FAKTUM | 2014/09/12 Nyheter, Profilintervju

För tjugo år sedan ekade hans skrovliga stämma över hela landet. Under slutet av nittiotalet sålde duon Nordman över en miljon skivor och hitlåten Vandraren spelas än i dag på ­radio. Men framgången blev början till undergången för Håkan Hemlin. Faktum har träffat artisten med nio liv och pratat missbruk, svek och längtan efter sinnesfrid.

“Du är placerad i kö, var god vänta”. Den inspelade rösten ljuder metalliskt ur Håkan Hemlins telefon som ligger på bordet. Håkan slänger in en näve jordnötter i munnen, tar en klunk öl och konstaterar att dagen innan midsommarafton inte är den bästa om man vill få tag på sin läkare.

Vi befinner oss på en pizzeria i Herrljunga. Snett bakom oss kollar två killar på gruppspelsmatchen mellan Colombia och Elfenbenskusten från fotbolls-VM på en teve i taket.

I baren sitter en medelålders man med ett halvfullt glas och mumlar för sig själv. Vid hans fötter ligger två lila kassar, så fyllda till bredden att några starköl trillat ut på golvet. Annars är det tomt.

Rösten i telefonkön påminner oss ännu en gång om att raden av väntande i psykakutens växel inte är slut. Något som däremot är slut är Håkans medicin. Han tar dagligen tre tabletter för att kunna kontrollera sin funktionsnedsättning.

– Sen jag fick min adhd-diagnos förra året har jag blivit en helt annan person. Jag har inte fått tillbaka mitt liv, utan äntligen fått ett liv, säger han och reser sig för att gå till baren och köpa ännu en flaska Mariestad.

Snurrig planering

Tidigare samma dag. Klockan är lite efter sju på morgonen och bredvid mig i baksätet i en svart Volkswagen sitter Håkan Hemlin i ett par sportiga solglasögon. Bilen körs av Anna Jansson, Håkans sambo sedan tre år tillbaka. Med vänster hand på ratten styr hon oss äntligen ut från ett gråmulet Stockholm. Den lediga handen växlar mellan kaffemuggen, telefonen och att klia den ena kinesiska nakenhunden Rex -under hakan. Han är ”mammas gris” och får resa i passagerar-sätet. I bagageutrymmet ligger ytterligare två hundar, den andra nakenhunden Teo och den rumänska gatuhunden Vilgot.

Det senaste dygnet har alla Håkans, och därmed även mina, planer ändrats. Flera gånger. Allt från en spelning som ställdes in i sista stund, möten som aldrig blev av till en plötslig, oplanerad resa till Herrljunga där Annas mamma bor. Närmare bestämt ska vi till Klastorp, en liten ort utanför Herrljunga. Eller som de, enligt en flinande Håkan, säger i folkmun: Förhuda.

Det ändrade schemat, som gjort mig stressad, verkar paret ta med ro. När jag frågar varför Håkans medverkan på spelningen med resterna av proggbandet Dag Vag kvällen innan blivit inställd, rycker han på axlarna.

– Äh, det skulle ha varit något slags rep, men ingen ringde så därför antar jag att spelningen blev inställd. Det var lika bra, det var ändå en dålig låt jag skulle köra.

Att saker och ting förändras från en dag till en annan är han van vid. Så har det varit hela hans liv.

 

Värsting i kyrkan

Att säga att Håkan Hemlin haft de bästa förutsättningarna vore att ljuga. När Håkan föddes var mamma Gun bara 15 år. Pappa Göran var två år äldre, men hade redan då problem med alkoholen. I tvåfamiljshuset i Gävle, ett ”ruckel” enligt Håkan, var det ofta vilda fester. Håkan berättar om ett av sina första minnen.

– Jag hittade farsan däckad på toaletten, nerspydd med brallorna nerdragna. Där stod jag med min snuttefilt och undrade om han var död. Då var jag kanske fem år.

Vid det här laget hade familjen hunnit växa. Två syskon, lillasyster Veronika och lillebror Ronny, hade kommit till världen och Gun var alltså trebarnsmamma innan hon var 20 år fyllda.

Pappa Görans dryckesvanor hade dock inte förändrats till det bättre och efter några år skilde sig föräldrarna.

Håkan, som var ett livligt barn, innebar mycket jobb för sin nu ensamstående mamma och efter ett tag flyttades han hem till sina farföräldrar. Där fick han visserligen mat på bordet men inte mycket mer. Varje sommar lämnades han på kollo där han tillbringade två månader medan de flesta barn var där i två veckor.

Även i skolan upplevdes han som ett problem. Han klarade inte att sitta still och störde ständigt lektionerna, det sades att han led av danssjuka eller helt enkelt att han hade ”myror i brallan”. I högstadiet placerades han i specialklass. Han snattade saker och sålde, allt från skor till ett par slalomskidor på Domus, körde trimmade moppar och rökte hasch dagligen.

Samtidigt jobbade han under tonåren extra som kyrkvaktmästare i Missionskyrkan. Ett kneg som kan tyckas lite ovanligt för en värsting.

– Jag satte upp psalmböcker och spelade in gudstjänsterna på kassettband. Under en period var jag även medlem i pingstkyrkan, fast där var jag inte många gånger. Men de hann andedöpa mig, hela kroppen doppades i en -sådan där pool inne i kyrkan.

 

Påtänd fiskare

Det var ingen långsiktig lösning att arbeta extra inom kyrkan, han behövde ett riktigt jobb. Men för någon som lämnat grundskolan med ”fjorton streck och tre ettor” i slutbetyg var det inte lätt att ta sig in på arbetsmarknaden.

Så när Håkan var 18 år gammal bestämde han sig för att lämna hemstaden. Han anställdes på Scania i Södertälje där han monterade bilmotorer vid löpande bandet. Jobbet behöll han bara i två månader, men blev ändå kvar i stan. Han sov på kompisars soffor, -spelade musik i olika grupper och festade.

I den vevan provade han amfetamin för första gången. Drogen gjorde -honom lugn och fokuserad och helst upplevde han ruset i -ensamhet. Gärna vid en sjö med ett fiskespö i handen.

– Jag stack ut och fiskade och tog pulver, helt för mig själv. Jag var okontaktbar, kunde sitta i timmar och bara flumma. Jag har alltid varit en tänkare som gillar att fundera, säger han. 

Under samma tid träffade han Mats Wester, andra halvan och den drivande kraften bakom bandet Nordman.

Håkans dåvarande band spelade in en demo i Mats studio. Med demon hände det inte mycket, men Mats gillade Håkans raspiga röst och frågade om han ville sjunga på det folkpopprojekt han höll på med. Sedan gick det snabbt. Den arbetslöse Håkan fick praktikplats i studion och de spelade in sitt första, självbetitlade, album Nordman.

– Jag rökte mest braj på toan och satt och sov i en fåtölj i studion, minns Håkan av arbetet med skivan.    

Överlag var han inte speciellt involverad i skapande-processen, varken då eller senare. Textförfattaren Py Bäckman stod för texterna och Mats Wester för musiken. Håkan skrev visserligen texten till Förlist, debutsingeln på första plattan, men annars ”ryckte jag mest på axlarna och hängde med”.

Som sångare blev det ändå hans ärrade ansikte som kom att personifiera musiken.

 

Rasistrykten

När den första singeln landade i skivaffärerna hände det saker. Men inte på det sätt de hade tänkt sig. Baksidan av omslaget till Förlist pryddes av ett ringkors, en gammal forn-nordisk symbol. Men ringkorset har även använts av såväl norska som svenska nazister. Detta gjorde att bandet stämplades som en del i vit makt-sfären. Och trots att första utgåvan av singeln drogs in och gavs ut med nytt omslag fick Nordman ett rykte om sig att vara främlingsfientliga. Något som inte alls stämmer, enligt Håkan.

  – Rasister är dåligt uppfostrade och ointelligenta människor. Det sverigedemokraterna håller på med är bara dravel. Fast jag litar inte på några politiker. Alla bara snackar, men händer det något? Nä, då tror jag snarare på att det finns en skuggregering. Typ Bilderberggruppen, 150 världsledare som bestämmer allt. De kan till exempel starta krig i ett område bara för att få bukt med överbefolkning. Nu låter jag väl som en konspirationsteoretiker, men så tror jag att det funkar.         

Men rasistryktena till trots, när andrasingeln Vandraren släpptes exploderade det. Låten gick direkt in på radio-programmet Sommartoppens förstaplats och höll sig kvar hela sommaren. Den spelades överallt och melodin var omöjlig att värja sig mot, själva definitionen av en sommarplåga.

Fullängdaren som släpptes samtidigt sålde dubbel platina på två månader. Totalt krängdes 600 000 exemplar och skivan låg på den svenska albumlistan i sammanlagt 99 veckor, varav 16 av dem på förstaplatsen.

 

Nyrik och påtänd

Bandet turnerade flitigt och efter ett tag började stålarna strömma in i form av gage, Stimpengar och royaltyutbetalningar. Plus förtjänsten från merchandiseförsäljning, det vill säga t-shirtar och skivor som såldes på spelställena under turnén, där det till större delen handlade om svart betalning.

Håkan gick från luspank till stormrik. Och att hålla igen var det sista han ville.

När han gick ut på krogen hade han fickorna fulla av -tusenlappar och bjöd både vänner och främlingar på middagar och sprit. Växeln han fick tillbaka slängde han eller gav bort.

Han köpte ett hus, en stor disponentvilla i sten i Skutskär, som han betalade kontant. Där flyttade han in med sin fru Maritha som då väntade deras första barn. Huset utrustades med dyr hifi och flådiga möbler. Och hisnande summor gick åt till droger. Han uppskattar i dag att han gjorde av med ungefär 2 000 kronor om dagen, främst på hasch och amfetamin. Nu började hans missbruk även märkas för omgivningen. Han var sällan hemma, om han inte turnerade var han ute och festade. Bandet beklagade sig över att han missade tider och glömde av texter under konserterna.

Men Nordman fortsatte trots det att skörda framgångar. Sammanlagt såldes över en miljon exemplar av de tre skivor som släpptes under slutet av nittiotalet.

Fast till slut funkade det inte längre. Ett farsartat framträdande hos Nyhetsmorgon i TV4 blev droppen. Håkan kom direkt från en fest, full och påtänd på kokain, sluddrade och visste knappt var han befann sig. Efteråt hade Mats Wester och resten av bandet fått nog och vägrade fortsätta arbeta med Håkan.

 

Jungfrusil i sjön

Nu stod han plötsligt ensam. Ett tungt år med ständiga bakslag följde. Han hade gått från förmögen stjärna till pank knarkare på bara ett år. Skulderna växte. Efter några misslyckade försök till comeback gav han upp. En vacker sensommardag 1999, bestämde han sig för att sjunka ännu djupare.

Vattnet krusade sig runt Håkans ben när han vadade ut i sjön bakom pappersmassefabriken i Skutskär, inte långt från den fina villan han köpt några år tidigare. Byxorna smetade åt kring benen när han hävde sig upp på stenbumlingen. Men det viktigaste, sprutan och amfetaminet, hade klarat strapatsen.

Här ute, flera meter från land, kunde han vara säker på att inte bli störd när han tog jungfrusilen. Det var första gången han injicerade drogen och till skillnad från tidigare, när han hade sniffat i sig pulvret, slog det till direkt och lugnet infann sig. Det var precis vad han behövde, en paus från allt kaos. Att han nu gått över ännu en gräns var inget han reflekterade över, han hade ju ändå inget att förlora. Han red ut rusets första intensiva timmar i ensamhet på stenen. Sedan tog han sig in till land, hoppade in i sin mörkblåa Ford och körde i väg för att fixa mer tjack.

Det följande decenniet blev ett svart kapitel i Håkans liv. Varje dag var en jakt på nästa dos. Han lärde sig FASS, läkemedelsindustrins uppslagsverk, utantill och injicerade både sprit och tandläkarbedövning när inget annat fanns att tillgå. Han överdoserade men klarade sig alltid med en hårsmån från döden. Håkan dömdes till fängelse för upprepade förseelser, narkotikabrott, rattfylleri och olovlig körning. Trots att han aldrig har haft ett körkort, har han alltid kört bil. De kortare straff han avtjänade förändrade inte hans leverne, även på kåken fanns det ju knark.

Och hans egen familj, Maritha och de tre barnen, såg allt mindre av honom. Håkan kunde försvinna hemifrån i flera veckor i sträck. I stället för att åka hem sov han hos någon kompis eller i bilen. Till slut sprack äktenskapet.

– Jag blev expert på att rättfärdiga mitt eget beteende, det var alltid alla andra som var dumma i huvudet. Jag tillät drogerna att ta över mitt liv. Det gör ont när jag tänker på det, jag har ju inte varit världens bästa farsa direkt.

 

Tände av med ravioli

Våren 2011 mötte han Anna. De träffades på en fest och trots Håkans skick, han hade ”ett par gamla tjejbyxor på sig och såg ut som en tandlös mört”, raggade hon upp honom. När hon på första dejten förstod hur nedgången han faktiskt var började hon tveka. Håkan insåg att han var tvungen att bestämma sig. Skulle förhållandet funka var han tvungen att bli nykter.

Problemet var att han inte fick plats på något behandlingshem, de var fulla.

– Då körde jag ut i skogen. Jag tog med mig min hund Demon, ett fiskespö, tio gram hasch och några burkar ravioli. Jag hittade ett älgpass där jag sov. Vatten drack jag ur en bäck. Där stannade jag i tio dagar tills jag tröttnade.

Han åkte tillbaka till stan, ringde behandlingshemmet och fick komma dit redan dagen efter. Sedan dess har han varit drogfri.

 

 

Golf i stället för tjack

Efter fyra timmars bilresa har vi kommit fram till Annas barndomshem i ”Förhuda”. Strax efteråt öppnar sig himlen och regnet öser ner.

Men vi stannar inte länge förrän det är dags att åka igen. Ett nytt, och väldigt mycket lindrigare, beroende för Håkan är nämligen att spela golf. Jag undrar om det verkligen går att spela i det här vädret. Håkan tittar på mig med ett leende och säger sen att det är perfekt golfväder.

Medan han går i väg för att svida om bekräftar Anna min misstanke. Hon himlar med ögonen och säger att han kan spela golf i vilket väder som helst, även när det snöar vill han ut på banan. Så trots att regnet fortfarande faller tungt beger vi oss mot Herrljunga golfklubb.

Där är det folktomt och när regnet för en kort stund avtar lägger sig ett meditativt lugn över golfbanan. En sorts konstgjord naturupplevelse. Ibland bryts tystnaden av ett bräkande, den enda publiken är två gråsvarta får som betar i hagen bredvid.

Håkan spelar snabbt, han verkar inte koncentrera sig nämnvärt innan han slår i väg bollen. Men för en amatör är det imponerande när bollen viner genom luften och landar drygt 100 meter bort. På grund av väder och tidsbrist får vi dock avbryta redan efter ett hål.

 

Vandrarens slutmål

Håkan mumlar och är uppenbart irriterad när vi går mot parkeringen, vår visit har varit alldeles för kort för att dämpa abstinensen. Efter att ha packat in golfbagen i bagaget sätter han sig tungt i framsätet på Annas svarta bil. Han tar av sig solglasögonen och vänder den vita kepsen bak och fram. Med trött blick tittar han ut genom fönstret en stund innan han knäpper på bilradion och börjar ratta mellan kanalerna.

Plötsligt tonar Vandraren, Nordmans 20 år gamla signaturmelodi, fram ur bruset. Han rycker till och höjer volymen. Ingen av oss säger något. Under tystnad lyssnar vi till den sista minuten av den låt som blev hans stora genombrott. En modern klassiker med en melodi som nästan varje svensk kan nynna med i. Musiken tar slut och avbryts av en reklamsnutt som börjar med att en röst nämner Tjörnbron.

– Könsbron, säger Håkan med tom blick och tankarna långt borta innan han rastlöst börjar leta efter någon annan kanal. Återigen bara brus. Efter några sekunder tröttnar han och vänder sig mot mig.

– Fan, skittråkigt ju. Det går inte ens att få in Bandit Rock här, säger han och stänger besviken av bilradion.

 

HÅKAN HEMLINS ZOO: Att bo med tre hundar, som Håkan och hans sambo Anna gör, är ingenting i jämförelse med hur det varit tidigare. Här listar han några husdjur han haft under årens lopp.Apa: ”Jag hade en markatta som hette Koko, han bodde i ett eget rum på övervåningen. Jag hade inrett rummet med ett gammalt bildäck och satt ofta där hos honom, han älskade att käka Läkerol. Han gillade mig, men annars hatade han folk, särskilt sådana med glasögon. En gång bet han Mats Wester i handen. Mats fick åka till sjukan, jag retade honom och sa att han antagligen fått ebola.”Orm: ”Ormarna krävde nog mest arbete. Jag hade ett terrarium på 15 kvadratmeter i källaren, det var jobbigt att rengöra med all sand på golvet. Jag hade fem ormar, favoriten var en tigerpyton. Han hette Doktor Fräs och var nästan fem meter lång. Jag matade honom med levande griskultingar och vädurskaniner. Folk är rädda för ormar men så länge de är mätta är det ingen fara. Sen är det ju kanske inte så smart att klappa katten precis innan du går in för att kela med ormarna …”Hund: ”Jag har haft olika raser, amerikansk bulldog och mastiff bland annat. Men Demon var speciell. Han var en Cane Corso som föddes död, det tog tio minuter innan jag fick liv i honom, därav namnet. Han var lite underlig, han kunde stå jättelänge och bara stirra rakt in i en vägg. Han dog i april 2012, det var tufft, han hade varit ett stöd i många svåra stunder.”

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Per Englund och Mario Prhatskriv ut sidan