FAKTUM | 2016/09/27 Nyheter, Profilintervju, Reportage

 

faktum_nina_z_071När Hamlet ställdes in skapades ett hålrum i tiden. Nina Zanjani bestämde sig för att fylla det med något bra. Resan till Syd­amerika gav nya perspektiv och tillbaka på Dramaten igen skrattar hon åt det mesta. Ingmar Bergman till exempel.

Det är 5 januari och Nina Zanjani tackar ja till att träffas för en längre intervju. Men det är bråda tider. Premiären av Dramatens storsatsning denna vår – Hamlet – närmar sig och Zanjani gör Ofelia i regissören Jenny Andreassons redan omskrivna feministiska bearbetning av Shakespeares pjäs. Vi bestämmer att vi ska höras igen efter premiären. 8 januari offentliggörs att hela uppsättningen ställs in. Dramatenchefen hänvisar i media till att regissören hastigt sjukskrivits men det görs heller ingen hemlighet av att arbetet med pjäsen kantats av bråk och konflikter. Nina Zanjani svarar inte på mitt sms om hur det går och när vi kan ses. På annat håll meddelas att hon är utomlands.

– Jag tappade lusten och självförtroendet. Blev osäker på mina val och blev en rädd skådespelare. Det var en svår repetitionsprocess och det blev svårt att skapa något utifrån de förutsättningar som var, säger hon ett halvår senare. Som en konsekvens av kaoset bestämde hon sig för att göra en geografisk och inre resa.

Handlar om klass och status
Nina Zanjani möter oss i Dramatens personal-ingång efter dagens repetition med Mattias Andersson, regissören som gjort Backateatern i Göteborg rikskänd för sin nyskapande dramatik. Nu är de båda göteborgarna på Dramaten och Nina Zanjani skrattar åt att alla tycks tro att de jobbat ihop förut. Det har de inte, förtydligar hon, med Anderssons nyskrivna manus i hand. Med Deformerad Persona, en parafras av Ingmar Bergmans Persona, kan de för första gången se fram emot en gemensam premiär. Hon har mycket text att öva in. Pjäsen innehåller några bitar ur originalmanus, men i övrigt är allt nytt. Deformerad Persona handlar om klass, status och kulturellt kapital. Vem är egentligen överordnad och vem är underordnad? Vem är beroende av vem? Vem är sjuk och vem är frisk?

– Till ytan är det en berättelse om samma relation, en sjuk och en vårdande karaktär, en tyst och en pratande. Och jag råkar vara den pratande, säger Nina Zanjani som tack och lov har väldigt lätt både för att lära sig text och att prata. Orden forsar snabbt och lätt där vi slår oss ner på varsin stol mitt i repetitionssalen vi fått låna, tills hon avbryter sig själv med att ta en snus.

– Onico? Nej för fan, jag tänker inte sluta snusa. Varför skulle det vara en last? Ett beroende? Nej, så gillar jag inte att tänka. Jag snusar, punkt. Vänligt men bestämt avböjer Nina Zanjani frågor om barndomen, uppväxten i Gråbo utanför Göteborg, med mamma, pappa och bror. Hennes egen berättelse börjar när hon är 17 år och flyttar in till Göteborg. Egentligen var det musik hon skulle hålla på med. Men pianospelet efter noter, som hon ägnat sig åt som barn, blev för styrt för den tonåriga Nina som hade egna uppfattningar om vad som var roligt att spela. Musiklinjen på Hvitfeldtska ratades till förmån för teaterlinjen på Angeredsgymnasiet.

– Jag kände en frihet där. Det var väldigt snällt, utforskande och fantasifullt. Det var som att leken fortsatte på något sätt. Jag lekte mycket som barn, spelade inte så mycket teve-spel, såg inte på teve-serier eller läste särskilt mycket böcker. Jag lekte ute.

faktum_nina_z_003

Ett eget hem
Första Stockholmsperioden inleddes strax före 20-årsåldern. Nina Zanjani kom in på scenskolan efter en ettårig förberedande utbildning.

– Jag blev kvar. Startade ett slags liv här som jag så småningom tyckte om, även om jag inte gjorde det från början, säger hon. Första jobbet som färdig skådespelare fick hon dock på Göteborgs Stadsteater. Sedan dess har hon i perioder pendlat fram och tillbaka. 2010 blev hon fast anställd i Göteborg och med den förankringen kunde hon för första gången skaffa sig ett eget hem, en cykel och en regelbunden arbetsplats. Så såg det ut i några år. Sedan blev det Stockholm igen.

– Men vi har inte två boenden. Min man Joel, som är frilansmusiker, reser mycket precis som jag och egentligen spelar det ingen roll var vi bor, men vi har vår fasta punkt i Göteborg. När vi är i Stockholm lånbyter vi boende. Folk jobbar i projekt, i olika städer, det är så det ser ut. Man borde gå ihop ett gäng faktiskt, och dela varandras lägenheter vid behov, funderar hon. Än så länge vill hon stå på många olika scener. Nina Zanjani, snart 35, är nyfiken på att testa sina gränser, eller begränsningar. Hon vill se ”hur olika jag kan vara”. Tycker till exempel att det skulle vara roligt att göra en fars för att se om hon skulle klara den där extrema tajmingen som krävs.

– Jag vill inte heller tröttna på det jag gör, så ibland tvingar jag mig in i okända rum och upptäcker då helt fantastiska saker, säger hon och raljerar över sig själv.

– Nu kommer klyschan: Alla erfarenheter ger någonting.

faktum_nina_z_060 faktum_nina_z_076

Tvivel och förvirring
Alla erfarenheter ger dock inte omedelbart ifrån sig något värdefullt. Hamlet-produktionen var jobbig inledningsvis. Skapade tvivel och förvirring. – Ibland kan svårigheter löna sig, det kan bli bra i sista minuten. Med Hamlet fick vi ju aldrig veta hur det skulle ha blivit. I stället fick jag på distans ensam utvärdera det som hade hänt, utan att bli påverkad av mottagandet. Det var kanske nyttigt? Jag har ingen bild av att teater bara ska vara roligt, det är alltid jobbigt och en sorts kamp. Men när är det inte okej längre? Det kan bara jag själv avgöra. Gränsdragningen är dock svår. Teater är i allra högsta grad ett kollektivt arbete som handlar mycket om att vara ”socialt duktig”, menar Nina Zanjani. Hierarkier känner hon själv inte av i teatervärlden, däremot i filmbranschen, där en enda person avgör om ett filmprojekt får pengar eller inte. En filmkonsulents makt över innehållet i en produktion kan därför inte jämföras med en regissörs, tycker hon. Teatervärlden styrs av andra mekanismer. Där vet alla från början att det inte handlar om pengar: ”Du kommer inte att tjäna några pengar, du kommer inte att få en stor publik och det du gör kommer inte att finnas kvar till eftervärlden”, summerar Nina Zanjani och skrattar igen. Vid sidan om det skämtsamma säger hon att hon haft förmånen att få jobba med såväl film- som teaterregissörer som tycker om demokratiska arbetsprocesser. – Demonregissörerna, som jobbar med skräck, de finns, men jag har inte jobbat med dem. Nu är hon hemmastadd i demonregissören Bergmans boning och på frågan om Dramaten som arbetsplats skiljer ut sig, svarar hon:

– Jämför man med Göteborgs Stadsteater så får man säga att Dramaten är en i högsta grad stjärnstyrd teater. Jag är med om en massa olika typer av kulturkrockar här, men samtidigt är själva arbetet, hantverket, detsamma. Och vad gäller Bergman så … ja, han var en stor konstnär som gjorde fantastiska filmer … Och här jobbar jag med människor som verkligen har haft en relation till honom. Så visst, han sitter väl i väggarna. Men vill man gräva i det? Jag vet inte … Man kan väl få hoppas att den tiden är förbi. Den där en enda person tilläts dominera på det sättet. Personen i fråga skrev visserligen originalet men Deformerad Persona är Mattias Anderssons pjäs, slår Nina Zanjani fast.

– Jag tänker inte ens på Bergman när vi repeterar. Jo, ibland kommer jag kanske på att han gjorde en grej som liknar vår pjäs, säger hon med tydlig ironi, och skrattar. Ironi kan vara tydlig på plats, men svår i text, så i efterhand vill Nina Zanjani justera en del citat, som hon tänker kan missuppfattas, eller oavsiktligt såra. Risken känns obefintlig, det vilar mycket ödmjukhet under den lite glad-kaxiga ytan. Nina Zanjani beskrivs också av sina kollegor som en mycket inkännande person och, vare sig hon ser det själv eller inte, är hon dessutom underhållande att prata med. Nina Zanjani är lika rolig under allvaret som allvarlig under ytan. Och det har fler kommit på. Någon ringde henne från produktionsbolaget Munck som gör programmet Söndags-Morgan i P4. De behövde roliga side-kickar till programledaren Morgan Larsson och Nina Zanjani förvånade sig själv med att tacka ja.

– Jag tyckte det lät kul – och lite läskigt – jag gör ju nästan aldrig något som privatperson. Men radio, ja, det är någonting med det här att man inte syns som känns bra. Jag har också ett stort behov av att inte bara hålla på med teater och bara umgås med teatermänniskor. För skådespelare är det ju ganska viktigt faktiskt, att känna lite på andra världar, konstaterar hon. Ett instick här, bara för att stilla eventuell nyfikenhet: Det är inget moraliskt ställningstagande att Nina Zanjani inte gillar teve, inte har någon teve, inte ser på teve och därför inte syns i Let’s Dance eller Gomorron Sverige. Hon ser helt enkelt inte vad hon skulle ha där att göra.

Vill inte tappa fotfästet
Att hon inte säger vad hon tycker om en massa saker på Facebook är däremot en markering. – Det är ett beteende som jag tar avstånd från. Facebook är en plats för narcissism. Hon modifierar sig lite. Är ingen bakåtsträvare. Gillar egentligen sociala medier men ogillar tanken på att bli uppäten av dem. Vill inte hämta sin bekräftelse där. Nina Zanjani är ingen person som ägnar sig åt att ”underhålla sitt varumärke.”

– Jag vill bara hålla på med det jag håller på med och det är ändå inte genom Facebook jag får jobb. Eller för att jag har en snygg hemsida med nytagna bilder. Det är så lätt att få hybris i den här världen. Jag vill inte tappa fotfästet. Nina Zanjani vaktar på sig själv. Vad det beror på har hon inte riktigt formulerat, men hon gör ett försök. – Jag tror att jag vill vara ett så blankt papper som möjligt. Jag vill vara fri från en massa bilder och förutfattade meningar om mig så att jag kan spela vem fan som helst utan att folk ska veta saker om mitt privatliv. Saker som kan påverka arbetet eller bilden av karaktärerna jag gör eller historien som ska berättas. Hon är konsekvent i sin gränsdragning. En journalist från en skvallertidning gav helt sonika upp vid ett tillfälle när ingen av hennes frågor fick svar. Och när vi ändå är inne på ämnet media: Nina Zanjani gillar gammelmedia, radio och papperstidningar. Gärna sådana som serverar åsikter som är henne själv främmande.

– Jag vill inte ha en bekräftelse på det jag redan vet. Jag vill att någon har arbetat fram nyheter, grävt och gjort ett urval och presenterar det för mig. Så jag får nya perspektiv och kunskaper. Månaderna på resande fot i Sydamerika har dock ritat om vanekartan lite.

– Det känns nästan hemskt att säga, men mitt intresse för allt som händer i Sverige har liksom svalnat. Jag har blivit påmind, som alltid när jag reser, om att allt är så mycket större därute.

Ett snabbt beslut
Resan blev av för att Hamlet inte blev det. Ett snabbt beslut tillsammans med maken. – Vi tog oss till Mexiko, sedan till Guatemala, Honduras och Nicaragua, Peru och Bolivia. En läkningsresa, men Nina Zanjani beskriver det också som att ”bli inslängd i en Robinson-tävling”.

– Allt blev väldigt fokuserat på primära behov. När kan vi äta, var ska vi sova? Hur långt pallar vi att gå, herregud, vi kommer att frysa ihjäl, räcker vattnet? Allt annat blev helt ointressant.

– Mitt ego fick steppa åt sidan där. Så jävla synd var det ju inte om mig. Någonstans är ju alltid teater en riskabel verksamhet. Konst är skapande men också anarki. Det finns inga regler. Det finns inga egentliga mål. Det är ingen som kommer att sakna det om det inte är där för det finns ju inte …? Förstår du, säger hon och fortsätter:

– Vi bygger inga bilar med testade delar som garanterat ger en produkt. Vi gör konst. Så det var inte så jävla konstigt att det hände, det som hände med Hamlet. Kanske nästan konstigare att det sker så sällan? För teaterns och ensemblens skull bör man hur som helst ha en rejäl utvärdering av vad som hände, tycker Nina Zanjani. För egen del är däremot såret läkt.

– Jag kan vara väldigt dramatiskt – men jag är kortsint. Jag behöver inte bearbeta saker särskilt länge. Sedan får ju någon analysera det här och fundera på om jag behöver terapi för mitt flyktbeteende. Men jag är inte långsint.

session_faktum_nina_z3124

Nina Zanjani Född: 1 september 1981, uppvuxen i Gråbo, utanför Göteborg. Familj: Föräldrar, bror och maken Joel Igor Hammad Magnusson. Bor: I Göteborg, men för närvarande i Stockholm. Utbildad: Teaterlinje på Angeredsgymnasiet, förberedande teaterskola och scenskolan i Stockholm. På scen: Don Carlos, Klaras resa, Bibeln, Pygmalion, Fröken Julie, Hedda Gabler, Blackbird, Johanna, Sylvi, Järn, Cherie. På film: Se upp för dårarna, Kurt Wallander-filmer (2005–2013), Farsan, Selma Lagerlöf (SvT). På skiva: I duett med Adam Lundgren på den första Faktumskivan, sjunger Nina Zanjani Suspicious Minds. Aktuell: Premiär 28 augusti på Dramaten med huvudroll i nyskriven pjäs av Mattias Andersson, Deformerad Persona.

Om Nina Zanjani: ”Nina utstrålar stark integritet men det hindrar henne inte från att bjuda på sig själv. Hon är härlig att jobba med och överraskar mig ofta genom att vara väldigt lyhörd. Hon kan prata utan att vara helt uppfylld av sig själv och har koll på minsta detalj i sändningen, rättar mig om jag uttalar en låttitel fel. Jag kan slappna av som programledare för hon är både side-kick och sufflör.” Morgan Larsson, radioprofil

”Jag har följt Nina sedan hon sökte in till scenskolan. Jag satt i juryn där och kände direkt att hon var väldigt speciell. Hon har en otrolig kapacitet som skådespelare och levererar utöver det vanliga varje gång. Hon har tillgång till så mycket i sig själv, både ljusa sidor och svarta sidor. Dessutom är hon en bra sångerska och en jättetrevlig person. Jag ser henne lite som min protegé.” Lena Endre, skådespelare

”Hon är som ett teatersyskon för mig. Vi behöver varandra, har roligt ihop, kompletterar varandra, bråkar och kommer tillbaka. Som skådespelerska är Nina målmedveten, fokuserad och excellent – och vi triggar alltid varandra till att göra vårt bästa. Jag tycker mycket om att arbeta med henne – men det är inte lätt, gudskelov – och jag skulle bli förvånad om inte hon säger detsamma om mig. Hon är också omodern på ett attraktivt sätt, så till vida att hon ogärna poserar med sitt privata jag.” Emil Graffman, regissör

 

 

TEXT: Malin Clausson

BILD: Per Englundskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR