FAKTUM | 2010/10/27 Reportage

Bild: Mario Prhat

När hyresgästerna på Arendals gård skrev under sina förstahandskontrakt så var känslan att de hade fått en ny chans. Många hade skulder, betalningsanmärkningar och problem med missbruk i bagaget. De var inte välkomna på den ordinarie bostadsmarknaden. Men lyckan blev kortvarig. Socialtjänsten i Torslanda vill inte betala hyrorna på Arendal. Orsaken är ägarens tidigare kopplingar till Bandidos, enligt de boende. Så är det inte alls, hävdar socialtjänsten. En sak är i alla fall säker: flera av hyresgästerna har redan tvingats flytta eftersom de inte har kunnat betala sina hyror.

Det är sommarens sista dag, den 31 augusti. På den översta loftgången på Arendals gårds baksida står en dörr öppen. Inne i rummet med utsikt över hamnen, hamninloppet och Älvsborgs fästning ligger Jasmine lite lojt utsträckt på en uppblåsbar säng. Hon tänder av. Mår inte så bra. Ett par svarta tunna gardiner är uppnålade längs fönstrets sidor, på en hylla står Vampyrjägarnas handbok bland diverse småpryttlar. Hon har bott här i en och en halv månad och säger att hon aldrig har trivts så bra på något annat ställe, även om hon egentligen inte trivs alls – eftersom det inte är hemma. Första veckan sov hon inte en blund.

»Lastbilar dundrar förbi på vägen nedanför och mitt i natten tutar båtar så att man flyger upp ur sängen. Det är inte lugnt direkt« säger hon.
Men ändå mycket bättre än den halvt uppeldade träbåten i frihamnen som hon bodde i under vintern. Innan dess hade hon åkt in och ut på kåken, suttit i Ystad, på Sagsjön och på Hinseberg. Nu väntar hon på rättegång den 2 september för 31 fall av grov olovlig körning och för 16 drograttfyllor.
Hennes ena hand är mörk och svullen. Hon fastnade i ett staket med sin klackring en kväll när hon var ute på ett kopparbryt. Dessutom har hon borrelia och äter en hästkur antibiotika. Jasmine är diagnosticerad med både Aspergers och ADHD. Hon har missbrukat amfetamin sedan hon var 16, 17 år. Nu är hon 28.
»Jag funkar bättre med den substansen i mig« säger hon enkelt. »Nykter fungerar jag inte alls. Men hjärnan har jag bränt sönder med amfetaminet, jag har tappat vissa sociala bitar, tappar helheten i samtal ibland.«
När Jasmine flyttade in kontaktade hon socialtjänsten för att få hjälp, men de ansåg inte att hon var deras ansvar eftersom hon fortfarande är skriven i en annan kommun. Hon vet att det finns något som heter vistelsebegreppet som innebär att alla ska få hjälp där de för tillfället vistas – och hon har ju vistats i Göteborg ett bra tag. Men hon orkade inte bråka. »Jag ger upp ganska så lätt« säger Jasmine.
Göran som sitter djupt nedsjunken i en fåtölj i Jasmines rum säger att socialen inte vill betala några hyror alls på Arendal på grund av dem som äger, men att de ändå betalar halva hyran för honom och några andra.
Jasmine är yngst av hyresgästerna på Arendal och hon är en av dem som har bott här kortast tid. De flesta andra är 50 plus och flyttade in redan i januari i år, bland annat Kitty som vi möter utanför badrummet iklädd vit badrock och med en vit handduksturban virad runt det nytvättade håret. Hon tar med oss till ett litet hemtrevligt kök där hon ivrigt berättar om den fina gemenskapen, om hur de hjälper varandra, att det alltid finns någon att skvallra och skratta med. Hon berättar om svampskogen runt knuten och att de ätit kantareller varje dag den senaste veckan. Björnbär har hon plockat stora bunkar av som hon gjort saft på.
Flera av dem som bor på Arendal idag bodde på stationshuset i Surte innan. Ägaren frågade dem om de ville flytta hit istället, de ville inte ha hit vem som helst, berättar Kitty, så de bästa tillfrågades.
»Vi vill ha lugn och ro, inte bråk, jävelskap och fylla. Hit kommer man på rekommendation. Det ska vara rätt folk, folk som vill bygga upp, inte riva ned.«
Kitty menar att det här är ett idealiskt boende om man är gammal missbrukare, alla sköter olika saker, hon sköter städningen och tar hand om sin vän Eva som har problem med fötterna. Andra gör annat. Det är som rekreation att bo här, säger hon.
»I socialtjänstlagen står det att man ska klara sig själv. Här får man chans att visa att man kan det. Utan tillsyn, utan urinprover. Här måste vi inte visa vad vi har i våra kroppar för att få bo. Här far ingen illa.«
In i köket kommer Mia. Nyvaken. Inte redo att prata säger hon. Men när Kitty börjar berätta om räporna i Torslanda vaknar hon till. Kitty och Mia är bästa vänner och när de bodde i Surte myntades begreppet barracudorna i Surte. En gång frågade en tredje kvinna om hon fick vara med i barracudaklubben. »Nja« sa de »du kanske kan få vara prospect, eller hangaround« berättar de och skrattar. Nu är alltså barracudorna på krigsstigen mot räporna i Torslanda, det vill säga socialsekreterarna i Torslanda. Orsaken till kriget är att socialtjänsten konsekvent vägrat att betala hela hyran för dem av de boende på Arendal som har rätt till socialbidrag. Olika skäl har angetts, men det främsta skälet har varit att socialtjänsten i Torslanda anser att hyran är oskälig, trots att den ligger mellan 4200 och 4850 kronor i månaden och därmed inte överstiger högsta godtagbara hyra enligt socialtjänstens normer. En av dem som tidigare bodde på Arendal, Anne-Maj, gick till förvaltningsrätten med fallet och vann. Socialtjänsten i Torslanda överklagade till kammarrätten, och även där vann Anne-Maj. Kammarrätten höll inte med om att hyran var oskälig. Men då var det redan för sent, Anne-Maj låg efter med ett halvårs hyror, så hon fick flytta. Nu bor hon på REBO. Vad det exakt kostar för Anne-Maj vill enhetschefen på socialtjänsten i Torslanda inte säga, men det ligger på mellan 6000 och 25 000 kronor. Genomsnittskostnaden är på 17 000 när tillsyn ingår, vilket Anne-Maj berättat att hon har. Beslutet från kammarrätten kom i juli, men när vi besöker Arendal den 31 augusti säger Kitty att socialtjänsten i Torslanda inte följer kammarrättens beslut. Fortfarande får ingen på Arendals gård hela hyran betald av socialtjänsten, enligt Kitty.
Och visst kan man tycka att det är dyrt med nästan 5000 kronor för ett rum med gemensam tillgång till kök och badrum. Om man tittar på de annonser om rum som hyrs ut just nu i Göteborg så ligger hyrorna på mellan 2000 och 4000 kronor. Men när det gäller hyresgästerna på Arendals gård pratar vi om människor med skulder och missbruk. En grupp som inte ens allmännyttan vill ta i med tång. Det räcker med att vara beroende av socialbidrag för att många kommunala bostadsbolag ska dra öronen åt sig. Faktum har skrivit om detta förr. För två år sedan tvingades Faktumförsäljaren Tage flytta från ett rum i en villa i Strömmensberg, ett boende han hade skaffat på egen hand efter att ha varit hemlös i många år – ett boende han var väldigt nöjd med. Men socialtjänsten i Örgryte tyckte precis som socialtjänsten i Torslanda att hyran på 4000 kronor inte var skälig, de ville inte betala någon del av hyran alls. De menade att hyresvärden behandlade de boende illa och att hon utnyttjade utsatta människor för egen vinning. De bokade istället in honom på LP-stiftelsen, ett privat kristet boende, som kostade 28 500 kronor i månaden för ett rum av samma storlek.
Socialtjänsten i Torslanda skriver i sitt svar på Anne-Majs överklagan att hyresvärden på Arendals gård medvetet lagt hyrorna i nivå med högsta godtagbara boendekostnad i syfte att tjäna pengar på att hyra ut till utsatta människor som har svårt att hitta ett annat boende. Men den kritiken kan man lika gärna rikta mot alla privata aktörer inom det här området. All verksamhet är vinstdriven, alla ska tjäna pengar. Frågan är: utnyttjar hyresvärden på Arendals gård utsatta människor för att tjäna pengar, eller hjälper han utsatta människor som inga andra hyresvärdar vill ha att göra med och tjänar pengar på köpet? Skillnaden är hårfin.
Alla vi pratar med på Arendals gård är övertygade om att det ligger något annat bakom socialtjänstens ovilja att betala deras hyror. Gården har figurerat i media ända sedan Bandidos anklagades för att olovligen ha byggt om den gamla k-märkta gården till en klubblokal. Stadsbyggnadskontoret gick i taket, men kunde inget göra. Skadan var redan skedd. När vi söker upp Anne-Maj som har flyttat till REBO berättar hon att hennes socialsekreterare helt öppet sa att de inte ville betala hyran på grund av kopplingen till Bandidos. Anne-Maj poängterar att det inte var socialsekreteraren själv som hade bestämt att det skulle vara så, det var en order uppifrån. Hon tycker att socialtjänsten hanterade de boende på Arendals gård på ett dåligt sätt.
»De hade bestämt sig för att det handlade om organiserad brottslighet, trots att polisbefälet i Torslanda gick i god för ägaren. Han har hängt av sig västen.«
Att västen är avhängd bekräftas av Mikael Oskarsson på Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet och där har man inga synpunkter på att en före detta Bandidos-medlem bedriver den här typen av verksamhet så länge kopplingarna tillhör det förflutna, »har man lämnat, så har man lämnat«. Kunskapscentrum följer dock fortfarande ärendet.
I media har det även spekulerats om att Arendals gård är på väg att bli ett nytt Meros camping. En fristad för hemlösa och missbrukare som inte kan eller vill bo på något av kommunens sociala boenden. En ny huvudvärk för kommunen. Och visst, vid första anblicken så har Arendals gård en del likheter med Meros. Skrotiga bilar på gården, byggbyssjor och en del skräp. Ett stort gult hus med havsutsikt. Skillnaden är att det på Arendals gård skramlar, tutar och gnisslar från hamnen som breder ut sig nedanför huset. Och inne i det prydliga lilla köket upphör likheterna helt. För Meros var, i alla fall under den sista tiden, fullständig misär. Inne i huset stank det av död råtta och smutsen låg i drivor.
Men även här bor det missbrukare som tidigare varit hemlösa. Frågan är: kan man som missbrukare ha det bättre i ett eget boende där man får sköta sig själv än på ett kommunalt eller privat boende med möjlighet till hjälp dygnet runt? En sak är i alla fall säker; det vore bra mycket billigare för skattebetalarna om fler bodde som hyresgästerna på Arendals gård. 4850 kronor i månaden kan jämföras med dygnskostnader på närmare 1000 kronor natten på en del boenden med tillsyn. Vissa av hyresgästerna på Arendals gård kostar dessutom inte socialtjänsten något alls eftersom de har pension eller som Jasmine helt enkelt inte orkar bråka med socialtjänsten.
Att Arendals gård har jämförts med Meros camping tycker Kitty är för jävligt.
»Det är som att jämföra Sheraton med Frälsis. Här har vi ordning och reda, det är snyggt och nyrenoverat. Ni kom ju helt apropå, vi har inte haft en chans att städa och ställa till rätta och så här är det alltid. Välordnat, städat och lugnt.«
Hon tycker att ägaren till Arendals gård har ansträngt sig för att det ska bli bra.
»När de köpte stod väggarna rakt ut, så de var tvungna att renovera. Jag vet inte vem som står för det i dag, men han som var från Bandidos har axlat av. Han är familjefar idag. De har varit dunder mot oss de där killarna.«
Hon berättar att målet med köpet från början inte alls var att gården skulle bli en klubblokal för Bandidos. Istället drömde han om att öppna ett pojkhem eftersom han själv hade haft det svårt som barn. Det är lite rörande, säger Kitty.
»Han är en snäll person som gick helt i däck när det inte gick runt.«
Det finns ställen som är mycket värre, tycker Kitty.
»Se bara på de där barackerna som socialen har. Hur ska man kunna leva där? Eller REBO? Jag bodde på REBO på Hisingsgatan. Det kostade fruktansvärt mycket pengar och ägarna åkte runt i fina sportbilar. Socialen betalade för tillsyn, men vad var det för tillsyn? Att det kom någon och knackade på dörren en gång om dagen?« säger hon irriterat och skakar på huvudet. Kommunens tillfälliga boendelösningar ger hon inte mycket för. »Man behöver lite lugn och ro, behöver inte fundera på var man ska bo nästa natt.«
Vi går med Kitty till hennes rum som hon delar med sambon Peter. Det ser ut som en miniversion av vilken lägenhet som helst, med soffa, tv, säng, bokhyllor och tavlor på väggarna. Kitty byter om och gör sig fin, hon är på väg till sin yngste sons 23-årskalas. Hon säger att hon har två underbara pojkar och tre barnbarn. Att hon alltid har skött sitt hem och tagit väl hand om sina barn. Under 12 år var hon ren och jobbade som socialarbetare och inom kriminalvården. Men precis som Jasmine har hon en ADHD-diagnos och har svårt att klara sig utan amfetamin. Nu väntar hon på medicin mot sin ADHD.
En knapp månad senare är det fortfarande lite sommar i luften, men det ser ändå ut som om hösten har intagit Arendals gård. Utemöblerna ligger omkullvälta på marken. Blommorna i den lilla rabatten är borttagna. I en hink på verandan ligger några skrumpna kantareller. Inne i det lilla köket är det inte riktigt lika prydligt som sist, men å andra sidan inte värre än vad det ser ut hemma hos de flesta människor då och då. På parkeringen utanför huset möter vi Jasmine som pratar stressat i telefon medan hon samtidigt försöker rätta till en bilruta som hänger snett. Hon lägger på och berättar att hon är på väg till övervakningsnämnden, hon har misskött sin övervakning. »Men jag är ren« säger hon med en snabbt leende och slänger in sin ryggsäck i bilen »jag har inte tagit något på en hel månad, inte ens hasch.«
På baksidan av huset stöter vi på Kitty igen. Idag är hon inte lika pratsam som sist, hon ser ledsen ut och berättar att hon inte mår så bra. Hon tycker att vi ska prata med hennes vän Eva istället som bor på samma våning som henne.
Eva öppnar efter några ihärdiga knackningar. Hon röker en cigg lutad mot dörrposten medan hon berättar om de nio månader hon hittills bott på Arendal. Från dag ett har socialtjänsten krånglat med hyrorna. Vissa månader har hon blivit helt utan stöd till hyran, andra månader har hon fått 2000 kronor av 4850 betalt. Först sa de att de inte kunde ge stöd till hyran där eftersom huset som var k-märkt hade blivit förstört. Det kan väl inte jag hjälpa, tyckte Eva. Sedan sa de att hennes flytt inte hade varit planerad och att hon därför inte kunde få stöd. »Inte planerad?« undrade Eva »huset där jag bodde skulle ju rivas«. Sedan sa de att kontraktet var ogiltigt, vilket stadsjuristen inte höll med om. Sedan sa de att hyran var oskälig. Det höll vare sig förvaltningsrätten eller kammarrätten med om när hennes granne Anne-Maj överklagade. Nu har socialtjänsten meddelat att Eva inte ska få stöd till hyran eftersom hon inte har sökt några jobb. 20 jobb i månaden ska hon söka för att få socialbidrag. Det är 17 år sedan Eva jobbade senast. Hon har svåra problem med sina fötter, den ena opererades förra hösten, den andra nyligen. Eva tillhör dem som är långt från arbetsmarknaden och som behöver mycket hjälp och stöd för att jobba igen. Arbetsförmedlingen har sagt att Eva ska avvakta tills en särskild grupp bildas för dem med erfarenheter från arbete inom vården. Ändå borde hon ha sökt jobb på egen hand, tycker socialtjänsten i Torslanda.
Det är svårt att tolka alla turer på annat sätt än att socialtjänsten helt enkelt inte vill att Eva ska bo på Arendals gård och att de med alla medel försöker få henne att flytta därifrån. Eva visar mig en tjock lunta papper med adresser och telefonnummer till alla hyresvärdar i hela Västra Götaland. Sätt dig och ring, uppmanade socialsekreteraren. Att människor som Eva som har skulder, betalningsanmärkningar och lever på socialbidrag inte är så populära vare sig hos kommunala eller privata värdar tycks hennes socialsekreterare ha glömt bort just i den stunden.
»Socialen tror att de kan göra vad de vill och det gör de också. Till slut har man inte orken att bråka mer« säger Eva. Hon berättar att när de boende på Arendal fick sina första avslag så gjorde de gemensam sak, åkte ut till socialtjänsten i Torslanda och bad att få träffa socialsekreteraren som hade hand om deras ärenden. De vägrade att gå därifrån innan någon pratat med dem. Socialsekreteraren satt i ett viktigt möte och kunde inte komma ned, till slut kom hennes chef ned. Men det enda mötet resulterade i var att alla fick byta till olika socialsekreterare.
»Fortfarande har ingen från socialtjänsten ens varit här och tittat, fast vi har bjudit in dem flera gånger« berättar Eva.
Där hon bodde förut, på stationshuset i Surte, var det inga problem. Trots att hon hade ett mindre rum som kostade 4000 kronor i månaden så betalade socialtjänsten hyran. Kommunens olika sociala boenden har hon inte så bra erfarenhet av. Hon har bott på Altbo flera gånger och blivit utsparkad på tredje steget när hennes urinprov inte varit rena.
»Jag vet ingen som har fått kontrakt den vägen. Göteborg är dåliga på att lösa det här med hemlöshet. Man måste ha bostad först, sedan kan man lösa andra problem. Här ställs det oerhörda krav för att man ska få bostad. De som bestämmer har aldrig varit bostadslösa, men jag fattar ändå inte hur de tänker.«
Den 11 oktober träffar vi Kitty på Arendals gård en sista gång. Hon berättar att Jasmine har blivit utslängd eftersom hon inte hade betalat hyran. Flera av de andra som var beroende av socialbidrag, men som inte fick hela hyran betald har också tvingats flytta. Kitty vet inte var de har tagit vägen. Det enda hon vet är att en av dem bor på Frälsningsarméns boende Lilla Bommen. Arendals gård står nu halvtomt och företaget bakom hyreskontrakten Bra Bostad AB har stora ekonomiska problem. De begärdes i konkurs den 9 september, men i slutet av september upphävdes konkursen. Vad som händer nu är det ingen som vet.

»Kopplingen till Bandidos
har inte påverkat våra beslut«

Vi har inte fått den hjälp vi har rätt till, anser de boende på Arendals gård. De är övertygade om att orsaken är den tidigare kopplingen mellan gårdens ägare och Bandidos. Men socialtjänsten i Torslanda förnekar att det är så.

De senaste åren har Göteborgs kommun trappat upp kampen mot den organiserade brottsligheten. Arbetet bedrivs bland annat genom Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet. Ett av de områden man arbetar med är att identifiera ägare av behandlingshem och boenden för hemlösa och missbrukare och där det finns kopplingar till den kriminella världen. Målet är att inga skattepengar ska hamna hos kriminella gäng. De metoder som används är att försvåra för organiserad brottslighet när det gäller upphandling, ekonomiskt bistånd, tillståndsgivning och tillgång till lokaler.
Den 14 mars i år uttryckte Kunskapscentrets chef sin oro för Arendals gård i GP. »Vi vill inte att skattepengar kommer i fel fickor, säger Berggren och syftar på de socialbidrag till hyra som sökts av personer som på senare tid flyttat in i Arendals gård.«
Mikael Oskarsson, kriminolog på Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet, berättar att de har följt händelseutvecklingen på Arendals gård under en lång tid. De har även haft en dialog med socialtjänsten i Torslanda angående Arendal. De har dock inte gett några konkreta råd kring hur socialtjänsten ska hantera situationen, menar Mikael Oskarsson. Informationen har snarare varit lugnande eftersom ägaren inte längre tillhör Bandidos. Kerstin Almgren, enhetschef på socialtjänsten i Torslanda berättar att de genom Kunskapscentrum fått information om ägarförhållanden, lagfarter med mera. Kerstin Almgren hävdar att informationen om ägarens tidigare koppling till Bandidos inte har påverkat deras beslut om bidrag till hyrorna på Arendal.
»Ingen har missgynnats på grund av det. Alla behandlas lika och en individuell prövning görs som utgår från vad man har för behov.«
Hon kan dock inte svara på om någon socialsekreterare muntligt har sagt att deras agerande har med kopplingen till Bandidos att göra. Det har inte kommit till hennes kännedom att någon skulle ha gjort det. De boendes känsla av att bli motarbetade grundar sig enligt Kerstin Almgren i att socialtjänsten svartmålas i media och att socialsekreterare hängs ut.
Men ni hade ju fel, kontraktet var inte ogiltigt enligt stadsjuristen, hyran var inte oskälig enligt både förvaltningsrätten och kammarrätten.
»Ja, men nu måste vi komma ihåg att de domarna handlade om en månadshyra för en klient. Ibland gör vi felaktiga bedömningar och då har klienten rätt att överklaga.«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan