FAKTUM | 2010/03/25 Reportage

Jag tillhör den del av befolkningen, som skjuter upp allt tråkigt till absolut sista stund. Räkningar vill jag inte ta i ens med tång. Speciellt som jag är bakis en dag och det kommer nerdimpandes en i brevlådan, låter jag den ligga tills bättre tider stundar eller tills jag tagit mig en grogg eller två, så jag vågar ta itu med de där hemska breven. Jag skyr dem som pesten.
Eftersom jag kunde gå nykter i långa tider, på grund av dålig ekonomi, förstår läsaren säkert att problem uppstod. Men om jag bara var lagom glad var det inga problem att öppna breven och ta tjuren vid hornen. Många gånger kunde dessa brev bli liggande i månader då jag inte hade råd att bli modig nog. Goda tider låter alltid vänta på sig och när de till slut kom, hade tjuren vuxit till sig och blivit så stor, att jag beslöt att skjuta upp det oundvikliga än en gång.
Kronofogden skulle vinna mycket på att skicka rosa parfymerade brev med små hjärtan på. Då kanske jag inte hade befunnit mig i den sits jag är idag.
I helnyktert tillstånd gick jag omkring denna växande hög av förhatliga brev som katten kring het gröt. Trots att jag mycket väl förstod att det bara skulle bli värre för mig själv. Jag har dessutom sifferfobi, är rädd för siffror, en fobi som utvecklades tidigt då jag alltid varit dålig i matematik och som följd därav levt över mina tillgångar. Det har hänt att jag skippat hyran till förmån för en Danmarksresa eller inte minst, en trevlig kväll på krogen. Hyror är så tråkiga att betala, är det inte så? Och kommer alltid som en oförutsedd utgift varje månad.
På den tiden man betalade hyran på postkontoret, kunde det hända att jag gick dit med hyreslappen i hand i bestämd avsikt att betala, då jag på vägen blev hejdad av ett bekant ansikte som glad i hågen tittade ut från krogen och sa: Hej, det är OS på tv, dom har storbilds-tv och Sverige leder!
Man ska aldrig placera eller passera krogar på vägen till postkontor. Varje hushåll borde ha en underjordisk gång till sådana kontor. OS eller fotboll i kombination med storbilds-tv och sprit har nog förorsakat många vräkningar i detta svenska land. Av det har jag lärt mig att idrott och hyra inte går ihop. Speciellt inte om man kryddar med sprit.
Jag försäkrade mig visserligen, inne på krogen av de andra, om att få låna pengar till hyran, men dagen efter, när jag skulle skaka liv i de presumtiva långivarna, visade de inga livstecken, detta alldeles oavsett om Sverige vunnit eller förlorat. Vinner man ska det firas, förlorar man ska man dränka sorgerna.
Idrotten vann, hyran förlorade.
Men detta var för längesen och numera ser jag till att smyga på små undangömda krokvägar till bibblan, som inte ens står utsatta på kartan, där jag betalar hyran på internet osedd och ostörd samt med ett minimum av krogar längs vägen. Annars har krögarna lagt sig till med ytterligare ett faromoment: de tar kort. Faran består i att man inte längre handskas med sedlarna och med egna ögon kan se vad som återstår och med sitt relativt nyktra matematiska huvud räkna ut hur mycket nudlar och potatis man har råd med fortsättningsvis i månaden. Med kortet blir allting förrädiskt lätt och elegant: det känns nästan som att dricka gratis.
Men då kommer vi tillbaka till räkningarna, som kommer som ett brev på posten. Och som jag alltså lägger under dörrmattan för att slippa se.
Än så länge har jag klarat mig, både från räkningar och andra ohyror, och den symboliska hyra jag pröjsar kommunen nuförtiden är inget i jämförelse med de gigantiska hyror jag drogs med förr i tiden. Men då hade jag en riktig lägenhet, nu bor jag i ett litet kyffe utan kök där jag knappt kan vända mig, men är ändå glad för tak över huvudet. Att vara hemlös är nåt av det värsta som kan drabba en mänska. Jag har visserligen ett hem i Kina, komplett med fru och tv, men där kan jag inte sälja Faktum. Och så är resvägen lite väl lång.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR