FAKTUM | 2010/10/27 Reportage

Illustration: 3kta

I förra numret försökte vi få en bild av hur arbetet mot hemlösheten ser ut, vilket var lättare sagt än gjort. Försöker man i stället gå bakåt i tiden, hamnar man snabbt i en återvändsgränd. Ingen tycks veta hur arbetet ska ske, varför det inte funkat tidigare, eller ens hur problemet ser ut. Våra försök att ta reda på vad de sekundära boendelösningarna kostar kommunen varje år visade sig bli en uppvisning i byråkratiskt snurr av närmast fantastiska mått.

Den så kallade sekundära bostadsmarknaden växer. Fler boenden inrättas där hemlösa blir kvar år efter år, och de blir också en allt vanligare nödlösning för skuldsatta barnfamiljer och unga som inte kommer in på bostadsmarknaden. Så ser trenden ut, och som vi berättade i Faktum#98 har kommunen gett upp den gamla tanken om en boendetrappa där de hemlösa ska kunna klättra från lågtröskelboende till eget kontrakt. Men den som vill få svart på vitt vilken typ av hemlöshet som ökar och vad den här verksamheten kostar får problem. Det finns nämligen ingen som helst sammanställning bakåt. Siffrorna borde gå att få tag på via placeringskansliet som letar fram lämpliga boenden åt socialkontoren. Men placeringskansliet hänvisar till Stadskansliet. Där är Ingvar Jansson samordnare på enheten för välfärd och utbildning. Han är den som samlar in kostnadsstatistik från stadsdelarna. Han menar att Sociala resursförvaltningen kan ha vissa siffror, men att det framförallt är stadsdelarna man måste vända sig till, en efter en.

Göteborg har 20 stadsdelsnämnder. Inte ens där är alla överens om var uppgifterna finns. Biskopsgården hänvisar till en socialsekreterare, i Bergsjön kopplar växeln till ekonomichefen och i Kortedala tipsar en presskontakt om att ett välformulerat mail till en förvaltningsbrevlåda alltid hittar rätt person.

Per Holm, planeringschef på Social resursförvaltning, menar att de själva inte har några siffror som inte finns hos Ingvar Jansson på Stadskansliet eller på Fastighetskontoret. Vill man ha detaljerad information finns den ute hos stadsdelarna.

Efter en vecka kommer ett mail från Ingvar Jansson. Han har blivit kontaktad av flera stadsdelsnämnder eftersom det är han som har siffrorna. Det han har är en totalsumma som visar att nettokostnader för de sociala boendelösningarna har ökat från 354 miljoner kronor till 393 miljoner kronor på fyra år. Främst är det fyra stadsdelar som ligger bakom ökningen. Lärjedalen, Kortedala, Bergsjön och Linnéstaden. Närmre än så går det inte att gå, enligt honom. Om den här siffran är hög eller inte är svårt att svara på, eftersom det som finns att jämföra med bakåt handlar om den gamla organisationen och kostnader för verksamheter som idag inte finns. Tydligt är dock att målet i handlingsplanen från 2002 om att minska kostnaderna för de sociala boendelösningarna inte har uppnåtts.

Det går alltså inte att se vad som orsakat kostnadshöjningen. En förklaring skulle kunna vara att någon av de dyrare formerna av boende har vuxit. Kan det säkerställas kan det vara svaret. Fastighetskontoret ska, enligt Per Holm, ha äldre statistik på detta, eftersom Sociala resursförvaltningen bara har funnits i drygt tre år och det är för kort tid för att kunna se några verkliga förändringar.

»Det finns inget skrivet om det här kan jag säga, det är nästan omöjligt att få fram« säger Per Holm. »Trenden vi kan se är en ökning på långsiktigt boende, men man måste egentligen prata med dem som varit med om detta och kan det.«

Han hänvisar tillbaka till Birgitta Branegård på Fastighetskontoret, som förutom BoInvent också var med och utvecklade verktyget Bolistan. Det är en lista på lediga platser som kontinuerligt uppdateras. Den finns för att socialsekreterare ska slippa ringa runt till boenden själva och fråga om lediga rum.

»Bolistan är ett levande dokument som inte sparas över tid. Det går till viss del att utläsa förändringar i lediga rum men tyvärr bara överskådligt och inte så långt bakåt i tiden eftersom äldre uppgifter handlar om en helt annan organisation« säger Birgitta Branegård, och menar att den här frågan inte har något svar. Den information som Fastighetskontoret har handlar bara om nuläget och den som kan svara på hur förändringar har sett ut är enligt henne Per Holm.

Någon måste åtminstone veta om de hemlösa ökar eller minskar i antal. Lutz Ewert, planeringsledare på Stadskansliet, arbetar med statistik över Göteborgs stad.

»Jag vet att det är svårt, för jag har själv letat efter de siffrorna tidigare« säger Lutz Ewert. »Det var hopplöst, det är för svårt att räkna dem.« Han tipsar om Marianne Bernhardtz som tidigare jobbade med frågan på Stadskansliet, eller om att vända sig till Social resursförvaltning.

»Jag skulle börja med Birgitta Branegård« säger Marianne Bernhardtz. »De senaste siffrorna är Socialstyrelsens från 2005, vi har inga egna.«

Tillbaka till Sociala resursförvaltningen. Enhetschefen på verksamhetsgemensamma enheten, som sorterar under Social resursförvaltning, heter Carl-Olof Emanuelsson.

»Man kan naturligtvis räkna på olika sätt men om man utgår ifrån antal ärenden hos socialtjänsten i Göteborg så rör det sig om runt 2000 personer. Men allting handlar ju om definitioner. Socialtjänsten har inte något träffsäkert sätt att räkna.«

Bakåt i tiden finns det ingen jämförelse eftersom förvaltningen där Carl-Olof Emanuelsson sitter bara har funnits i drygt tre år. Bristen på samordning är häpnadsväckande. Tiden före Sociala resursförvaltningen är som ett vakuum, ingen förde några register och gjordes det så var det ute i stadsdelarna. Det som finns sedan tiden innan går inte att jämföra med dagens register, så några slutsatser eller resultat går inte att se. Hur antal och typer av platser har förändrats är också det en omöjlighet att ta reda på. Det är nya organisationer, nya upphandlingar, nya definitioner som hela tiden sätter stopp för en jämförelse över tid. Så hur vet Göteborgs stad att de jobbar på rätt sätt när det är så gott som omöjligt att utvärdera arbetet?

Personen som kan svara på det är kommunalrådet Dario Espiga. Han är ordförande för Sociala resursnämnden och ytterst ansvarig för hur hemlöshetsarbetet ser ut i dag. Han medger att verksamheten är långt ifrån felfri.

»Det är jättesvårt. De första åren med Social resurs har gått åt till att lära känna verksamheten. Det har inte varit lätt, alla hade olika sätt att jobba när vi började. Men jag har begärt en analys för kommande behov av platser nu, vi politiker måste ju veta och då räcker det inte med BoInvent.«


BoInvent har funnits i sju år, hur kan det ha tagit så lång tid att inse att det inte räcker till?

»Det vet jag inte, jag hade inte ansvaret tidigare. Glöm inte att Social Resurs bara är tre år gammalt.«

Tycker du att tre år är en rimlig tid för att fortfarande vara i startfasen med Sociala resursförvaltningen?

»Ja, det var 80 verksamheter man skulle få ihop till en, alla hade olika kulturer och arbetssätt. Det har tagit jättelång tid att få genomslag i hela organisationen, men jag tror att det börjar ge resultat. Nu börjar vi få grepp om saker och ting.«

Dario Espiga menar att det kommer att vara lättare nu, med ansvaret för hela stadens boendeverksamheter på ett och samma ställe. Han har haft möten med frivilligorganisationer och säger att det är viktigt att låta alla aktörer vara med och komma med förslag på lösningar. Han vill jobba långsiktigt och säger att han hoppas se en förbättring om åtminstone två-tre år.
Kommer det att finnas statistik och uppföljningar om till exempel fem år, där man kan se hur arbetet går?

»Det hoppas jag.«

Är inte fem år en väldigt lång tid när man inte har någonstans att bo?

»Jo, det är det. Men vi politiker kan bara försöka identifiera kommande behov och avsätta resurser, vi kan aldrig garantera någons lycka. Det valet får man göra själv« säger han.
Några analyser för hur mycket arbetet med hemlösa kommer att kosta har Dario Espiga aldrig sett och han menar att det inte går att göra några på den information som nu finns.

»Jag kan inte gå till kommunstyrelsen och begära en tomt att bygga på när jag inte vet hur mycket vi behöver bygga. Jag måste ha en analys först, och det har jag begärt. Det måste vi ha nu.«
Men när den analysen ska vara färdig är det ingen som kan svara på. Förutom analysen saknas också planer för framtiden.

Hittills finns alltså inga utvärderingar, hur vet du då att ni jobbar bättre nu än innan?

»Ja, jag tror att det numera finns en känsla hos alla aktörer att vi jobbar tillsammans, vi är inte längre ensamma om det här. Det tror jag är största vinsten med skapandet av Social Resurs. Nu måste vi se framåt.«
Dario Espiga framhåller konsekvent att Social resursförvaltning automatiskt kommer att leda till bättre samordning när man nu jobbar mer centralt. Varför det tidigare har saknats all form av överblick kan han inte svara på eftersom han inte hade ansvaret då.

Ute i stadsdelarna växer nya problem fram. Den stora gruppen som behöver hjälp med sitt boende förändras. Nu handlar det inte längre om den traditionella missbrukaren utan på många socialkontor syns det hur fler och fler familjer med många barn har problem att slå sig in på bostadsmarknaden. Antalet stora lägenheter räcker inte till och många saknar personliga kontaktnät. Samtidigt som det finns lediga rum på familjeenheter får familjer inte bo där, eftersom de inte passar in i någon av målgrupperna som Social resursförvaltning vänder sig till. Det krävs ›psykosocial problematik‹ för att få hjälp med sitt boende och ingen ska behöva hamna inom den sekundära boendeverksamheten i onödan. Vad som händer med de här personerna kan ingen svara på. De förs aldrig in i någon statistik eftersom de inte hör till målgruppen. Vid vissa tillfällen har det hänt att de fått bo på vandrarhem och hotell på stadens bekostnad, men efter de vistelserna försvinner de återigen från BoInvents listor.
Göteborgs bostadspolitik tillsammans med de hårdare kraven på marknaden och den stora bristen på lägenheter i allmännyttan kan ses som orsaken till att målgrupperna förändras. Återigen kommer svårigheten att överblicka situationen tillbaka. Dario Espiga menar att det inte är så noga att veta exakt hur många hemlösa som finns.


Hur ska man lösa de nya problemen om man fortfarande inte ens kan kartlägga hur många personer det handlar om?

»Siffror är inte viktigt, det handlar om människor« säger han. »Jag struntar i definitioner, det är bara akademiska termer.«
Men samtidigt som Dario Espiga menar att definitioner inte är viktiga säger han att han är medveten om att de krävs för att kunna kartlägga behovet. Han tror att det viktigaste inför framtiden är att se till att inte skapa nya grupper som faller ner i den sekundära bostadsmarknaden. Att bekämpa utanförskap för nyanlända flyktingar är ett sätt att göra detta på.

»Jag är inte så naiv att jag tror att vi någonsin får ett narkotikafritt samhälle. Då är det viktigare att få in folk i gemenskapen, dem som kommer från förtryckarstater, så att de inte hamnar utanför samhället. Vår verksamhet kommer förmodligen att kosta ännu mer än den gör i dag innan vi är helt klara. Nya organisationer kostar alltid mer initialt« säger han.

Som tidigare nämnts går det inte att se exakt vad som orsakat kostnadsökningen. Det man däremot kan konstatera är att motivationsenheter som kostar 950 kronor per dygn har lagts ner medan långtidsboenden med drogtolerans som kostar allt från 300 till 1100 kronor per dygn har ökat.

»Den boendetypen är mycket billigare. Det går snabbare att få tillfälliga byggnadslov för det mesta. Vi köper de här barackerna och sen så har vi dem där« säger Dario Espiga.

Men driftskostnaderna är högre och dessutom krävs det dygnetrunt-bevakning på dessa typer av boenden. Och på lång sikt kan dygnskostnaderna komma att ticka iväg. Stadens tidigare hemlöshetsarbete är kantat av liknande kortsiktiga eller retroaktiva lösningar. Dario Espiga menar dock att det nu ska bli ändring på det. Han vill se mer effektforskning och säger att Sociala resursnämnden sedan två år tillbaka har en halvtidsforskartjänst från universitetet knuten till sig.

»De tittar på vilka sätt de kan hjälpa oss och göra analyser. Jag har velat ha mer forskning i två år« säger Dario Espiga.

Men ännu syns inga tydliga spår av forskningen i arbetet med den sekundära bostadsmarknaden. I 2002 års stadsbudget fick Stadskansliet och Fastighetsnämnden i uppdrag att »ta fram underlag som tydliggör behoven för bostäder för människor som inte själva kan ordna bostad«. Det här arbetet är ännu, efter åtta år, inte klart. Per Holm, planeringschefen på Social resursförvaltning, menar att frågan alltid har varit tungrodd.

»Det beror på hur hela det svenska systemet fungerar. Nyligen var jag på en europeisk hemlöshetskonferens och där träffade jag en man från Paris som själv kunde redogöra för hur det ser ut i hela landet, för där sköts hemlöshetsfrågan centralt. Vi kan ju inte ens säga hur det ser ut i Göteborg.«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan