FAKTUM | 2016/08/30 Profilintervju, Reportage

seinabo4

Hon gör teveframträdanden världen över, pryder frimärken och uppträder på Nobelfesten. Men när strålkastarna slocknat saknar den senaste svenska popexporten något som många tar för givet – en egen bostad. Kommer Seinabo Sey någonsin att hitta hem?

 

Sainabou, Sainabou och Seinabo. Den sistnämnda blundar och fingrar på halsbandet som hänger runt hennes blå polokrage medan de två barndomsvännerna med förnamnen som uttalas likadant står böjda över henne på varsin sida. Den ena Sainabou sätter upp hennes hår och den andra målar på mascara inför den stundande omslagsfotograferingen.
– Mitt namn är felstavat, i Gambia skriver alla på det andra sättet. Det var tydligen min pappa som tyckte att det skulle stavas så egentligen. Jag vet inte riktigt vem jag ska tro på, säger Seinabo Sey och släpper taget om halsbandet där hennes ”felstavade” namn glänser i silvrig skrivstil.
Smycket köpte hon för några veckor sen i Gambia. Hon berättar att hennes familj äger mark i det västafrikanska landet.
– Mamma köpte tomten sjukt billigt, för typ 2 000 svenska kronor. Just nu finns det bara ett staket på tomten men drömmen vore att bo där. Eller halva tiden där och halva tiden i Sverige. Fast jag vet inte, det finns alltid en känsla i mig som gör att jag vill vara någon annanstans.
Den senaste månaden har inneburit semester och Seinabo Seys ögon har mestadels varit stängda. Ledigheten, delad mellan sömn på ett hotell på Venice Beach i USA och släktbesök i Gambia, var välbehövlig.
Ett intensivt turnerande på bägge sidor Atlanten har varvats med uppträdanden inför miljontals tevetittare hos bland annat Conan O´Brien och Skavlan. Dessutom har hon hunnit med att sommarprata i Sveriges Radio, vinna en rad priser och att få sin nuna förevigad på ett frimärke.
Men det som uppfyller hennes tankar just nu är något helt annat – hon har en första, egen lägenhet inom räckhåll. En tudelad känsla.
– Jag har fått klartecken att jag får låna pengar från banken. Det är det sjukaste som hänt i hela mitt liv! Det är så galet och läskigt att det kan sluta med att jag inte ens gör det, säger hon.
Efter att ha flyttat mellan olika boenden, städer och världsdelar hela sitt liv är hon ovan vid en fast, fysisk punkt att återkomma till.

 

seinabo3

Seinabo Sey föddes 1990 och de första åren av hennes liv bodde familjen i en lägenhet i Hornstull i Stockholm. Men somrarna tillbringades oftast i Kungsträdgården.
På en gammal bild sitter ett glatt gäng, både barn och vuxna, på en parkbänk. I mitten sitter en man med randig skjorta och svarta dreadlocks. I famnen håller han en trumma. Det är Maudo, Seinabos pappa. Och ett av barnen är Seinabo.
– Det var en mötesplats för Stockholms gambier. Pappa och de andra männen satt där och spelade musik och kvinnorna gick omkring och sålde mat, ris och sås, som de förvarade i barnvagnarna, säger hon.
Men föräldrarna längtade hela tiden efter en annan tillvaro och när de ärvde pengar efter Seinabos morfar lämnade de lägenheten i Stockholm och flyttade till Gambia. Fem år gammal slängdes Seinabo in i en ny kultur i en annan världsdel.
– Mycket var bra men mycket var också dåligt. Det var helt plötsligt väldigt många regler som skulle följas – jag kunde bli utskälld för att jag hälsade med fel hand eller inte fyllde glaset hela vägen upp till kanten. I efterhand kan jag tänka att det inte var nice överhuvudtaget.

Livet i Gambia levde inte upp till föräldrarnas förhoppningar och efter några år återvände de till Sverige. Det var bara ett problem – lägenheten i Hornstull hade de sagt upp och att hitta något nytt boende i Stockholm var inte lätt.
– Mina föräldrar hade skulder. Med prickar hos Kronofogden var det omöjligt att få en hyreslägenhet.
Familjen tvingades flytta till Seinabos mormor i Halmstad.
Den första tiden i den nya staden blev svår: föräldrarna separerade och Seinabo kände att hon inte passade in och hade svårt för att lära känna nya vänner.
– Jag var inte direkt mobbad utan det handlade mer om att jag inte fick vara med. Jag vet inte om det var för att jag var tjock eller för att jag var brun. Antagligen både och.
Men när hon efter ett år började i musikklass blev skolan genast mer lustfylld. Hon älskade att sjunga men skolkade fortfarande ofta från de andra lektionerna.
– För att ens få betyg i ett ämne skulle jag och en kompis sjunga duett, låten My Boo med Alicia Keys och Usher. När jag sjungit klart satt hela klassen bara tyst och tittade. Och jag glömmer aldrig min lärares min: han hade bruna, stora ögon och skägg och såg ut lite som en hamster, en imponerad hamster! Den känslan började jag knarka sen.

Familjen bodde trångt – mamman, de två yngre syskonen och Seinabo delade på en tvårummare. När det var dags att börja gymnasiet flyttade hon därför efter pappa Maudo till Stockholm. Han, som själv flyttade runt mellan flickvänner och kompisars soffor, kunde emellertid inte erbjuda henne tak över huvudet.
Som 15-åring hade hon alltså inget annat val än att ge sig in i huvudstadens vindlande andrahandskarusell av korttidsboenden.
En karusell som hon än i dag, tio år senare, fortfarande snurrar runt i.
Efter att försiktigt kryssat över grusplanen i högklackat och parerat både förvirrade turister och lunchjäktande stockholmare mitt i karriären slår Seinabo sig ner i skuggan av ett träd.
Hit åkte hon varje sommar under hela gymnasiet för att sitta bredvid sin största idol. Hennes pappa drack starköl, rökte och pratade med sina kompisar. Hon satt på bänken bredvid och lyssnade. Nu konstaterar hon att klientelet i Kungsträdgården är ett annat.
– Jag antar att lagar och regler har ändrats säger hon och tittar sig omkring. Och kanske finns det inte några bra buskar kvar att gömma sig i, tillägger hon och garvar.
– Jag ville ha trygghet och det fick jag här. Där pappa befann sig var ju hemma, oavsett var vi satt någonstans. Och att föreslå om han ville ta en fika kom inte på fråga. Jag fick komma dit han var. Det är klassiskt, att papporna gör något avvikande och blir idoler. Samtidigt som jag och mamma har haft våra fajter så har jag stor respekt för henne. Hon är anledningen till att jag står på två ben i dag men det kanske är typiskt att inte vara tacksam för att man existerar.

 

seinabo1

Samtidigt pluggade hon på gymnasiet och flyttade runt. Nya adresser i olika förorter passerade och hon var konstant pank. När hennes mamma inte puttade till pengar för hyran dammsög hon eller passade hyresvärdens barn.
Hon jobbade på café och som telefonförsäljare. Men eftersom hon inte kunde teckna abonnemang hjälpte hennes mormor till när hon skulle ha en egen mobiltelefon. Den använde hon till mer än att ringa.
– Jag hade inga pengar och var hungrig. Då upptäckte jag att det gick att betala med mobilen i Selectamaskinerna på tunnelbaneperrongerna. Det var bara att skicka ett sms – sen ramlade det ut Wasa knäckebröd, cashewnötmix och drickyoghurt. Det levde jag på länge.
Oavsett om Seinabo visste att hon kunde stanna en månad eller ett år på samma ställe kändes det lönlöst att göra sig för hemmastadd. Resultatet blev att hon ständigt levde med flyttkartonger som dominerande möblemang – en ostrukturerad tillvaro som började tära på krafterna. Hon drabbades av panikångestattacker och medicinerade under en kort period mot depression.
– Medicinen gjorde mig nollställd, varken glad eller ledsen. Men samtidigt som misären lurade i kulisserna så hade jag ändå roligt. Jag bodde tillsammans med tre kompisar – vi var alla panka och åt tomatsås och bröd varje dag. Men vi flamsade ändå runt, vi bakade bullar som vi bjöd främlingar på gatan, jag rakade av mig håret och gick ut på klubbar för första gången. När jag tittar tillbaka på den tiden önskar jag att jag kunde säga till mig själv: ”du borde fatta hur rolig och cool du är”.

Efter studenten fortsatte Seinabo att göra musik tillsammans med en klasskompis från Fryshusets soullinje.
De spelade in en musikvideo som hon postade på Facebook och i kommentarsfältet taggade hon så många som möjligt för att videon skulle spridas. En av dem som uppmärksammade tilltaget var Herbert Munkhammar från gruppen Maskinen.
– Han skrev på min wall, ”Fan vad fett, ring mig”. Jag var hemma med en kompis när jag läste det. Alltså, jag kunde inte tro det vara sant, vi bara skrek rakt ut och slängde oss på sängen och fortsatte skrika rakt in i kudden!
Hon åkte på turné tillsammans med Maskinen och sen rullade det på. Hon uppträdde på Gröna Lund och sjöng refränger på låtar med hiphopartister som Linda Pira, Stor och Looptroop.
Hänget med pappan på bänkarna i Kungsträdgården skedde allt mer sällan. Någon månad innan hon skulle ge sig ut på vägarna för sommarturné med Oskar Linnros fick hon plötsligt ett samtal från Gambia – under en semester i hemlandet hade hennes pappa drabbats av en stroke. Seinabo flög för att hämta hem honom och vakade sen vid hans sida på Huddinge sjukhus.
– Han sov knappt och jag var vaken dygnet runt. Till slut var jag tvungen att åka hem och sova. Och sen skulle jag åka till Göteborg för att spela in med Looptroop. Jag hade så mycket ångest, jag behövde åka men kände samtidigt att jag ville stanna. Men pappa sa till mig att skärpa mig och åka i alla fall. Det var den sista konversationen vi hade.
Några dagar senare dog hennes pappa. Trots sorgen gav sig Seinabo ut på turné. Dels var det skönt att göra något som fick henne på andra tankar, dels kändes det som att det var något hon var skyldig sin pappa.
– Han hade flippat ur på mig om jag hade skippat första riktiga turnén där jag fick betalt. Även om jag låg och grät i turnébussen på nätterna gjorde spelandet mig gladast just då, säger hon och stryker med pekfingret över vänster armveck där hon låtit tatuera texten ”Tack pappa”.
Hösten efter pappans död innebar inte heller någon tid för sorg. När första singeln, Younger, släpptes exploderade allt: Seinabo spelade inför utsålda hus över hela världen och varje konsert beskrevs som en framtida klassiker. Såväl svenska medier och internationella tungviktare som The New York Times och Rolling Stone höjde henne till skyarna. Samtidigt sov hon på soffan hemma hos sin kusin i stockholmsförorten Farsta.
Under tio år i huvudstaden har Seinabo hunnit bo på lika många adresser. Minst, hon kan inte komma ihåg alla olika ställen. Trots att hon nu har en inkomst är hon konstant rädd. Rädd för att bli hemlös, att hon ska sabba allting.
– Det spiller över på allt i livet på olika sätt. Om man inte får trygghet vare sig från familj eller samhälle, är det svårt att känna sig trygg i sig själv. Svårt att våga vara sig själv.

 

seinabo2

Dagen efter vårt besök i Kungsträdgården ses vi i skivbolagets sobra lobby. Seinabo är på bra humör efter gårdagskvällen då hon var på dejt. En dejt hon säger är hennes första ”ordentliga” någonsin.
Trots att hon varit nervös har det gått bra. Hon bjuder på en jordgubbe ur skålen på den svarta receptionsdisken. Det är tydligt att hon känner sig hemma. I brist på en egen lägenhet har hon tillbringat mycket tid här. Och skivbolagsmänniskorna hon jobbar med har blivit en utökad familj.
– Min pappa har tre bröder här i Sverige som jag hängde mycket med innan han dog. Men efter hans död drog jag mig undan, de påminde mig för mycket om honom. Samtidigt bråkade jag en del med min mamma. Därför blev detta min fasta punkt och jag var här flera gånger i veckan. De har tröstat mig när jag varit ledsen och till och med hjälpt mig flytta säger hon.

Men nu hoppas hon att det är slut på flyttandet. Att hon trots att rotlösheten funnits där sen barnsben ska klara av att stanna på ett ställe. Packa upp flyttlådorna och få rama in och spika upp affischerna med målningar av Frida Kahlo och Jean-Michel Basquiat på väggarna. Slippa sköta det sociala umgänget skrikandes på en nattklubb. Ha ett stort köksbord och kunna bjuda hem vänner på kycklinggrytan med jordnötssmör som hon tycker om att laga.
– Jag kan inte känna mig trygg förrän mitt namn står på dörren, säger hon och skriver med fingret i luften samtidigt som hon bokstaverar.
– S. S-E-Y. Tänk, vilken dröm det vore.

 

 

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Per Englundskriv ut sidan