FAKTUM | 2013/05/31 Reportage

En tidig svensk musikexport som uppträder med de största hiphopstjärnorna. Två decennier senare – en skivbolagsboss med drogproblem, på väg att lägga ner musiken. När ryktet om hans död börjar spridas beslutar han sig för att ge svar på tal. Här är historien om rapparen Gubb och hans allra sista skiva.

Första gången jag hör Gabriel ”Gubb” Åberg är hösten 1994. Jag går på högstadiet i västra Göteborg och hiphop har precis ersatt hårdrock i mina freestylehörlurar. De där svarta, runda lurarna av märket Sony är med överallt: Under den första fyllan utanför fritidsgården, längst bak på den nerklottrade spårvagnen och bland chokladbollar och ostfrallor i det bruna uppehållsrummet i skolan. Som en självklar accessoar på klassfotot. Vad jag än gör är hörlurarna och musiken närvarande.

Det är främst engelsk hiphop som gäller – i Göteborg i allmänhet och i stadsdelen Majorna i synnerhet. Britcorebanden, med hotfullt klingande namn som Gunshot, Killa Instinct och Hijack, gör en snabbare och mer aggressiv hiphop än sina amerikanska storebröder. Det enda svenska bandet värt att nämna inom genren är Tha Brigade från Göteborg, där Gubb rappar. De har hästsvans, signerar vinylskivor på Bengans och turnerar i Europa. På vår fritidsgård är de husgudar och framtiden för bandet ser ljus ut. Fast historien om Gubb vare sig börjar eller slutar där.

En lycklig tid
– Han avskydde fjäsk och inställsamhet. Jag minns att hans lågstadiefröken sa att Gabriel var en typisk ledartyp, men att han inte visste om det själv, säger Christina Åberg, Gabriels mamma. Hon fingrar försiktigt på den tjocka silverlänken hon har runt halsen innan hon fortsätter.

Hon berättar om en lycklig tid i livet. Gabriel är ett livligt och socialt barn, han spelar fotboll, tränar boxning och ritar serier. Deras hus i Johanneberg i centrala Göteborg är en idealisk lekplats för Gabriel och hans kompisar. Det spelas rollspel, käkas mängder med mackor och vännerna sover ofta över i den röda trävillan med tillhörande fruktträdgård. Under mitten av 80-talet, i samband med att Gabriel börjar på högstadiet, sköljer en hiphopvåg över Sverige som sveper med sig honom och hans kompisar. Han får smeknamnet Gubb och börjar dansa breakdance, måla graffiti och till sist också rappa. Barndomsvännen och senare kollegan i Tha Brigade, Kristjan ”Kristus” Frederiksen berättar:

–Vi hängde i uppehållsrummet på skolan och lyssnade på musik. Vi tyckte att det var vårt ställe och var säkert ganska jobbiga mot de andra ungarna. Gubb var liten och smal, men hade mörkast röst i gänget så jag övertalade honom att börja rappa.


De spelar in sina första låtar på kassettband i Kristus pojkrum. Kassettbanden blir vägen in till en tjugoårig, krokig karriär under vilken de två vännerna följs åt. Under det tidiga nittiotalet, när svensk hiphop ännu är i sin linda, turnerar de i Europa under namnet Brigade.

De uppträder med internationella hiphopstjärnor som Afrika Bambaataa, Showbiz & AG och Lord Finesse. Tha Brigade hyllas på en helsida i det brittiska magasinet Hip Hop Connection, på den tiden Europas hiphopbibel, men sågas i svenska tidningen Pop, som kallar dem tragikomiska. Skivkontraktet de får ryker efter en ovanligt tumultartad turné.

Bandet rinner ut i sanden och Gubb hoppar in i gruppen 3 Ess ett år senare. Trots några singlar med hög rotation läggs även den gruppen på is efter skivbolagsstrul.

Hyllad skiva
Idén om att vara sin egen boss börjar växa i Gubbs huvud. Samtidigt lever han med existentiell ångest och en önskan om att ständigt prestera bättre. För att komma ur de deppigaste perioderna självmedicinerar han med olika droger.

Men han ger aldrig upp tanken på en musikkarriär på sina egna villkor. Parallellt med att rökheroinet slår igenom och blir populärt på Göteborgs gator börjar han arbeta med Kristus på sin solodebut. Ep:n Respekt släpps år 2000. Kort därefter knackar polisen på dörren. De hittar heroin och pengar och misstänker att Gubb sålt droger. Det gick inte att bevisa att han överlåtit, men han döms till tio månaders fängelse för narkotikainnehav.

I efterhand har Gubb medgett att pengarna som polisen hittat mycket riktigt härrör från just drogförsäljning och var tänkta att finansiera nästa skiva. När straffet ska avtjänas är han stressad, han vill hinna göra klart så mycket musik som möjligt innan han åker in på kåken.

Han struntar i att inställa sig och blir efterlyst. Efter en hektisk sommar på flykt, där han hinner spela in sju spår till den kommande skivan, går han till slut med på att låsas in. När han släpps på fri fot är han i god form.

Gubb behandlas för sitt heroinmissbruk med underhållsmedicinen subutex och börjar långsamt restaurera sitt liv. Skivan som spelades in på rymmen, Mitt liv som hund, får år 2004 näst högsta betyg i Göteborgs-Posten och låten Om änglar finns kallas för årets bästa svenska hiphoplåt. Med singeln Hundliv får Gubb en nationell hit som spelas i både radio och teve.

Han startar skivbolaget Illizit Muzik med en gammal kompis och med tillgång till en professionell studio knyter han flera göteborgska rappare till sig. De köper ett kopieringstorn som spottar ut cd-skivor. De släpper både egna och andras album och drar in viktiga pengar till bolaget. Gubb imponerar på omgivningen med sin kompetens. Han sköter utan problem både juridiskt och praktiskt arbete kring skivbolaget.

Dödsrykten
Nykterheten blir inte problemfri. Bortglömda synder återkommer och prestationsångesten gör sig påmind. Samtidigt svämmas Göteborg över av Xanor, ett receptbelagt ångestdämpande läkemedel. De starkt beroendeframkallande tabletterna smugglas in från utlandet och säljs billigt på gatan. Gubbs kompanjon driver ett ställningsbyggarföretag vid sidan av Illizit Muzik.

När det går i konkurs börjar det knaka i fogarna. Gubb får ta över och ensam sköta skivbolaget. Musikbranschen står under press och fysiska skivor ersätts av gratis nedladdningar. Ekonomin blir svår att få ihop och studion läggs ner. Gubb får ett återfall på heroin och är på väg att sluta med musiken. Då börjar snacket gå på Göteborgs gator.

Ryktet sprider sig fort: Gubb är död. På internet skriver folk sina kondoleanser och sätter ihop listor med hans videor och låtar. Gubb, som inte alls är död utan på behandlingshem, lyckas till slut få tio minuter vid en dator och dementerar ryktet. Men han är förbannad. Trots alla motgångar bestämmer han sig. För att få tyst på skitsnacket ska han göra det han kan bäst.

Året är 2008 och i en tvåa i Majorna påbörjas arbetet med Psalm 23. Skivan som ska komma att bli Gubbs sista. Det är en segdragen process som ständigt blir avbruten.

– Gubb försvann i perioder och ingen visste var han befann sig. Ibland gick det veckor, ibland månader utan att jag fick tag på honom. Sen dök han upp igen. Ibland berättade han var han hade varit, ibland inte, säger Håkan ”Obnoxiuz” Yngwe.

Det är i Obnoxiouz hemmastudio skivan blir till. En mörk historia som inleds med åska, klämtande kyrkklockor och en röst som viskande uppmanar Gubb att tiden snart kan vara slut. Sen följer låtar med namn som Död man står, Första bänken och Sista festen. Gubb avhandlar med släpig röst ryktena om sin död, men som lyssnare får man samtidigt intrycket att döden kanske trots allt inte är så långt borta.


”Simma på din lilla fisk”
Arbetet med skivan går vidare, men det blir ett arbete i motvind. Gubb grips av polis vid ett flertal tillfällen. Han straffas på nytt och får under en period bära fotboja. Dessutom drabbas han av en dubbelsidig lunginflammation och blir inlagd på sjukhus i nio dagar.

Parallellt med detta ger han flera intervjuer för olika bloggar där han berättar att skivan snart kommer. När den skjuts upp gång på gång börjar folk undra. Han svarar tålmodigt och ärligt på både hyllningar och påhopp i kommentarsfälten på internet.

Att Gubb är mån om sina fans har jag själv upplevt. För tio år sen, på en krog av den sämre sorten. Billig fatöl med eftersmak av metall, men med generösare öppettider än de andra konkurrenterna runt Järntorget. Stället för dem som inte vill gå hem.

Gubb sitter i baren, vi känner inte varandra men börjar prata. Jag känner mig påträngande och skäms lite grann, jag är ju ingen tonåring längre. Gubb däremot är pratglad, en tjock halslänk blänker innanför hans tröja och han lånar bartenderns anteckningsblock för att ge mig sin autograf. När jag dagen efter tittar på lappen ser jag att han inte bara skrivit sitt telefonnummer hem, utan också plitat dit uppmaningen ”simma på din lilla fisk”. En blinkning till tiden med 3 Ess där Gubb avslutar en låt med just de orden.

Avskedet
Vid sidan av sina demoner och sitt missbruk kämpar han med sin sista skiva i fyra års tid. I juni 2012 släpps Psalm 23. Gubb är hoppfull och taggad. Han fixar en lyckad releasefest, men skivan får knappt någon uppmärksamhet i etablerad media. Han gräver inte ner sig utan planerar i stället nya projekt, bland annat ett mixtape tillsammans med flera rappare från Stockholm. I början av november samma år ringer han till Obnoxiuz som då har flyttat ner till Malmö.

– Han ringde oftast när det var något viktigt. Vi snackade om mixtapet och att vi skulle trycka upp nya tröjor. I förbifarten berättade han också att han skulle sluta dricka, säger Obnoxiuz.

En dryg vecka senare hittas Gubb i sin lägenhet av en vän. Upplivningsförsök på plats och en snabb ambulansfärd till Sahlgrenska sjukhuset hjälper inte. Efter två dygn på sjukhus lämnar livet Gabriel ”Gubb” Åbergs kropp. Han blir 41 år gammal.

Folkmassan verkar inte bry sig om den iskalla januarivinden som river upp sår i ansiktet. Redan en timme efter insläpp ringlar kön lång utanför Pustervik där Gubbs minneskonsert snart ska börja. Polisen hör till slut av sig, folkhopen som nu sträcker sig nästan två kvarter måste åtgärdas.

Stället är fullt och Kristus som anordnar festen tror att det är nästan 1 000 personer som får vända i dörren. Alla är där. Gubbs morföräldrar, över 80 år gamla, blandas med barndomsvänner och fans. Kristus är, som så många gånger tidigare, med Gubb på scenen, men står för första gången framför honom.

Ett gigantiskt bildspel med ihopsamlade bilder ur Gubbs liv utgör fond för artisterna under kvällen. För Christina, Gubbs mamma, är det en omtumlande kväll, fylld av både glädje och sorg. Hon får många kommentarer kring den tjocka silverlänken hon bär runt halsen. Halsbandet hon ärvt av sin son tar hon bara på sig vid speciella tillfällen. Under begravningen, på julafton och när hon kollar på fotbollsmatchen El Clásico på teve.

Kön utanför Pustervik till Gubbs minneskonsert.

– När jag såg i tidningen att Real Madrid skulle möta Barcelona tänkte jag att den här matchen hade Gabriel verkligen velat se. Han älskade fotboll och särskilt Barcelona och Brasilien. Jag är inte så intresserad av fotboll, men då satte jag på mig halsbandet, kollade på matchen och grät.

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Andreas Johansson, Catarina Magnusson och Parham Pazookiskriv ut sidan