FAKTUM | 2010/10/27 Reportage

Bild: Mario Prhat

Ett nytt liv i en liten burk med varningsetikett på. »Att det kunde vara så enkelt« säger Roger Jonsson. Vid 54 års ålder fick han diagnosen ADHD och chansen att testa Ritalin.

Roger står i hallen med en fotboll under armen. Slänger upp den och fångar den med högerfoten. »Bollen har sin tid« säger han och låter den vila mot vristen några sekunder innan han skickar ut den i matsalen.

»Tänk att hela ditt liv veta vad du vill göra, och hur du ska göra det, men inte få ihop det.«

Sedan pundaren Roger blev patienten Roger har saker och ting hänt. Han visar mig sitt rum, ett litet krypin bakom verkstaden i källaren till Sällskapet Länkarnas gamla kåk bakom Chapmans Torg. Två sängar, ett bord och en hylla där han förvarar sina personliga ägodelar.

Det är det närmaste ett eget hem han kommit på många år.

»Igår fick jag för första gången i mitt liv gjort alla saker som jag hade föresatt mig att göra under dagen. Jag kontaktade Försäkringskassan för att ordna med bostadstillägget. Jag ringde Skattemyndigheten. Jag var ute och cyklade. Jag köpte tvättmedel. Och så hämtade jag den här uppsatsen.«

Han slänger fram en pappersbibba på bordet, en magisteruppsats i socialt arbete där Roger deltagit som studieobjekt.

»Jag tänkte att man kunde använda den för att informera samhället om ADHD. För det är fan inte lätt. Jag har ställts inför massor av situationer som har varit helt onödiga, bara för att det finns för lite kunskap.«

Går det att bota kriminalitet, missbruk, hemlöshet och andra sociala problem med ett piller? Frågan verkar nästan provocerande, men enligt Roger är han själv ett exempel på just detta. Två gånger om dagen stoppar han i sig tre stycken kapslar av det narkotikaklassade läkemedlet Ritalin. Han är en av de 140 personer som Faktum berättade om i septembernumret, som trots att de varit inne i ett aktivt missbruk behandlats med Ritalin och Concerta vid vårdcentralen för hemlösa. Eftersom det saknas forskning på området har kritiker kallat behandlingen för ett experiment. Men i så fall är det en sällsynt nöjd experimentkanin som sitter i soffan framför mig.

»Jag fick ett liv tillbaka. Jag slipper ju lägga pengar på knark. Jag slipper kriminalitet« konstaterar Roger.

»Så här i efterhand kan jag tänka: tänk om jag fått det här för 30 år sedan. Hur annorlunda allt kunde ha blivit.«

Han berättar att han har missbrukat större delen av sitt vuxna liv. Som barn var han hyperaktiv och eftersom han hade svårt att koncentrera sig gick det dåligt i skolan. Istället hoppade han av i åttonde klass och började jobba. Det blev en del strul även där, men det är framför allt en händelse som han ser som avgörande för det liv han hamnade i.

»Det var 1976. Jag hade bråkat med en kompis och det blev slagsmål. Vi var båda vältränade idrottsmän. Han var en tuff jävel och det var mycket alkohol inblandat. Fattar du? Det var ju inte meningen« säger Roger och skakar på huvudet.

»Han dog en vecka senare i hjärnblödning. Det tog mig 18 år att överhuvudtaget kunna hantera det.«

Enligt Roger var det början på den långa nerförsbacken till ett liv som hemlös missbrukare. Han sökte alla sätt att döva ångesten och kaoset och när han första gången kom i kontakt med amfetamin på 70-talet tycktes det vara ett slags svar.

»Plötsligt var det som om signalerna gick fram. Plötsligt fungerade det och jag fattade att det är såhär det ska vara. Det var något helt nytt. Jag såg klart. Glasklart« berättar han.

»Men det var ju olagligt. Och det kostade pengar. Så det blev kriminalitet för att få ihop till tjacket. Och det man fick ihop räckte ju inte för att man skulle kunna gå på det hela tiden.«

På Rogers sängbord står en flaska 0,03-procentig cider och några längre utflykter i drogträsket vill han inte ta idag.

»Ritalin är mycket bättre än tjack. För jag blir inte påtänd. Jag blir inte konstig eller stissig utan jag fungerar som en människa i samhället och kan hantera situationer på ett helt annat sätt« säger han och tycker inte längre att han har något sug efter vare sig amfetamin eller alkohol. Det tackar han Ritalin för. Samtidigt är en av de vanligaste invändningarna mot att behandla missbrukare med Ritalin just att det kan trigga igång ett missbruk igen – att det krävs mycket mer än piller för att förändra ett beteende. Roger är kluven till resonemanget.

»Visst, tar man för mycket blir man pundig och irrationell och helt bäng i huvudet. Det är min erfarenhet av allt som är centralstimulerande. Och det är först nu, när jag bor här och har lugn och ro som det har gått att hitta rätt dos som funkar. När man lever utan bostad blir det det gamla beteendet som slår in. Då är det inte frågan om läkemedel utan en ren överlevnadsgrej. Man tar det när man tar det och sen är det slut« säger han.

»Men det är så gött att slippa allt det där andra. Samhället har visst fått för sig att det är nåt jävla lyxliv att leva som knarkare. Men det är fan misär i sin värsta form. Och jag vet att nästan alla av oss skulle ha varit jävligt glada om vi hade fått slippa det där. Alla vill ju ha ett gött liv.«

Han tänder en cigarett. Han vill helst inte tänka så mycket bakåt, förklarar han.

»Jag är 56 år och jag har tappat så mycket tid. Det är så mycket jag inte har fått gjort som ska göras. Och nu har jag förmågan att göra det.«

På Rogers mer långsiktiga att-göra-lista står bland annat att kunna umgås med sina barnbarn, att ta tag i de hemlösas fotbollslag och att hitta en egen bostad. Men först av allt vill han komma igång med en förening för sådana som han själv som fortfarande fått varken diagnos eller medicinsk hjälp. Han har startat en ideell förening och har redan en handfull medlemmar, och han tror att det finns massor av dem därute som skulle behöva hjälp.

»Jag märker direkt om nån har ADHD. Då kan jag snacka med dem och försöka få dem att komma med på en utredning. Det är därför föreningen ska finnas, för att det behövs en brygga mellan folket på gatan och sjukvården« säger han.

»ADHD är den där känslan: varför kirrar jag det inte för! Som när man ska förklara nånting och inte hittar rätt ord. Och när man ska hålla ihop saker i ett ämne och ta dem i rätt ordning. Herregud, ibland får jag en flabbis på mig själv, i ren desperation.« Han ruskar våldsamt på huvudet.

»Det där kaoset alltså. Det har ställt till så mycket elände för mig. Nu lyckas jag hantera det. Strukturera saker. Koordinera saker. Och ta mig igenom händelser. Signalerna går fram.«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan