FAKTUM | 2013/05/21 Reportage

ram1
När Nina första gången träffade Alex bad han henne dra åt helvete. Fem minuter senare hånglade de i ett rökmoln. Reggae och cannabis blev fonden till en brokig kärlekshistoria som för Nina slutade på behandlingshem och för Alex i afrikansk misär. Räddningen blev den självhushållande amishrörelsen.
Text: Bertil Håkansson  Bild: Mats Petersson

Jorden skakar under de grova hovarna. Fartvinden pressar fram tårar som letar sig ner längs hennes kinder. Ett kraftpaket på ett ton i rörelse, ett ögonblick av extas och samspel mellan djur och människa. Tiden står stilla.
– Det var mäktigt, berättar Nina och klappar om Freja.
Hon frustar till svar, vänder sig om och plötsligt dyker ytterligare tre långhåriga ardennerhästar upp. Men i dag blir det ingen galopp. Gideon, en tvåmånaders baby som vill vara nära mamma Nina, skulle protestera. Alex ser ömt på dem, lägger in en snus och lyfter upp tvååringen Adalia.
Den lilla familjen i snön, de ludna hästarna med rimfrost i skägget, ladugårdsbyggnaden som stått tom i så många år. Allt utstrålar ett oändligt lugn. En zinkbalja i köket framför den knastrande järnspisen och en potta under sängen berättar om avsaknad av moderniteter, om en tillvaro med små marginaler och nästan inga pengar.
Men här finns något annat. Något som både Nina och Alex sökt över hela världen. Ett tag såg det riktigt kritiskt ut. Alex var en olycklig rastafari i Etiopien. Nina var intagen för psykisk tvångsvård.

”Vad är du för en jävel?”
Historien började för sju år sedan vid Söderkällaren, en pub på Söder i Stockholm. Alex och kompisen Max satt och hinkade öl. Det var tisdag kväll och de hade redan fått i sig en del. De gick ut på gården för att röka och där stod Nina, med en flyttkartong. Hon kände Max som presenterade henne för den något vinglige Alex. Han hade skinnjacka, trasiga jeans, vita jumpadojor och långa, tunna dreadlocks.
– Vad är du för en jävel? mumlade han.
Nina försvann direkt.
Alex rökte färdigt, funderade en stund och kom fram till att han gjort bort sig. Hon var ju faktiskt riktigt söt. Han gick in i pubens halvdunkel. Där, längst in till höger vid bardisken, stod hon med ryggen mot utgången. Alex lade försiktigt sin hand på hennes axel och frågade om de inte kunde ta en cigg till. Hon vände sig om och efter ett ögonblicks tvekan följde hon med ut på gården.
Alex lyckades bomma en cigarett. De delade på den och en stund senare erbjöd han sig att hjälpa henne att bära hem flyttkartongen.
Han gick aldrig därifrån.
ram6
Alex var 21 och Nina ett år äldre. Han var före detta hårdrockare, men med tiden hade han kommit att intressera sig allt mer för reggae. Han spelade bas och lyckades snart få till det där lite bakvända gunget i musiken. Han älskade rytmen och drogs in i en subkultur där den tidigare etiopiske kejsaren Haile Selassie är en kultfigur och marijuana ett sakrament. Han kom också med i ett soundsystem, en grupp dj:er med mobila högtalaranläggningar som åkte runt och spelade ska, rocksteady och reggae.
Nina var imponerad av Alex. Det vilade ett romantiskt skimmer över hans tillvaro och han argumenterade duktigt för sin syn på världen. Alex är svensk och har inga släktingar på Jamaica, men han var en seriös rastafari. Han hade läst, funderat och diskuterat. För honom var det inte ett mode, eller en tillfällig nyck. Han var djupt troende i en religiös församling med reggaemusiken som soundtrack.
Alex hade växt upp hos sin farmor och farfar, ett tryggt och lyckligt hem. Han trodde länge att de var hans egna föräldrar. Först i tonåren fick han kontakt med sin mamma som just då var mer intresserad av heroin än av honom. Pappan fanns i periferin, men det dröjde många år innan de fick någon relation.
Nina växte upp i en villa i den välmående stockholmsförorten Bromma med kärleksfulla föräldrar som var beredda att göra allt för sina två döttrar och sin son. Men han var å andra sidan inte som andra. Ninas bror har en form av autism som gjort familjens tillvaro till en ständig kamp, dels med hans raseriutbrott, dels med oförstående myndigheter. Väggarna i villan bar spår av våldsamma bataljer. Vardagsrummet fylldes upp av en studsmatta, där han skulle hoppa för att lugna ner sig.
Nina fick rollen som den duktiga, ordentliga storasystern. Hon har alltid älskat brorsan, men ibland blev det bara för mycket.
Hela familjen är samhällsintresserad och diskussionerna kring matbordet kretsade ofta kring politik och miljö. I en bokhylla i källaren råkade Nina en dag hitta boken Självhushållning av John Seymour. ”Det där”, tänkte hon, ”det vill jag också göra”.

Mörkret
När Nina var 16 åkte hon till Göteborg och hamnade i ett krig mellan beväpnade poliser och stenkastande ungdomar. Hon lyfte själv aldrig några gatstenar, men Göteborgskravallerna kom ändå att prägla hennes uppväxt. Hon blev punkare och vegan och hatade hela jävla samhället.
Situationen med den autistiske brodern som klättrade på väggarna blev allt värre. Till slut fick han flytta för att familjen inte skulle bryta samman. Men det blev ändå inte bra. Föräldrarna upptäckte att sonen var fullproppad med mediciner.
Nina stod pall. Hon var världens duktigaste tjej, diplomaten i familjen, som höll en minutiös ordning i sitt rum.
Nina hade flyttat hemifrån innan hon träffade Alex. Det var då mörkret började komma över henne. Värst var det på vintrarna. Hon kom ur det genom att resa bort.  Hon åkte till Australien, Sydostasien och sedan ut i Europa, via Röda korsets folkhögskola flög hon till Centralamerika och träffade de självförsörjande gerillasoldaterna i den zapatistiska rörelsen i den mexikanska djungeln.
Hon varvade resorna med jobb på kyrkogård, kollo, café och restaurang.
Men varje gång hon återvände hem kom mörkret tillbaka.
Givetvis hade hon stött på droger, både hemma i Stockholm och under sina resor.
De tunga grejerna höll hon ifrån sig, men marijuana var okej. Särskilt när hon mådde dåligt. Nina upptäckte att rökat hjälpte henne att komma ur de mörkaste tankebanorna.
När Nina träffat Alex blev det mer. Plötsligt var marijuanan inte bara en drog, nu var den en del i en världsomfattande kultur med mer än en miljon efterföljare runt jorden. Vissa rastafarianer hävdar att det till och med växte ganja på kung Salomos grav, han som enligt bibeln var den visaste av dem alla. Men även inom rastakulturen finns det motståndare till drogen.
Alex var kanske inte så uppmärksam på Ninas svårigheter. Han varvade tillfälliga inhopp som dj på olika klubbar med jobb som truckförare på ett lager. Hans passion var rasta­ideologin.

Den etiopiske kejsaren Haile Selassie lät ofta händerna forma Salomos sigill – alltså Davidsstjärnan – vilket rastafarianer tagit efter. Till höger: Alex i Etiopien.

Den etiopiske kejsaren Haile Selassie lät ofta händerna forma Salomos sigill – alltså Davidsstjärnan – vilket rastafarianer tagit efter. Till höger: Alex i Etiopien.

Rastafarianismen uppstod bland kåkstäderna på Jamaica på 30-talet. Många unga vände sitt hopp mot Afrika och konstaterade att Etiopien var det enda land på kontinenten som inte koloniserats av vita. Etiopien blev jamaicanernas dröm, det förlovade landet.
1928 fick Etiopien en ny kung, vid namn Ras Tafari. Två år senare kröntes han till kejsare och fick då dopnamnet Haile Selassie. Strax före kröningen skrev den jamaicanske författaren och poeten Marcus Garvey en pjäs där en av huvudpersonerna säger ”se österut, en svart kung ska krönas, han ska bli frälsaren”. Garvey formade senare en tillbaka-till-Afrika-rörelse. Anhängarna såg Selassie som en inkarnation av Gud.
De lät håret växa i långa, okammade dreadlocks.

Mot Etiopien
Haile Selassie såg sig själv som en vanlig människa, om än en kunglig sådan, och var omedveten om den kult som skapats runt hans person på andra sidan jordklotet. Den 21 april 1966 gjorde han ett officiellt statsbesök på Jamaica och omringades till sin förskräckelse av över 100 000 hängivna rastafarianer.
Två år senare startade en rastafari från Kingston vid namn Vernon Carrington en ny rörelse. Han uppmanade alla sina efterföljare att läsa ett kapitel om dagen i bibeln. De tror på Jesus och att Haile Selassie är hans släkting i rakt nedstigande led. En annan grundtanke är också att vända samhället – Babylon – ryggen och försöka skapa något bättre. Det fanns ingen direkt maktstruktur i rörelsen, vilket tilltalade både Alex och Nina. Bland anhängarna märktes en man vid namn Robert Nesta Marley. Hans musikerpolare kallade honom Bob.

Vernon Carrington dog 2005. Hans efterträdare åkte till sina drömmars land för att grunda ett nytt samhälle. Han slog sig ned vid Lago Tana, Blå Nilens källa i norra Etiopien. I sjön finns 37 öar, med ett 20-tal gamla kloster från 1800-talet.
Alex hade länge längtat dit. Nina delade hans intresse och tillsammans läste de boken om självhushållning som hon hittat i sina föräldrars källare. Kanske var det i Etiopien de skulle kunna genomföra författaren John Seymours idéer?
Men Nina tvekade, hon ville inte lämna sin autistiske bror och så var det det här med föräldrarna. Hon var gammal nog att bestämma själv, men ändå. När päronen fick reda på planerna tog det hus i helvete. Inte nog med att hon redan hade problem med depressioner och droger, nu skulle hon flytta till Etiopien med en flummig rastafari!
Grälet ledde till att Alex åkte i väg utan Nina.
”Hon kan komma senare, när allting har lugnat sig”. Han försökte hålla fast vid tanken när planet gick in för landning vid Addis Ababa Bole International Airport. Långt där nere skymtade han den myllrande miljonstaden, platsen som kan ha varit mänsklighetens vagga. På Etiopiska Nationalmuseet finns ett tungt indicium – den 3,3 miljoner år gamla kvinnan Lucy.

Festande och rökande
Alex var glad för att ha kommit i väg, men samtidigt var han orolig för Nina. Riktigt orolig.
Depression, ångest och marijuana var en förödande kombination. Nina skulle egentligen ha börjat på en utbildning till solenergitekniker, men det gick inte. Hon saknade Alex och kunde bara inte koncentrera sig på solsken och matematiska formler.
Hon flyttade in hos sin farmor och sedan vidare till syrran i Malmö. Där blev det ett våldsamt festande och rökande. Efter en kort tid hos en faster i Dalarna var hon slutligen tillbaka i Stockholm. Hon stannade ett tag hemma hos föräldrarna, men kommunikationen fungerade inte. Det var som om de inte kunde tala samma språk längre. De trodde att krisen hade med rökat att göra, medan hon var tvärsäker på att de hade fel.
– Min familj var sura och besvikna på mig. Jag hade inget jobb, ingenstans att bo, sov skitdåligt och åt ingenting. Varje morgon tio cigg med kaffe och godis till frukost. Morsan och farsan tvingade mig till slut att åka till en läkare vid Beroendecentrum. Där satt en massa slitna narkomaner. Visst, jag har rökt ganja, men jag är inte en tjackis! Jag fick världens panikångest och ville bara sticka. De blev väl rädda att jag skulle hoppa från en bro, vilket jag tänkt på också.

Alex och Nina har funnit kärleken på en gård med ardennerhästar. På gården i Älgarås utanför Töreboda försöker de leva i symbios med naturen.

Alex och Nina har funnit kärleken på en gård med ardennerhästar. På gården i Älgarås utanför Töreboda försöker de leva i symbios med naturen.

Pratade som en katt
Läkaren ringde polisen. De kom på stört, med uniformer och allt, tog tag i Nina och bar ner henne till bilen. Sedan körde de till psykintaget vid S:t Görans sjukhus.
– Först var jag på akuten ett dygn, sedan kom jag till en avdelning som nog inte varit renoverad sedan 70-talet. Fyrtio års ångest satt i väggarna. Där gick folk omkring som neddrogade zombies. Rena Gökboet.
En dag kom två vårdare och sa till Nina att hon skulle få komma till en annan avdelning. Där var det fräschare och hon gillade personalen.
– Bäst var en städare, som alltid gjorde rent i rökrummet. Världens skönaste kille.  Han sa ”Vad fan gör du här? Nu får du skärpa dig!”
– Vi satt och spelade Monopol, sommarvikarien hade bönat och bett alla att vara med. Där, närmast Norrmalmstorg, satt en kille och pratade som han vore en katt. Jag försökte se det hela utifrån och kom på att det kunde ha varit värre. Jag tänkte att jag orkar bara inte må dåligt längre. Sedan skrattade jag åt katten och personalens skämt. Efteråt började jag pyssla, göra collage och sånt. En vårdare satt hela tiden brevid och kollade så man inte skar sig med saxen.

Alex satt på en bakgård vid Lago Tana i Etiopien och såg lite håglöst på sina getter. Hundarna skällde i gränden och syrsorna spelade sin oändliga serenad. Han hade väntat länge på ett livstecken från Nina, men nu hade det gått snart ett halvt år sedan det senaste mejlet.
Flytten till Afrika kändes meningslös.
En hel del rastafarianer fanns i regionen, kanske uppåt tusen.  Många levde av vad jorden kunde ge på små gårdar. I området fanns också många kända reggaemusiker. Men det hade inte blivit något spelat för hans egen del.
Däremot hade han jobbat hårt på att lära sig språket. Det hade gått riktigt bra. Nu kunde han till och med slänga käft med försäljarna på marknaden.
Alex och han svenska kompis sov på nätterna i ett hus som liknade en cementbunker. Efter en tid lyckades de få tag på lite mark. Det växte bra och de kunde överleva på grönsakerna och de pengar de haft med sig. Men samhället i det vackra landskapet motsvarade inte Alex drömmar. Andligheten kändes ytlig och det var svårt att komma nära befolkningen
Alex älskade Afrika, men det här kändes inte rätt.
– När kontakten med Nina dog ut tappade jag fokus. Jag försökte döva saknaden med alkohol och gräs, men innerst inne visste jag att jag var tvungen att åka hem och hitta henne.

Alex ingick inte i Ninas plan
Nina blev så småningom förflyttad till Iris, ett behandlingshem utanför Mullsjö i Småland. Hon trivdes, tränade och åt bra mat på regelbundna tider. Gruppterapin fick henne att inse hur lyckligt lottad hon var jämfört med de fårade heroinisterna som varit där så många gånger tidigare. Hon blev också vän med en amfetaminmissbrukare i sjunde månaden.
Ungefär samtidigt som Nina klev av tåget vid stationen i Mullsjö för att börja på behandlingshemmet satt Alex åter i ett av Ethiopian Airlines flygplan. Han hade fått en flygbiljett av sin farbror. Det skulle ta honom tre dygn att ta sig till Sverige och fanns gott om tid att tänka. En sak var han helt klar över: inga mer droger. Han väntade länge vid bagageutlämningen. Till slut kom den slitna väskan. Den innehöll lite kläder. Det var allt han ägde.

Hunden Goggo vilar sig vid husses fötter.

Hunden Goggo vilar sig vid husses fötter.

Var är Nina? Alex funderade ett tag på att ringa hennes föräldrar, men insåg att han nog inte stod så högt i kurs där. Han åkte hem till sin missbrukande mamma.
– Jag bodde där ett tag, vilket inte funkade särskilt bra.
Andra dagen i Sverige hittade han Ninas nya nummer på nätet. Alex drog ett djupt andetag och slog siffrorna på sin lånade telefon.
Nina blev ställd. Hon hade inte förväntat sig det där samtalet. Nu var hon fokuserad på att bli frisk och Alex ingick inte i hennes plan. Men efteråt kände hon sig alldeles varm inombords.
Alex flyttade in hos en kompis och hittade ett jobb som truckförare på ett lager. Han avskydde det, men nu hade han en ny dröm som höll honom uppe. Och den slog in. En tid senare flyttade Alex och Nina ihop i ett hus i Uddebo på gränsen mellan Västergötland och Småland. Det såg ut som någon hade kastat en bomb inne i det gamla huset, men det var deras. Och nu skulle de börja med självhushållning. Då upptäckte Nina att hon var gravid.
Både Alex och Nina längtade efter ett enkelt bondeliv, nära naturen. De trodde att huset i Uddebo skulle kunna ge dem det, men det blev i stället gården Arvidstorp, en mil utanför Skövde, som blev utgångspunkten i deras nya liv tillsammans. De flyttade dit med sina få tillhörigheter och kom att leva ett liv vars motsvarighet man får åka ända till Pennsylvania, USA för att hitta.  Där finns amishfolket, 227 000 människor som anser att den tekniska utvecklingen gått för långt och lever som på 1800-talet.
– Vi läste om gården i en tidning och fascinerades av deras arbete på åkrarna med ardennerhästar, säger Nina.
På Arvidstorp steg man upp klockan sex varje morgon. Mjölkade korna, kärnade smör, ystade ost, syltade och saftade. På åkrarna växte råg, vete, havre, linser och olika grönsaker. Alla arbetade hårt, klädda i ålderdomliga kläder.
Det höll i åtta månader, sedan upplöstes gruppen. En orsak var ett kärleksdrama, som kastade tillvaron i den gudfruktiga gemenskapen över ända.
Strax innan hade Alex och Nina hittat sin drömgård i Älgarås utanför Töreboda. Beslutet att bryta upp växte fram efter hand.
– Det var inte genuint, berättar Alex.
– Man fick inte ha byxor med gylf, de skulle vara sydda efter ett speciellt mönster, man fick inte ha knappar i västen och man måste ha hängslen. Och så måste man raka si och så mycket av mustaschen och hattbrättet skulle ha si och så många tum. Ett bra liv sitter inte i kläderna.
– Den teologiska grundtanken är jättefin. Det är en pacifistisk rörelse. Amish tror inte på att försvara sig vare sig rättsligt eller fysiskt. Det är väldigt vackert, sånt fastnade vi för. Men i gruppen blev det för mycket attityd. Det fanns ett café där. Gubbar i stora skägg och halmhattar lockade turister, men det var inte äkta.
Alex står i den lilla ladugården mitt emot huset i Älgarås med ett fång hö i famnen. Fyra stora ardennerhästar mumsar förnöjt i sina spiltor. Hunden Goggo nosar på Fjälla, familjens ko. Det är fortfarande iskallt, men när hästarna varit i stallet en timme går temperaturen upp, försäkrar Alex.

Nina och tvååriga dottern Adalia.

Nina och tvååriga dottern Adalia.

Vant och säkert ger han djuren den dagliga omvårdnaden.
Länsstyrelsen var här i går, med en anmälan om djurplågeri. Men de hittade inget att anmärka på. Anklagelsen blir absurd om man jämför med djurhållningen i den närbelägna kycklingfabriken.
Alex och Nina försöker leva ekologiskt i samklang med naturen, men är inte längre helt främmande inför högteknologin. Veden sågar de med en gammal motorsåg och Nina har en mobiltelefon.  En del av höskörden regnade bort i somras och de tvingades köpa vita ensilagebalar.
– Utvecklingen går för fort, snabbare än vad människan hänger med. Men man måste också vara realist. Det sliter på kroppen att såga all ved för hand och hästarna måste ha mat, säger Alex.
Steget från rastafari till amish kan tyckas långt, men är egentligen inte så stort. Båda grupperna har Jesus som centralgestalt, båda vänder samhället ryggen för att försöka skapa något eget. Ninas bakgrund i Waldorfskola stämmer också in i det mönstret.
Fotogenlampan i köket sprider ett varmt ljus över snön på gårdstunet. Vid fönstret sitter Nina och ammar Gideon. På bordet bredvid dem ligger John Seymours Självhushållning, boken som har följt dem så länge.
– Där finns en otrolig kunskap, säger Nina.
– Lika viktig i dag som när den skrevs. Den gröna vågen gror under ytan. Här i Västergötland finns ett nätverk av hästbönder. Vi känner de flesta. När oljan tar slut en dag står våra hästar och käkar hö, beredda att arbeta.
– Att gå ut i hagen och mjölka sin ko en sommarkväll och sedan koka ost på den knastrande vedspisen låter romantiskt för det är romantiskt. Någonstans försvinner hela charmen när bonden inte ens blir jordig om fingrarna. Vi vill gå bakom hästar och bruka åkern.
– Vi är del i en oberoende internationell rörelse. I USA finns Small Farmers Journal, i Danmark teveprogrammet Bonderöven, i England River Cottage som är ett center för självhushållning. Tillsammans kan vi göra stordåd. Det är en lång lista på människor som är nationalekonomernas mardröm. Den här gången kan vi inte konsumera oss ur problemen.
– När vi dör en dag vill jag kunna säga att vi levt helhjärtat. Vi har försökt skapa något med våra händer i stället för att sitta och kolla på teves lekprogram.
Nina och Alex har kämpat hårt för att nå hit och verkar tillfreds, ja rentav lyckliga. Ett arv räckte precis för att betala för gården. Upprustningen är i full gång, men nu är pengarna slut. De lever på odlingarna, djuren, barnbidragen samt en och annan hare.
De har knappt några inkomster, men samtidigt mycket små utgifter. De är fattiga på pengar, men rika på tid, kärlek och frihet. Nina och Alex har hittat hem.

ram7
Cannabis – helig ört för rastafaris

Rastafarirörelsen har sitt ursprung på Jamaica, men är inspirerad av den etiopiske kejsaren Haile Selassie I, även känd som Ras Tafari. Anhängarna betraktar Selassie som Jesus och Etiopien som förlovat land. Babylon är det vita samhället och satan, Zion är det gudomliga Afrika. Jah är Gud. När reggaeartister, som Bob Marley, anammade rörelsens idéer och estetik under 1970-talet spreds religionen över världen. Cannabis är en helig ört som ofta röks i samband med bibelstudier. I Tyskland fick en rastafarian häromåret tillstånd att röka cannabis i egenskap av religiöst sakrament och i enlighet med religionsfriheten.

Amish – heliga skägg och förbjudna maskiner
Amishrörelsen grundades redan 1693 efter en inomkyrklig anabaptistisk schism i Schweiz. Under 1700-talet utvandrade många amish till Pennsylvania i USA, men behöll sina gamla seder och gammeltyska språk. Centralt i deras trosuppfattning är att undvika Hochmut (högmod, arrogans) och försöka tillämpa Demut (ödmjukhet). I dag tros gruppen omfatta cirka 250 000 individer, de flesta i USA. Olika amishsamhällen tillämpar de traditionella reglerna olika. På vissa håll tillåts ingen smärtlindring vid förlossningar och maskiner är förbjudna, medan det i grannsamhällen kan vara tillåtet för kvinnor att köra bil och utbilda sig på högskola. Tillämpningen av regelverket kan orsaka spänningar – i slutet på 2011 dömdes 19 personer i Ohio, USA, för hatbrott efter att ha rakat av skäggen på andra församlingsmedlemmar.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan