FAKTUM | 2012/11/23 Profilintervju

Från gladpop på engelska till svårpop på svenska. Septembers helomvändning under hösten ser ut att vara ett ovanligt modigt steg ut i det okända. Men hur mycket riskerar hon egentligen? Faktum hängde med Petra Marklund – som hon numera vill kallas även på scen – för att få reda på varför hon söker sig till det mörker de flesta av oss vill undvika.
Text: Ina Lundström

Kameran sveper över en öde skogsmiljö. Allt är svart, vitt och grått. Mest svart. Petra Marklund stryker sina händer mot varandra och låter dem vandra upp för halsen. Hon tittar inte in i kameran och hon avbildas oskarpt, i motljus. Artistnamnet September, som gjort Petra Marklund till en av Sveriges största musikexporter på senaste år, är borta, liksom de engelska texterna. Det är svenskt, inspirerat av Kent, och vemodigt. Petra sjunger inte med i musiken och hon dansar inte, utan hon avbildas på väg mot sitt mål.
I videons sista scen ser man henne göra sig redo för att hoppa ut från ett flygplan. Tittarna kan tydligt se hennes läppar forma orden ”fan” och ”jävlar” innan hon kastar sig ut i luften. Hon faller fritt. Men efter några sekunder vecklar sig den trygga fallskärmen ut i skyn. Under videon till Händerna i luften har skivbolaget skrivit ”Uttrycket är mer personligt och vemodigt än tidigare.” Vad betyder det egentligen?

Jag träffar Petra Marklund i en hotellobby nära Göteborgs centralstation. Hon är klädd i svart från topp till tå. Klockan är elva på förmiddagen men hon har inte ätit någon frukost ännu. Tidiga morgnar är inte hennes grej, förklarar hon. Kvällen innan uppträdde hon på ett företagsevent för Volvo. Inte som Petra Marklund utan som September.
– Jag körde bara gammalt material i går. Jag har valt att separera de här världarna lite, berättar hon medan hon sparkar av sig de svarta stövlarna och drar upp benen under sig.
Med munnen full av mat förklarar hon skillnaden:
– Visst kan man höra ett samband mellan de två världarna. September är ju också jag. Men det har varit skönt att ha ett artistnamn, att kunna ringa en taxi utan att de på andra sidan luren vet exakt.
Petra dricker kaffe med sugrör och ser bekväm ut i den halvtomma lobbyn.
Jag frågar henne om det inte är läskigt att dumpa det framgångsrika artistnamnet September:
– Nej, egentligen inte. Jag tar nya steg hela tiden och det här är inte läskigare än något annat. Varje skiva är ett nytt steg.
För två år sedan började Petra arbetet med nya skivan Inferno. Det svenska språket kom henne närmare i och med deltagandet i teveprogrammet Så mycket bättre. Hon märkte hur svårt det var att fuska på svenska.
– Jag hittade liksom ett lugn i musiken. Ett lugn där jag kunde experimentera och ta lite mer kreativa risker. Jobba med nya människor, som Jocke Berg i Kent och liksom släppa showen och dansen och satsa på något lite mer … personligt, tillägger hon efter en stunds tystnad.

”Bara två cigg”
Petra Marklund är uppvuxen med en far som är raketforskare och en mor som numera arbetar med upphovsrättsfrågor på företaget Copyswede. Båda hade musikerdrömmar som aldrig förverkligades, förutom att modern deltog i den slovenska schlagerfestivalen som sjuttonåring. Sådant kan naturligtvis sätta press på en ung människa, men Petra kände sig alltid stöttad, aldrig pressad, hemifrån. Hon bestämde sig tidigt för att satsa på musiken och redan som tolvåring hade hon släppt sin första skiva.
Men vägen har inte varit spikrak. Hon fick sparken från sitt första skivbolag eftersom hon var för jobbig och ville ha för mycket inflytande över sitt artisteri. Under ungdomsåren drabbades hon även av ätstörningar samt har beskrivit sig själv som ”det perfekta offret” för att lanseras i unga år.
Namnet September anammades tidigt. Hon ”ville ha Petra i fred”. Eftersom hon är född i september tedde sig valet av artistnamn ganska självklart.
Petra Marklunds första skiva som recenserades i Sverige kom år 2004 när hon var 20 år. Musikjournalisterna skrev att hon ”bara var rösten” i en hårt styrd produktion och ”ett instrument för producentteamet som ligger bakom konceptet September”. Men då hade Petra redan skrivit musik och uppträtt i åtta år.
Sedan 2004 har hon sakta men säkert tagit över världens dansgolv. Stenhårt arbete, tre spelningar i veckan, ändlöst med singlar och remixer, fyra studioalbum.
2010 sålde singeln Cry for you guld i USA. Det var då den första svenska skivan på tio år att sälja i över 500 000 exemplar. Men det var inte med musiken utan med medverkandet i Så mycket bättre som Petra blev en riktig kändis. Först med tolkningar av andras låtar tog svenskarna henne till sina hjärtan.

Jag och Petra lämnar hotellet bakom oss. Jag har läst någonstans att hon tycker om att måla och har föreslagit att vi ska bege oss till pannhuset vid Röda Sten, stadens enda lagliga graffitivägg. Vi kryssar mellan spårvagnarna vid Brunnsparken mot konstnärsaffären Inex för att köpa sprayburkar. Den gamla damen bakom kassan visar upp provkartorna på vilka färger de har inne. Petra väljer guld och svart.
På vår fortsatta promenad genom staden börjar Petra märka av en förkylning. Stämbanden är irriterade ”trots att jag bara rökte två cigaretter i går”. Hon försöker sluta, berättar hon medan vi går mot en av stadens secondhandbutiker.

Ockerhyra
– Är allt vintage eller är det blandat? frågar Petra butiksbiträdet inne på affären.
– Den här skinnjackan, är den vintage? Petra håller upp en ljusbrun midjekort jacka i mjukt läder. När hon försäkrat sig om att plagget har några år på nacken, synar hon det i sömmarna.
– Det är ett speciellt sorts skinn detta. Vad kostar den? Där är prislappen… 3 000. Ja, det är nog sånt dyrläder då. Jocke Berg har en sån här jacka. Men hans är snyggare än den här.
Hon hänger tillbaka jackan utan att prova den.
Vi hoppar in i en taxi som kör oss västerut, mot Röda Sten. Taxichauffören visar sig ha en tolvårig son som gillar att måla graffiti och han och Petra pratar under resan om hur mycket snyggare staden hade varit med färre gråa betongväggar.
– Jag vet inte alls vad jag ska måla… eller vänta! Jag målar av dig och mig!
Petra fattar en sprayburk och börjar skaka den. Inget händer när hon trycker ner munstycket.
– Men va? Funkar den inte?
Hon går orädd fram till det gäng med tonårskillar som står runt hörnet och håller på att avsluta en målning.
– Tjena killar! Hur gör man med de här?
Efter instruktionen om att ta bort en svart gummiring som sitter under burkens munstycke, tackar Petra och går ­självsäkert tillbaka till väggen.
Medan hon låter sprayfärgen utgöra konturerna av två människor, berättar hon om hur det var att slå igenom i så ung ålder.
– Precis när allt drog igång, mådde jag ganska dåligt. Det blev för mycket på en gång. Hade jag vetat hur tufft artistlivet är hade jag nog aldrig vågat fortsätta med…
Petra avbryter sig mitt i meningen.
– Gud, vad det blåser här då! Jag kommer ju att vara helt guldfärgad i kväll när jag ska uppträda!
Jag frågar henne hur hon har lyckats undvika skandaler i så stor utsträckning när hon varit känd större delen av sitt liv. Enda negativa skriverierna handlade om att hon hyrt ut sin lägenhet till ockerhyra, enligt hyresnämnden. En ganska allvarlig grej att åka fast för, förvisso. Men Petra tar det, liksom det mesta, med en klackspark.
– Det var inte alls jobbigt. Visst jag var på löpsedlarna och allt, men det var en så onödig grej. Hon hyrde min lägenhet, betalade inte mer än vad jag gjorde med ränta och amortering, gick till hyresnämnden i stället för att komma till mig. Plus att hon hade alla mina möbler, som inte var i bra skick efteråt. Jag var mest förvånad. Men i övrigt har jag sluppit skandaler.
Hon berättar att hon redan som liten lärde sig att ”ger man reportrar lillfingret så tar de hela handen”. Det har aldrig varit några tvivel kring var gränsen går. Hon känner precis när läget ”hit-men-inte-längre” inträder. När hon sommarpratade förväntade sig många att hon skulle bjuda lyssnarna på något mörkare och mer personligt.
Recensionerna var kritiska, bitvis elaka åt vad Helsingborgs Dagblad beskrev som ”en liten flickas oändliga, riktningslösa och ogenerat egocentrerade babbel”. Det bekommer inte Petra, säger hon. Hon tyckte visst att hon var självutlämnande i programmet.
– Vad andra tycker spelar faktiskt sjukt liten roll, säger hon medan hon avslutar målningen.
Hon tar några steg tillbaka och betraktar nöjt sin första graffitimålning någonsin. Hon skrattar högt och kastar huvudet bakåt.

– Den blev ju grym! Haha, kolla! Vi ser jättesura ut, säger hon och går snabbt tillbaka till väggen för att korrigera munnarna på vårt porträtt så vi ser gladare ut.
Några hundra meter från graffitiväggen ligger en av stans mest kända restauranger, Sjömagasinet. Lunchrushen är precis avslutad när vi slår oss ner vid ett av fönsterborden. Petra beställer en delikatesstallrik med anklever.
– Det är småläskigt med anklever, men väldigt smarrigt.
Så fort vi har satt oss ringer hennes manager Niclas ”Hobbe” Andersson och undrar hur det har gått och vill veta lite detaljer kring fotograferingen.
Hobbe har vid flera tillfällen pratat med Faktums fotograf för att försäkra sig om att vi har förstått hur Petra vill bli fotad till reportaget. ”Inte schlager. Mörkt liksom. Gärna svartvitt!”

”Jag kan ha ångest ibland”
Jag frågar henne om hur det känns att lanseras som mörk.
– Alltså, allt paketeras ju. Det finns ett tänk bakom varje skiva som släpps. Det är ju något som säljs, som man vill att folk ska köpa. Men jag känner mig inte som en produkt. Fast jag förstår vad du menar. Det lanseras, jag gör reklam, jag pratar om skivan.
Det här mörkret som jag har sett kopplas till skivan överallt där det skrivs om den, är det något du känner på riktigt?
– Det är inte jag som har tagit upp det där med att det är mörkt. Det är folk som har lyssnat som har sagt det. Det är väl ett mörkare sound helt enkelt, mer subbigt och mer bas. Men jag tycker inte att skivan är jättemörk.
Flera av låtarna är ändå mer självutlämnande än tidigare. I Sanningen sjunger du bland annat ”Jag berättar allt men säger egentligen ingenting”
– Den låten har Jocke Berg skrivit, men jag tycker den passade väldigt bra på skivan när jag hörde den. Den handlar om det jobbiga med det här ”perfekta livet”. Att det inte bara är glamour… Jag grät jättemycket när jag hörde den första gången.
Det är en av flera texter om att må dåligt …
– Någonting som alla gör ibland. Jag mår inte sämre än någon annan. Men jag har väl visat upp en gladare sida med September. Det fanns med en låt om att må bra först. Om det finaste i livet. Men soundet blev inte rätt. Det passade liksom inte. Men den låten älskar jag.
Mår du dåligt?
– Visst. Jag kan ha ångest ibland. Jag är verkligen en upp-och-ner-människa. Jag är hela tiden på väg någonstans. Det bottnar väl i någon slags osäkerhet om något … jag vet inte. Jag älskar att resa och röra på mig.
Finns det någon baksida med det?
– Att komma hem. De första dagarna efter att man har varit bortrest kan det kännas väldigt tomt. Man har träffat en massa folk och umgåtts en massa, så sitter man plötsligt ensam hemma. Jag vet inte vad det är… Vi är nog många äventyrare i släkten helt enkelt.
Håller du med om att bilden du visat upp hittills varit ganska glad?
– Jag har ju gjort dansmusik innan. Som handlar om att folk ska dansa. Jag tror att folk kommer fatta när de hör skivan. I första videon som kommer snart, Händerna mot himlen, syns det personliga ganska tydligt. Skivan är personlig, men jag tänker inte berätta om mitt privatliv för det. Den är lite skitig och det är väl det som gör att den har kallats mörk.

När vi lämnar restaurangen och sätter oss i taxin har den strålande septembersolen förbytts till mulen, typisk göteborgsk höst. Petra Marklund är dock fortfarande på bra humör även om hon oroar sig inför kvällens spelning.
– Jag tror verkligen jag håller på att bli sjuk. Det får ju bara inte hända. Även om jag såklart har uppträtt sjuk förr är det aldrig roligt.
Om några veckor börjar turnerandet på allvar med den nya skivan, det nya soundet och det nya namnet. Det kommer liksom resten i Petras liv skilja sig drastiskt från det hon gjort innan. Konserthus i stället för klubbar. Sverige i stället för världen. Mindre show, mer allvar.
– Bara för att den här skivan kommer känner jag inte att jag vill prata om mitt mörker. Man får nog helt enkelt lyssna på skivan om man vill veta.
Innan vi skiljs åt frågar jag Petra vad som händer med September nu.
– September finns kvar, säger hon utan att tveka.
– Jag tycker det känns ganska skönt att vara båda. Förr eller senare kommer jag känna att det är dags för att göra en ny Septemberskiva och då gör jag det. Det är inga konstigheter.

TEXT: Ina Lundström

BILD: Andy Prhat & Mario Prhatskriv ut sidan