FAKTUM | 2011/04/27 Reportage

Lenarto

Lenarto

I Kina röker vi inte bara på restaurang, vi askar och fimpar på golvet också. Det tog emot i början, men efter en vecka kändes det som den naturligaste sak i världen, trots den obligatoriska No Smoking-skylten. Jag gillar oxå att man kan köpa öl i affären jämte och ta med den in på krogen, samt av kyparen få ett dricksglas. Inget mattvång. Vi är alla kamrater i Kina.

Det är såna saker som gör att jag trivs i Kina, förutom det vänliga folket.

Det finns restauranger i Kina som är rökfria, verkligt rökfria. Men de flesta har den där lilla retliga skylten bara för syns skull. Målsättningen är rökfrihet. Men det ska mycket till för att få kineserna att fimpa. Kina har högst andel rökare i världen av alla folk, och ifråga om sina laster är kineserna högst konservativa. Bara det här med att man kan köpa cigarretter på apoteket!

Men restaurangköken. Ibland får jag för mig att jag är utsatt för ett gigantiskt practical joke, att Kina inte är ett verkligt land utan att flygplanet dumpit ner i ett slags Lustiga huset och att nån närsomhelst kommer fram till mig och säger: »Smile, you`re on Candid camera!«

Som igår, när vi var på restaurang, jag och frun och en väninna. En av rätterna på menyn var Grandmas drunken fish (Mormors druckna (dränkta?) fisk) Det lät ju intressant och jag beställde. In kom en tallrik soppa med ett stort fiskhuvud som stirrade på mig med gapande mun. Det är i just sådana ögonblick jag tror att jag är offer för kinesiska Dolda kameran. Väninnan tittade uppfordrande på mig: »Ser det inte gott ut?« medan frun vred sig av skratt.

När jag sen skulle gå på toa visades jag ut i ett av de värsta kök jag sett, med kockar i smutsiga grå förkläden som stod och lagade till jättegrytor insvepta i stora ångmoln, omgärdade av plötsligt uppflammande eldar, det såg precis ut som nåt slags sagornas helveteskök, och sen vidare ut i ett mörkt rum, tydligen någons bostad, där en gumma satt och stickade jämte en gubbe invirad i en blå filt som blängde på tv och kom ut och upp på en avbalkning, där det fanns en toalett i stå-upp-variant i det absolut anskrämligaste skick jag nånsin sett. Spindelväven hängde som draperier i de aldrig öppnade små fönstergluggarna, garnerade med små spindellik från samma tidsperiod. Som gjort för dolda kameran.

Det lustiga är att det finns risiga hak vars toaletter håller god standard och tvärtom, ganska fina restauranger med dåliga toaletter eller inga alls.

Men det finns bättre restauranger. Jag kommer ihåg en gång när fruns chef bjöd ut oss på en verkligt flott restaurang i Shanghai, tillsammans med hennes man och syster och några till. Det glänste av guld överallt, och vid varje pelare stod en kypare i stram givakt, beredd att efterkomma ens minsta önskan. (Där var det dock inte lämpligt att fimpa på golvet.). Dom ville få mig att berätta vad som skilde Sverige från Kina, i mitt tycke.

Jag sa något om att folk kan ligga döda i sina lägenheter i åratal i Sverige, utan att någon saknar dem, samt att man i Kina kan gå ensam mitt i natten, och bara möta trevligt folk som hjälper en tillrätta. Det kan man inte i Sverige utan risk för liv och lem.

»Finns det verkligen inget negativt med Kina?« undrade de. Jag måste ju ha snappat upp en hel del under mina år här.

»I så fall är det den stora skillnaden mellan rika och fattiga« sa jag. »Att det syns så tydligt utanpå. I Kina prålar folk gärna med sin rikedom, guldklockor och blänkande sidenkostymer, medan man i Sverige inte gärna vill utmärka sig. Vara men inte synas.«

Jag vet inte hur vi kom in på sjukdomar, men av nån anledning berättade jag att röda handflator är tecken på skrumplever. Det kan man läsa i alla läkarböcker, men läkarna vet inte varför. Detta ledde genast till att alla började jämföra sina handflator. Utom en av männen som satt och skruvade på sig nervöst. De andra var på honom: »Ska inte du oxå?« Han kände av grupptrycket, och att inte bekänna färg i det läget, insåg han, skulle vara värre än allt annat. Till slut visade han upp sina handflator. De var så röda att de skiftade i violett.

Resten av kvällen sa han inte ett pip, bara satt och blängde. När vi sedan bröt upp, betalade och tog på oss ytterkläder och paraplyer – det regnade i Shanghai den kvällen – och tog farväl av varandra gav han mig endast en förintande blick. Den mannen skulle jag inte vilja möta igen, och absolut inte i en mörk gränd.

Jag kände att jag skapat mig en ovän i Kina. Be aldrig en kines att visa sina handflator. Det kan sluta illa. Att var alkoholist i Kina är något mycket allvarligare än att vara det i Sverige. Vilket förresten är en annan av skillnaderna mellan Kina och Sverige.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR