FAKTUM | 2015/05/26 Profilintervju

Snart har han gjort sin sista dagliga pendlingsresa. Fembarnspappan står i färd att lämna den inrutade vardagen som ständig sekreterare i Svenska Akademien för att på nytt bli en fri penna. Han som avskyr förändring ser fram emot sitt nya liv.

Bekännande introvert
Torsdagen den 9 oktober 2014. Prick 13.00, traditionsenligt, öppnas dörrarna till Börssalen i Gamla stan i Stockholm. Peter Englund bär kostym och en rosa slips, omsorgsfullt vald av hustrun. Han meddelar världen att parisaren Patrick Modiano får årets Nobelpris i litteratur och sedan tar han sig an teveteam, radioreportrar och mängder med tidningsjournalister. Vant och med nästan sprallig energi, svarar han på frågor om pristagaren, som vad man som läsare kan lära sig av Modiano.

Peter Englund talar om relationen till sitt tidiga jag, om att försöka gripa efter sitt förflutna och om att det ibland finns saker som vi har glömt därför att det fanns ett skäl till det. Pedagogiskt och med stor variation i sina svar, trots att samma frågor, om och om igen, svävar genom rummet, får han litteraturen att upplevas som lättillgänglig och exklusiv på en och samma gång. Det är också lätt att tro att han älskar den där stunden i rampljuset.

– Det är på många vis ett fantastiskt ögonblick. Sen har jag haft den enorma fördelen att jag har fått vara med om en massa pristagarbeslut då jag verkligen har gillat pristagarna. Jag tycker att det här är fantastiska böcker. Då är det roligt att prata för dem. Men man ska inte komma ifrån att det är en anspänning. Jag är en bekännande introvert och tycker inte om att stå i centrum för uppmärksamhet, det tycker jag alltid är lite obehagligt. Det är säkert därför jag inte tycker om att bli fotograferad.

Våren 2014 fick Peter Englund en intervjuförfrågan från mig, om ett personporträtt. Han förklarar i ett mejl hur han resonerar. ”Den uppmärksamhet jag får till följd av mitt arbete räcker nämligen fuller väl.” Dock tvekar han och ber att få tänka på saken.

”Jag har tänkt och tackar artigt nej. Som sagt: jag finner att den uppmärksamhet jag får i tjänsten räcker mer än nog; min naturliga skygghet bara växer med åren. Och jag har tackat nej till flera andra förfrågningar om att göra liknande saker. Hoppas på förståelse gör

/Peter E”

 

Men några veckor före jul 2014 tackar han ja när jag frågar igen för en annan tidnings räkning – han säger ja till Faktum. Dock vill han inte bestämma tid och plats ännu, han vill klara av de sista stressiga arbetsveckorna för året först, för att sedan gå in i julledigheten. Snart visar det sig att han till sommaren ska lämna över uppgiften som ständig sekreterare till Sara Danius.

Å andra sidan betyder inte ett ja från Peter Englund att han ställer upp på allt. När Faktum framför ett önskemål om att han ska föreställa Gustav III på omslagsbilden återkommer han snabbt:

”Jag förstår att ni har de här idéerna, men jag kan lova dig: det finns ingen makt på denna jord som skulle kunna få mig att klä ut mig till Gustav III, eller någon annan monark, eller husdjur, eller filmstjärna, eller grundämne, etc mm osv.”

”Det är alltid sorgligt”

Ungefär tre månader efter det välbevakade dörröppnandet, sitter han vid ett stort bord i sitt arbetsrum innanför Börssalen. Det rum han sedan 2009 en gång om året, i december, lämnat för att stega ut till medieuppbådet.

Huset är nästan helt tomt, tystnaden bryts varje halvtimme av ett ganska högljutt väggur. Mörkret har börjat falla och han säger att det känns bra att sluta som ständig sekreterare, han som ser kavaj och slips som sin tjänsteuniform. Men på morgonen den här dagen drabbades han ändå ”av någon slags känsla”, ”något som verkar lite djupare”. Snön föll tätt utanför fönstret och han började fotografera Stortorget genom fönstret.

Han njuter av all den läsning som är obligatorisk om man är ledamot i Svenska Akademien och han understryker att man kan säga vad man vill om institutionen som sådan, men ”de aderton” är genuint intresserade av litteratur. De som har så många olika temperament, har alltid bra diskussioner, aldrig förbittrade sådana, även om stickor och strån ibland ryker. Peter Englund menar att det är viktigt som ständig sekreterare att inte tro att man kan undvika konflikter. Men man ska finnas där och se till att konflikterna inte skenar.

De ordnade torsdagsmötena i Börshuset med fast bordsplacering, som styrs av hur länge man har suttit i Akademien, följs av mer informella diskussioner på Den Gyldene Freden. Där är samtalen mer konversationer än debatter. På den anrika krogen blir stämningen ledigare och öppnare. Där måste det de pratar om inte leda till ett beslut.

Bekännande introvert eller ej, Peter Englund tycker att han kan vara sig själv i Svenska Akademien. För det mesta. Med några få undantag umgås ledamöterna inte privat. Men de möts år efter år, torsdag efter torsdag. Han jämför det med ett katolskt äktenskap där det inte finns någon skilsmässa. De ska leva med varandra och man lär sig snabbt att ”en viss typ av maskspel eller charader”, inte är någon idé. Det är ett livstidsmedlemskap.

– Man vet aldrig vad som händer med varken fruar eller vänner på resan, om de kommer att finnas med hela vägen. Men vi finns med ”til the bitter end”. Jag har varit med om att begrava ett antal ledamöter och kamrater. Det är alltid sorgligt.

När Peter Englund tillträdde sommaren 2009 var han tydlig med att han omöjligt skulle sitta så länge som sin företrädare, Horace Engdahl, som höll tronen i tio år. Peter hade precis blivit far för fjärde gången och han lovade familjen att uppdraget inte skulle vara för evigt.

– Det här är inget ställe man ska stanna på. Det är en genomgångsstation. Faktiskt var det bara den förste ständige sekreteraren, Nils von Rosenstein, som var ständig. Det var då man kom på att det kanske inte var en jättebra idé att ha någon på den här posten tills de dör. Han var både blind och senil de sista åren. Det är inte helt idealiskt.

Han säger att han vet att fem år är minsta meningsfulla enhet. Det tar kanske två år att bli riktigt varm i kläderna, för att fatta hur det funkar. Så du måste sitta i minst fem år.

– Jag kände att det skulle bli fem år plus ett, förutsatt att det fanns någon som kunde ta över. Det här är inget jobb som finns på Gula sidorna. Vi annonserar inte efter en ständig sekreterare.

Han är nöjd med sin tid på den posten, han ler när han säger att han undvikit katastrofer. Men pendlandet har slitit på Peter och på familjen. När det var som värst, innan de flyttade in till centrala Uppsala från huset på landet, fanns det dagar då han tillbringade mer tid i transporter än med familjen och på jobbet.

– Vardagen kommer att förändras radikalt nu. Jag kommer att slippa pendla. Ta en sån här dag, som norrbottning är jag snökännare. Nu ser man på snöflingorna och hastigheten att snön är lite blötare än tidigare i dag. Hur kommer det gå för tågen? Det är nervpåfrestande att aldrig veta när jag kommer hem.

Han beskriver det som att de var tvungna att flytta in till Uppsala från det Rasbo han tyckte så mycket om. För att få ner pendlingstiden som då nästan halverades. Suckande säger han att det nog var ett korrekt och ofrånkomligt beslut.

– Men jag tror att det är det dummaste beslut jag tagit i hela mitt liv. Jag saknar den platsen jättemycket. Jag har svårt att anpassa mig till livet i stan. Den känsla du har för en plats, det är ju egentligen bara summan av alla känslor du har upplevt just där. Du kan inte skaffa ett likadant hus, det huset är tomt på känslor. Beslutet var ett resultat av för mycket huvud och för lite hjärta. Jag är en väldigt rotad person som inte tycker om förändringar. Jag är lite grann som en katt och jag hade ordnat livet lite grann som jag ville ha det och sen var jag tvungen att välta allt det över ända.

Samtidigt som han har svårt för förändringar i sitt privatliv har han i sitt arbetsliv aldrig haft problem med att gå vidare utan att se sig om, som han uttrycker det. Han växte upp i Boden, där de flesta faktiskt bor kvar, både familj och kompisar. När han åker hem är ”infrastrukturen intakt, det är bara att åka upp och plugga in”.

Kastar snöboll

Han flyttade från Boden, till Uppsala där han senare lämnade historiedoktorerandet för att arbeta i den militära underrättelsetjänsten. Sedan gick han tillbaka till den akademiska världen för att skriva avhandling om den svenska 1600-talsadelns politiska världsbild. Allt eftersom blev Peter Englund, för att göra en lång historia kort, mer och mer skribent på bland annat Expressen och Dagens Nyheter och även författare, en alltmer hyllad sådan. Inte minst böckerna Poltava: berättelsen om en armés undergång och Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel blev stora succéer. Den 20 december 2002 gjorde han sitt inträde i Svenska Akademien.

– Mina stora känslomässiga investeringar ligger givetvis inte i arbetet. Då blir man en olycklig människa i slutändan. Samtidigt, att ha ett sånt här arbete, det förändrar en. Om saker och ting är tuffa här, då bär man med sig det hem. Då kan man vara som ett åskmoln när man kommer hem. På något sätt har man ständig jour och kollar e-posten lite för ofta. Vilket irriterar min hustru något alldeles kolossalt.

En torsdagsmorgon en vecka senare sitter vi på tåget från Uppsala till Stockholm. Folk står runt oss i en fullsatt bistrovagn där caféet är stängt. Den kostymklädde Peter Englund som placerat ryggsäcken bredvid sig, pratar tyst, är inte särskilt sugen på att skrika ut det han har att säga. Han böjer sig fram över bordet, nästan viskar. Det självsäkra kroppsspråket är inte alls lika yvigt som i arbetsrummet eller i Börssalen när han pratar om Patrick Modiano. Senare den här dagen väntar årets första sammanträde med kollegorna i Akademien. Väl på perrongen i Stockholm poserar han, med orangea galoscher på fötterna, mycket motvilligt för fotografen. Men när vi följs åt från Centralen till Gamla stan är han betydligt mer avslappnad, pojkaktig, nästan busig. Han njuter av kramsnön och matar hårda och välriktade kast på stolpe efter stolpe längs vägen.

– En gång försökte jag förklara mitt jobb för en av mina söner. Jag sa att det är ett väldigt bra jobb, men som skribent hade jag världens bästa jobb. Så allting jag skulle göra efter det jag gjorde tidigare, skulle hur som helst vara ett nerköp. Det ska bli jätteroligt att skriva på heltid igen.

 

Namn: Peter Englund.

Ålder: Fyller 58 år den 4 april. ”Medan mitt litterära universum har expanderat mycket så känner jag att väldigt lite har hänt med mitt universum vad gäller film och musik. Där återvänder jag gärna på ett nästan genant vis. Men det är en del av definitionen av medelåldern, den kännetecknas av ett återvändande.”

Bor: Uppsala.

Gift: Med Josefin som han har två barn tillsammans med. Har också tre barn från ett tidigare äktenskap.

Aktuell: Som avgående ständig sekreterare i Svenska Akademien. Den 31 maj lämnar han över till Sara Danius.

Om vad det är att vara intellektuell: ”Det är att använda förnuftet och kunskapen förutsättningslöst, för att förstå världen.”

TEXT: Martin Röshammar

BILD: Per Englundskriv ut sidan