FAKTUM | 2012/01/24 Profilintervju

Rachel Mohlin är skådisen som kan prata som politiker och som – trots att hon säger sig vara lättskrämd – kan golva dig på tre röda. Nu är hon aktuell med Kvarteret Skatan som långfilm. För Faktum berättar hon om resan från frikyrkoförsamlingen till humoreliten.

Den småländska tätorten Skärstad, 22 kilometer nordost om Jönköping mot Gränna, har blott en grundskola och ett par byggfirmor – men ett digert utbud av samfund för den som är missionsförbundare, pingstvän eller tillhör Svenska kyrkan. I denna kristna miljö lärde sig Rachel Mohlin att spela gitarr, bandy och sjunga i kör.

Det är över två decennier sedan nu.

Rachel Mohlin reserverar en barstol till sin överdimensionerade dunjacka och rör sig hemvant på Urban Deli, en restaurang och delikatessbutik vid Nytorget i Stockholm – omtyckt för sin fiskgryta.

Tio minuter sen – hon hoppade på fel buss – springer hon “bara till damrummet” för att två minuter senare komma tillbaka – från andra hållet – med en kopp kaffe i vardera hand.

– Med mjölk, eller hur? säger hon tvärsäkert utan att ha frågat.

Hon har varit uppe sedan sex. Jakob, 1,5 år, sonen som blev till under hennes och sambons återförening i Berlin, vaknade då. Normalt ringer hans inbyggda klocka prick sju. Han är en riktig drömbaby, Jakob.

– Det var väldigt härligt och lyckligt och allting. Men jag tycker att alla barn är kärleksbarn, säger Rachel Mohlin.

Hon blev mamma vid 37 års ålder. Sent i småländska Skärstad, men inte i Stockholm.

– Jag var så upptagen med andra saker tidigare. Med mig själv och så där. Man hinner så mycket när man har barn, jag trodde att det skulle vara tvärtom. Jag tycker att allt förändras och ingenting. Man är ju samma person.

Hon har fullt upp. Den hejdlöst populära humorserien Kvarteret Skatan ska bli långfilm och inför premiären i mars håller den nu på att testvisas.

Vantrivs med trivsel

Under inspelningsveckorna på Gotland levde gänget “som i ett kollektiv”.

Kvarteret Skatan, vars karaktärer hittat gemenskap i utanförskapet, har visats på SVT och spelats live i olika konstellationer sedan 2003.

– Jag tycker att det är väldigt befriande att få berätta om de här karaktärerna eftersom att de är lite udda, säger Rachel Mohlin.

Två av rollfigurerna, Ulf och Gert, är mer udda än de andra. Många fans misstänker att Gert rentutav är hemlös.

– Man vet inte riktigt, han dyker upp lite överallt. Och jag minns att Ulf föll igenom rätt snabbt efter att hans tjej hade lämnat honom, säger Rachel.

– Vi bråkar lite med det i Skatan. Vi försöker skrapa lite på det där med den självklara sociala tillhörigheten. Vad händer om man inte har möjlighet att ställa upp på det? Det kan omedelbart leda till ett socialt utanförskap, det är inte så långt ifrån som man kan tro. Det här självklara som vi lever med tider att passa och människor att fira jul med. Ibland kan det bara röra sig om en separation, som för Ulf.

– Många känner igen sig i och med parmiddagarna och sättet att tvångssocialisera sig fastän att man egentligen inte vill. Det här med att tvingas in i sociala sammanhang som man egentligen lider av och vill komma ur, eller medvetet ställer sig utanför.

Det finns inget så ångestskapande som påbjuden trivsel, menar Rachel Mohlin.

– Då får i alla fall jag lusten att omedelbart kliva ur.

Kyrkan var norm

Hon växte upp med missionssällskapet Allianskyrkan och vet vad hon talar om. I skolan var det udda att inte tillhöra någon frikyrka. Det var i församlingen hon lärde sig spela bandy – en sport hon än i dag har lite svårt för. Däremot vårdar hon frikyrkans arv i form av en diger visskatt.

Men allt var inte sång och dans. I den kyrkliga gemenskapen fick man inte roa sig hur som helst.

– Man skulle naturligtvis inte leva destruktivt. Man ska inte låta sig distraheras av något som skulle kunna ta en bort från Gud.

Hon berättar om rädslan. Den som kommer av att tidigt få höra vad som är rätt och fel av en självutnämnd auktoritet.

– “Så här är det” imiterar hon en pastor på småländska, lantlig och auktoritär på samma gång.

Det går inte leva livet så svart eller vitt, man måste få göra fel, konstaterar Rachel.

Hennes resa bort från frikyrkan kom av att hon inte fick svar på sina frågor. Som den klassiska “Om Gud nu är så god, varför finns det så mycket ondska här i världen?” Det fanns aldrig riktigt någon att samtala med.

– Jag tror att man kommer till en punkt i sina tonår där det inte räcker med enkla svar. Jag kände mig ensam, vad heter det när man gör så här, säger hon, släpper skeden i fiskgrytan och låtsas greppa något i luften utan att se… ”famlar, menar jag!”.

Mamman dog

Det var i frikyrkan Rachel fick upp ögonen för teatern. Till skillnad från kyrkans övriga aktiviteter var dock teatern en sysselsättning som inte uppskattades från alla håll.

– Det var kontroverser kring att vi ställde oss på en scen i kyrkan, det skulle man inte göra i Guds hus. Det var röster från de lite äldre ska tilläggas. Men jag förstod att det jag var intresserad av att göra skulle stöta på patrull.

Rachels lust var större än gemenskapen. 17 år gammal bröt hon sig ur, samma år som hennes mor gick bort. Hon träffade nya vänner och blev intresserad av politik.

Framförallt träffade hon Anna. De hamnade bredvid varandra i skolan, Nilsson och Mohlin.

– Vi är så tajta och hörs varje dag, fortfarande. När jag träffade Anna fann jag det jag hade saknat. Att allt inte behöver vara på ett speciellt sätt, man får vara lite som man vill. Det blev så otroligt starkt för mig. Det var så nytt för mig att välja själv. Jag hade inte valt kyrkan, utan det var ”by birth”.

Så småningom tog sig Rachel också bort från Jönköping. Det blev Skara skolscen och sedan Stockholmsflytt.

Rachel upptäckte målandet och teatern på nytt.

– Sedan dog ju min mamma också. Det var väldigt omvälvande. De åren var väldigt danande för mig. Jag kände mig väldigt fri.

I Skara fick rödhåriga Rachel vara Lucia. Tidigare hade hon alltid räknats bort för att hon inte var blond. Själva luciarollen var visserligen en skräckupplevelse med stearin rinnande nedför pannan – men upplevelsen av att allt inte längre måste vara på ett särskilt sätt var fantastisk.

Till skillnad från julafton – ett datum Rachel försöker behandla “respektlöst genom att tilltvinga det en vanlig vardagskänsla” – är Lucia en högtid hon fortfarande uppskattar. Man firar lite på morgonen, sen är det över.

Såpopera

Sex år efter sortin från Allianskyrkan, hon skulle fylla 23, slogs såporna Skilda världar och Vänner och Fiender om de på den tiden ännu tablåtrogna tevetittarna. Rachel spelade Kicki i den senare, rollen som blev hennes genombrott. Från frikyrkliga visor till syndig såpopera. Men Rachel fann sig tillrätta utan att ens behöva blinka.

– Jag kände absolut inte ”shit, vad gör jag här”. Jag blev kontaktad av Beata som castade och provfilmades ihop med andra rödhåriga flickor.

– Det var inte tråkigt någon gång. Det var som en lyxig militärtjänstgöring, att bara få lära sig jobba och ingå i ett team, plugga repliker och stå framför kameran.

På den tiden såg skolbarn såg såparepriser i stället för att läsa läxor. Rachel Mohlin blev ett namn och från TV3 och Kanal 5 på 90-talet tog hon sig till den svenska humoreliten.

Hon har skrivit manus till och framfört karaktärer som Tant Muttie I P3, och genom satirprogrammet Public Service blivit känd som Sveriges kanske vassaste imitatör.

I satirradioprogrammet hyllades hon bland annat för sin träffsäkra tolkning av näringslivsminister Maud Olofsson – vars efterträdare som centerledare, Annie Johansson, även hon är tacksam för en skicklig imitatris.

– Hon är en present. Hon kommer ju från Värnamo och har ett väldigt roligt sätt att prata. När hon pratar låter det som om hon talar innantill, säger Rachel Mohlin och artikulerar orden tydligt och långsamt.  Som. Om. Hon. Har. En. Lapp. Och. Läser. På.

Genom rollen som den kärlekskranka singeln Jenny i Kvarteret Skatan har hon befäst sin ställning på den svenska humorhimlen.

– Jag tycker att det är lite befriande att få vara Jenny, som är kroniker i att aldrig riktigt ta ansvar själv utan tycka att det är fel på alla andra. Det kan jag tycka är en rolig karaktär att göra, säger Rachel Mohlin.

När Kvarteret Skatan går upp på biodukarna i mars är Jenny inte längre singel. Hon har hittat kärleken.

– Eller har hon? När vi träffar henne har hon gjort det.  Sedan händer lite grejer på vägen. Men hon är jättekär när vi träffar henne nästa gång. Alltså verkligen ”as in mindblowing in love”.

För kanske första gången ser det ut som att Jenny fått till det. Men Rachel Mohlin har aldrig tyckt synd om sin rollfigur.

– Absolut inte. Det går inte att spela någon man tycker synd om, det finns ju något slags förakt i det.

Inte heller i det verkliga livet skulle hon låta någon tycka synd om henne, Rachel. Speciellt inte för att hon är kvinna i det mansdominerade komikeryrket. Hon är trött på debatten och undrar varför ingen ställer frågan: Är det lättare att leva för att man är kille?

– Jag har aldrig sett varken för- eller nackdelar för att jag är kvinna. Mitt motto har alltid varit att jobba på. Komma i tid, och jobba hårt. Jag gör så gott jag kan.

Kvinnogöra

Trots den traditions- och konventionsbundna uppväxten – “kvinnogöra” var ett ord hon ofta fick höra i kyrkan – har hon alltid känt att hon som tjej kan göra vad hon vill.

– Pappa fick oss systrar att känna att vi kan göra vad vi vill. Jag boxas till exempel, och det är kanske ingen klassisk kvinnosyssla.

De var tre rättvisepräglade systrar som bråkade om vem som hade mest läsk i glaset. Mest och minst, svart eller vitt.

Rachel understryker att hon inte odelat negativ till sin uppväxt.

– Jag tyckte att det var mycket som var bra också, ska jag säga, det här med att växa upp med en uttalad tro. Man kunde alltid räkna med något mer, det är inte bara du och jag som sitter här utan det kan faktiskt finnas något mer. Livet är inte platt. Jag tyckte det var bra och stimulerande, man fick tänka ovanför molnen.

Frikyrkan har inte avskräckt henne från att tro – även om hon inte riktigt vill kalla sig troende.

– Jag är hoppfull, och jag känner mer och mer hopp med åren.

Rachel Mohlin sneglar på mobilen som visar 20 minuter kvar till “hemligt möte” på SF.

Tre minuter kvar på intervjutiden med andra ord. Hon lovordar chefredaktör Aarons påfund att apropå filmpremiären av Kvarteret Skatan frakta fem uppstoppade sådana från Naturhistoriska i Göteborg i en kartong på ett SJ-tåg. Hon gillar sådant, Rachel Mohlin.

Sedan gapskrattar Rachel Mohlin inför frågan om hon skulle välja boxningen före komiken – om hon var tvungen. Hon måste ingenting, mer än att hinna till sitt ”hemliga möte” på SF. Rachel avlägsnar, tre minuter sen, dunjackan från barstolen. På vägen ut kastar hon en slängkyss till personalen.

TEXT: Malin Ekman

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan