FAKTUM | 2009/04/30 Reportage

Bild: Mario Prhat

En rökförgiftad familj, knivöverfall, vilsna människor och en utstött folkgrupp. Addera en nyväckt skräck för social turism och en Sverigedemokrat som plötsligt vurmar för tunga missbrukare. Där har du ingredienserna till en berättelse om hur det gick till när kommunen bestämde sig för att stänga Meros en gång för alla.

25 februari, 2009
Lera, slask och sopor. Fiskebåten har blivit ett vrak och den fromma pastorn har lämnat skeppet för gott med 5,5 miljoner i bakfickan.
En rosa julbelysning blinkar fortfarande i den stora gula huvudbyggnaden. Bosse står och vaxar sin bil på gården. Han berättar att ryktet gick att pastorn hade köpt ett hus till dem i Ale för tre miljoner.
»Men det var bara skitsnack, folk snackar så mycket.«
Lena sticker ut huvudet ur ett av fönstren i huvudbyggnaden.
»Vem söker ni?« gastar hon.
Lena har bott på Meros från och till sedan hon var 17 år gammal, mellan vändorna på kåken och olika behandlingshem. Hon säger att det är den enda plats där hon alltid känt sig välkommen. Det senaste året har hon tagit en stor del av ansvaret för Meros eftersom pastorn tillbringat mycket tid i Finland.
Nu är det slut och Lena kämpar för sin och sina Merosvänners framtid någon annanstans. Sina svenska Merosvänners framtid.
Den nya ägaren, Göteborgs kommun, har i åratal försökt stänga Meros. Dario Espiga (S), politiskt högst ansvarig för sociala frågor i Göteborg, har kallat campingen en skamfläck. Meros har också varit en nagel i ögat på boende och lokalpolitiker i Askim som inte varit särskilt roade av att ett boende för hemlösa legat insprängt mellan fashionabla miljonvillor, ett stenkast från havet.
Nu återstår bara en sak: att tömma Meros på sina hyresgäster, ett fyrtiotal romer och ett tiotal svenskar. Lättare sagt än gjort, ska det snart visa sig. Det sista kommunpolitiker och tjänstemän vill ha till morgonkaffet är feta rubriker och bilder på människor som släpas ut från Meros av polisen.
»Jag ser inte att en avhysning är moraliskt, massmedialt eller politiskt möjlig« säger Lennart Ronnebro på Frölundapolisen.

3 mars
Lena sitter uppe på kontoret i det gula huset och leker med ett gevär. »Nu ska jag skjuta några romer« skojar hon och siktar genom fönstret ut på gården. Senare ringer hon till redaktionen: »Ni tar väl med bilden där jag skjuter romer?«
Hon skrattar.

Några dagar senare
Lena ringer igen. Hon gråter i telefonen. Berättar hulkande att nu har kommunen varit där med grävskopor och satt upp en bom. Hon undrar vad som ska bli nästa steg.
»Kommer de med grävskopor och river allt mitt framför ögonen på mig så … antingen blåser jag ut min hjärna över honom, eller så blåser jag ut hans hjärna över mig.«
Hon pratar om kommunalrådet Dario Espiga.
»Han lovade att det här skulle skötas på ett humant sätt. I helgen skickade jag en gul ros till honom. Gult står för svek.«

10 mars
Hon är finklädd i dag, Lena. Kritstrecksrandiga byxor, rutig blus och svart cardigan. Högklackade stövlar.
»Du ska bara se, jag vet inte om jag kan ta av mig jackan, gylfen är trasig« fnissar hon i lobbyn till stadshuset.
Väl uppe i kommunalrådets korridor får vi välja olika varma drycker från en maskin. ›Kaffechock‹, det låter bra, ungefär som amfetaminchock, det passar mig, säger Lena när hon sätter in muggen i maskinen och väntar på att drycken ska strila ned i koppen. Den blonda kvinnan som visat oss till köket, skrattar lite ansträngt och när Dario Espiga kommer avlägsnar hon sig diskret. Espiga hinner knappt hälsa förrän Lena kör på. Stenhårt.
»Det ser ju inget vidare ut på Meros sedan kommunen tog över, inget varmvatten och skräp överallt« säger hon.
»Det tar vi sedan när vi satt oss i lugn och ro« säger Dario och leder mjukt över samtalet på Lenas hundar. Han berättar om sina egna djur och om sin bakgrund inom psykiatrin. Efter en stunds småprat berättar Lena att hon är tveksam till att hon själv blivit erbjuden ett så bra boende av socialen – ett helt hus för sig och sina hundar i Fiskebäck – medan de andra blivit hänvisade till boenden för missbrukare som Storås i Angered. Hon berättar om Carlos som hon tycker har skött sig exemplariskt. Klockan sju varje morgon är han uppe och sjunger i köket.
»Visst kan det smälla till den 19:e, då blir de fulla och bär sig åt, men han har ändå skött sina arbetsuppgifter. Han måste ha något att göra. Han får inte sättas i en barack i ett industriområde« säger hon.
Dario Espiga tycker att hon ska ta emot den hjälp som löser hennes situation, att hon säkert har större kraft att hjälpa de andra då. Lena är inte lika säker.
Samtalet övergår till hur Meros i praktiken ska stängas.
»Vi måste ta bort möjligheten att bo där. Inte för svenskarna, men för romerna. Nu måste vi få bort dem. Men det är ingen panik. Vi vill inte komma till jobbet i morgon och se rubriker och bilder med grävmaskiner och människor som står och protesterar, det är inte värdigt för er och inte för kommunen« säger Dario Espiga.
»Det är inga problem för mig. Romerna har grävt vår grav, de utnyttjar systemet och blåser Göteborgs befolkning, det här är bondfångare. Jag vill gärna se att de blir utburna av polisen, äntligen. Jag har bett om det länge« säger Lena.
Dario Espiga svarar att migrationsverket får bedöma om romerna ska vara här eller inte. Kommunen kommer inte ta ansvar för fler än de åtta barnfamiljer som redan fått hjälp.
»Vi kan inte hjälpa alla. Den dag vi gör det får vi en stor grupp människor som kommer att säga att vi inte vill ha hit mer folk. Främlingsfientligheten kommer att öka« säger han.
En och en halv timme senare går vi ut därifrån. Kvar hos Dario Espiga lämnar Lena en pärm med bilder och dokumentation om Meros och hennes eget liv. Några dagar senare hämtar Sverigedemokraternas gruppledare i Göteborg, Mikael Jansson materialet. Med Lenas godkännande.
Sverigedemokraterna är inte precis kända för att engagera sig för missbrukare. Men när Mikael Jansson blir uppringd av Lena blir han intresserad. För här har vi några äkta svenskar som anser sig ha kommit i kläm när media och kommunen har gullat med romer.
Mikael Jansson tycker att det är helt fel att kommunen hjälpte åtta romska barnfamiljer med lägenhet. Han är rädd för att det kommer att leda till att ännu fler kommer till Göteborg. Migrationsverket borde ha utvisat dem, menar han.
Men har vi inte ett ansvar att se till att barn inte far illa i Sverige?
»Det kan ju vara väldigt synd om barn. Man uppger att de far illa, men jag ser det som någon slags teater. Vi svenskar är naiva i överkant. Meros stängdes på grund av att man var flat.«
Så du ser missbrukarna på Meros som offer för romernas teater?
»Definitivt. Folk tyckte synd om romerna. De bar dit massa kläder som bara blev liggande. Två containrar fylldes med kläder. Fiskebäck församling fick stå för notan på 13 000 kronor.«
Nästa gång jag besöker Meros är Lena inte längre där, hon avtjänar ett fängelsestraff och sitter inne i två månader. Sedan ska hon flytta in i sitt hus i Fiskebäck, 300 meter från havet.

Året är 1997, programmet heter Mosaik
Författaren Jonathan Freud pratar om romerna situation. »I dag lever romerna under de vidrigaste förhållanden i Östeuropa. Det pågår regelrätta pogromer. Jag skulle kunna räkna upp ortsnamn för dig. Ingen gör någonting. Jag tror att detta kan bli EU:s största sociala problem om några år. De är på väg mot väster.«

Tillbaka till 2009
»Vi försöker jobba bort dem på frivillig väg. Vi betraktar dem inte som göteborgare. Vi ser dem som turister. Det enda vi kan göra är att betala deras bensinpengar så att de kan ta sig hem« säger Lena Mårtensson, chef för social resurs, Göteborgs stad.

11 mars
Så fort vi närmar oss ingången till Meros kommer Lacramioara Dudea springande. »Problems?« frågar hon med en orolig blick. »Nej, nej svarar jag, jag är bara här för att kolla läget.« Hon ser inte lugnad ut, utan rusar i väg och säger: »Min son, engelska, kom.«
Vi får följa med in i familjens lilla gula stuga. Efter en stund kommer sonen Sergiu in. Han berättar att socialen fortfarande säger att de inte kan hjälpa dem. Det enda de kan få är en biljett tillbaka till Rumänien. Men de vill inte tillbaka.
»Folk här är i alla fall lite snälla, de förklarar sig. I mitt land är de rasister, bara för att vi är romer får vi inga jobb. Om du vill skaffa dig en taxilicens till exempel så frågar de om du är rumän eller rom. Om du svarar rom, så accepterar de dig inte« förklarar Sergiu.
»De kastar sten efter barnen« berättar Lacramioara.
Frågorna haglar. Vet du något? Hur länge får vi stanna här? Tror du att vi får någon hjälp? Jag svarar att kommunen säger att de vill att ni ska lämna Meros frivilligt, att de inte vill köra ut er med tvång. De ler lite klentroget som om de inte riktigt fattar hur kommunen kan tro att de ska ge sig av frivilligt.
»Bara polisen eller militären kan få oss att lämna« säger Sergiu.
Livet har stannat av de senaste veckorna. De lever med en ständig rädsla att bli bortkörda. Många av dem som vanligtvis säljer Faktum, eller är gatumusikanter, har inte vågat jobba på grund av rädsla för att deras hem ska ha försvunnit när de kommer tillbaka. Och Lacramioara har inte vågat skicka sin 12-åriga dotter Tabita till skolan.
»Tänk om polisen kommer och hämtar oss och sätter oss på ett flyg till Rumänien när hon är i skolan. Häromkvällen kom två poliser med två stora hundar, då låste vi in oss.«
Varför åtta familjer fick lägenheter av kommunen i början av året, men inte de, förstår de inte.
»Socialen var här en dag och alla fick skriva på en lista. Men alla var inte här den dagen. Ett av barnen berättade att hennes mamma inte var hemma. Socialen sa att de skulle komma tillbaka en annan dag, men det gjorde de aldrig. Vi har bott här lika länge. Det är orättvist att vi ska skickas tillbaka till Rumänien« säger Sergiu.
Tabita har gått på Hults skola i Askim sedan i augusti 2008. På samma skola går de andra romska barnen vars familjer fått lägenheter. Under en period i höstas var Tabita och hennes familj i Uppsala hos en släkting som var sjuk. Just då var socialen på Meros och valde ut vilka familjer man ansåg skulle ha rätt till lägenhet. Enligt socialtjänsten i Askim valde man ut de familjer som man ansåg vara bofasta.
Familjen Dudea har bott på Meros i snart två år, de är folkbokförda där sedan ett år tillbaka. Att familjen Dudea kom sommaren 2007 bekräftas av Meros revisor. Han berättar också att själva processen med folkbokföringen tog lång tid eftersom inte alla familjemedlemmar hade ID-handlingar med sig från Rumänien.
Två år, men inte bofasta enligt socialtjänsten. Lena Holmlund, socialchef i Askim försöker förklara:
»Det är nya familjer som har flyttat in. 220 romer har varit folkbokförda på Meros, alla kan ju inte ha bott där. De är ju resande. Vi har ingen möjlighet att ordna bostad till alla. Vi ordnade lägenhet åt dem som hade småbarn och skolbarn. Vi måste sätta ett stopp. Det var en kraftansträngning från staden – ett undantag. Vi är ingen bostadsförmedling. Vi har somaliska familjer som inget hellre vill än att ha en bostad. Vi har aldrig gjort så här tidigare.«
Varför gjorde ni det då?
»Det var en extraordinär insats. Vi tyckte väl inte att vi hade skött det. Att vi hade låtit barn bo i den misären ett helt år. Vi kände att vi måste sätta stopp och hjälpa de här familjerna.«
Men det bor ju fortfarande barn i den misären. Kan du förstå att de tycker att det är godtyckligt.
»Ja, jag kan förstå det. Att de tycker att det var otur att de inte var där just den dagen. Men det har ju med den fria rörligheten att göra och jag hoppas att det här kommer att debatteras.«

Tillbaka på Meros 11 mars
Det är soligt men en iskall vind ligger på från havet. Carlos sitter i en tunn tröja och träningsbyxor på en bänk utanför sitt rum i en av längorna på Meros. Ovanför dörren hänger en hästsko. Bosse står bredvid och pillar frenetiskt med en elsladd som han ska sätta in i en ny kontakt. Det kräver lite finmotorik, men de tjackiga, kalla händerna vill inte riktigt.
»Fan« skriker han och slänger sladden i väggen.
En minut senare tar han upp den igen och fortsätter:
»De skiter i oss. Lena får ett stort hus, men där är inte vi välkomna och Marita har de placerat på Bergsjöhöjd.«
Carlos muttrar att han ska bli sist härifrån, att han ska kedja fast sig om de försöker köra ut honom.
»Jag och Marita har bott ihop här i 14 år, nu delar de på oss.«
Nu är det bara fem gubbar kvar från det gamla gänget, berättar Carlos. Alla har bott här länge, Tore i åtta år, Erik och Reine över tio år, han själv i 14 år och Bosse som kommit och gått i många år. De har blivit erbjudna andra boenden, men inget de kan tänka sig.
Tore kommer och sätter sig ned bredvid Carlos. Han ser sorgsen ut, säger inte så mycket. Carlos däremot pratar på i hög fart. Om Chile, tortyren han utsattes för där, kommunen, bråket på Meros förra året då en av de boende på Meros misshandlade honom med en brandsläckare. Sju frakturer i huvudet och en sönderslagen höft, berättar han och drar ner byxorna för att stolt visa det flera decimeter långa ärret som sträcker sig över hela höften. Attacken berodde på att gärningsmannen tyckte att han blivit lite för mycket kompis med romerna, tror Carlos.
Tore vaknar till, han drar upp sin tröja och visar ett kraftigt ärr som löper som en söm över hela magen Som en ihopsydd nallebjörn. Magsår, säger han med en plågad min.

19 mars
Monica Bergström Bunner från uppsökarenheten kommer till Meros vid tiotiden på morgonen. Hon ska hämta Marita, en av hyresgästerna på Meros, och köra henne till hennes nya boende på Bergsjöhöjd. När hon kommer är alla husvagnarna pålastade på en bärgningsbil. Det är kaotiskt, folk ser chockade ut, de står bara och tittar, till och med barnen som annars brukar springa omkring och leka.
Det är bilar, containrar och poliser överallt och människor med gula västar som går omkring och städar.
Monica har varit på Meros nästan varje dag den senaste tiden. Hon vet att det fortfarande bor flera familjer i husvagnarna vars hem nu blir bortkörda.
»Ingen hade fått veta något i förväg. Det kändes nästan som ett övergrepp. Jag kände själv att jag inte ville vara där, det var inte läge att prata med någon, så vi tog med oss Marita och åkte« säger hon.
I tre av husvagnarna bodde det fortfarande familjer. Bland annat Delicia Pruteano och hennes tvååriga dotter Estea.
»Vi var inne i stan den morgonen, husvagnarna var låsta, de tog dem med sig. Alla våra saker blev kvar, blöjor, kläder och mat« berättar Delicia.
»Det enda vi har kvar är nyckeln« säger Raducan, en äldre kvinna som också bodde i en av vagnarna. Hon tar upp nyckeln ur fickan.
Anette Gustavsson, chef för fastighetskontoret, förnekar bestämt att det gick till så. »Det ligger i deras intresse att säga att det gick till på det viset.«
Jag ringer Lena Holmlund, chef för socialtjänsten i Askim. Hon säger att deras uppgörelse med fastighetskontoret var att husvagnarna skulle tas bort i takt med att de blev tomma.
Jag ringer Anette Gustavsson igen och berättar vad Lena Holmlund just sagt.
»Vi har köpt campingen, i köpet ingick husvagnarna. Vi har rätt att flytta på husvagnarna. Det är kommunens egendom och vi har informerat om att campingen ska stängas.«
Socialtjänsten säger att ni kommit överens att flytta dem när de var tomma.
»Men de var ju tomma.«
Jag vet att det fortfarande bodde människor i husvagnarna.
»Men de lyftes väl inte bort med människor i?«
Längre än så kommer vi inte. Fastighetskontoret hade bråttom, tomt för dem innebar uppenbarligen att ingen råkade befinna sig i husvagnarna just då.
På kronofogden kan de inte uttala sig om det enskilda fallet, men generellt sett får man inte ta saken i egna händer som fastighetsägare – en vräkning ska gå via kronofogden. Den som ska vräkas har tio dagar på sig att invända mot beslutet.

1 april
Vi har trängt in oss i några bruna skinnsoffor i en av de små gula stugorna. Raducan berättar att de just fått veta att kommunen stänger av el och vatten på Meros den sjunde april.
Anette Gustavsson på Fastighetskontoret:
»Vi vill göra det så svårt som möjligt att bo kvar. Vi vill inte lyfta ut folk, vår förhoppning är att de ska fatta att det är slut.«

7 april
Tore, Carlos, Marita och Bosse sitter utanför längan på Meros. De väntar på att något ska hända. På att elen ska stängas av. Att någon ska komma. Tore väntar på sin socialsekreterare. Han är nervös och orolig. Vaggar fram och tillbaka.
»Vad ska hända med mina saker? Hur ska jag få med dem« mumlar han. »Mina cd-skivor måste jag få med mig. Och hur ska jag få mina pengar? Lappen kommer ju hit.«
Marita hämtades och placerade på Bergsjöhöjd för ett par veckor sedan. Nu sitter hon här på bänken utanför Meros igen.
»Jag är hans närmsta anhöriga och han min« säger hon och pekar på Carlos.
Två familjer åkte tillbaka till Rumänien när husvagnarna de bodde i fördes bort. 20 romer från fem olika familjer är fortfarande kvar. Några av dem vankar av och an. De väntar också på att något ska hända. Delicia Pruteano säger att hon inte vet om de blir kvar.
»Kanske någon natt eller två. Men det är svårt med småbarn utan vatten och el.«
Constantin Lupo, en av de äldre männen, berättar att de har ansökt om hjälp flera gånger, men att de bara får avslag. »Nu har Maria här till och med fått avslag i länsrätten.«
»Vi har inte ansökt om pengar« förklarar han. »Vi förväntar oss inte att sitta hemma och få betalt. Vi vill bara ha någonstans att bo där det finns el och vatten. Där det inte regnar på oss. Vi vill inte bo på gatan. Det behöver inte vara flott, det kan vara som det här. Ett annat alternativ är att de låter oss bo kvar här, att vi betalar hyra till kommunen. Vi vill som alla andra betala för vårt boende i slutet av månaden.«
»Vi vet vad som väntar oss i Rumänien. Där hade vi inte ens pengar till värme, vissa dagar hade vi inget att äta. Flera av oss är gamla och sjuka. Vi har inte en chans där« säger Raducan.
När vi ska gå vid elva är elen fortfarande på. Carlos ropar glatt: »De har inte kommit, det var bara en kinapuff!«

8 april
Regnet strilar ned. Den psykedeliskt röda lampan på Meros trappa lyser på långt håll. Elen är fortfarande på. Inne hos familjen Dudea är det Pingu på en kornig tjock-tv. Tolvåriga Tabita ligger i en soffa omsvept av en filt. Hennes ögon är febriga och hon hostar. Lacamioara hoppas att de inte stänger av elen i dag heller, att de kan bo kvar ett tag till.
Carlos, Marita, Bosse och Tore är fortfarande på plats. Tore är om möjligt ännu nervösare i dag, han går fram och tillbaka och muttrar något om att allt är romernas fel.
Senare på kvällen ringer min telefon. Det är Sergiu som berättar att nu har kommunen gjort det. Elen har stängts av.

9 april, skärtorsdag
Det blev kallt första natten utan el. Familjen Pruteano tog in en kolgrill i stugan för att värma sig. Efter en timme vaknade Maria Pruteano av att hon mådde dåligt. Hon försökte väcka sin son och sin man, men de vaknade inte. Hon trodde att de var döda, sprang ut ur stugan och skrek hysteriskt. Grannfamiljen larmade SOS, ambulansen kom och körde dem till sjukhuset där de vårdades i tryckkammare för koldioxidförgiftning.
Det kunde ha gått riktigt illa.
Samma dag flyttas Carlos, Tore och Reine till Lilla Bommen, Frälsningsarméns boende för hemlösa. Bosse flyttas till en lägenhet i ett hus. Nu är det bara romerna kvar.

14 april
Meros är tomt så när som på några katter. Men efter en stund kommer familjen Dudea i en bil. De har sovit hos en vän. Dagen innan, på annandag påsk stormade en av Meros före detta svenska hyresgäster in med en stor kniv i handen. Sergiu visar med tummen och pekfingret hur nära han var att få halsen avskuren. Hela familjen flydde in i sin bil och ringde polisen som kom och hämtade mannen.
Vi sitter ute på den skräpiga gården i en vit ikeasoffa som någon har flyttat ut från en av stugorna. Den milda vårsolen värmer. Lacramioara berättar att de ska sova på Meros i natt, men att de är rädda. Rädda att knivmannen ska komma tillbaka med sitt gäng. Rädda att någon ska bli skadad.
De säger att de vill stanna tills de får besked från länsrätten. Men på länsrätten kan de inte ge något besked om hur lång tid det kommer att ta. Förhoppningsvis innan månaden är slut. Rättsläget är oklart, säger handläggaren.
Tabitas påsklov är slut. I dag var det tänkt att hon skulle börja skolan igen. Men så blev det inte.

15 april
Kronofogden kommer. Alla som är på plats på Meros får skriva på en delgivning om avhysning. De har tio dagar på sig att bestrida beslutet. Annars slängs de ut. De senaste nätterna har de flesta sovit hemma hos sina släktingar som fått lägenhet, men enligt socialtjänsten får bara en familj bo i varje lägenhet, dit räknas till exempel inte mormor och morfar. De som öppnar sina hem riskerar därmed själva att förlora sina lägenheter. Vart de boende på Meros nu ska ta vägen är det ingen som vet.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan