FAKTUM | 2014/11/27 Reportage

Faktums granskande serie Psykbryt försöker vi nu förstå varför allvarliga missförhållanden sker inom psykiatrin. Och varför de mörkas.

TEXT: Josephine Freje RESEARCH: Julija Sidner & Sara Johansson BILD: Mario Prhat

Vi sitter i en lägenhet i östra Göteborg med Linnéa, 27, och Fiona, 26. De har sett allt och lite till på insidan av den psykiatri som var tänkt att skydda dem.

– Jag fick panikattacker redan som femåring, när jag var tolv började jag skära sönder mitt underliv, säger Linnéa som till skillnad från Fiona inte vill skära sig på armarna där alla ser. Fionas armar ser ut som att någon har kört en gräsklippare över dem, men det är inte deras eget helvete de vill berätta om. Fionas ärr delar plats med en tatuering: “Stjärnsyster”.

– Maria var mitt allt, min stjärnsyster, men hon bar på ett stort mörker. Efter en våldtäkt gick allt utför. Hon levde på gatan. När hon var 16 år tog hon en överdos, berättar Fiona. Marias hjärta stannade i ambulansen, men de fick liv i henne och hon skrevs in på psyket i Göteborg. Det var starten på en rad självmordsförsök och inläggningar. Vännerna berättar hur Marias sista hopp slocknade när hon som 19-åring fick reda på att hon inte skulle få komma till ett behandlingshem.

– Hon överraskade mig en dag och visade ryggen där hon hade tatuerat in “stjärnsyster”. Det var jättefint. Samma dag som begravningen skaffade jag min, säger Fiona medan hon stryker sin underarm med tatueringen och ärren. En söndagskväll var Marias mamma, Anne, på psyket för att besöka sin dotter. Det skulle bli sista gången hon såg sin dotter i livet.

– Maria mådde fruktansvärt dåligt, var orolig och rädd. Hon trodde att alla var ute efter henne. Jag kommer ihåg hur jag gav henne ett ciggpaket och hur hon sa: “Jag måste ge bort alla cigg så att ingen skadar mig”.

Direkt efter besöket sa mamman till nattpersonalen att något var fel och hon ringde även senare på kvällen för att varna. Något som bekräftas av personal på avdelningen. Men nästa morgon, när dagpersonalen börjat sitt pass, hittas Maria av en annan patient – hängd – Hade de vakat över henne hade hon kanske levt i dag. Det har gått över nio månader sedan hon dog och jag har fortfarande inte fått se ett enda papper. De ansvariga har inte ens gett mig ett klockslag för när hon dog, säger Anne, som tänker anmäla händelsen så fort hon får det underlag från vården som hon behöver. Stjärnsystern Fiona och mamman Anne har fått höra från ansvariga på Sahlgrenska att allt har gått rätt till.

– Så säger de alltid. Vad som händer på psyket stannar på psyket, berättar Fiona som också undrar var dokumentationen över vad som egentligen hände håller hus. Överläkare vägrade hjälpa Faktum vet var handlingarna finns. I Sahlgrenskas datasystem. Som vi berättat i tidigare reportage har psykiskt sjuka människor dött och kommit till skada, när sjukhuset inte följt sina egna rutiner. Psykiskt sjuka har hängt sig i duschslangar, skurit upp sina halsar och hoppat från osäkrade fönster. Varje gång något sådant sker ska det skrivas en avvikelserapport – och nu är vi på plats för att få exklusiv tillgång till tusentals av Sahlgrenskas avvikelser.

– Välkomna!

En leende man från Sahlgrenskas presstjänst öppnar dörren och visar oss till ett litet rum med en dator.
– Då ska vi se, ni får anteckna ärendenummer, men inga namn. Kaffe finns i köket, säger presskontakten och lämnar oss med datorn som innehåller flera excelfiler med över 7 000 rapporterade missförhållanden inom psykiatrin. Faktum har skrivit på ett sekretessavtal om att inte röja patientnamn, men några sådana uppgifter ser vi inte. Med hjälp av uppgifter från Fiona och Linnéa vet vi dock datum och avdelning för Marias död. Det visar sig att det inte skrivits en avvikelse, utan tre, på händelsen. Och enligt personalens rapporter gick det inte alls rätt till den där måndagsmorgonen när Maria hittades: En undersköterska rapporterar att de blir kallade på hjärtlarm men att hjärtstartaren “betedde sig märkligt”. Det är också problem med sugslangar för andningen. En sjuksköterska skriver att överläkaren, som inte satt in extra vak till Maria, “väljer att inte komma” när hon får reda på att de försöker återuppliva Maria. Vid upprepade tillfällen frågar hjärtteamet efter ansvarig läkare, men överläkaren sitter kvar på sitt rum. Som förslag till lösning för framtiden skriver sjuksköterskan: “Ny överläkare på avdelningen”.

– Jag vet inte om jag säger för mycketnu, men efter händelsen fick överläkaren sluta. Hon jobbar inte kvar här, säger Lars Lundell, som är ansvarig för patientsäkerheten på avdelningen. När Faktum kollar med Sahlgrenskas växel finns hon dock kvar inom psykiatrin, men går inte att nå. Växeln lämnar inte ut numret och säger att det inte finns någon mejl eller avdelning registrerad. Pressavdelningen säger att hon är “ledig”. Det visar sig att hon jobbar kvar, på en öppenvårdsavdelning i Göteborg, trots att arbetsgivaren gett henne en ”varning” för en arbetsvägran som ägde rum bara 18 dagar efter Marias död. Och vännen Linnéa fick bara för någon månad sedan reda på att hon skulle få samma överläkare som hon anser har bidragit till Marias död.

Kaos på avdelningen
Det visar sig också i Sahlgrenskas händelseanalys att den akutläkare som först är på plats för att rädda Maria, medan överläkaren sitter på sitt rum, avbryter sina försök eftersom han saknar “kunskap och erfarenhet”. En sjuksköterska fick ansvaret i väntan på hjärtteamet, men ingen förstår vad som är fel på slangar och hjärtstartare. Vid den tekniska undersökningen visar det sig dock att det inte var utrustningen det var fel på.
– Läkaren var inte helt bekväm med situationen, säger patientsäkerhetsansvarige Lars Lundell, som dock står fast vid att dödsfallet inte beror på brister i vård, kunskaper och rutiner. Han bekräftar att han har sagt till Marias mamma att de inte har brustit. Du skriver i din egen rapport om “kaos”. Är det inte en brist?

– Jo, men det är ju en ytterst ovanlig händelse att hjärt-och lungräddningsteamet tillkallas. Nio dödsfall inne på psyket de senaste åren. De borde väl kunna sådant här?

– Det är en svår situation, säger Lundell, som också berättar att personalen inte förstod att slangen var böjd då de försökte göra luftvägarna fria på Maria. Lundell bekräftar att han hört att mamman ringde kvällen innan dödsfallet och var rädd. Något han dock inte tog med i den händelseanalysen som har skickats som underlag till tillsynsmyndigheten IVO, eftersom de inte uppfattade samtalet som en varning. Bara några dagar innan självmordet bedöms Maria som “kronisk suicidal med förhöjd risk”. Ändå hade hon ingen extra tillsyn. Varför?

– Det är motsägelsefullt, ja. Men överläkaren gjorde inte någon strukturerad självmordsbedömning. Patienten sa att hon inte ville ta livet av sig. Gör inte alla det som inte vill bli stoppade från att ta livet av sig?

– Ja, det är ju möjligt, säger Lundell, som dock tycker det är anmärkningsvärt att överläkaren direkt efter dödsfallet kom in och läste upp för mamman hur Maria “ljugit”. Lars Lundell bekräftar att han redan i våras lovat Marias mamma att ge henne de handlingar hon begärt.

– Men jag har inte skickat något. Jag blev klar med händelseanalysen före semestern. Hur länge har du varit tillbaka från semestern?

– Två veckor, men det är uteslutande på grund av semestern som jag inte lämnat ut handlingarna, säger Lundell. Semester är dock inte ett argument som biter på grundlagen om att lämna ut handlingar skyndsamt. Det ska enligt flera JO-beslut ske inom “några dagar”. Och Sahlgrenskas egen policy är att informera anhöriga öppet och transparent utan dröjsmål. Bara tolv dagar efter att Maria dött försöker ännu en kvinna ta sitt liv på avdelningen även då genom hängning på toaletten men denna gång hittas patienten i tid. Linnéa berättar att hon låg inne på samma avdelning fem veckor efter Marias självmord. Då var alla toaletter låsta och patienterna fick be personalen att låsa upp på grund av “incidenterna”.

– Men när jag en kväll glömde säga till att jag var klar, insåg jag att ingen märkte något. Dörrar var öppna i dygn, säger Linnéa som tycker att rutinen var en meningslös fasad.

Utbrett problem Det är inte bara inom Göteborgs psykiatri som det finns problem med medborgarnas insyn och möjlighet att utkräva ansvar. Faktum har i sin granskande serie om psykiatrin stött på allt från skötare till överläkare som är rädda för att berätta öppet om missförhållanden. I Malmö är personal oroliga för att bli behandlade som “tjallare”. Vårdförbundet i Skåne känner till problemet:

– Vi har märkt en tydlig skillnad. Sedan några år tillbaka går inte medlemmarna ut med sina namn om de är kritiska över något. Det har skett efter att regiondirektören sa i en intervju att han tycker illa om medarbetare som kritiserar verksamheten i media. Nu är nästan all kritik anonym, säger Mats Runsten ordförande för Vårdförbundet i Skåne. Han berättar att det strider mot grundlagen och att personalen både har rättigheter och skyldigheter att berätta om något är fel.

– Det har uppstått en tystnadskultur, säger Mats Runsten.

Malmö mörkade våldtäkt
En som har känt av detta i verkligheten är en specialistsjuksköterska inom psykiatrin som vill att vi kallar henne Eva.

– Det är inte accepterat att skriva avvikelser då kollegor är inblandade. Och rapporterar jag mig själv kallar chefen in mig, så jag kan glömma lönehöjning, säger Eva som ser mycket allvarligt på att de allra flesta missförhållanden inom psykiatrin inte ens kommer ner på papper. När Faktum försökte begära ut handlingar från Malmö psykiatri fick vi listor med ärendenummer och rubriker. Men flera rubrikrader var tomma eller intetsägande. När vi trots detta ville se dessa handlingar var det några av de allvarligaste händelserna. Något som ansvariga inom vuxenpsykiatrin Malmö säger är “en tillfällighet”.

– Vi ska se över våra rutiner och fylla i rubriker så att även utomstående har möjlighet att begära ut våra handlingar, säger chefsläkaren Gunnar Moustgaard.

Samma chefläkare satte sig dock med strykningspenna och maskerade en hel våldtäkt när Faktum ville begära ut handlingen. Efter 20 dagar lät han lite mer information synas: patienten som blev våldtagen av en medpatient hade försökt kalla på hjälp genom att larma, men larmet fungerade inte. När hon skrek kom ingen, för ingen personal fanns på avdelningen. De hade lämnat patienterna ensamma – mot alla rutiner. Detta var det som chefsläkaren hävdat skulle “röja patienten”.

– Ja, men ni fick ju ut informationen till slut.

Ja, för att vi tjatade eftersom vi misstänkte att du strukit över sådant du inte får. Ska det gå till så?

– Nej, det är klart, vid närmare eftertanke skulle vi ha lämnat ut mer information. Det är väldigt tråkigt om det uppfattas som att vi mörkar. Varje medarbetare har rätt att tala med media, men sen vill vi ju hellre att de pratar direkt med oss, säger chefläkare Gunnar Moustgaard.

TEXT: Josephine Freje

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR