FAKTUM | 2017/07/29 Nyheter, Profilintervju

Om mobilen: ”Läsa borde man fan göra mer alltså. Det är helt sjukt egentligen att man läser så lite nuförtiden. Mobilen snor för mycket tid.  Man är en sådan junkie.”

Efter en kärleksaffär hon liknat vid cancer har Miriam Bryant gått vidare. Kvar finns sångerna, ärret i hjärtat, nya tatueringar och fler älskade städer som måste återvinnas. Göteborg, till exempel.

– Har vi träffats förut?
Miriam Bryant avbryter sig själv mitt i en mening, tittar intensivt på mig som för att hjälpa minnet. Det är mars 2017 och vi har ”setts” förut, det har vi, men det är ett och ett halvt år sedan och jag satt som publik, om än väldigt nära scenen.
– Men jag har ett sjukt starkt minne för ansikten och känner igen dig.
En detalj som berättar något väldigt karaktäristiskt om Miriam Bryant. Hon har en nyfikenhet som inte stoppar henne från att ställa frågor. Och motfrågor.

Tre veckor senare snurrar vi runt på Landvetter innan vi hittar varandra. Flyget från Berlin har landat en kvart före utsatt tid, ”… när händer det liksom?” Miriam Bryants signifikanta stämma hörs i ankomsthallen när vi får syn på varandra och vi får snart veta att hon både hunnit ta en cigg och gå på toaletten i väntan på oss.

Det är underhållande att prata med Miriam Bryant, även om det blir lite staccato över samtalet när hon plötsligt ser en fin bil i andra körfältet, undrar när Liseberg öppnar och om inte de gamla husen i Gårda kanske borde målas om snart? Hon tycker själv att intervjun som koncept är en dålig samtalsform.
– Det är jättekonstigt, att den ena ska ställa frågor hela tiden, och den andra svara. I ett normalt samtal ställer båda frågor. Jag vill lyssna, inte bara prata.

Ibland kan nyfikenheten få henne på fall.
– En gång gick jag fram till en kille i Stockholm och började prata med honom, för att jag trodde att jag kände honom. Men jag var inte säker på varifrån, så efter ett tag när vi hade pratat om lite allt möjligt frågade jag honom: ”Var träffades vi egentligen senast?” och då svarade han: ”Eh … jag har serverat dig på krogen en gång. Kul att du ville hälsa, men vi känner inte varandra.”

Miriam Bryant skrattar. Att hon bjuder på tillkortakommanden vet tv-tittarna sedan hon fick sitt brak-genomslag i teveprogrammet ”Så mycket bättre ” 2015. Miriam Bryant är en berättare och iakttagare som använder sin starka röst, inte bara till sång.
– Jag är som mest fri på scenen när jag får till snacket med publiken.

Hon vill skapa en röd tråd genom allt hon gör. Även om det kundanpassade EP-formatet på nya och tidigare skivor inte ger riktigt samma tyngd åt berättelsen som ett fullängdsalbum, ska den hänga ihop tematiskt. Därför handlar den nya EP:n i princip uteslutande om Miriam Bryants tyske ex-pojkvän, Tommy Hey, trummis i metallbandet Desasterkids. Mannen som fick 2016 att bli ett kaosår för sångerskan. I efterhand har hon beskrivit känslan av det stormiga förhållandet som att ”ha cancer i ett år och sedan bli friskförklarad”. Sårad har hon gått vidare. Ledsen, men lyckligare nu.

Lite frustrerande, kan man tänka, att turnera med dessa låtar sedan förhållandet tagit slut? Både ja och nej, menar Miriam Bryant. Gamla låtar får ny betydelse när livet går vidare. På sikt kommer det att bli så även med de här.
– Jag ser fram emot att komma ut och spela, det gör jag alltid. Men av olika skäl har jag dragit ner lite på antalet spelningar i år, jämfört med förra året.

Huvudskälet är temat. Inte för att det stör och rör om och gör ont utan för att den intimitet låtarna förmedlar inte passar sig för obegränsad multiplicering. Det handlar om förtroende, om ärligt tilltal.
– Det blir helt enkelt bättre så här. Bättre kvalitet för dem som vill komma, säger hon, och eftersom musik är det enda Miriam tycker är värt att ägna sig åt, tummar hon inte på den äkta varan.

Om Göteborg: ”Det finns inga uteställen i Göteborg där jag känner mig hemma längre. Sist jag hängde ute i stan var i övre tonåren och då gick man ju dit där ölen var billigast. Nu har jag ingen koll alls. Men det är inte så mycket att ha koll på heller, egentligen, haha.”

Miriam bryant växte upp med sin finska mamma och engelska pappa i Utby, Göteborg. Resurserna var begränsade men själv var Miriam ganska gränslös.
– Jag hade inte tider på samma sätt som många av mina kompisar. Jag kunde alltid vara ute senare, och hängde med äldre killar och så. Men mina kompisar, som hade betydligt strängare regler hemifrån, var ofta mycket mer gränslösa än jag när de väl var ute.

Självbevarelsedriften har hela tiden varit stark om än självförtroendet bitvis sviktade. Sången självklar, även om inte formatet i Brunnsboskolans musikklasser alltid passade den färgstarka Miriam.
Hon minns en Broder Daniel-spelning i Lisebergs-hallen när hon var tolv och egentligen alldeles för liten för att hänga ute sena nätter i vilda Broder Daniel-sammanhang.
– Jag frågade väl inte om lov direkt men pappa sa en bra grej den gången: ”Om du någon gång ska göra något du inte får, ska du väl göra det för musiken.”

Det är nu ett tag sedan Miriam Bryant, 26, behövde fråga om lov och det har ju bevisligen gått bra med musiken. Råd och inspiration tar hon dock gärna och mycket från olika håll – och vad folk tycker om det hon åstadkommer, det vittnar topp-placeringar på Svensktoppen och karriärsnurr i största allmänhet om. Men en och annan kommentar förbryllar henne:
– Jag tycker att det är konstigt när så många uttrycker förvåning över att ”allt låter likadant”. Det har det väl alltid gjort? När Elvis var stor lät alla som Elvis, när Beatles slog igenom skulle alla låta som dem. Om man ska undvika att låta ”som alla andra” får man väl sätta sig ner i en stuga och leta inspiration och då blir man väl till slut galen, tänker jag.

Det skulle i alla fall inte passa Miriam Bryant. Hon vill gärna bli omtyckt. Hon har svårt att skaka av sig kritik och besvikelser. Då blir det psykologsamtal och nya tatueringar. Det har blivit cirka 20 nya bilder på kroppen det senaste året.
– Det blir fler när man är ledsen, konstaterar hon och berättar att hon på höger fot nu bär textraden ”Aldrig mer igen” – på finska.

Finskan är hennes känslospråk. Hon svär visserligen mer på svenska, men det går bra på finska också. Den lyser igenom i perioder, den finska identiteten, säger hon.
– Jag är superstolt över mitt finska arv. Det är helt klart något speciellt med det.

Som finsk-engelsk göteborgare lever hon för närvarande i exil i Stockholmsförorten Alvik. Att köpa sig ett hem i staden där jobbet för det mesta bedrivs var dock inte bara en praktisk handling. Miriam Bryant är inte uppvuxen i ett överflöd och känslan av att aldrig veta säkert hur länge något varar är en följeslagare, även i framgång.
– Man vet inte när man själv kan vara på parkbänken. Att köpa en lägenhet, när jag plötsligt hade ekonomisk möjlighet att göra det, var också en investering i trygghet.

När hon var tolv år brann familjens hus ned till grunden. Hur Miriam, på väg hem från en akrobatiklektion, upplevde det att se vägen avspärrad, se folkmassan som stod och tittade och att sedan vara den som fick gå under avspärrningen. Liksom hur den händelsen, och senare föräldrarnas skilsmässa, präglade tonårstiden då hon fick hjälp av psykolog för att komma vidare. Något hon önskar alla som inte ser vägen fram.

Om Ringön: ”Titta vad fint det är här!  Här har jag aldrig varit. Här vill man ju vara. Här kan man ju bo. Jag älskar havet och båtar, men segling, det fanns inte i min barndom. Det är en överklassgrej. Men bo på en båt, det hade varit något. Vad kostar en sån där, tror du?”

Inför vårt andra möte har jag föreslagit att vi ska ta en tur i hennes barndoms uppväxtmiljö. Miriam säger först ja, för att hon gärna vill vara till lags, förklarar hon senare när hon ändrat sig och avböjer, av hänsyn till familjen.
– Jag måste tänka på att jag inte bara lämnar ut mig själv när jag berättar om saker ur mitt liv.

Vi tar en tur på Hisingen i stället, till Ringön och kvarter som Miriam inte besökt förut. Vägen dit kantas av små utrop:
– Shit vilket fint väder, Göteborg levererar!
– Fan va fint här är! Tänk om jag gör det nu, bara så där. Flyttar tillbaka till Göteborg. Ja, jag skulle verkligen kunna tänka mig det.

– Då skulle jag vilja bo … alltså det är väl en önskedröm bara … men kanske i Vasastan eller Haga. Gud vad skönt det vore. Flytta hit nu. Och bara skita i alla jävlar i Stockholm! Tänk om jag ska göra det nu? Ja, jag tror jag gör det.

Emotionellt bor hon i tre städer – Göteborg, Stockholm och Berlin. Men det har skett en känslomässig förflyttning. När hon lämnade Göteborg för Stockholm kände hon sorg för uppväxtstaden. Splittrade, sårade känslor, som med tiden ändå tycks läka. Det går nu inte en dag i Stockholm utan att hon känner sig som göteborgare. Jo, dagen då lastbilen körde in i folkmassan på Drottninggatan. Den dagen var hon, och hela Sverige, stockholmare.

Det var bara något dygn efter en fantastiskt vacker förmiddag på Söder som gick i ljusrosa och vårgrönt och vi träffades för att skapa ett vackert omslag till denna tidning.
Så snabbt färgerna kan skifta. Miriam Bryant var i närheten av Drottninggatan när det otänkbara inträffade och kände ren och skär rädsla.

Även om hon till det yttre kan framstå som en trotsig tonåring, känns Miriam Bryant i själ och hjärta äldre än sina 26 år. Det har hänt en hel del i hennes liv och när hon nu åter trampar göteborgsk asfalt på sina höga sulor upplever hon det ”som att se sig själv på ett gulnat fotografi”.

Det finns ett tydligt före och efter Så mycket bättre. Hon är mycket tacksam för möjligheten, för den port som öppnat sig, säger hon, och är mån om att inte framstå som att hon klagar, när hon ändå medger att energin ibland tar slut. Att det fortfarande är svårt att vänja sig vid uppmärksamheten.
– Ibland kommer jag på mig själv på stan med att tänka: Fan vad de stirrar, ser jag konstig ut? Men jag blir ju samtidigt så glad över att folk gillar det jag gör, säger hon och skriver en hälsning till fotografens studiogranne som snappat upp vem som är i lokalerna, och vars 11-åriga dotter är ett stort fan.

Miriam funderar en stund och skriver sedan:
”Följ dina impulser, det gör jag och det blir oftast bra då. Puss & kram, Miriam”.

Om livet: ”När vi satt där på stranden i Karibien och det var så sjukt vackert omkring oss sa jag: Här skulle jag kunna dö. Min kompis sa då: Så typiskt dig Miriam. De flesta andra skulle säga: Här skulle jag vilja leva.”

För dörren en handfull gig, på lite olika festivaler. En ADHD-utredning som hon länge väntat på och i höst fortsatta diskussioner om den utlandslansering som liksom pågått, vid sidan om allt annat, fast fått en annan touch och tanke på senare tid.
– Tyskland, Storbritannien, USA … det handlar om vissa val men det är också viktigt att behålla den plattform jag byggt upp i Sverige, förklarar hon.

Plötsligt finns något att förlora här hemma, som inte fanns när hon slog igenom internationellt första gången. Utlandslansering ska inte ske på bekostnad av satsningar i Sverige, där hon nu har etablerat sig. Tankarna på närliggande Tyskland kan hänga ihop med det kanske?
– Jag gillar verkligen att jobba i Tyskland, men lite handlar det nog om att vinna tillbaka det rent psykiskt.

Ex-pojkvännen från Berlin ska inte få krascha den relationen – också.
– Det är tråkigt på ett sätt. Jag har samma känslor för Berlin nu som jag en gång hade för Göteborg. Men jag kommer att åka dit ändå. Jag har många vänner där.

2017 har inletts lugnare och ska fortsätta så, är Miriam Bryants plan. Något har landat efter det hysteriska kringflackandet 2016.
– Jag förstår inte alltid hur jag ska passa in i den här branschen. Det är väldigt mycket vassa armbågar, status och hierarkier. Jag blir osäker i sådana grupper av människor och börjar ifrågasätta mig själv. Nästan så att jag kan börja skämmas för mig själv. Det kan kännas … stängt … på något sätt.

Stängd rimmar dåligt med Miriam som öppet berättar om kommande förändringar i hennes liv, som hon sätter sitt hopp till. ADHD-utredningen, som kanske ska ge henne svar på hur och varför hon fungerar som hon gör. Med bitvis stora koncentrationssvårigheter.
– Du vet, ibland om jag har mycket att göra så kan jag bara bli sittande på en stol och stirra rakt ut i luften i säkert 20 minuter. Jag har jättesvårt för att strukturera mitt liv och det är väl därför jag inte känner mig riktigt vuxen.

En stor Sverigeturné finns visserligen på vill-göra-listan, men om känslan när hon var yngre var att hon skulle ”ta över världen” handlar det i dag mer om att känna sig tillräckligt bra för sig själv.
– Mitt mål nu är till exempel att ta mig till gymmet, säger Miriam Bryant med en trots allt väldigt konkret strävan formulerad för sig:
– Jag vill bli stark.

Miriam Melanie Bryant

Född: 8 mars 1991, uppvuxen i Utby, Göteborg. Bor nu i Alby, utanför Stockholm.

Familj: Engelsk far och finländsk mor, en lillebror och två storasystrar.

Karriär: I mars 2012 kom debutsingeln Finders, Keepers som gick rakt in på topp 100 på den tyska radiolistan. Debutalbumet Raised in Rain, nådde 12:e plats på Sverigetopplistan. 2015 var Miriam Bryant med i TV4:s program Så mycket bättre. 2016 erövrade hon platserna ett, två och tre på Svensktoppen. Samma år stod hon på Ullevis scen i två utsålda konserter med Håkan Hellström, och vann två Rockbjörnar. 2017 inleddes med nya singeln Everything. 21 januari vann hon pris för Årets låt 2016 (Black Car) vid P3 Guld. I april släpptes singeln Rocket och därefter EP:n med samma namn.

Aktuell: I sommar bland annat på festivalerna Peace & Love och Bråvalla. I höst med nya lanseringar utomlands.

Kuriosa: 2014 medverkade Miriam Bryant på den första Faktumplattan, med en tolkning av Ghost Riders in the Sky. Köp plattan på faktum.se!

Miriam Bryant om:

Håkan
”Jag får ju ofta frågor om honom och berättar gärna om den otroliga upplevelsen på Ullevi. Håkan Hellström har ju varit med mig hela mitt liv, i alla fall sedan jag var tolv år. Han är den största och viktigaste artisten för mig, men det är ju inte så att jag känner Håkan. Därför blir det också så fånigt att prata om honom hela tiden.”

Håret
”Jag har tappat så mycket hår”, har hon tidigare berättat. ”Det är skitjobbigt för håret betyder jättemycket för mig. Men det blev så, av stress, och psykisk ohälsa i samband med den krävande relationen som tog slut. Men jag får tillbaka det nu, sakta men säkert. Tack och lov.”

Hissen
”Alltså, säg inte det till Svensktoppen, men jag känner ingenting för det där. Jag har förstått på andra att jag ska känna mig väldigt stolt över rekordet. Men det är svårt att relatera till. Om JAG kan sätta rekord så känns det inte så märkvärdigt, förstår du? Man är väl aldrig riktigt imponerad över vad man själv åstadkommer.”

 

Spara

TEXT: Malin Clausson

BILD: Per Englund & Mario Prhatskriv ut sidan