FAKTUM | 2011/09/28 Reportage

Isobel Hadley-Kamptz

Isobel Hadley-Kamptz

Nyligen tillkännagav socialminister Göran Hägglund att det nya socialbidraget ska utformas för att bidragstagare lättare ska kunna ta ett jobb. Men räcker det? Isobel Hadley-Kamptz skriver om ett socialbidragssystem som låser in folk i utanförskap.

”Tillhör man ’de utsatta’ tiger man inför myndighetspersoner eller ljuger dem rakt i ansiktet. Det finns inget annat sätt att överleva när man befinner sig längst ner i samhället, annars tar de allt, inklusive ens stolthet.”
Det var i en recension i Svenska Dagbladet av Kjell Johanssons nya roman Det var inte jag som Erik Löfvendahl formulerar det som både är självklart och komplett tabu. Den som ljuger för socialtjänsten förtjänar ju att hängas ut, bli fråntagen eventuella bidrag, betala skadestånd. Så lyder lagarna i indignationspressen.

Det finns många tillfällen att ljuga. Vi har alla våra smutsiga skrymslen. Och att myndigheterna så desperat försöker lysa upp dem beror till inte liten del på hur vi utformat vårt samhälleliga stöd till de mest utsatta.
Det tycks äntligen finnas en insikt bland politiker om att socialbidragssystemet måste förändras. Både hos moderaterna, centern och socialdemokraterna talas om att vi måste bort från dagens hundraprocentiga marginaleffekter. Den som får socialbidrag i dag tjänar ju inte ett öre på att skaffa ett jobb. Pengarna räknas av krona för krona. Lägg till utelunch och resor och du kan förlora på att börja arbeta. Politikerna vill nu införa någon form av avtrappning för att komma runt detta.
Det är bra. Men problemen med socialbidragen är mycket större. För att alls kvala in i systemet tvingas människor till det som kallas proletarisering, de måste göra sig av med allt de äger, sälja bilen, kanske bostaden. Det gör knappast resan tillbaka efter en svacka lättare. Hittills har det här bara gällt dem allra längst nere på samhällsstegen, men numera har bara en minoritet av de arbetslösa rätt till a-kassa. Inom några år kommer det kanske vara så få som tio procent, enligt arbetsförmedlingen. Vi står då inför en cementering av klassgränserna. Bara den som klarar sig undan att behöva söka soc kan alls hålla sig kvar i medelklassen.

Utredningen av stödbehovet är också potentiellt djupt integritetskränkande. Eller hur ska man annars ta reda på om människor som delar bostad verkligen lever under ”äktenskapsliknande förhållanden”. Fråga om de regelbundet ligger med varann? Heteronormen gör dock att personer av olika kön som bor ihop schablonmässigt antas vara sambos, de får själva bevisa motsatsen. Personer av samma kön däremot antas bara vara kombos.
Om man nu är sambo med en person som behöver stöd kan man exempelvis tvingas avsluta en pågående utbildning, för att i stället söka jobb. Detta särskilt om utbildningen inte kan antas leda till förbättrad försörjningsförmåga. Tufft om man pluggar konst eller lingvistik alltså.

Det är bedömningsfrågor för socialtjänsten. Godtycket ligger som en filt bakom socialtantens axlar. Ibland är hon förstående, rimlig. Ibland inte. Makten alltid oinskränkt. Sådan makt bryter ner både den som utövar den och den som utsätts.
Lögnen kan då vara det sista man kan hänga upp sin mänsklighet på.

Isobel Hadley-Kamptz är författare och krönikör i bland annat Expressen och ETC. Hennes hyllade debutroman heter Jag går bara ut en stund och den 20 oktober kommer hennes nya bok, Frihet och fruktan, ut på Natur och Kultur.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR