FAKTUM | 2014/01/15 Reportage

Uno Blixt bland ett tusental av sina damejeanner. De klassiska glasbuteljerna är värdefulla och sköljs och diskas noggrant i bryggeriets egen flasktvätt.

Uno Blixt bland ett tusental av sina damejeanner. De klassiska glasbuteljerna är värdefulla och sköljs och diskas noggrant i bryggeriets egen flasktvätt.

För hundra år sen stod den på alla svenska matbord. I dag överlever svagdrickan på nåder tack vare ett fåtal eldsjälar på landsbygden. Samtidigt vurmar den urbana medelklassen för lokala och genuina livsmedel. Faktum åkte till ett industriområde i Hjo för att bli först med det vi tror är nästa stora hipstertrend.
Text: Henrik Björck Wigartz  Bild: Mario Prhat

Fan också!” Duggregnet har ökat i styrka – från oförarglig kuliss till påtaglig blötma. Uno Blixt släpper den röda pallyftaren och småspringer ut på gården till bryggeriet. De fyra lastpallarna med svagdricka han precis kört ut behöver snabbt täckas över. Etiketterna på plastdunkarna faller nämligen lätt av om de blir alltför fuktiga. Något som inte uppskattas av kunden som är på väg för att hämta upp en leverans av svagdricka till Göteborg.
Medan Uno hastar ut tar jag skydd från regnet i ett förråd. Trots lysröret i taket är det dunkelt i det lilla huset som är fyllt med damejeanner, de klassiska bruna glasbuteljer som svagdrickan traditionellt förvaras i.
Att säga att svagdrickan rinner i blodet på Uno är ingen överdrift. Han är tredje generationen i familjen Blixt som brygger den bruna, söta drycken. Farfar Karl grundade bryggeriet år 1926 och efter honom tog Unos pappa Sven över. När Sven blev sjuk och inte klarade av att arbeta längre var det inget snack om saken, den då 35-årige Uno förde ­familjetraditionen vidare.
Detta var 1991. Men redan som nioåring var Uno med på bryggeriet. Att hålla det inom familjen är fortfarande viktigt. Under högsäsongen får äldste sonen ta ledigt några veckor från jobbet på Volvo i Skövde för att hjälpa till med bryggandet.
– Annars får han inga julklappar, skrockar Uno på bred skaraborgska.

Alla var salongs

På bloggen Ofiltrerat – En öldrickares tankar ger eldsjälen och ölentusiasten Magnus Bark, till vardags medicinskteknisk ingenjör i Linköping, också svagdrickan mycket utrymme. Jag ringer upp honom för att ta reda på svagdrickans ursprung. Något som inte visar sig helt enkelt.
– Det finns inte någon skriven historia om svagdricka, den har helt enkelt inte setts som den intressanta kulturprodukt det faktiskt är. Men enligt mig är den inte svensk utan importerades från norra Tyskland i slutet av 1800-talet, säger han.
Hjos bryggeri tillhör de få bryggerier som än i dag brygger svagdricka på det traditionella sättet. Men så har det inte alltid sett ut.
Den bruna överjästa drycken slog igenom på 1920-talet. Innan dess drack svenskarna öl i mängder och gemene man var för det mesta salongsberusad.
Något som både fördunklade sinnet och förblindade folk för orättvisor. Det ansåg i alla fall nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Båda lobbade hårt för ett rusdrycksförbud, men förlorade folkomröstningen. Förbudsivrarna vann i alla fall en delseger när starkölen förbjöds 1922. Ungefär då gjorde svagdrickan entré.
Fyra år senare, 1926, grundades Hjos bryggeri av Unos farfar, Karl Blixt.
Han drev bryggeriet under dryckens storhetsperiod. Folk prenumererade på svagdricka och fick den drygt tvåprocentiga drycken levererad i damejeanner om fem eller tio liter ända fram till dörren.
Drycken var självklar måltidsdryck och törstsläckare. Men på 50-talet påbörjades en centralisering av bryggerinäringen och de små lokala bryggerierna dog ut.
Det fanns inget starkt varumärke att samlas kring, barn och unga valde hellre läsk och målgruppen föråldrades. Svagdrickans resa mot marginalen påbörjades. Enligt Magnus Bark kommer det inte att ändra sig.
– Jag tror tyvärr att det är kört. Svagdricka har en så kallad ”acquired taste”, en speciell smak som man måste lära sig att tycka om. Det krävs nästan att man är uppvuxen med den och nu för tiden är det inga unga människor som dricker svagdricka, säger han.

Inte ute efter yrsel

Uno Blixt har också svårt att se en större vändning för släktens livsverk. Han menar att det trots allt är mycket attraktivare att brygga riktigt öl.
– Jag tror att det hänger på styrkan. De som är ute efter yrseln kommer aldrig börja brygga svagdricka, det är för låg alkoholprocent.
Fast just nu är det hektiska tider i det lilla industriområdet i Hjo. Runt 50 000 liter svagdricka ska bryggas innan jul.
Det innebär att Uno Blixt, med start i september och fram till jul, kommer att arbeta 80 timmar långa arbetsveckor. Resterande månader av året kränger han, tillsammans med sin fru, hamburgare och korv i gatuköket i Hjo. Men inte i januari.
– Då har jag semester. I år bär det av till Thailand, det är första gången vi åker dit så jag tänker ta det lite försiktigt, det kanske inte är något för mig. Annars brukar vi åka till Kanarieöarna.
Under bilresan hem från Hjo tänker jag att det kanske trots allt finns en framtid för svagdrickan. De medelålders män i helskägg och upprullade sotarmössor som i dag brygger öl hemma i köket har ju redan all utrustning som behövs.
Så var det inte för bara tio år sen. Då var det inte många som kände till begreppet ”humlebomb” eller tänkte på en spontanjäst belgisk öl när törsten behövde släckas. Kanske är mikrobryggd svagdricka nästa IPA och på alla hipsters läppar nästa år? Kom ihåg var ni hörde det först.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan