FAKTUM | 2011/02/01 Reportage

Bild: Mario Prhat

Man brukar säga att man ska ner på botten för att komma upp igen. Men där nere är det stopp. Följ med till kommunens akutboenden för hemlösa – nödlösningen som blivit slutförvaring.

I somras byggde Leif en mur. En prydlig länga av stora stenbumlingar som sträcker sig förbi hela baracken, som ett skydd mot vägen och resten av världen.
»När jag började bygga den var det ingen som trodde att jag skulle fullfölja det. Men det gjorde jag. Och sen började jag fixa med rabatterna och klippa rosor och grejer, och de andra började odla tomater och örter och allt möjligt. Det blev som en park här.«
Han pekar ut i mörkret där man kan skymta muren. Idag är den till hälften begravd i snö. Och Leif har tappat lusten.
»Jag vete fan vad det var för idé med det egentligen. Och jag fick ingen respons från personalen heller. Skottkärran fick jag stjäla. Jag skulle ha varit nöjd om vi åtminstone fått en spade, men det ska väl gå genom en massa chefer först. Och vi som bor här får inte ens grilla korv på tomten. «

På Rävebo är det kanske inte meningen att man ska slå sig ner och odla sin trädgård. Och egentligen var det ju inte meningen att man skulle stanna här över huvud taget. Precis som kommunens övriga akutboenden inrättades det en gång som en ett lägsta steg i den trappa som så småningom skulle leda till egen lägenhet. En nödlösning i väntan på bättre tider. Som aldrig kom.
Kent berättar att han har gjort sig av med allt som kan vara stöldbegärligt. Och han har tröttnat på att inreda och pynta.
»Där jag bodde förut hade jag kristallkrona och hela taket pyntat med små änglar« berättar han.
»Man orkar inte engagera sig längre. Man får ju ändå inte ha några besök här efter klockan 19. Fast vi är över 50 nästan allihop behandlar man oss litegrand som småbarn. Man känner sig lite kuvad.«
Han tar ett varv i korridoren, visar den gemensamma duschen och telefonbåset där man kan ringa lokalsamtal. Det är ett tjugotal dörrar och alla har brytmärken. Rummet mitt emot Kent tillhör Olli. Han bor här för andra gången sedan han blev hemlös på 70-talet och ser det lite som en cirkel som slutits.
»Det är som det är. Vi har inget val helt enkelt« säger han.
»Sedan förra gången jag var här har jag bott på nästan alla ställen för hemlösa, inklusive sex år på Meros Camping. Och det här är väl okej, även om ingen vill bo i en barack egentligen. Det är folk som rycker i dörrarna och bryter sig in när man ligger där i bara kallingarna. På dagarna kan personalen komma in med egen nyckel när som helst. Och det här är långt från resten av samhället. Ja det är väl det som är meningen också«

Från sitt rum ser han värmeverket och skogen där bakom, han brukar ligga och titta på den gigantiska skorstenen som tydligen ger värme åt hela Angered. Genom de tunna väggarna hör han tv:n från gemensamhetsutrymmet där de andra sitter och röker.
Det är långt till resten av verkligheten. Här, i gulagerna som Olli uttrycker det, kan man inte se den med blotta ögat, och det är likadant är det på kommunens övriga akutboenden – Storås, Aröd och Vägskälet. De ligger otillgängligt i stans ytterområden. Inträngda bland industrier och motorvägar. Resignationen har tagit över och inte ens kommunen odlar längre några illusioner om att detta ska leda vidare till något annat. Man kan stanna här så länge man vill, vad nu det betyder.

»Vad jag skulle vilja?« muttrar Kent när vi slår oss ner i hans minimala rum på Vägskälet utanför Frölunda. Det är som om själva frågan tröttar ut honom. Det är midnatt och han är i full färd med att städa toalettgolvet med hjälp av en käpp och en fuktig bit toapapper.
»Jag vill väl ha det som förut. Leva vanligt familjeliv. Men så kommer det ju inte att bli.«
»Skulle du vilja ha en vanlig lägenhet?«
»Jo, det skulle man ju kunna ha, men det kommer ju inte att hända.«
»Trivs du här då?«
»Man får knarka här.«
Han krafsar vidare med toapappret en stund innan han sjunker ner på sängen.
Rummet går i brunt och nikotingult och rymmer det allra nödvändigaste – ett litet bord, ett kylskåp och en tv. Kent har knappt lämnat baracken på åtta veckor, sedan han pajade sin häl. Förr brukade han vara ute och cykla varje dag och i perioder har han samlat skrot och koppar för att få ihop lite extra pengar. Nu tittar han mest på tv.  Eftersom det är besöksförbud på vägskälet har han knappt någon kontakt med omvärlden över huvud taget.
»Men det är ingen som vill komma och hälsa på en på ett sånt här ställe ändå« konstaterar han och byter kanal på tv:n. Det är nyheter om insnöade flygplatser och folk som tvingas sova en hel natt i vänthallen.
»Man vänjer sig« säger Kent.
»Jag kan lika gärna bo här som någon annanstans.«

Han greppar kryckorna och går ut för att göra ett ärende hos grannen.
Sneddar över gårdsplanen som ligger inbäddad i snö. Någon stryker förbi med en stereoförstärkare i famnen, en dörr står på glänt i vinternatten och en långhårig man i 50-årsåldern säger att vi borde snacka med Lena. Vi knackar på hennes dörr och hon bjuder in oss i sitt krypin. Det är ombonat, tavlor på väggarna, böcker och kläder och nya gardiner som hon sytt själv.
Hon säger att det är overkligt alltihop. Att hon hamnat här.
»Det här är inte jag. Det är inte mitt liv.« säger hon.
»Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag är inte som de andra här. Fast så säger ju alla. Det är som på kåken. Alla är oskyldiga.«
De senaste fem åren kommer som brottstycken. Vräkningen, psyket, Rosenlund. Hon minns inte allt. Men hon har två barn som hon inte träffat på flera år, och hon brukade föda upp kinesiska nakenhundar.
»Men det här är ingen lämplig miljö för hundar« slår hon fast.
»Inte för människor heller egentligen. Det är svårt att hålla sig drogfri här, och Jag har haft svårt att identifiera mig med de andra. Jag har fått lägga om mina värderingar för bor man så här måste man lära sig att acceptera att bli bestulen och så vidare. Jag har fått lära mig att tycka om tjuvar och knarkare. Och man ska vara snäll mot alla.«
Lena vill hellre kalla sig bostadslös än hemlös. Hon vill reparera sitt liv men vet inte riktigt hur.
»Man är ju tvungen att se framåt« säger hon.
»På samma sätt som en 80-åring som ligger med slangar och ska dö, han är också tvungen att leva vidare. Man har inget val.«

Hon vinkar efter oss när vi går till bilen. Natten är klar och tystnaden har lagt sig över staden. Gulagerna ligger där de ligger, i ytterkanterna, gömda och glömda, liksom några av de hundratals göteborgare som fastnat på bostadskarriärens yttersta nollpunkt. Från Frölunda till Hisingen och Angered. Det som inte syns finns inte. Men klockan fyra på morgonen kan man fortfarande se tv:n stå och flimra inne i huvudbaracken på Rävebo.
Det är årets kallaste natt. Det är årets mörkaste natt. Vänder det nu?
Olli är tveksam.
Han sneglar ut genom fönstret, på skorstenen, på det tjocka rökmolnet som stiger mot himlen och månen.
»En femrummare mitt i stan hade suttit fint. Och kanske en övernattningslägenhet i New York« säger han.
»Men det är som det är.«
Han går ut i tv-rummet. Sätter sig med de andra och väntar.

[box]SLUTSTATIONERNA
Rävebo, Vägskälet, Aröd och Storås – kommunens akutboenden för hemlösa har alltid varit en sista utpost. Hit kommer de som inte har någon annanstans att ta vägen. Missbrukare blandas med psykiskt sjuka och det finns inga krav på drogfrihet.
En gång fanns tanken att man skulle komma vidare härifrån, åtminstone i teorin. Den så kallade boendetrappan gick ut på att den hemlöse skulle passera olika stationer där man successivt tog mer och mer ansvar för sitt boende och slutligen fick ett eget kontrakt. Boendetrappan var flaggskeppet i kommunens hemlöshetsarbete, och på pappret var modellen förträfflig. Problemet var bara att den inte fungerade. Folk kom inte vidare utan blev kvar på samma nivå år efter år. Slutligen bestämde sig kommunen för att slopa hela boendetrappan. Idag är det mer eller mindre uttalat att de som bor i kommunens akutboenden är de som är helt körda på den ordinarie bostadsmarknaden. [/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan