FAKTUM | 2017/04/27 Nyheter, Reportage

Lugnet har lagt sig efter Sverigeturnén. Siw Malmkvist har packat upp resväskan med gosebyxor, tofflor och en bok. Nu kan hon åter måla, mysa med barnbarn och lyssna till schlagertoner från Kiev.
– Jag gillade Owe Thörnqvists låt. Tänk att göra en boogie woogie i dag!

Åtta konstverk hänger på väggarna i rummet på Waldemarsudde konstmuseum.

– Nu känner jag igen konstnären, hon vann en tävling i teve. Vi har inte alls samma teknik. Hon målar med breda penslar, jag använder lite mindre även om jag inte pillar med jättesmå, säger Siw Malmkvist som i hatt och färgglad kappa betraktar Stina Gunnarssons alster på Djurgården i Stockholm.

En lagom stor skara rör sig i salongen denna eftermiddag. Få av dem vet att en av landets mest kända artister inte bara signerar skivalbum utan även egna akvareller.

– Jag målar för att det är roligt även om det kan vara himla frustrerande. Blir vansinnig när det inte blir som jag vill. Allt började för kanske 20 år sedan när jag i ett skyltfönster i Helsingborg såg en bok som hette ”Börja måla akvarell”. Det ska jag banne mig göra, tänkte jag, och köpte färg och papper.

Siw Malmkvist tittar lite extra på en mindre tavla i akryl i hörnan. Inte dum alls. Hon har alltid ritat och fick alltid bra skolbetyg i teckning.

– En gång ville en tjej i klassen få mig att rita i stället för henne. Jag mutades med en godispåse från pappans affär. Fröken såg fusket direkt, berättar hon och tittar ännu en gång på utställningens allra största målning med hamnmotiv.

Någon ateljé i hemmet på Östermalm har hon inte, köksbordet får duga. Ibland hänger hon upp en akvarell på väggen och studerar resultatet på avstånd. En eller två har blivit kvar.

– Jag kan sitta en hel dag och kladda och blanda färger. Ramar in något gör jag aldrig utan köper en passepartout.

Stundtals ger hon upp och lägger ned målningen i en låda. Låter den växa till sig. Senare kanske hon tar fram den och finner att, nämen, den är ju bra!

Siw Malmkvist gillar naturscenerier, gärna i höstens alla färger. Människor avbildar hon sällan. Synen på konst är bred.

– Ibland är det så föreställande att jag blir arg, då kan man lika gärna ta ett kort! Andra målar alldeles för abstrakt, tycker hon och går in i nästa rum vars spröjsade fönster vetter ut mot Saltsjön.

Hon får syn på prins Eugens ”Våren”.

– Han målade riktigt bra och är minsann inte känd för att han var prins. Titta på molnet, så vackert! Måste ha målats i skymningen eller tidigt på morgonen.

På väggen intill ståtar Anders Zorns ”Drottning Sophia” i guldram. I barnrikehuset på Artillerigatan 15B i Landskrona, där sångerskan växte upp med åtta syskon, hängde minsann också tavlor. En bror och en släkting hade talang.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Plötsligt får en pojke i barnvagn all uppmärksamhet av sångerskan. Hon brister ut i olika gulle-ljud och glömmer för en minut både konstverk och galleribesökare – varav några säkert undrar var de sett damen i hatt förut.

I ett tredje rum hänförs hon över blomprakten och det förnäma möblemanget.

– Där har vi en triptyk. Visst är det avmålade lusthuset det som vi ser därute, i parken? Sagolikt.

Tio dagar tidigare sitter Siw Gunnel Margareta, född 1936, i bil på väg till Kristianstad och ännu en föreställning av ”Tillsammans – 183 år på scen”. Fansen har väntat i timmar i en kal korridor i Kristianstads Yllefabrik AB, i dag kallat Yllan. Nästan 600 personer har köpt biljetter och tvingat arrangören att byta den planerade lokalen till en större konferenssal.

Påfallande många i publiken anländer två och två och flera har säkerligen tackat nej till en kväll med barnbarnen. Yngve Hansson från Perstorp ser förväntansfull ut men är misstänksam mot plaststolarnas komfort och har med sig två kuddar. Showen är en present till hustrun, planerad sedan långt före jul.

Alla väntar på tre i sanning folkkära damer: Siw Malmkvist, Lill-Babs Svensson och Ann-Louise Hanson. Sångerskornas purunga ansikten pryder affischen upptejpad vid insläppet. En gråhårig kvinna studerar turnérutten över 14 orter.

– I morgon åker de till Norrköping, sedan Jönköping och Kalmar. Tänk att de orkar!

Showen anspelar på damernas vardera sex decennier på estraden. Upplägget har de satt ihop själva och under aftonen kör de solonummer varvat med gemensam sång.

– Det är jätteroligt när unga artister sjunger covers på våra låtar, men här står originalen! Passa på att titta medan vi ännu lever, utropar Siw Malmkvist i svarta långbyxor och en svart topp med silvrigt mönster. En ring sprakar på högerhanden och det gnistrar från öronen.

Trion låter åhörarna förstå att pratet om deras åldrar är uttjatat. Ändå skämtar de om just detta i mellansnacken. Siw drar bland annat den om hur hon och Ann-Louise ställde upp i Melodischlagerfestivalen 2004.

– Vi ansågs se mer än lovligt stela ut, säger hon samtidigt som hon elegant viker sig dubbel.

När sedan Ann-Louise tar över scenen, sätter sig Siw tillrätta på en hög stol. Stajlad, javisst, men tillräckligt lady-like för att tjugofem år yngre kvinnor i stolsraderna blir avundsjuka.

Över en kanelkringla och svart kaffe i kafét på Waldemarsudde, Prinsens kök, minns Siw sin mor.

– Ju äldre jag blir desto mer rosar jag henne. Hon fick tio barn, men det första dog efter två månader. Mor lagade all mat från grunden, den var alltid god och vansinnigt nyttig. Vi odlade egna grönsaker eftersom far hade en kolonilott. Mycket rotfrukter. Kaniner hade vi också, inga gosedjur alltså, utan mat. Vår mor tvättade lakan och örngott för hand med tvättbräda och hängde sedan upp alltihop. Hur tung våt tvätt är vet vi ju!

Siw Malmkvist tecknar en mor som kunde bli fruktansvärt ilsken men som ibland skrattade sig halvt fördärvad. Sigrid arbetade som piga och träffade drängen Albert på en logdans 1922. De var statare och ”mor var kreatursskötare och mjölkade en himla massa kor, minst tre gånger per dygn”, står att läsa i Siw Malmkvists självbiografi Tunna skivor av mig.

– Ändå tog hon sig tid att titta på svanarna i vallgraven tillsammans med oss barn. Jag hade faktiskt en jättefin barndom. I vardagsrummet stod ett ovalt bord och där satt vi syskon och målade, sydde, läste böcker och löste korsord. Det var mysigt.

Och far?
– Han var go’, snäll och flitig och hjälpte mor med allting. Fast hon klagade på att han gjorde alltför starkt kaffe. Pappa gav mig veckopeng, inte mycket men något.

Siw Malmkvist tror att föräldrarna var stolta över framgångarna. Vem kunde ana att deras dotter skulle få både Landskrona stads guldmedalj och en kram av filmstjärnan Ingrid Bergman?

– Fast mor gillade inte när mina klänningar var alltför urringade.

Sigrid såg dottern uppträda ett par gånger och kunde inte förstå uppståndelsen och trängseln. ”Det är ju bara du, lilla Siw”.

– Jag fattade inte heller i början. Tänk vilket genomslag jag hade i teve med Lennart Hyland!

Det som visades, i den enda kanalen, under lördagskvällen 1958 sågs av alla. Framför tjocka apparater med skärmar på 17 tum bänkade sig hela kvarteret.

Året därpå kom genombrottet med dängan ”Augustin”. En lång karriär hade tagit sin början, så lång att sångerskan själv inte hänger med riktigt. Under ett framträdande på senare tid fick åhörarna önska låtar. En tjej ropade efter ”En blomma du får för vår kärlek”. ”Nä, det har jag aldrig sjungit”, svarade Malmkvist men efteråt ringde en beundrare som håller koll på allt hon gjort.

Jodå, melodin fanns på en baksida på en singel och hade legat på Svensktoppen!

En sittning med Cliff Richard, en dans med Cary Grant och ett möte med Joséphine Baker. Siw Malmkvist har mött stora kändisar genom sin karriär.

Siw Malmkvist pratar både genuin skånska och tillägnad stockholmska.

– Jag är helkänslig för dialekter och har lätt att härma. Nio språk har jag sjungit på, plus svenska. Jag brukade skriva ned fonetiskt hur det lät, och sedan kollade någon landsman det, säger hon och exemplifierar med något gutturalt på holländska följt av frasen l’italiano é la lingua piú bella del mondo.

Stjärnstatusen i Tyskland håller ännu i sig och på www.siw-malmkvist.de kan man läsa om unsere Lieblings-Schwedin – vår älsklingssvenska. Sajten upplyser bland annat om Landskrona museums förlängda utställning om idolen.

Som entertainer bedöms hon ständigt, som privatperson likaså.

Men hur ser hon på sig själv i dag? Det blir tyst vid bullfatet i Eugens kök.

– Får jag ta enbart goda egenskaper? I så fall är jag empatisk, den saken är klar. Jag skulle aldrig gå förbi några fyllgubbar och säga ”jädra fyllgubbar”. Det finns alltid en anledning bakom, du är ju inte född alkis. Vi ska inte se ned på dem!

– Jag tycker så synd om tiggarna. Det är en verkligt besvärlig fråga hur man än vänder och vrider på den. Ska jag ta upp pengar eller inte? Och förbannad är jag på landet de kommer ifrån. Alla romer har ju ett elände, precis som i Bulgarien. De tigger ju inte för att det är så himla roligt, säger Siw Malmkvist upprört och berättar om kvinnan på Karlaplan som sitter där hela dagen fast det är kallt och jävligt.

Efter en tids frånvaro var hon åter på sin plats.

– Jag kan ju inte prata med henne. Men jag tror hon förstår min mimik. Jag tror att hon kände att jag ville säga ’vad kul att du är tillbaka’. Men jag skulle vilja fråga henne mer: vad har du gjort, var har du varit?

Här hörs hon aningen moderlig, mamman till två barn och mormor respektive farmor till fyra. Sonens tioåring håller på med parcour, ”men inte när han är med mig, jag blir så nervös”.

– Och hans sexåriga syster … snacka om Siwan som liten! Kan inte hålla tyst i fem minuter.

Innan hon lämnar Waldemarsudde förhör hon sig i museibutiken om namnet på en krukväxt, placerad i den vita blomkrukan som formgivits av självaste prinsen. På trappen utanför entrén väntar en rumänsk kvinna. Siw tar upp portmonnän och det klirrar till i pappmuggen.

Stockholm i begynnande rusningstrafik gör att taxin kryper fram. Siw Malmkvist tittar ut på gatulivet runt Kungsträdgården och nynnar halvkvävt något på engelska.

– Äh, strunt samma. Ibland hade jag ingen aning om vad jag sjöng och kunde le när jag sjöng den mest sorgliga visa. Och ständigt kommer jag av mig på gamla låtar, fast jag sjungit dem hundratals gånger. Ofta säger jag från scen: ’Inte ska jag väl ta de där gamla bitarna?’ Men publiken vill ha dem! ’Håret reste sig och jag mindes hur det var på 50-talet’, sa en herre efter en show. Så är det, du lyssnar och åker tillbaka i tiden, säger hon och gnolar lågmält på ”Three coins in the fountain”.

– Åh … nu är jag tillbaka i Landskrona, kan nästan berätta vad jag gjorde just då.

Taxibilen passerar nära Stadsteatern där hon som 72-åring spelade med Sven Wollter i Cabaret. I dag har Siw Malmkvist fyllt 80.

– När jag var liten trodde jag att en så gammal person knappt fanns. Jag hoppas, peppar peppar (knackar på bildörrens trälist) att jag är som mors släkt som blev 70 år redan på 1700-talet.

Hon har bott längre i huvudstaden än i Landskrona men säger ibland fortfarande att hon ska hem till Skåne. Fast oftast ligger hemmet i Stockholm.

– Det blev Östermalm när jag kom hit första gången, så Östermalm är min stad. Känner mig helt förvirrad i andra stadsdelar. Tänk vad allt förändrats, Klarakvarteren till exempel, den där gropen fanns ju i åratal. Det finns ingen backe vid Brunkebergstorg längre och var är pumpen?

Efter sminkning och fotografering i studion nära Vinterviken tar hon på sig kappan och hänger tygväskan över axeln. Middagen får bli enkel, färdiglagat eller kanske fisk på något lätt sätt. Sedan bestämmer hon sig för tunnelbanans röda linje mot Ropsten, ”det går fortast och jag behöver inte ens byta”. Väl ombord traskar hon genom hela tåget och sätter sig längst bak. Inte en människa. Tyst och vilsamt.

Föreställningen i kristianstad är nästan över och Siw Malmkvist kör ännu ett veteranskämt.

– Jag märker att jag inte är 79 längre. Kajal-pennans linje i ögonen ser ut som ett EKG.

Applåder, extranummer och applåder igen. Sångerskorna bockar sig simultant och tar emot blombuketter.

Det är nu Magnus Ehrenberg ser sin chans. Han kallar på Siw som böjer sig fram över scenkanten. Äntligen en selfie med schlagerdrottningen.

– Jag har åkt hit från Hamburg för detta. När jag flyttade till Tyskland 1988 upptäckte jag att hon redan då var en legend där, förklarar han och ser lycklig ut.

Sedan sätter sig de tre artisterna längs långsidan av ett bord med vit duk. Dags för autografer och skivförsäljning. Snabbt blir det jämntjockt av fans framför dem. Siw Malmkvists skivor tar slut och kvar ligger enstaka kopior av hennes akvareller.

Titta Bengt! Siw säljer kort som hon har målat … så söt hon är, hörs en röst ur folkdjupet.

 

Siwan berättar
”Jag skulle åka buss en gång och förmodligen försökte jag tränga mig före. Då kallade en liten kille mig för ’jävla kärring’! Jag var inte ens 50 … och kunde inte låta bli att småskratta. Då var jag inte Siw Malmkvist utan bara en kärring som trängde sig.”

Ur biografin Tunna skivor av mig
”Alla tänker väl att de kan ha en karriär jorden runt om de bara sjunger på engelska. Vissa säger till och med: »Jag har så svårt att sjunga på svenska.« Då tänker jag: Det är för fan ditt modersmål, är du inte lite märkvärdig nu?” Filter, mars 2017

Resumé

Skivor

1955 – Tweedlee dee
1959 – Augustin
1959 – Flickor bak i bilen
1960 – Tunna skivor
1961 – April, april
1967 – Arvid
1968 – Mamma är lik sin mamma
1970 – Regnet det bara     öser ner
2004 – C´est la vie

Teater, shower och musikaler

1961 – Irma la douce, Svenska teatern, Åbo
1980 – Pippi Långstrump, Folkan i Stockholm
2000 – Hetaste laget – Some Like it Hot . Nöjesteatern, Malmö.
2014 – Flashdance the musical

Filmer

1960 – Förälskad i Köpenhamn
1979 – Trolltider (julkalender)

 

 

 

 

 

TEXT: Maria Dahmén

BILD: Andy & Mario Prhatskriv ut sidan