FAKTUM | 2015/02/24 Profilintervju

Ruth Vega Fernandez är den svenska filmvärldens nya bad girl. Aktuell i storfilmerna Gentlemen och Cirkeln.Hon har precis slagit igenom. Men Ruth Vega Fernandez är redan en fullfjädrad diva. Faktum har närmast förgäves jagat samtidens svar på Greta Garbo över hela Europa och tvingats teckna ett porträtt av filmvärldens kanske mest omedgörliga skådis.

“Nej, nej, nej, nej.”

Det är två dagar före julafton och vi befinner oss i en fotostudio på Södermalm i Stockholm.

Atmosfären är stressad och vi ligger redan efter i schemat. Ruth är fyrtio minuter försenad, och både jag och stylisten har tåg att passa.

Ruth bor på exklusiva Hotell Rival som ligger bara några kvarter bort. På ett hotellrum som hennes pressansvariga har tvingat Faktum att betala för, efter diverse strul med att hitta en tid som fungerar för alla parter. Presskvinnan har, av vår kontakt att döma, varit mer intresserad av att få en adress dit hon kan skicka fakturan för hotellnatten än att hjälpa mig att få till utlovade intervjuer med Ruth.

Själv skulle jag egentligen inte ha varit här, men beslutade mig i sista stund för att ta tåget till Stockholm för att personligen få ett svar från Ruth om när hon har tid att träffa mig. Så medan stylisten sminkar i ilfart försöker Ruth och jag komma överens om ett datum då vi kan ses igen.

Tanken var att jag skulle hälsa på henne på hemmaplan, i Paris, under mellandagarna. Men nu går plötsligt inte det. Det har uppstått grava missförstånd angående tiderna och nu säger den nybakade filmstjärnan att hon är helt fullbokad framöver.

Förutom filmen Gentlemen, som haft svensk premiär tio dagar tidigare, är hon snart aktuell med Cirkeln och ska däremellan ut på teaterturné i Frankrike, för att spela Marianne i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.

– Häromdagen ringde någon klockan tre på natten. Jag sa att jag hade tid då, men trodde inte att hon skulle ta det allvarligt, säger hon, avbryter stylisten och lägger själv svart mascara kring ögonen.

Men nu är det nej. Nej, nej, nej, nej. Det finns absolut ingen möjlighet för henne att ses förrän efter turnén. Och det märks att när Ruth har bestämt sig för något, då blir det oftast så.

<!–nextpage–>

Förutom att hon är envis och bestämd på ett sätt som skulle få vem som helst att kapitulera, är hon helt oförställd. Som journalist är man van vid intervjupersoner som är överdrivet trevliga och tillmötesgående för att framställa sig själva på bästa sätt. Ruth däremot har inget som helst intresse av att göra sig till.

– Jag kan inte. Skriv att jag är gravid eller att det är strul på förskolan. Den ursäkten funkar väl alltid i Sverige.

Hippieföräldrar

Ruth är född på Teneriffa och har vuxit upp både där och i Sverige. Hon beskriver sina föräldrar som spanska hippies. På vulkanön i Atlanten var ett litet hus uppe i de svarta bergen hemma för den unga Ruth. Men ofta befann sig familjen på vägarna, i en knappt fungerande bil eller på ett fullsatt tåg, mellan Spanien och Sverige.

– Jag kom hit första gången när jag var två, men vi fortsatte att åka fram och tillbaka till Spanien. Jag gjorde säkert den resan fyrtio gånger innan jag fyllt tio, berättar hon.

Det är första gången jag träffar Ruth. Vi är på Clarion Post Hotel i Göteborg, en knapp månad innan vi ses på plåtningen i Stockholm. Hon är i stan för att göra pr för Gentlemen – med premiär om en vecka.

Hon är försenad och har inte ätit frukost, men hinner fylla en tallrik och övertala personalen om att få göra intervjun i den öde matsalen, innan det som finns kvar av buffén försvinner in i köket. Runt omkring oss börjar de duka upp för lunch.

– Vi var några från produktionen som var ute och firade i går och var runt överallt, berättar hon.

"Nej, nej, nej", svarar Ruth Vega Fernandez på Faktums enträgna vädjanden om en intervjutid.

 

Göteborgs gator är välkända för Ruth. Från att hon var nio till att hon var sexton bodde hon här, mestadels i Haga. Men till skillnad från dagens gulliga turistkvarter beskriver hon stadsdelen på den tiden som tuff, bohemisk och politisk. Barnen sprang mellan gårdarna där lägenhetsdörrarna alltid stod öppna.

– Det var som ett enda stort kollektiv där alla passade varandras ungar. Mina föräldrar var unga när de fick mig, mamma tjugo och pappa tjugofem, så de levde ett väldigt socialt liv med mycket fester och diskussioner. Jag älskade det! Som barn var det en väldigt fri och kreativ tillvaro att växa upp i.

Efter en halvt uppäten tallrik börjar det dammsugas omkring oss.

– Fan vad typiskt. Ska vi byta plats eller? Jag är klar.

För att slippa skrikprata med varandra förflyttar vi oss till hotellets lounge och Ruth slår sig, med klackarna i vädret, ner i en generöst tilltagen fåtölj. Snart flyger hon upp igen för att hämta kaffe till oss båda. På vägen vänder hon sig om, som för att fråga om jag ska ha mjölk i mitt, men innan jag hinner tacka ja är hon i väg och tillbaka med två svarta koppar.