FAKTUM | 2017/01/25 Nyheter, Reportage

I Göteborg är nästan 1500 personer akut hemlösa. En tredjedel är barn. I år kommer kommunen betala nästan en miljard för att ge dem tak över huvudet. Pengar som skapar vinstmaskiner i den nya hemlöshetsindustrin.

 

Pia bor i en tvåa i Backa. Konstaterandet kan tyckas trivialt, men är i själva verket ganska märkvärdigt. Också katten Bezzie är märkvärdig. Åtminstone tycker hon själv det, när hon hoppar upp på bordet i köket där matte sitter på en stol och berättar hur det kom sig att de hamnade här.

I mitten av 1990-talet blev Pia vräkt. Hon var inlagd för vård, en kompis skulle bo i lägenheten men i stället flyttade kompisens pappa in. När han inte betalade hyran blev Pia bostadslös.

Som 13-åring började Pia missbruka amfetamin. I övre tonåren fick hon sjukpension. Som nyligen vräkt, missbrukande sjukpensionär var hon inte särskilt attraktiv hos fastighetsägarna, och inledde en lång och krokig jakt på tak över huvudet. Hon har bott inneboende, i duvslag och på olika slags akutboenden. Hela tiden har missbruket funnits där.

– Man måste göra det för att stå ut på sådana ställen, annars får man hålla sig för sig själv, säger Pia Johansson.

För Pia fanns under lång tid bara en väg till egen lägenhet: den så kallade bostadstrappan. Principen var enkel och hård: gör först något åt ditt liv, och ditt missbruk, sedan kan du få en egen lägenhet. För många innebär det ett ständigt halkande neråt, och försök till hasande uppåt. Få tog sig ända upp.

Bostad först, eller Housing first, som förebilden heter, vände på principen. En Egen bostad är en förutsättning för att kunna ta tag i sitt liv.

Pia Johansson är en av de 40 personer som när det här skrivs bor i en lägenhet genom Bostad först i Göteborg. Snart har hon bott i lägenheten i ett och ett halvt år. Hon är drogfri. På väggen hänger en bild på brorsdottern. I dörren sitter ett lås. Inga ”plitar” kommer in och lyser henne i ansiktet. Ingen tar sig in och hotar henne till livet.

– Mitt hem är min borg, och i min borg släpper jag in den jag vill ska komma in.

Vad hade du gjort om du inte hade haft lägenheten?
– Då hade jag fortsatt ta en dos amfetamin om dagen.

 
En fredagskväll i november sätter vi oss i en röd minibuss som har parkerat utanför Hotell Eggers i Göteborg. Bakom ratten sitter Monika, som har arbetat på fältet sedan millennieskiftet. Bredvid sitter Freja, som bär på telefonen och därmed är den som avgör vilka av de som ringer som ska få tak över huvudet den här natten.

Bussen tillhör Uppsökarenheten som på uppdrag av Social resursförvaltning söker upp de som lever i hemlöshet. Till sitt förfogande har de 13 rum. Beläggningen brukar vara runt 120 procent. Den som hittas tillhör i regel en av två grupper. De som inte vill ha någon kontakt med socialtjänsten, eller de som socialtjänsten har sagt nej till. Den senare är en växande grupp.

– Det är fler som får nej från socialtjänsten, säger Freja. Sedan kan de få nej från socialjouren också. Sedan ringer de till oss, ska vi också säga nej då?

Under kvällstid är socialjouren de hemlösas andra alternativ. Den som saknar telefon kan ta sig till jourens kontor på Stora Badhusgatan och hoppas att någon av platserna de förfogar över är kvar.

Men även om det är fler som har akut behov av bostad så är det ingenting som märks på gatorna. När Monika började arbeta på fältet, för snart 17 år sedan, var hemlösheten synligare.

– Då var det massor av människor som bodde ute. Mellan 400 och 500 personer hade inte någonstans att bo.

I april, när Göteborgs kommun genomförde en kartläggning, hittade de 37 personer som sov ute, samtliga vuxna. Många av de som tidigare sov ute befinner sig i dag på olika slags akutboenden.

Det är till ett av akutboendena, Tillfället, som kvällens första samtal för oss. Det är vårdcentralen i Olskroken som ringer. En man, R, har ont i benet och vill ha skjuts. Teamet brukar vara restriktiva med körningar men vet att R precis har fått sin sjukpension och att han ofta är ansatt av kriminella. Att gå från Olskroken till Partihallarna kan vara farligt för honom.

På Tillfället, som invigdes i oktober 2005, bor ett hundratal hemlösa. De flesta, som R, bor här en längre tid, i vissa fall flera år. De tre platser som Freja kan erbjuda den som ringer finns på femte våningen. Där finns också uppsökarteamets kontor. På andra våningen finns en vårdcentral för hemlösa. I bottenplan, med ingång runt hörnet, håller Tillnyktringsenheten till.

När vi lämnar Tillfället har Frejas telefon börjat ringa. Så fort hon lägger på ringer det igen. Nattens sovplatser börjar fyllas. Enligt Monika är Café Trappanér numera det enda ställe där de hemlösa kan sitta ner i en varm lokal. I stadens två offentliga värmestugor, Nordstan och Centralen, har många av bänkarna tagits bort. De som är kvar har delats av med armstöd som gör det omöjligt att ligga.

Trappanér, som drivs av Göteborgs baptistförsamling, fick för två år sedan det kommunala bidraget sänkt från 1,3 miljoner till 600 000 kronor, vilket tvingade dem att stänga två kvällar i veckan. Det är ännu tidigt på kvällen och caféet har precis öppnat, men redan sitter ett 40-tal personer vid borden eller i någon av sofforna. Ikväll serveras kalkon- och kycklinggryta, smörgåsar och äpplen, kaffe och saft.

I soffan nedanför trappan sitter två män, klädda för ännu en natt på gatan. Fast den här kvällen ska de, via Freja, få varsin säng på Räddningsmissionens boende på Linnégatan 35. Till vänster om soffan, framför en stor väggspegel, sitter en kvinna som får sitt långa, gråsprängda hår klippt.

Monika tar kontakt med en kvinna, C, som berättar om en manlig bekant som hotas av vräkning. Monika lovar att prata med honom när han kommer.

Att komma påtänd eller berusad går bra, så länge du sköter dig. Den som vill röka får gå ut på Storgatan. Ett kvarter bort har fredagens krogliv precis startat, och flera av de som passerar kastar undrande blickar mot rökarna, ett par av dem som är på väg ut på lokal tar en omväg på andra sidan de parkerade bilarna.

När Monika har pratat med mannen som hotas av vräkning åker vi till Räddningsmissionens boende på Linnégatan 35. I köket står en gryta med köttfärssås och en kastrull med spagetti. Från tv-rummet hörs hur Lasse Kronér skämtar med de tävlande i Doobidoo. Vi stannar en kort stund. Innan vi går därifrån frågar jag Monika om hon tycker att de har tillräckligt med platser för att täcka behovet.

– Om socialtjänsten hade hjälpt dem som vi tycker borde få hjälp så hade vi haft det.

Den traditionella bilden av en hemlös är den som Monika och Freja möter, en man, för de är oftast män; missbrukare eller drabbad av psykisk ohälsa, vräkt eller utsläppt från någon form av vård eller inlåsning. Många har skulder och låg eller ingen inkomst. De bor ute eller hos vänner, eller i något av de boenden som kommunen köper, oftast med stöd. Vissa boenden är drogfria, åtminstone på papperet, andra inte.

Många befinner sig, i sällskap av kommunen, i en situation som skulle kunna kallas lose-lose: kommunen betalar dyrt för ett boende där personen har små möjligheter att ta tag i sitt missbruk.

I samma situation befinner sig allt fler människor som varken har missbruk eller skulder. Till den här gruppen hör pensionärer, nyanlända och barnfamiljer som inte har några andra sociala problem än att de saknar bostad. I april, enligt Göteborgs kommuns kartläggning, befann sig 1480 personer i vad som kallas akut hemlöshet. En tredjedel var barn. På ett år har den gruppen ökat med 97 hushåll.

Eftersom kommunen är tvungen att se till att människor har tak över huvudet får socialkontoren i allt högre utsträckning fungera som bostadsförmedling. I Göteborg finns ett verktyg som kallas Bolistan där socialsekreterare snabbt kan hitta ett boende. När det här skrivs, en sen eftermiddag i slutet av november, har ett 30-tal leverantörer anmält att de har lediga platser. De flesta är kyrkliga organisationer och vårdföretag som erbjuder boende med vård eller stöd. Men på listan finns även ett litet byggföretag i Kållered, Claes Håkan Carlsson Bygg AB.

Företaget är ett av de tolv som fick ramavtal förra året, efter att kommunen hade insett att de ramavtal som fanns inte täckte behovet och tvingades göra en extra upphandling.

– Vi hade en bit mark och visste inte vad vi skulle göra med den, säger Håkan Carlsson, vd på CHC Bygg. Vi tyckte att det här var den bästa idén.

Varför?
– För att hjälpa hemlösa. Man gör en insats och det är intressant.

Företaget erbjuder totalt 30 enkelrum i bostadsmoduler, samt en villa. Priset är strax under 6 000 kronor i månaden.

– Vi räknade med det absolut lägsta vi kunde få det att gå runt på, säger Håkan Carlsson. Det är så vi räknar i byggbranschen, det är alltid små marginaler.

Sedan starten våren 2015 har beläggningen varit full, ibland har de fått tacka nej till förfrågningar. Än har investeringen inte betalat sig, men Håkan Carlsson räknar med en fortsatt bostadsbrist och företaget väntar på bygglov för att kunna fördubbla antalet lägenheter.

Vilka lärdomar har ni dragit?
– Man har fått en helt annan syn på människor som inte har haft det så lätt.

Bland de som har avtal med kommunen finns även två företag som tidigare har sysslat med rekrytering.

Men inte heller den nya upphandlingen kunde täcka kommunens behov av bostäder: förra året köpte stadsdelarna boende för drygt 100 miljoner kronor av företag som inte hade avtal. Ett av dem, Euroway Hotell vid Stig Center, får större delen av sin omsättning från kommunen. Under 2015 köpte Göteborgs kommun boende för nästan åtta miljoner kronor av hotellet, som omsatte sammanlagt tolv miljoner, varav drygt hälften var vinst. De senaste två åren har företaget delat ut 7,4 miljoner kronor till ägarna, ett bolag registrerat i Alicante, Spanien.

Ett annat hotell, Elisero på Hisingen, övergav 2014 hotellverksamheten för att i stället hyra ut till kommunen (de hyr även ut ett vandrarhem till Migrationsverket och kommunen). Under 2013 omsatte företaget 14,7 miljoner. Två år senare hade omsättningen ökat till 26 miljoner. Nästan var tredje krona var vinst.

  
Adonia omsorg ab, ett annat företag på listan, har vuxit ännu snabbare. Från en omsättning på 731 000 kronor vid starten 2013 till 25 miljoner två år senare. Ett enkelrum hos företaget kostar kommunen drygt 23 000 kronor i månaden. Trots det höga priset har Göteborgs kommun tredubblat inköpen av boende av företaget, från två miljoner till sex miljoner kronor. Företaget har avtal med andra kommuner och hyr även ut boende till flyktingar. De två män som äger bolaget har under de senaste två åren tagit ut nästan två miljoner kronor i aktieutdelning. De har också kunnat anställa 11 personer. De vill inte medverka i en intervju.

Branschens jätte, Rebo Referensboende, blev redan för elva år sedan omskriven för de höga vinsterna. Då publicerade Göteborgs-Posten en granskning med rubriken: ”Miljonerna rullar när socialen betalar.” Rebo hade under tre kvartal 2005 sålt boenden till kommunen för 21 miljoner kronor. Den dåvarande ägaren, Glenn Karnerfors, sammanfattade problemet:

”De här personerna borde inte bo hos oss. Problemet är att det saknas lägenheter.”

Tio år senare, 2015, har kommunen ökat sina inköp från företaget med 30 procent och handlar boende för 37 miljoner kronor. Den andra jätten, Teambo, ökade förra året sin omsättning med 43 procent.

Det finns åtminstone två sätt att se på den växande hemlöshetsindustri som har vuxit fram ur kommunernas desperata jakt på tak över huvudet. Ur ett ekonomiskt perspektiv har kommunernas pengar inte bara bidragit till nya privatförmögenheter utan även skapat arbetstillfällen. Priset är en blödande stadskassa.

De senaste fyra åren har Göteborgs kommuns kostnader för köpta boenden ökar med 50 procent, eller 180 miljoner kronor. Då är inte det som köps internt, från kommunens egna boenden, medräknat. Från 2012 fram till augusti i år har kommunen köpt boenden från företag och organisationer för 2,3 miljarder kronor.


I Malmö räknar kommunen med att årets kostnader för hemlöshet ökar med 126 miljoner kronor jämfört med 2015, en ökning med 49 procent. Den totala kostnaden för boende för hemlösa beräknas uppgå till 386 miljoner kronor 2016.

Det andra perspektivet är det mänskliga. Människor som bor på ett sätt som gör det svårare att komma ur missbruket. Barnfamiljer som tvingas bo på vandrarhem eller små, enkla hotellrum i flera månader. Människor med psykisk ohälsa som får leva i ovisshet, med kontrakt som förlängs ett par månader i taget.

– De grupper som drabbas är politiskt ganska svaga, det är inte de som avgör valet, säger Hans Lind, pensionerad professor i fastighetsekonomi. Då blir det först när de ekonomiska incitamenten slår igenom som det blir någon förändring.

Därmed blir de ockerhyror som kommunen ibland betalar en politisk kraft som kan skänka de bostadslösa ett hopp om förändring.

– Jag hörde från Göteborg att de snart är uppe i en miljard om året och det får man en hel del bostäder för, säger Hans Lind.

Bostad först beskrivs som en framgång i samtliga kommuner som arbetar med metoden, i så motto att de flesta inte bara klarar av att sköta ett eget hem utan också mår bra av det.

För Göteborgs kommun är Bostad först en vinstaffär. En utvärdering av Sara Uhnoo, forskare i sociologi vid Göteborgs universitet som publicerades i höstas kom fram till att de 19 personer som fanns i Bostad först i december 2015 hade kostat 6,8 miljoner kronor. Hade de i stället fortsatt att bo på akutboende och liknande hade kostnaden blivit 9,4 miljoner kronor. Då tillkommer de kostnader samhället hade fått stå för ifall personen hade fortsatt med sitt missbruk och medföljande kriminalitet.

Bostad först bygger på tanken att en människa som har en egen lägenhet mår bättre. Finns missbruk med i bilden blir det lättare att hantera. Att ta sina mediciner underlättas när det finns ett skåp att lägga dem i. Plötsligt går det att göra någonting åt den där tandvärken. En låsbar dörr med egen nyckel gör det enklare att komma bort från ett destruktivt umgänge.

För Karl, en av de som har fått lägenhet via Bostad först, hjälpte det inte med en låst dörr. En säkerhetsdörr var beställd, men innan den kom hann någon såga sig genom dörren med ett svärd. Karl fick sy 20 stygn i huvudet och blev av med de pengar han hade hemma.

– Sedan släppte jag in fel vänner, de parkerade sig där och bröt sig in på vinden, säger Karl.

Han blev av med lägenheten och är åter på akutboende, till en kostnad på drygt 25 000 kronor i månaden. Nu väntar Karl på att få en ny chans.

Den som blir beviljad Bostad först får välja mellan två olika lägenheter. Miguel valde, av säkerhetsskäl, en på tredje våningen framför en på första. Kort efteråt, när han fick pengar från Försäkringskassan, ställdes han inför ett val.

– Jag valde mellan att köpa ett hekto eller en moped. Det blev en moped.

Var hade du varit om du inte hade fått lägenheten?

– Det hade säkert blivit Skånegatan (häktet, reds anm) eller fängelse.

Stefan, som flyttade in i sin lägenhet i juni, ger ett liknande svar.

– Jag har lagt ner det här med brottslighet.

Pia, Karl, Manfred och Stefan tillhör de få som har tagit sig igenom nålsögat. Bakom dem finns en kö på nästan 300 personer. Än så länge tar Bostad först bara emot personer med långvarigt missbruk och hemlöshet, men andra grupper har börjat höra av sig.

– Jag har tagit emot ett par samtal, säger Gilla Burai på Bostad först. En var en kvinna, ensamstående med ett barn, som hade skulder men inget missbruk. Hon sa att hon bodde i hallen hos sin mor ibland. Jag fick hänvisa till att söka andrahandslägenheter, men det blir ju nästan löjligt.

Kollegan Gary Duncan berättar om ett par som ringde.

– De sa att de var skötsamma, men när de fick höra att vi bara tog emot missbrukare sa de att jo, lite problem har vi väl.

I Göteborg sprider sig nu, från politiska beslut via tjänstemännens föredragningar, möten och skrivelser, en strävan att lyfta människor ur dyra, köpta boenden och in i lägenheter som kommunen förfogar över. Utöver Bostad först, som även finns i flera stadsdelar samt i ett projekt som drivs av Stadsmissionen och Fastighetsägarna GFR, kan kommunen använda sig av det som kallas sociala eller kommunala kontrakt.

– Det blir bättre för den enskilde att ha en egen lägenhet, och det blir billigare, säger Erik Gedeck, enhetschef för bostadsenheten på fastighetskontoret.

För att få ett kommunalt kontrakt krävs en remiss från sjukvården eller socialnämnden som beskriver vilka medicinska och/eller sociala skäl som gör att personen borde få förtur. Nuvarande boendesituation kan till exempel var skadlig för personens psykiska hälsa.

Det var av det här skälet som M, en man som vill vara anonym, ansökte om förtur till kommunalt kontrakt. M är sjukskriven av psykiska skäl sedan 20 år tillbaka. Han blev bostadslös efter en skilsmässa och hamnade på ett akutboende; ett litet rum som tidigare var vindsförråd. Kontraktet förlängs varannan månad. Trots läkarintyg på att boendet förvärrar hans psykiska ohälsa sa kommunen nej. M överklagade till Förvaltningsrätten som, med två röster mot en, gick på kommunens linje. Rätten menade att M visserligen lider av psykisk ohälsa, men att han inte är ”oförmögen att agera för att få en bostad.”

Att nålsögat är trångt visas i de domar vi, med hjälp av Faktums två juristpraktikanter, beställer ur två rättsliga databaser. Domarna är från olika kammarrätter, dit förvaltningsrättens beslut kan överklagas.


Av elva domar har två beslutat att bifalla överklagan. En gäller en skuldsatt man som hade fått vårdnaden om sina två barn men inte hade något boende. Barnperspektivet fick kammarrätten i Stockholm att ändra beslutet. Den andra domen, från kammarrätten i Jönköping, handlade om en man som, precis som M, led av psykisk ohälsa. Han hade dessutom betalningsanmärkningar och därmed svårt att på egen hand hitta en lägenhet. Dessutom fanns ett barnperspektiv.

Men ibland hjälper det inte att ha barn och skulder. En man, skriven i Salems kommun, boende i en bil, pappa till två små barn, sedan länge psykiskt sjuk och skuldsatt, nekades kommunalt kontrakt av kammarrätten i Stockholm. En av de tre ledamöterna var skiljaktig.

M har överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen. Fram till domstolens besked, eller om domstolen säger nej, är han hänvisad till att själv söka lägenhet på bostadsmarknaden. Under tiden betalar kommunen mer än 20000 kronor i månaden för hans akutboende. Det har de gjort i drygt ett och ett halvt år.

Den 30 november, strax efter lunch, går jag in på Boplats och söker efter en lägenhet som M skulle ha råd med. Jag sätter gränsen för hyran till 3 000 kronor, trots att M i så fall skulle hamna under existensminimum. Jag får två träffar, en etta i Bergsjön, en i Rambergsstaden. Lägenheten i Bergsjön, som lades ut samma dag, har redan 292 sökande. Ettan i Rambergsstaden lades ut dagen före och har 788 sökande.

Boplats, som har 180 000 betalande bostadssökande, för statistik över väntetider. Statistiken gäller alla slags lägenheter hos samtliga värdar, även de privata som inte behöver ta hänsyn till vem som står först i kön.

Västra Göteborg har kortast väntetid, drygt tre år. Den som vill ha en lägenhet i centrum får vänta dubbelt så länge.

Hos Bostad först är väntetiden något kortare. Nu hanteras de som ställde sig i kön 2014.

 

Kommunalt kontrakt
Den som har svårt att själv skaffa lägenhet kan få hjälp av kommunen. För att få hjälp krävs sociala eller medicinska skäl, till exempel psykisk sjukdom och skulder. Det krävs också boendereferenser. Den som blir godkänd hyr lägenheten av kommunen. Efter 18 månader kan den boende ta över kontraktet.
Under 2015 godkände Göteborgs fastighetskontor 489 kommunala kontrakt.
I Göteborgs kommun finns en politisk vilja att flytta människor från dyra köpta boenden till kommunalt kontrakt. Men då krävs lägenheter. Under 2015 fick kommunen in 359 lägenheter från allmännyttan, 38 från privata hyresvärdar. Kommunen har under senare år ökat trycket på de privata hyresvärdarna för att de ska lämna ifrån sig fler lägenheter, och har börjat ställa krav på att den som vill bygga på kommunal mark måste lämna ifrån sig åtminstone en lägenhet per år. Under 2017 hoppas fastighetskontoret få in 480 lägenheter från allmännyttan och 50 från privata fastighetsägare.
Samtidigt försöker kommunen få loss fler lägenheter från hyresvärdarna för att uppfylla kraven i bosättningslagen. Göteborg ska enligt lagen ordna boende för 1 376 nyanlända.
Det finns ca 150 000 hyresrätter i Göteborg, hälften hos allmännyttan, hälften hos privata hyresvärdar.

Vem får kommunalt kontrakt?

Ett avslag från kommunen kan överklagas till förvaltningsrätten. Det beslutet kan i sin tur överklagas till kammarrätten. Sista instans är Högsta förvaltningsdomstolen.

Göteborg 2012, avslag:
En kvinna med man och tre barn bodde på 25 kvadratmeter med kokvrå. Hon fick avslag då rätten menade att det inte räcker med att ha allmänna svårigheter att skaffa bostad.

Landskrona 2016, avslag:
En man och fru samt barn bodde på ett akutboende. Förvaltningsrätten ville ge bifall på grund av barnets bästa. Kammarrätten höll inte med och gav avslag.

Göteborg 2014, avslag:
En man som nyligen kommit till Sverige. Kammarrätten ansåg inte att han hade speciella svårigheter och att han inte tillhörde en särskilt utsatt grupp.

Göteborg 2014, avslag:
En kvinna med barn bodde på vandrarhem som akutboende. Hon fick avslag då rätten menade att det inte räckte att både kvinnan och ett av barnen mådde psykiskt dåligt och de tillhörde inte en socialt utsatt grupp.

Jönköping 2015, bifall:
En man med barn som hade flyttat åtta gånger på grund av att han inte fick förstahandskontrakt. Bifallet berodde enligt rätten på att mannen hade psykisk ohälsa som var så kronisk att han hade fått sjukersättning, mannen hade betalningsanmärkningar och stora skulder vilket ledde till betydande svårigheter att få kontrakt på eget hand. Rätten tog också med barnperspektivet.

 

I Faktum #173 (Sanna Bråding på framsidan) berättar vi hur bostadsbristen har uppkommit och varför det byggs så få hyresrätter. Numret började säljas 24 januari 2017. Köp den hos närmaste försäljare.

TEXT: JOHAN FRISK

BILD: MARIO PRHATskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR