FAKTUM | 2009/11/26 Reportage

Sagan om Berra Jonssons julafton

Foto: Mario Prhat Illustration: Kajsa Bergström

Det var en gång en jul i en inte allt för avlägsen framtid, då man knappt längre kunde se fattiga människor på gatorna. I denna tid var det nämligen en skam att vara fattig, så hemlösa, pensionärer, alkisar och arbetslösa var placerade i av kommunen anordnade boendealternativ utanför stan och hade ingen anledning att ströva fritt omkring. När den här julen som sagan handlar om närmade sig var det som vanligt: ett evinnerligt stressande och jäktande och fäktande och en köpglädje som slog alla rekord för tionde året i rad. Ty detta var på den tiden då den stora finanskrisen härjade och var och en såg som sin plikt att delta i den konsumtion som skulle ta oss ur krisen och se till att vi så småningom skulle kunna köpa ännu mer. På ett av torgen i staden stod Berra Jonsson och grävde i en papperskorg. Berra var 53 år och stod inte längre till arbetsmarknadens förfogande, men just nu var han likväl fullt sysselsatt med att leta burkar för att dryga ut sitt försörjningsstöd och köpa några flaskor glögg, och så småningom kanske ett sprillans nytt kök. Nu kanske ni tycker synd om Berra som försökte fira jul fast han egentligen inte hade råd, men då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om honom inte. Han hade nämligen, precis som alla andra av hans sort, lyxkonsumerat och bränt pengar så det stod härliga till, och tagit ett dyrt bostadslån utan att gardera sig för en tänkbar ränteuppgång till så mycket som sju procent. Han borde alltså ha accepterat läget och nöjt sig med att leva på existensminimum, men Berra tyckte i alla fall att det var roligt att göra av med lite extra pengar själv, för det här tilldrog sig på den tiden då man ibland tyckte det. Medan Berra sneddade över torget, där stadens grundare stod och pekade finger åt honom, tänkte han på Ingvar Kamprad. Ingvar Kamprad var Berras idol, för det var på den tiden då en 53-årings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur. Entreprenörskap, handlingskraftighet, rejäla representationsmiddagar och en god ekonomi med plus i årsbokslutet. Se där några av de företeelser som för Berra framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den tes han läst i en årsberättelse från ett världsberömt kapitalförvaltningsbolag: att ta från skattebetalarna och ge till sig själv. Klockan tre på eftermiddagen passerade Berra genom Nordstans portar ut mot Brunnsparken för att ta bussen till industriområdet utanför stan. Spårvagnarna gnisslade och dunkade förbi, ett taktfast eko som hamrade mot hans rödfrusna öron. Att ta från skattebetalarna och ge till sig själv. En speedad telefonabonnemangsförsäljare pejlade in honom och konstaterade smått besviken att han var en sån med betalningsanmärkningar och inte kunde teckna något avtal. En lattemamma kom släpande på fyra påsar fulla av leksaker tillverkade av indiska femåringar utan lön. En bidragsfuskare ven förbi i sin splitter nya permobil. Julen var nära. Dessa tappra konsumenter för vilka shoppinggalleriorna höll extra öppet. Butiksinnehavarna som passade på att höja priserna för att öka sin omsättning, och restaurangerna som serverade avdragsgilla julbord till stadens hårt arbetande koncernledningar. Nu tändas miljoner juleljus. Köp idag, betala nästa år. Ynklig vare den som vänder på slantarna, och än ynkligare den som inga slantar har. Köpglädjens högtid. Nu ska konjunkturen vända. Den som inget har, han tar. Att ta från skattebetalarna och ge till sig själv. Det var nu som Berra fattade sitt beslut. Dagen därpå klockan 06.30 väcktes Berra som vanligt av den hygglige behandlingsassistenten på boendet som han fått sig tilldelat av kommunen. Berra hade en tid inbokad med den verksamhetsansvarige, tillika socialsekreteraren Eva-Lena von Fön. Eftersom Berra hade skulder var det Eva-Lena som hade hand om hans ekonomi och det var hon som bestämde hur mycket han skulle få utbetalt varje månad. Det brukade inte bli så mycket. »Jo jag tänkte att jag skulle ansöka om lite extra fickpengar den här gången eftersom det är jul och allt och jag skulle behöva handla lite« sa Berra. Socialsekreteraren tittade på honom med en bekymrad rynka i pannan. »Herregud« muttrade hon. »Ska du gå här och uppbära bidrag och sedan hålla på och lyxkonsumera för skattebetalarnas pengar?« Och jag som knappt har råd att resa till Singapore och hälsa på min syster under mellandagarna, tänkte hon. »Man måste göra sin plikt här i livet, förstår tant socialsekreterare«, sa Berra och såg lite extra miserabel ut. »En väl fungerande handel ger en ökad tillväxt och är den grund varpå samhället vilar.« Precis som Berra räknat ut fick denna diskussion socialsekreteraren att vända sig om och bläddra i pärmen med policydokument kring utbetalning av försörjningsstöd, och medan hon gjorde det lät Berra försiktigt handen slinka in i översta lådan i hennes skrivbord och fiska upp huvudnyckeln som gick till alla boendets utrymmen. Verksamhetsansvarige bläddrade i sin pärm och skakade på huvudet. »Mitt jobb handlar om att motverka att människor hamnar i passivt bidragsberoende, vilket i sin tur riskerar att permanentera utanförskapet och ytterligare försvåra för människor att på eget initiativ ta sig ur sin situation…« Berra sköt försiktigt igen skrivbordslådan. »…därför måste jag ge dig avslag på din ansökan.« Hon såg upp från sina papper för att ytterligare understryka tyngden i det ansvar som vilade på hennes axlar, men då hade Berra redan gått. Berra gick in på sitt rum, drog på sig ett par arbetshandskar och stoppade i fickan en skiftnyckel för 14,90 som han gratis tagit med hem från ett varuhus. Sedan smög han förbi gemensamhetsutrymmet, personalrummet och ut på gården där han låste upp dörren till huvudbyggnadens källare. Där nere var boendets värmepanna placerad. Trots att kilopriset på metall sjunkit drastiskt som effekt av finanskrisen, tindrade det till i Berras ögon när han betraktade alla de ledningar och rör som stack ut från apparaten och glänste som av renaste koppar. Detta är annat än de fattiga pantburkar jag brukar samla, tänkte Berra och rullade fram en skottkärra som var avsedd för sommarens gemensamhetsaktiviteter, men som aldrig använts. Sedan började han skruva isär värmepannan med den sömngångaraktiga säkerheten hos en förtidspensionerad industriarbetare som lärt sig någonting utantill. Vid middagstid var kärran full och han tittade på klockan. Det var bara en timme kvar tills skroten stängde och han insåg att han var tvungen att hoppa över middagen. Ädla syften går ju före mat här i världen, tänkte han när han rullade ut kärran i mörkret. Nästa dag var självaste julafton. Berra väcktes först kl 07.30 av den hygglige behandlingsassistenten, som tagit på sig en tomteluva dagen till ära. På bordet i gemensamhetsutrymmet fanns ett fat med pepparkakor och på TV:n visades ett program om hur man renoverar en gammal herrgård. »God jul då« sa Eva-Lena som själv valt att arbeta denna dag på grund av storhelgstillägget. »Nu är den alkoholfria glöggen klar« ropade behandlingsassistenten. Alla var snälla och goda in i själen. Kort sagt, julen var kommen. »Ursäkta mig, men nu måste jag ut och shoppa« sa Berra. Denna formulering hade han noga tänkt ut, för man fick inte ljuga myndighetspersoner rakt upp i ansiktet om man ville ha kvar sin plats på boendet. Hans yttrande var heller ingen lögn – han tänkte ju verkligen på att spendera pengar. Stackare, tänkte socialsekreteraren. Den där kommer aldrig att lära sig ta ansvar för sin ekonomi. Men eftersom det var jul nöjde hon sig med att säga: »Se till att vara tillbaka innan tio. Och gör inget dumt nu.« »Frihet under ansvar!« ropade behandlingsassistenten. »Tack, snälla ni« sa Berra, ringde en svarttaxichaufför, gick in på sitt rum och plockade fram skorna, kavajen och slipsen han burit på sin konfirmation, tog dessa med sig, stoppade ner sedelbunten han fått på skroten i fickan och gick ut till parkeringen. »Kör till Kungsportsavenyn!« Chauffören tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en riktig storfräsare. Berras dåliga tänder lugnade honom dock, och han körde till den paradgata med alla nattklubbar som fanns i staden på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Berra steg ur vid Park Lane, betalade rikligt med dricks, gick in på en offentlig toalett och klädde sig i sina något för små konfirmationskläder. Så gick han ut på sin krogrunda. Restaurangerna var fulla av folk. Överallt satt det företagsledare, styrelseledamöter och högt uppsatta politiker som satsat allt på sin karriär och därmed blivit utstötta från hemmet av sina grymma fruar och barn. Berra beställde en flaska Kristal och gick fram till en sådan. »Har du tjänat några pengar i jul?« Mannen ryckte till. Kanske trodde han att han hade att göra med en undersökande journalist från Uppdrag Granskning. »V-va då… jaa… hurså…?« »Tag detta glas champagne och fira som det anstår en riktig höjdare. Jag bjuder!« Direktören stod där ett tag, förbluffad med glaset i näven och såg sig försiktigt omkring. Sedan svepte han det i ett drag. Berra fortsatte med glatt sinne att lysa upp kvällen för samhällets övre segment. Han slog sig ner i de finaste fåtöljerna, språkade med de mest välbärgade investerarna och antastade de allra mest upptagna riskkapitalisterna. Han sprutade champagne, bjöd på cigarrer och beställde in en så kallad mäklarbricka till dem som satt i VIP-avdelningen på nattklubben Push. Där tog också pengarna slut. Han harklade sig då och ställde sig på ett bord och citerade Göteborg & Co:s hemsida, det vill säga det bolag vars uppgift var att marknadsföra och medverka i utvecklingen av Göteborg som turist-, mötes-, och evenemangsstad: »Att kärleken får oss att bli bättre människor vet alla, men att den kan fylla en hel stad med ljus och värme är kanske svårare att förstå… tills du besöker Göteborg under årets mörkaste årstid.« En snygg kille i bakåtslickat hår tryckte tillbaka en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en personlig tränares form och hållning, gick fram till Berra och gav honom en rejäl ryggdunk. När Berra kom tillbaka till boendet var TV:n fortfarande på. Ett par av de boende hade slumrat till i soffan. Pepparkakorna var slut. Julaftonen förflöt för Berras del i det tillstånd av glädje som bara överkonsumtion av riktigt fin champagne kan skänka konsumenten och utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som bara årets bästa klipp från Sommartorpet kan förunna en samling hemlösa med betalningsanmärkningar. Mitt i programmet ringde det på interntelefonen. Behandlingsassistenten svarade. »Ja hej, jaså den andra byggnaden, inomhustemperaturen, nej det har jag inte kollat, Vadå har ni bara 17 grader hos er? Ja jag ska kolla då, ja vi hörs sen.« Berra stirrade koncentrerat på den stilige programledaren som höll på att installera en jacuzzi i en gammal vedbod. »Personalen i Byggnad 2 klagar över att det är kallt inne hos dem. Eva-Lena!« »Äsch. Det är väl den där vaktmästaren som går på lönebidrag som har klantat sig igen« muttrade Eva-Lena. »Tyst nu, jag ser på TV!« »Men temperaturen har visst sjunkit flera grader. De boende fryser visst« »Men herrejävlar ett sånt gnäll, dom får väl ta in på Sheraton då, om det inte passar. Kan jag inte få se det här programmet nu? Håll tyst!« »Konstigt ändå, och förresten, är det inte ovanligt kallt här också?« sa behandlingsassistenten. »Vad kan det bero på?« Under bråkdelen av en sekund gick Berra igenom alla de fall av bolagsplundring, offentliga utfrågningar, och mediedrev som han läst om i tidningar och sett på TV. Tiga och skylla ifrån sig som en annan golbög? Nej! Rakryggat göra en hel pudel? Ja! »Jag tog källarnyckeln och skruvade isär värmepannan« sa Berra. Socialsekreteraren ryckte till och slet blicken från TV:n. »Vad är det du säger?« »Jag slaktade värmepannan. Det är därför det är så kallt.« »Är du inte vid dina sinnens fulla bruk?« »Jag snodde allt som gick att sälja för att konsumera på krogen och gynna tillväxten.« »Va! Har vi upplåtit rum åt en tjuv!« Socialsekreteraren hörde till dem som trodde att fattiga per definition var solidariska och inte förstått tjusningen med att sno åt sig för egen vinning. »Men« protesterade Berra, du sa ju själv att egna initiativ är viktiga för att komma någon vart, istället för att bara passivt ta emot försörjningsstöd.« »Sa och sa! Det är ju svinkallt här! Du kan få fängelse för det här!« »Jag är beredd att ta en volta. Jag har konsumerat och druckit skumpa och umgåtts med alla dessa som bidrar till tillväxten. Det är vad jag har gjort.« Den verksamhetsansvariga höll på att krevera av samhällelig indignation. »I morgon är det du kommer till samlingen och förklarar dig för både boende och personal och ber om ursäkt! Gå in på ditt rum nu! Du får inte delta i kvällens motivationssamtal!« Berra gick och lade sig. Han visste redan vad de brukade säga på de där motivationssamtalen. Han somnade under dubbla filtar och drömde att han skakade hand med Ingvar Kamprad inför företagets årsstämma i Stockholm. Nästa morgon kom verksamhetsansvarige Eva-Lena von Fön extra tidigt till jobbet. Hon var en rakryggad socialarbetare som inte ville signalera till sina klienter att brott lönar sig. Öga mot öga med sina offer skulle Berra få ta konsekvenserna av sitt handlande i en typ av gruppsamtal som var vanligt förekommande på den tid som den här sagan utspelar sig. Ronny, som satt först i raden av boende, skvimpade nästan ut kaffet då Eva-Lena redogjorde för den allvarliga händelse som inträffat. »Ja, jag ber om ursäkt« sa Berra. »Men ni skulle ju själva hellre ha gått på krogen än att sitta här och glo på TV på självaste julafton. Nu fick åtminstone jag bränna lite pengar på stan.« Ronny bara gapade. »Haha! Det var fanimej det bästa jag hört sen jag lämnade in morsans vigselring på panten 1983« utbrast han sen. »Vill du köpa ett sprillans ny DVD-spelare förresten?« Behandlingsassistenten flinade nervöst och verksamhetsansvariges ansikte antog en allt mörkare nyans av lila. Han som hette Sonny ställde sig upp och gav Berra en high five. »Själv snodde jag en kopparstaty föreställande Gustaf Adolf häromdan. Det blev en rejäl hacka.« »Ja, det var ett jäkla tjöt om värmen« sa Conny. »Jag är så fyllesjuk och skakig att jag inte märker några grader hit eller dit. Men det var väl bra att nån fick ha lite sköj.« Inte en enda av de tillfrågade verkade inse det förkastliga i att sko sig på andras bekostnad. Till slut ställde sig Ronny upp och klappade händerna och snart dundrade hela huvudbyggnaden av stående ovationer och gapflabb. Den verksamhetsansvariga Eva-Lena, som för ett ögonblick nästan tappat fattningen, gick desperat igenom alla de behandlingsmodeller och sociologiska teorier hon läst om och praktiserat under sin mångåriga gärning. Plötsligt kunde man se ett leende spritta till även i hennes ansikte. »Ja, där ser ni att egna initiativ ofta är en förutsättning om något ska hända på det personliga planet.« När de gick tillbaka till huvudbyggnaden började det snöa. Men det gjorde ingenting. Inte ens kylan inne i gemensamhetsutrymmet betydde längre särskilt mycket. »Min klient är en riktig entreprenör« löd hennes bestämda budskap när de trädde in i rummet, där TV:n fortfarande stod på. »Det var då en jävligt konstig jul« sa behandlingsassistenten och såg desillusionerad ut, för den här sagan tilldrar sig i en inte alltför avlägsen framtid, då julen inte längre firas till minne av Kristi födelse.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan