FAKTUM | 2010/09/22 Reportage

Jag antar att mina ärade läsare någon gång kommit i kontakt med scientologikyrkan. Första gången för mig var i Halmstad 1970. Jag gick några kurser, som mest bestod i att sitta och stirra en annan kursdeltagare i ögonen i flera timmar utan att blinka medan tårarna rann. När jag några år senare blev arbetslös, 1973, föreslog Per, kursledaren, att jag skulle ta jobb på deras båt Athena, som låg för ankar i Köpenhamns hamn. Jag skulle bo och jobba på båten under vardagarna, och under helgen var jag fri att göra vad jag ville för lönen jag fick.

Jag tyckte inte jag hade något att förlora och nappade på anbudet. Scientologi var på den tiden en ny fräsch sekt av det slag som dök upp som svampar ur jorden, med mer eller mindre fantasifulla idéer på programmet. Jag läste L Ron Hubbards böcker om dianetik och konsten att gå ut ur sin kropp. Det lät ju häftigt. Det skulle visserligen kosta en hel del, jag tror de tog 60 000 för att göra mig osynlig, men det skulle det vara värt. Jag resonerade som så, att jag alltid kunde betala dem i osynliga pengar.

Den tid jag växte upp i var mer intressant och bjöd på långt fler infallsvinklar än dagens krassa materialistiska värld. Men jag har alltid dragits till det otroliga och fantastiska. Det möjliga är ingen konst – men att fixa det omöjliga, det är något det!

Fascinerad läste jag Hubbard, som sa: »jag kan visserligen slå hatten av folk på 200 meters håll, men varför hålla på med sånt? I längden är det inte roligt heller.«

Jag sparade ihop lite pengar och tog mig till Köpenhamn. Pengarna förslog inte långt, och det blev en hel del uteliggande i parker och dylikt. Jag hankade mig till en del fram som krogkonstnär. En gång ritade jag av ett sällskap, som firade en födelsedag på krogen, och för det fick jag kvällen betald.

Till slut tog jag mig till Athena, en gammal rostig skorv som låg i hamnen. Vi var ett femtiotal killar och tjejer från hela Europa som jobbade från sju på morgonen till elva på kvällen, även lördag och söndag, undantaget två raster för mat, med att reparera båten och få den sjöduglig. Rena slavgörat. Permissioner var det inte tal om. De hade vakter utposterade vid landgången dygnet runt och pengarna jag fick räckte bara till godis och tobak som såldes på båten. Meningen var att vi skulle avhålla oss från storstadens alla frestelser. Men jag hade gärna velat uppleva lite av den synd jag nu måste avhålla mig ifrån.

Bröt man mot någon av deras stränga regler fick man som straff att putsa mässing en timme mitt i natten. Men andra jag talade med, mest knarkare, tyckte den hårda disciplinen var bra. Jag skrev på ett kontrakt på 500 år, så formellt sett är jag fortfarande scientolog.

Jag rymde efter två veckor, i ett obevakat ögonblick. Det var första gången jag rymde från scientologerna, andra gången var nio år senare, från Narconon i Huddinge, men det är en annan historia. Jag lyckades ta mig till Helsingborg, men där jag blev jag igenkänd av två scientologi-agenter (deras underrättelsetjänst är effektiv) och fördes till deras kursgård på Ven, där jag stannade i en månad. Där fick jag sitta och stirra en annan mänska i ögonen i flera timmar. Vi fick självklart inte blinka, så där satt vi medan tårarna rann.

Vår kursledare var en OT, alltså en högt uppsatt scientolog. Han påstod sig stå över det materiella, och hade blivit skjuten två gånger, sa han, men hade bara skrattat när kulorna gick igenom hans kropp. Han la en skarpladdad pistol på bordet framför oss och sa att vem som helst är välkommen att skjuta honom, men ingen av oss vågade. Vi sa: skjut dig själv! Men då menade han att han bara var immun mot andras onda avsikter, för att bli immun mot egna onda avsikter behövde han gå en kurs till.

Jag och en annan adept vandrade den vackra ön Ven runt, såg Tycho Brahes gamla rymdobservatorium och hamnade på en trevlig krog, där jag drack min första goda öl på länge.

Efter genomgången kurs, med diplom och allt, återvände jag till Sverige. Det har bara gått 37 av de femhundra åren så jag är fortfarande scientolog några hundra år till. Känner jag dem rätt kommer de att uppsöka mig i många liv till.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR