FAKTUM | 2012/02/22 Reportage

Lenarto

Lenarto

Jag försöker leva upp till bilden av mig själv, där jag sitter vid bardisken behagligt avslappnad med en öl. Det är nämligen inte bara att dricka och se glad ut. Så enkelt är det inte. Magen lägger in sitt veto mot dessa för själen så förträffliga drycker och många gånger har jag frågat mig varför man inte kan få alkohol i plåsterform, som man kan få nikotinplåster på apoteket, så att det slipper passera magen? Mitt förhållande till alkoholen är således något komplicerat.

I grunden lurar dock hägringen av en immig öl toppad av en frodig skumhatt. Jag tror den bilden funnits i mig sen jag gick omkring som fattig konststuderande i Göteborg och såg det vackra folket sitta på Avenyns uteserveringar med nämnda öl, iförda mörka Ray-Bans, medan deras glada skratt ekade. För mig var det sinnebilden av lycka och framgång.

På den tiden hade jag bara råd med pissljummen bolagsöl som jag intog på parkbänkar och i stället för solglasögon hade jag förvärvat teleskopsyn med vidvinkellins för att upptäcka eventuella poliser. Många var de gånger jag och mina kompisar tvingades fly från ett koppel snutar med batonger i högsta hugg.

Numera har jag råd med att dricka restaurangöl, men ack, ingenting är som förr. Glamouren är liksom bortblåst. I dag ser jag inte fram emot att glassa på krogen längre, med eller utan Ray-Bans, kanske beror det på att jag blivit äldre och fått halsbränna, sura uppstötningarna och diarré, det finns verkligen ingen glamour i att skita på sig.

Men skenet måste hållas uppe. Jag vill inte hyckla. Det ryktades om Henry Miller, som skrev om sin tid i Paris på 30-talet, att han bara satt på kammaren och skrev uppdiktade historier. Ett sånt rykte vill jag inte ha. Allt jag skriver är dagens sanning. Konsten gav jag upp då jag insåg att konstbranschen var lika korrupt och konkurrensinriktad som alla andra branscher. Det var inte många ur arbetarklassen som nådde Parnassen. Jag ville skapa en egen konstform där jag var ensam herre på täppan.

Jag är förmodligen den enda mänskan i världen som gör karriär på att vara bostadslös och missbrukare. Om inte annat tillhör jag en liten exklusiv skara. Men jag är inte disponerad för alkohol. Jag gillar egentligen inte spritsmaken. Jack London skriver i sin bok John Finkelman att det finns två slags drinkare. Den ena typen känner vi alla till, den som festar tills han ser skära elefanter. Den andra typen varken raglar eller faller omkull, han går alltid rakt och vet var han befinner sig, även om han inte kommer ihåg det efteråt. Jag tillhör den senare typen. Jag dricker inte för att bli hög på mitt ego, jag dricker därför att någon bättre medicin mot omvärlden och olycklig kärlek inte finns. Men som Henrik Tikkanen sa: den som har en anledning att dricka bör absolut låta bli.

Många gånger, mitt i en ölfylla, har jag smugit i väg till en 7/11-butik och köpt en halvliter kall mjölk och, efter att ha förvissat mig om att ingen sett mig, tömt den i en portuppgång. Gudomligt gott! Jag skulle skämts ögonen ur mig att bli ertappad i ett så komprometterande läge, då jag inte vill sjunka i mina ärade kompisars aktning. Jag längtar efter att bli nykter alkoholist. Men inte alla lyckas. Många äro kallade, men få äro utvalda. Jag är numera trots allt ganska nykter, kanske periodare vore lämpligare att kalla mig, då jag lärt mig hålla upp långa perioder. De första veckorna är alltid jävligast, men efter en månad eller så mår jag utmärkt och kan till och med smyga i mig en eller två öl utan att trilla dit. Och, ännu märkligare, jag har inte minsta förståelse för hur spriten kunde betyda så mycket för mig då. Det är som att bestiga Himalaya, tungt och kämpigt, men väl uppe på toppen kan man se ner på sina forna begär. Men de första veckorna går man igenom alla de där stadierna det talas om i psykologiböckerna, förnekelse, bearbetning och acceptans. Men man måste acceptera sitt öde annars kanske inte Ödet accepterar en.

Mina nyktra perioder slutar alltid på samma sätt: jag går till biblioteket och googlar sökordet ”skrumplever”, och har jag då inte symtomen, går jag raka vägen till -Systembolaget.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan