hjälptes inte. Han fick packa ihop sitt tält och cykla vidare. Hans t-shirt hade fel tryck.
Nu rekryteras ungdomarna för fullt igen. De får en möjlighet att tjäna pengar och få arbetslivserfarenhet. Dessutom lär de sig förmodligen hur tomma ord låter, när en cynisk arbetsgivares likabehandlingsfloskler omsätts i praktiken. En tremånaders grundkurs i maktlöshet.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan