FAKTUM | 2018/04/17 Nyheter, Reportage

Florin ska snart ta bussen tillbaka till Göteborg för att sälja Faktum. Men den här gången stannar Tudora kvar hemma i Scutelnici. Det tär för hårt på barnen när båda föräldrarna är borta. Men priset är högt, hur de än väljer. Deprimerade barn – eller hungriga barn?

 

Vi missar avfarten till den by vi först tänkt åka till på vår resa till Faktumförsäljarnas land, bortom gatuarbetet i Sverige. Bukarests ostyriga masstrafik har ersatts av halsbrytande omkörningar på en oändlig raksträcka längs Rumäniens karga landskap norr om huvudstaden. När vi inte ligger i vägen, vilket tutorna signalerar att vi ofta gör, ligger vi i vägrenen. Båda alternativen känns osäkra. Varför vägen på ett oerhört platt landskap är så snålt tilltagen är faktiskt en gåta. Precis som att det inte spelar någon roll hur många som ofrivilligt hamnar i diket varje vecka.

En avfart senare och en 90-gradig sväng till höger leder oss in på en snötäckt grusväg. Underlaget är glashalt och när vi kör in i byn släpper greppet. Den sista kurvan får bilen att svänga ett halvt varv och i några sekunder på hal is sitter hjärtat i halsgropen, sen tackar vi gud att ingen unge var ute och sprang.
Det är bitande kallt. Minus åtta känns som minus tjugo när vi kliver ur hyrbilen utanför Florins och Tudoras hus.

 

De har byggt det lilla huset för pengar de tjänat på att sälja Faktum. För några år sedan bodde de i ett rum i huset bredvid, hos Florins föräldrar. Nu har de sitt eget. Ett enkelt hus, med fasad i grå puts och tre små rum i fil. Det i mitten har de råd att värma upp vintertid, även dagtid. Nattetid är också ett andra sovrum uppvärmt. I övrigt är det lika kallt inne som ute. Just i dag faktiskt kallare inne än ute, eftersom solen skiner en stund och smälter snön på gården utanför. Föräldrarna sover hos de fyra barnen för att hålla värmen.

Andreea, 15, och mamma Tudora delar rum och pojkarna, Lucian, Alex och Mario har under några veckor över jul och nyår haft pappa hos sig. Andreea och Lucian, 12, är hemma när vi kommer vid lunchtid och i det uppvärmda rummet står framdukat kaffe, Fanta och söta småkakor. Blyga, artiga, lågmälda och nyfikna hälsar ungdomarna.
Lucian gillar matte i skolan och vill bli polis en dag. Uniformsyrket lockar.

Andreea är också duktig i matte och drömmer om att jobba som makeup-artist, berättar hon, med stöd av mamma Tudora som fyller i meningarna när hon tycker att svaren blir för korta. Som föräldrar gör med fåordiga tonåringar.
– Men det yrket kan man inte försörja sig på i Rumänien, säger Tudora och berättar att hon själv en gång drömde om att bli läkare.
Nu skrattar hon lite åt det, som att det var en naiv och tokig tanke.

17 januari var Tudora, Florin och barnen Andreea, Lucian, Alex och Mario fortfarande samlade hemma i Scutelnici. Som de flesta familjer i byn delar de på några kvadrat i ett enda uppvärmt rum under vintern.

I Göteborg är Tudora Faktumförsäljare på dagen och städerska på en restaurang i Göteborgs lyxigaste hotellkvarter på kvällen. Hennes sovplats kan vara en kyrkport, 250 mil från barnen, under långa perioder. På gatorna i Göteborg löper hon risk att bli sjuk eller attackerad. Hon vill därför egentligen inte att Florin åker tillbaka, vilket han ska göra bara några dagar efter vårt besök. Tudora oroar sig för att det ska hända honom något.

Tudora och Florin är skickliga försäljare och konkurrensen mellan dem som arbetar på gatan, försäljare och tiggare från olika länder, är hård. Det gäller att försvara sin plats. Slagsmål, överfall och rånförsök är ingredienser i vardagen. Tudora har varit med om saker som skrämt upp henne ordentligt. Hon känner fruktan för sitt liv och har svårt att sova. Det blir maximalt 1 – 2 timmars sömn per natt. Hon väljer att bara vara med den grupp gatuförsäljare som hon känner väl.

Svartjobbet på restaurangen ger bra pengar. Tudora kan tjäna 3 000 euro på två veckor om det är mycket att göra. Men hon får betalt i tomburkar som måste pantas efter varje arbetspass för att inte riskera att stjälas av andra behövande.
– Hinner jag inte panta dem måste vi vakta dem och då kan vi inte sova alls.

Hon visar hur pantandet av tusentals burkar varje natt har gett henne en förslitningsskada i axeln.
Det är ett hårt liv där, i Göteborg. Och ett hårt liv här i Scutelnici.

 

Det bor fler Faktumförsäljare och tidigare Faktum-försäljare i kommunen som bär samma namn, Scutelnici, som i sin tur består av fyra små byar: Scutelnici, Arcanu, Bragareasa och Lipanescu.

Allt som allt bor här 2 346 invånare på en yta av 65 kvadratkilometer. I princip ingen har arbete och kan därför inte heller ta sig härifrån.

De få som har ett jobb får färdas 50 kilometer till närmaste större stad norröver, Buzau. Till Bukarest söder om oss är det 200 kilometer. Det är en låst situation för barnfamiljerna och så gott det går försöker de att stötta varandra, både i Göteborg och hemma i byn, berättar Tudora.
– Blir man kvar här svälter man, och fryser, säger Tudora. Hon berättar om många splittrade familjer i byn, om barn som utöver hunger, köld och smuts också mår psykiskt dåligt. De klarar skolan sämre för att de överges eller i bästa fall bor med mor- och farföräldrar som inte kan hjälpa dem med läxorna.

Man kan med fog påstå att hennes ungdomsdröm om att bli läkare har gått i kras. Drömmen om ett jobb i Rumänien är överhuvudtaget krossad. Nu lever Tudora och Florin på hoppet om en bättre framtid för barnen. Barnen tar Florins mamma hand om när föräldrarna är borta långa perioder.

När Andreea lämnat oss för att gå till skolan på eftermiddagen släpper Tudora fram trycket i bröstet. Hon berättar att när hon och maken är i Sverige, rasar dotterns redan begränsade vardag i Scutelnici samman.
– Hon sluter sig, blir deprimerad. Och skär sig, säger Tudora. Rösten bryts av gråt och tårarna rinner nedför kinderna.

Att tvingas lämna sina barn för att kunna försörja dem är outhärdligt i sig. Vetskapen om att de far illa under tiden är rent fasansfull.
– Så jag åker inte med Florin den här gången, säger Tudora. Det går bara inte. Hur vi ska klara oss vet jag inte, men jag kan inte åka. Inte den här gången.

Hemma i Rumänien. Florin och Tudora från Rumänien säljer Faktum i Göteborg och tvingas under perioder att lämna sina fyra barn i byn Scutelnici. Priset är högt men nöden har ingen lag. Och utan Faktum hade de inte överlevt.

För pengar från Faktumförsäljningen och tomburkarna har Florin och Tudora kunnat spara och köpa vitvaror. De står i ett ofärdigt hörn av huset, där det så småningom är tänkt att bli utrymme för en toalett. Men än så länge gäller utedasset som lutar betänkligt ute på gården med dörren på vid gavel, trots att det är full vinter.

Tudora ber mig om ursäkt, hon skäms och jag skäms för att hon skäms, när jag måste be att få använda dasset efter den långa bilfärden.

När pengarna att bygga vidare på huset finns, ja det vet de inte. Allt beror på hur försäljningen av Faktum går framöver eller om de kan hitta några andra tillfälliga jobb.

Möjligheten att kunna värma upp husets tredje rum, som är föräldrarnas sovrum, är ytterligare en hägring. En vedeldad kakelugn kostar 500 euro att installera. Därtill kommer kostnaden för ved, som är hög ute på stäppen. Här finns ingen skog och de träd som finns äger staten. Korruption är dessutom norm. En kubikmeter ved kostar 100 euro.

I skolan i Scutelnici delar barnen på tiden och de alltför få klassrummen. De yngre går på förmiddagarna, de äldre på eftermiddagarna. I centrum för det hela står rektor Michaela Vladoiu, som också är skolans enda lärare. Vid sin sida, assisterande sekreterare, Vica.

De ramlar in i rummet, med stora glada och lite blyga leenden. Först Alex och sedan Mario. Sist och yngst skiner han upp som en sol när han får veta att han har samma förnamn som Faktums fotograf. High five på den. Mer Fanta och söta småkakor dukas fram. De är lite hungriga nu, efter skoldagens slut. De tar fram varsin liten burk yoghurt ur skolväskorna. Ställer dem på bordet, tittar på sin mamma och undrar om de får ta av kakorna istället.

– Det här är den skolmat som oftast serveras, säger Tudora och håller upp yoghurten samtidigt som hon med en nick ger pojkarna tillåtelse att äta kakor och dricka Fanta.
– Ofta är den utgången, säger hon och ställer tillbaka yoghurtburken på bordet.
– Ibland äter jag den ändå, om vi inte har något annat, men barnen försöker jag ge något bättre om jag kan.

Alex och Mario går i skolan på förmiddagen, Andreea och Lucian på eftermiddagen.

Skolan är för liten för att rymma alla årskurser samtidigt. I tio år har en utlovad tillbyggnad stått ofärdig.
– Skolan såg likadan ut när jag gick där, säger Tudora och himlar med ögonen.

Frågan är om de någonsin får uppleva några nya klassrum. Pengarna till det har kommit från staten, men har behövt täcka andra hål, enligt skolledningen.
– Men vilka? Det undrar vi, eftersom vi hela tiden får skjuta till pengar för sånt som skolan egentligen ska stå för, skolböcker, städning … Det är nya utgifter varje vecka för oss föräldrar.

Det statliga barnbidraget, cirka 180 kronor i månaden per barn, täcker under terminerna i princip bara utgifterna för barnens skolgång som kostar cirka 1 000 kronor per barn och år. Skolan sägs vara gratis i Rumänien, men i realiteten finns alltså inte pengar för skolmaterial och undervisning så det räcker.

Skolan för oss in på det otillräckliga statliga stödet och den obefintliga kontrollen av det.

Men man får vara försiktig med att klaga. Florin föreslår att han följer med oss när vi vill gå med de stora barnen till skolan för att få se hur den ser ut.
– Det kan vara bra att jag är med och förklarar vilka ni är. Borgmästaren i byn, som för övrigt är gift med rektorn, kan vara rädd för att ni kommer från parlamentet och tar bilder i skolan.

Kärleken till en herrelös hund, glädjen över en hemmasnickrad släde är densamma världen över. Men varma skor och kläder är en bristvara i Rumänien när vintervindarna från Sibirien drar in. Ibland är det för kallt för att gå ut och då blir barnen hemma från skolan.

Vägen dit går genom byns smågator där dagens snötäcke känns rent jämfört med den lera vi ska möta ett par Dagar senare. Andreea, Lucian och Florin lotsar oss genom smala gränder och en herrelös hund följer oss tätt i spåren. Ingen vet vem den tillhör, men den är snäll och följer barnen till skolan varje dag.

Inne i skolsalen, i Andreeas klassrum, ser ungdomarna först ut att placera sig pojkar för sig och flickor för sig, men så är det inte vid en närmare presentation. Andreea sitter långt bak i klassrummet denna eftermiddag men hamnar i fokus både i kameralinsen och bland klasskamraterna när de förstår att reportageteamet från Sverige kommer med henne.

Plötsligt, med några snabba hårda klackslag i trägolvet, blir det helt tyst. Rektorn har anlänt.
Auktoriteten känns i luften och avståndet till en svensk högstadiemiljö är stort. Bortsett från ungdomarna, med sina huvtröjor och omsorgsfullt fixade frisyrer.

Med kappan på och leendet påslaget ber rektorn eleverna att vända sig mot kameran för fotograferingen som vi bett om att få göra i klassrummet. En ögonblicksbild som säger oss inte bara vem som bestämmer utan också hur saker ska framställas, i denna rumänska by. En by med en kommunal skola, målad i billigaste rosa färg, utan vatten att rengöra tavla och händer, utan tillräckligt med lunch och skolmaterial och med en sedan tio år tillbaka ofärdig utlovad utbyggnad som ska möjliggöra hela skoldagar för eleverna.

I väntan på att de ska ha pengar till att installera en toalett inomhus får det sneda dasset fungera. Nöden har ingen lag.

Åter i det uppvärmda rummet hemma hos Florin och Tudora. För nio år sedan, berättar Tudora, adopterade ett par från England två barn från byn. Den relationen växte till något mer och byn har än i dag nära kontakt med familjen som genom åren skickat kläder och förnödenheter till alla hushåll i Scutelnici.

Det finns också andra som gjort gott för dessa människor, som prästen i Saronkyrkan i Göteborg, som sett till just deras behov. Tacksamheten är stor och tårarna kommer även när vi talar om goda gärningar och hjälpande händer. Kvar i luften hänger många frågor som ingen i det här rummet kan svara på: Hur kan det komma sig att vi har så fruktansvärt olika förutsättningar inom samma union? Hur kan det få lov att vara så här och hur ska det gå för barnen? Finns det hopp om bättre förutsättningar för nästa generation?

Det börjar dra ihop sig till middagsförberedelser. Vi ska strax bege oss vidare till nästa by innan mörkret faller. Tudora och Florin är angelägna om att vi ska komma fram i tid. När vi ber familjen välja ut lite kläder och skor bland de saker vi har med oss vill Tudora inte ta mer än något enstaka plagg.

– Ni ska till Margineanu, eller hur? De är mycket fattigare där, ge till dem istället. De har ingenting i den byn.
– Vi har åtminstone ett eget hus. Och vi har en egen brunn, säger hon och visar oss in på gården igen där solens strålar ger lite tillfällig värme i ansiktet och smälter snön från taken.
– Se här, säger Tudora och vevar upp en hink med vatten ur brunnen. Med en liten suck lägger hon till:
– Tyvärr går det inte att dricka.

Florin Neicu och Tudora Ionita håller kakelugnen varm i sitt hem i Rumänien genom att långa perioder arbeta – och sova – på Göteborgs gator. Priset för att sälja Faktum är högt: att tvingas vara ifrån sina fyra barn. Men drömmen om en bättre tillvaro vinner överlevnadskampen.

Under gränsen för fattigdom
I Sverige lever 7 procent av dem som arbetar i ett hushåll på en inkomst under EU:s fattigdomsgräns. Genomsnittet i EU är 10 procent.

I Rumänien lever hela 19 procent av dem som arbetar med en disponibel inkomst under fattigdomsgränsen.

Lever på barnbidraget
Arbetslösa rumäners enda bidrag från staten är barnbidraget, 182 kronor i månaden per barn, enligt en lagstiftning från 1983. Grundskolan är avgiftsfri men bara i teorin. Eftersom de statliga pengarna till kommunala skolor inte räcker till arbetsmaterial, skolmat och nödvändiga faciliteter, ombeds föräldrarna ofta skjuta till för att skolgången ska fungera. 1 000 kronor per barn och år är en ungefärlig kostnad.

TEXT: Malin Clausson

BILD: Mario Prathskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR