FAKTUM | 2018/01/15 Nyheter, Reportage

Hon kallas för Puma. Som hemlös missbrukade hon och sov utomhus. I dag är hon nykter och skriver musik.

Förr sov hon på en toalett. Nu uppträder Puma med sina hiphoptexter i kyrkan och drömmer om att hålla sig nykter.

Utifrån sedd kan du lätt missa Linneakyrkan. Byggnaden ser ut som alla andra sekelskifteshus som kantar Linnégatan. Men lyfter du blicken en aning står där klart och tydligt ”Linneakyrkan” på fasaden och ännu lite högre upp ser du de stora kyrkofönstren. Går du sedan genom sidoingången och tar de 47 trappstegen upp råder inte längre någon tvekan. Det här är en kyrka. Lokalen känns intim. Om cirka en halvtimme ska en grupp människor samlas för att spela och sjunga tillsammans i ett initiativ kallat ”Musikprojektet”.

Det var Kjell Selander, samordnare på Placeringskansliet i Göteborg som tog initiativet.

– Jag tänkte på den förenande kraft som musik kan ha och på tidigare musikprojekt. Till exempel åttiotalsprojektet ”Låt tusen stenar rulla”. Vi skickade ut en enkät till våra boenden för att se hur intresset såg ut och fick ett par hundra positiva svar.

Det börjar fyllas på med människor, och även om lokalen inte är fullpackad strax före klockan tio verkar det ändå bli en hyfsad uppslutning. Bland de sista som kommer in är körledaren Dan Ådahl. Han ursäktar att han är sen. Bilköer.

Kyrkan har varit viktig för Pumas tillfrisknande. Hon var ateist, men är i dag troende.

Varför valde du att leda kören?
– Det var en ren slump. Jag fick frågan och jag känner mig verkligen hemma här. Jag är själv nykter alkoholist och har en beroendepersonlighet.

Klockan blir tio och det är dags för kören att förbereda sig. Först på schemat står avslappningsövningar. Längst fram står Dan bakom sitt keyboard, han ropar otåligt i mikrofonen att alla måste samlas. Kort därefter står fjorton personer i bänkraderna och sträcker armarna mot taket på ett sätt som påminner om husmorsgymnastik.

Efter övningarna har kören ungefär en timme på sig att riva av ett par låtar innan det blir kaffe. Kören inleder med gamla klassiker som Goodnight Sweetheart, Goodnight och Paul Ankas Diana. När det blir dags för Don’t Worry be Happy uppmanar Dan alla att knäppa fingrarna och vissla. Han eldar på: ”Kom igen” och ”rör på er”. Tillsammans svänger de sina kroppar fram och tillbaka. I otakt.

När det blivit dags för kaffepaus kommer Dan fram till mig.
– Vad tyckte du? Visst var det häftigt? Vänta till du får höra Somewhere Over the Rainbow. Det blir en hiphopversion. En man i kören har skrivit en text som Puma ska framföra.

Just det, Puma. Hennes framträdande och person har det pratats om tidigare. Hon ska ha haft det tufft. Vi talas vid en stund, men vårt samtal avbryts av att Dan åter ropar i mikrofonen att alla måste samlas. Dags för Somewhere Over the Rainbow.

Puma sitter på en stol framme vid altaret och tittar ner i marken. Med mikrofonen greppad på klassiskt hiphop-manér gör hon sig redo för sin vers. Kören tystnar. Puma sätter igång, med blicken fortfarande fäst i kyrksalens grå heltäckningsmatta.

När versen är lagd reser sig hela kören och börjar röra sig i en cirkel runt i kyrkan. Dan går längst fram och håller takten med ett ägg samtidigt som han uppmanar de andra att knäppa fingrarna i takt. Runt, runt går de och allt avslutas med en applåd. Om två dagar ska vi möta Puma igen.

Puma började missbruka amfetamin för att få bort surret i huvudet. Hon är blind på ena ögat efter ett slag med ett järnrör.

Utanför Linneakyrkans lokaler delas det ut mat. Människor äter korv med bröd och samtalar med varandra, Puma står bland dem. Hon är kort. Hennes svarta hår är rakat och syns knappt under huvtröjan. Hon är helt blind på sitt högra öga, och det följer inte riktigt med när hon ser sig omkring – en skada hon fick efter att blivit slagen med ett järnrör i ansiktet. Egentligen heter hon inte Puma, men hennes gamla namn ”väcker för många minnen”. Det var en annan missbrukare i Göteborg som tyckte att hon var ”mer vild än tam”, och gav henne smeknamnet. Som ung tjej på gatan fick hon snabbt lära sig att slå tillbaka. Ofta blev hon testad av de äldre, manliga missbrukarna.

”Det blev en och annan pungspark”, berättar hon medan vi går nedför Linnégatan mot Järntorget. Vi hoppar på en spårvagn och åker mot Hisingen. Där ska Puma visa hur en vanlig kväll såg ut när hon inte hade någonstans att sova för natten.

Puma adopterades från Filippinerna när hon var sex månader och växte upp i Surahammar. Vid sex års ålder diagnostiserades hon med adhd. Hennes adoptivföräldrar klarade inte av att ta hand om henne och hon fick bo på fosterhem och i fosterfamiljer. Tidigt i livet började hon att missbruka. Amfetamin blev senare hennes huvuddrog.

– Som ett slags självmedicinering. Jag blev lugn av det. Surret i mitt huvud försvann. Men efter ett tag behövde jag mer. Och för att ha råd med amfetamin började jag sälja droger. Vem misstänker ett barn?

På ett av fosterhemmen blev hon sexuellt utnyttjadoch hon började så småningom sälja sin kropp för att få pengar till sitt missbruk. Som vuxen har hon svårt med kroppskontakt.

– Jag har blivit mer misstänksam mot andra människor efter min uppväxt. Men jag har också blivit mer ödmjuk.

Här brukade Puma sova tillsammans med pojkvännen.

En hjärnskada hon haft sedan födseln, i kombination med drogmissbruk, har under senare år utlöst epilepsianfall. Nu har hon varit nykter i fem år och anfallen har blivit allt färre. Efter sitt senaste återfall tog hon en överdos, och fick ägna de tre kommande åren åt att lära sig gå ordentligt. Kroppen ville inte lyda längre. Hon vågar inte ta adhd-medicin eftersom effekten påminner för mycket om amfetamin och det är svårare att vänja sig av vid medicinen än den rena drogen. I dag har hon en klar taktik för att inte hamna i missbruk igen.

– Det är bara att inte ta den första, säger hon när vi kliver av spårvagnen.

Efter en kortare promenad är vi är framme vid Vårväderstorget i Göteborg. Eller rättare sagt, baksidan av torget, bland lastkajer och parkeringsplatser. Här är folktomt och de enda personer som syns är de anställda på restaurangen som bär in grönsaker genom en bakdörr. En bit bort reser sig höghus som vita kolosser mot kvällshimlen. I förgrunden syns en liten, anonym, gröngul byggnad. Skyltar med orden ”urinoar” och ”toalett” pryder byggnadens två dörrar.

– Kan du ställa dig där inne, undrar fotografen Mario Prhat.

Puma tvekar, men öppnar efter en stund dörren märkt ”toalett” och tittar in på det cirka två kvadratmeter stora utrymmet. Belysningen är sparsam och de mörkgrå väggarna adderar till mörkret. Golvet ser blött ut. Puma blir stående i dörröppningen.
– Går det bra om jag bara står här?

Här sov ofta Puma tillsammans med sin expojkvän. De smet in runt klockan åtta på kvällen. Dagtid fördrev de tiden genom att röra sig mellan Vårväderstorget och Brunnsparken. Ofta försökte de få tag på pengar till droger – amfetamin och alkohol. De var bland de första som började sälja Faktum i Göteborg och Puma var då den yngsta försäljaren.

Puma tar tag i dörrkarmen, lutar sig framåt och sticker in huvudet på toaletten. Hon behåller fötterna utanför.

Hur fick ni plats?
– Det var trångt, men vi gjorde oss plats. Det gick att sova oavsett. När vi missbrukade var vi ibland så slutkörda att vi sov tolv timmar i sträck.

Hennes ex var trettio år äldre än hon. De träffades 2010 på ett AA-möte i Hedemora. Expojkvännen hade en grav synnedsättning och var alkoholist. De fick en lägenhet, men misskötte sig och blev vräkta. Bostadslösa valde de att bege sig till Göteborg.

– Det var han som lärde mig allt om att leva på gatan. Jag var runt sjutton år och utan honom hade jag inte varit vid liv i dag. Vi höll ihop för att klara oss.

Men deras förhållande var långt ifrån okomplicerat. De hamnade ofta i bråk med varandra och en av gångerna tillkallades polis. Efter det bråket blev det rättegång och Puma dömdes till ett och ett halvt års fängelse. Tidigare i sitt liv hade hon avtjänat straff på ungdomsanstalter. Den här tiden fick hon sitta av på högsäkerhetsfängelset Hinseberg.

– Det var en knepig tid. Men jag anpassade mig för jag hade inget annat val. Det är klart att det inte var stimulerande att vara inlåst från halv åtta varje kväll och packa skruv i kartonger hela dagarna. Jag lärde mig mer om droger inne på kåken än ute på gatan. Samtidigt satt en del av de andra intagna inne på åtta år, så jag kunde haft det värre.

När hon muckat kom hon efter en tid tillbaka till Göteborg. Men allt var inte som tidigare. Hon fick reda på att expojkvännen, som hon inte träffat sedan rättegången, var död. Beskedet fick hon via Facebook. Han hade tagit sitt liv. Hon berättar att hon vill vara med i det här reportaget för att berätta sin historia och hedra minnet av sin expojkvän.

Vi går in på torget och Puma pekar mot en trappa som leder upp till en avsats med överblick över torget. Hon går upp och sätter sig på en träbänk, tittar ut över den öppna platsen och berättar om valet att återvända till Göteborg.

– Jag har haft fyra lägenhetschanser, men har knarkat bort alla. Allt jag känner till från tidig ålder är egentligen gatan. Göteborg är jag är bekant med, och hade jag varit hemlös i en annan stad hade jag fått börja om från början. Jag har varit bostadslös i Stockholm också. Det var mycket stressigare.
Numera har hon någonstans att sova, och får hjälp av kyrkan.

Hur fördrev du tiden som hemlös?
– Då kunde jag ta en spårvagn långt utåt skogen. Jag var väldigt rastlös och paranoid när jag missbrukade. Jag försökte hela tiden att röra på mig. Jag visste att all paranoia egentligen bara satt i mitt eget huvud, men det var reptilhjärnan som styrde.

Vi bestämmer att röra oss tillbaka mot Brunnsparken igen och på spårvagnen får jag syn på Pumas tatuering på vänsterhanden. Vid höger handled sitter ett armband med texten: ”Grant me the serenity to accept the things I cannot change, the courage to change the things I can, and the wisdom to know the difference”, ett utdrag ur sinnesrobönen. Hon drar upp tröjärmen till axeln. Vita ärr i hennes armveck sticker ut mot hennes mörka hudton.

Ångrar du något från tiden när du missbrukade?
– Massor av saker. Jag har rånat och misshandlat människor. Klart jag har ångest ibland, men jag kan inte få det ogjort.

När spårvagnen stannar vid Brunnsparken har det blivit mörkt, men folk är fortfarande i rörelse. Puma tänder en cigarett och vi vandrar utmed vattnet mot Stenpiren. Under promenaden berättar Puma om hur viktig kyrkan varit för hennes tillfrisknande. Att hon kunnat vända sig dit när saker varit jobbiga och att hon gått från ateist till troende.

Hur ser du på din framtid?
– Jag ser inte att jag har någon direkt framtid. Jag hoppas att jag kan hålla mig nykter, men inte så mycket mer.

 

Puma vill med sin berättelse hedra minnet av sin pojkvän. Samtidigt vill hon skänka en tanke till de allra första Faktumförsäljarna som inte längre lever. Och till alla andra hemlösa.

TEXT: Anthony Nordström

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR