FAKTUM | 2019/01/28 Reportage


Pria, 27, bor ensam medan Andrej, 19, delar rum med en katt och en annan pojke. Yngst på barnhemmet i byn Panatau är fyraåringen Alessandro. Florin är den som bott här längst, i princip hela sitt tjugoåriga liv. Det är därför han har ett liv – och en framtid.

Vi har färdats från Buzau långt upp längs slingriga vägar och är glada att den värsta vintern bestämt sig för att hålla sig på andra sidan bergsmassivet. Plötsligt, i en krök och kraftig nedförsbacke, är vi framme och får försöka trixa till oss en parkering längs vägkanten.

Pria möter oss med ett stort leende och en björnkram. Hon har någon form av psykisk funktionsnedsättning och är som motsvarande en nioåring i sitt inre. Men hon arbetar som en vuxen på barnhemmet med sin självvalda uppgift: att hålla huset rent.

Hon visar oss runt, visar sina städredskap, badrum och toalett, sovrum och vinden där tvättade lakan hänger på tork i kylan. Pria visar vad hon brukar utföra och berättar också att hon fyller 27 år den 8 mars.
– På internationella kvinnodagen! Det är min dag, säger hon stolt och pekar med tummen mot sig själv. 

Iulia Halangescu, vår tolk och reskamrat, har arbetat här och glädjen över återseendet är stor bland alla boende på barnhemmet. Men besvikelsen över att det ”bara” är ett besök den här gången uttrycks också snabbt.
– Men när ska du komma tillbaka? När ska du bo här igen med oss?

Banden är knutna för evig framtid. Iulia Halangescu har själv delvis vuxit upp på ett barnhem, inte detta, men hon vet vad det kan innebära i bästa och värsta fall. Den egna erfarenheten skapade drivkraften att bli socialarbetare, och engagemanget för barnen i Panatau är stort. Känslorna ömsesidiga.
– Oh! Ska du ha en bebis!? När kommer den, frågar Pria och tittar storögt på Iulias mage.

Att barnet ska födas i Sverige och bo i Malmö med Iulia och hennes man blir abstrakt för Pria, det märks. Men hur en bebis kan låta det vet hon, omgiven av så många små barn som hon är här. Hon härmar ljudet av en skrikande liten.

Andrea och Gabi delar rum och liv på barnhemmet i Panatau.
Barnhemmet i Panatau startades av en grupp välgörare från Schweiz, angelägna om att göra en insats för de barn som övergetts av sina familjer en gång i linje med Ceausescus familjepolitik. Barn som på statliga barnhem ignorerats, vanvårdats, misshandlats och traumatiserats. Barn som övergetts redan från födseln på statliga sjukhus. Det privata barnhemmet i byn som ligger cirka 100 kilometer nordöst om Bukarest är sedan 1992 hem för dessa barn, just nu i åldrarna fyra till 20 år. Men egentligen finns ingen övre gräns.
– Här bor man tills man inte längre behöver det. Till dess att man själv väljer, och klarar av, att flytta, säger Iulia Halangescu.

Med få undantag har dessa barn ingen kontakt med sina föräldrar. Många vet inte vilka de är, eller så vill föräldrarna inte ha med barnen att göra. De kan också vara döda eller svåra att spåra. De flesta barn har särskilda behov, skadade av sin start i livet. De har psykiska problem, svårt att sova och att klara av sociala sammanhang.

Här uppmuntras och stärks de genom kärlek, trygghet, studiestöd och personlig utveckling. Dessutom vällagad vegetarisk mat.

Runt långbordet med den mönstrade vaxduken sitter barnen och personalen tillsammans som en familj. De vuxna utspridda, med de minsta bredvid sig. Måltiden som dukas fram är hemlagad från ax till limpa. Kokerskan har lång erfarenhet av det vegetariska kök som hör den holistiska övertygelsen till här.

Vid bordet sitter Gaby som kom hit med sin äldre bror Nico, och minstingen Alessandro som har sina tre systrar med sig hit: Andrea, Georgiana och Nicoletta.
– De var splittrade på olika barnhem men vi lyckades hitta dem och återförena dem här, berättar Iulia Halangescu.

Det är lätt att föreställa sig den trygghet det måste innebära för de fyra små att ha varandra nära. Svårare att ta in den utsatthet de gått igenom tidigare, på varsitt håll.

Nu äter de sig ivrigt mätta, under tystnad eller småprat, och med nyfikenhet på oss gäster. Två svenskar i raden av många besökare från olika länder genom åren, genom vilka de flesta barn här har snappat upp en del engelska. Måltiden äts med sked i ena handen och Nicoletta och Andrea håller hela tiden den andra handen kupad över det chokladägg med leksak i som vi köpt med oss. För att chokladen inte ska smälta släpper Nicoletta taget en stund, men håller handen kvar strax ovanför ägget. Som för att det inte ska försvinna.

Tillsammans. Efter ett sökande på olika barnhem i Rumänien lyckades personalen på Amurtels barnhem i Panatau samla systrarna Nicloetta (t v) och Andrea (t h) med syskonen Georgiana och Alessandro.

Plötsligt kliver Florin och Violetta in genom dörren och det blir tjo och tjim vid åsynen av Iulia. Florin är 20 år och har bott här sedan han var två. Violetta är Iulias tidigare kollega. Kramarna är varma och långa och tårarna inte långt borta.
– Har du kommit tillbaka till oss nu, undrar Florin, fast han vet svaret. Han blir samtidigt överlycklig över att se Iulias mage med den väntande bebisen.

Utan att bli ombedd serverar han senare påfyllning åt de yngre barnen runt bordet och slår sig själv ner med en tallrik mat och berättar:
– Mina föräldrar ville inte veta av mig och de har aldrig kommit och hälsat på, fast de bor här i området. Men jag har det bra här. Jag kan dö lycklig för jag vet att jag ändå fått mycket i livet i jämförelse med många andra, säger han.

Florin har gått en frisörutbildning och vill jobba med hår, makeup och naglar på salong när han är mogen att flytta.
– Vi får se när det blir, men jag har massa drömmar och så småningom vill jag åka utomlands. Till Berlin. Kanske om tio år.

Hans energi och leende smittar och det är tydligt att Florin är barnhemmets glädjespridare. Han möts av de yngre barnens kärlek, de verkar ha en fin relation.
– Ja, så är det i dag, bekräftar Iulia. Men när han kom hit var Florin väldigt utåtagerande, slogs och bet och var jättesvår mot de andra barnen. Det är fantastiskt att se hur han har utvecklats, säger hon.

Det kommer att gå bra för Florin, det är vi alla övertygade om efter att också ha fått besöka hans rum, fyllt av smink, konst, och instrument. Florin spelar och sjunger för oss innan vi skiljs åt.

Levnadskonstnär. Florin vill jobba med hår, makeup och naglar, flytta till Berlin, skriva sånger om livet och framförallt – leva.
Barnhemmet i Panatau drivs sedan 1992 med ekonomiskt stöd av grundarna från Schweiz av den internationella ekologiska, sociala och holistiska organisationen Amurtel. Det är det enda ställe under vår resa i Rumänien (se Faktum nr 187, 188 och 189) som andas hopp. Här, vid Karpaternas östra kant, driver organisationen också dagcentret Fountain of Hope, som ger alla barn i Panatau en meningsfull sysselsättning efter skoldagens slut. Läxhjälp, aktiviteter och inte minst ett mål mat. Dagens enda måltid för många av de 30 barn som är inskrivna här nu. Panatau är vackert beläget, men också ett jordbruksområde där de flesta familjer lever av självhushållning och en inkomst väsentligtunder existensminimum. Alkoholproblemen är utbredda på landsbygden där ett särskilt plommonbrännvin tillverkas efter eget behov. Amurtels insats här i Panatau, som också omfattar en stor odling där barnen får lära sig att plantera och vårda och skörda frukt och grönsaker, är en livlina.

Amurtel driver sedan 1995 också en inkluderande förskola i Bukarest med stöd av svenska Mia Elmsäter. Ledare för Amurtels olika verksamheter i Rumänien är Denise Duchaiss från USA och hon beskriver en utveckling där man gått från ett första initiativ till att skapa en hållbar verksamhet med välutbildad personal, kunniga i hur man ska stödja dessa gravt skadade barn.
– Det har varit en berg- och dalbana för många av dem och att vara i berg- och dalbanan med dessa barn har periodvis inneburit svåra stunder för oss alla. Men överlag skulle jag i dag säga att vi har lyckats, säger Denise ”Didi” Duchaiss.

Utmaningen för Amurtels projekt i Rumänien är att hitta framtida sponsorer, då de ursprungliga från Schweiz är pensionärer. Någon support från staten är inte att räkna med, men ”Didi” är hoppfull inte minst tack vare stöd från svenska organisationer.

Vad gäller fattigdomen i Rumänien i stort känner hon inte samma förtröstan.
– EU:s bidrag landar inte där behoven är störst, de pengarna har tyvärr stöttat de som redan har. Därför ser vi nu i Rumänien en annan typ av övergivna barn. De som stöttas av sina föräldrar att lämna landet för att skapa sig en framtid utomlands. Alla familjer i Rumänien har någon familjemedlem utomlands. Är det inte föräldrarna så är det barnen, konstaterar Denise Duchaiss.

Genomsnittsinkomsten på 3 000 kronor i månaden går inte att leva på. Ett lagat tak betyder att någon i familjen varit utomlands och jobbat en period.
För den fattigaste människan tvingas rollen som försörjare att prioriteras framför en nära kontakt med sina barn.

Rumänska barnhem – en skräckhistoria

På 1960-talet förbjöd diktatorn Nicolae Ceausescu aborter i Rumänien. På det följde en snabbt stigande barnadödlighet och att tusentals barn övergavs.
1989, när Ceausescu föll, öppnades landet för utländska journalister. Snart kom rapporter om de rumänska barnhemmen med fasansfulla bilder av försummade och undernärda barn.
1998 sände SVT dokumentären ”De bortglömda barnen”, om utmärglade rumänska barn som hittades inspärrade på överfulla inrättningar liknande fångläger och mentalsjukhus. 
2006 kom nya larmrapporter i svensk media. EU ansågs ha förts bakom ljuset i tron att Rumänien förändrat sin behandling av de föräldralösa barnen.
2015 har institutionerna förbättrats, men det är fortfarande många barn som omhändertas. Inte för att de är föräldralösa utan för att deras föräldrar är för fattiga för att ta hand om dem. 
2018 inleds en utredning av rumänska åklagare kring ett barnhem i Siret, nordöstra Rumänien, där 340 barn dog mellan åren 1980–1989. 

 

Läs även:

Överlever genom att sälja Faktum.
Våra behov är så stora. Jag kan inte ens rangordna dem.
Aktioner enar och splittrar

TEXT: Malin Clausson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR