FAKTUM | 2018/04/11 Nyheter, Reportage

Ibland lockar repet. Andra dagar bron. Per Myrhill, 42, har diagnosticerats med självmordssmärta. Men kärleken till barnen och frun är för stark. Och så finns det ju ett hopp, en lösning som dämpar smärthelvetet. Marijuana.

I ett lummigt parhusområde i floda, strax utanför Göteborg, bor serietecknaren Per Myrhill. Ett par vattengevär utanför entrédörren vittnar om att det bor barn i huset. Sjön Sävelången ligger stilla ett stenkast bort. Teven är igång när Per Myrhill tar emot och visar in. Den har blivit en stor del av hans vardag de senaste fem åren. Ända sedan han drabbades av en hjärnblödning i december 2012.

– Jag och min fru hade på kvällen kollat på teve. Hon gick och la sig medan jag låg kvar i soffan. Dagen efter hittade hon mig nerspydd och totalt förvirrad. Jag var helt övertygad om att någon annan hade spytt ner mig! Det sista jag minns helt säkert är en jätteintensiv smärta, säger Per Myrhill.

Året hade varit tungt i allmänhet. Pappans hastiga bortgång hade tagit hårt och Per gjorde som han alltid gjort när han behövt ventilera – plockade upp pennan, pappret och suddgummit. Genom att sätta sina känslor, funderingar och bryderier på papper hade Per alltid lyckats skapa en balans i tillvaron. Ett värmande ljus i motvikt till höstmörkret. Teckningarna som kom till i samband med sorgearbetet trycktes senare i fanzinet Homemade Comics. Men tecknandet räckte inte som avreageringsyta. Så den då 37-årige Per grävde ner sig i jobb. Dels som en flykt från de mörka tankarna, dels av lojalitetsskäl mot kollegorna på företaget där arbetsbördan var hög.

Snart började varningsklockorna ringa. Högre. Och ytterligare lite högre. Inombords var sorgen inte fullt ut bearbetad. Stressen av att vara IT-ansvarig tärde. En envis förkylning med tillhörande febersymptom ville inte ge med sig. Ena dagen var den borta, nästa var den tillbaka. Kroppen sa ifrån. Men Per tänkte som så många före honom gjort. Äsch, det är säkert ingen fara. Jag kämpar på. Lite kaffe, energidryck och smärt-stillande tabletter löser biffen. Det är ju bara en kort period som jag behöver kötta igenom. Ridå.

– I samband med ett besök till tandhygienisten fick jag in bakterier i blodet. Normalt sett har man en barriär i hjärtat som ser till att man inte får upp sådan skit i hjärnan men på något sätt lyckades bakterierna leta sig upp i hjärnan där jag tyvärr råkade ha ett aneurysm, det vill säga ett missbildat blodkärl, som de fäste i. Efter ungefär en vecka brast det.

”Varje genombrott bara slår till pang, pang, pang (...) Det här är ju någon slags tortyr.”

Nyvaken på intensivvårdsavdelningen, ännu med eftereffekter av narkosen i kroppen och med respiratorn nyligen avstängd fick Per så sakteliga förklarat för sig vad som hade skett. Han hade drabbats av en hjärnblödning och en dubbelsidig lunginflammation. Smärtan han hade känt strax innan ljuset slocknade den där decemberdagen på soffan berodde på att bakterierna som letat sig in genom en blodig mun lyckats äta sig igenom det missbildade blodkärlet i huvudet vilket lett till att blod läckte ner i ryggmärgen. Det dröjde inte länge innan han förstod att inget skulle bli som vanligt igen. Någonsin.

– Jag hade en sådan energi och ork på den

tiden, innan hjärnblödningen. Jag arbetade som IT-administratör och hade bra sifferminne, eller ja, bra minne över huvud taget. Nu har jag tvingats lära känna mig själv på nytt. I dag lider jag både av smärta och en hemsk hjärntrötthet. Det är som att ha varit på Liseberg en hel dag och vara helt slut i huvudet, det blir lätt för mycket stimulans och ljudintryck.

 

På hyllorna i hallen, vardagsrummet, köket och arbetsrummet en trappa upp samsas serieteckningsböcker med LP-skivor, seriefigurer och återförslutningsbara öl-flaskor från Tyskland. Överallt hänger målningar som barnen penslat fram. Kanske brås de på pappa. Han som efter hjärnblödningen på allvar plockat upp serietecknandet igen. Det som förr var en hobby blev snart livsnödvändigt. För att hålla sig aktiv samt bearbeta intrycken efter sjukdomen.

– Största anledningen till att jag tecknar självbiografier är för att bearbeta jobbiga grejer. Hade jag inte ägnat mig åt att illustrera boken hade jag troligtvis blivit galen. Jag har alltid haft massa saker för mig och varit aktiv. Fem år utan att ha ett jobb att gå till… jag vågar inte ens tänka tanken. Boken har gett mig en anledning till att komma upp ur sängen och få känna mig nyttig, att jag gör något vettigt.

– När en individ får skallen öppnad försvinner filtren. Jag kan inte sortera intryck utan allt bara väller rätt in. Kan man inte stänga ute saker så… ja, då rasar man rätt snabbt.

Du har släppt självbiografi Aneurysmdimma. Vad syftar titeln på?

– Den refererar till alla hallucinationer som jag var med om på sjukhuset. En mängd bisarra saker hände, för mig var hallucinationerna riktiga. Jag inbillade mig att jag inte var på Sahlgrenska utan på ett sjukhus i New York! En annan gång var jag i Norge och Sicilien och … Jag var helt säker på det. Jag såg saker som inte fanns och trodde att sjuksystrarna hade kidnappat mig eftersom jag inte fick använda min telefon med vilken jag skulle ringa min kompis för att fly.

 

Kortfattat lider Per primärt av tre saker sedan hjärnblödningen 2012; dåligt minne, hjärntrötthet och kronisk smärta som löper längs med det hästskoformade ärret på skallens högra sida. Det var där kirurgen öppnade upp kraniet för att stoppa

blödningen. Minnes-nedsattheten och hjärntröttheten har Per tvingats lära sig att leva med. Den kroniska smärtan har han dock hittat ett botemedel mot som, enligt honom själv, fungerar. Problemet är bara att botemedlet stavas cannabis och att just den växten är olaglig att odla eller inhandla i Sverige samt att det ännu är omdebatterat kring huruvida den verkligen har en dokumenterbar medicinsk effekt.

– Det känns som att det har hänt mycket de senaste två åren, kampen har tagit långa kliv, men vi är inte framme, konstaterar han.

Skepsisen och motståndet till trots har opinionen kring medicinsk cannabis sakta börjat vända. 2011 godkändes Sativex av Läkemedelsverket, en munhålesprej som är baserad på naturligt odlad cannabis uppblandad med alkohol.

I början av 2016 blev Per, efter en lång kamp, en av ett fåtal patienter i Sverige som lagligt kan köpa Sativex. Och i februari 2017 blev ”riktigt” medicinskt cannabis för första gången godkänt som licensläkemedel när två svenskar lyckades få Bediol utskrivet på licens av Läkemedelsverket. Skillnaden? Bediol består till hundra procent av torkat cannabis-växtmaterial till skillnad från övriga läkemedel innehållande cannabisextrakt som säljs i Sverige. Per har dock inte blivit godkänd för att köpa den naturliga produkten ännu.

– Det är en märklig situation. Bediol innehåller exakt samma sak som om man skulle köpa en liten påse röka av ”han på hörnan”. Det finns en del preparat som innehåller syntetiska cannaboider, spice exempelvis, men det vill jag definitivt inte använda när det finns en ren och fin produkt utan tillsatser. Jag har hittat någonting som fungerar men de vill att jag ska äta läkemedel samtidigt som vi vet att det dör folk i drivor av det varje år i Sverige.

Per syftar på den rapport som EU:s narkotikabyrå EMCDDA presenterade i juni 2017. Rapporten som bygger på statistik från 2015 målade upp en dyster bild av svensk narkotikapolitik – i genomsnitt dör 21 personer per miljoner invånare inom EU-länderna i överdoser. I Sverige är den siffran fem gånger så hög och enbart Estland visar upp sämre siffror. Den vanligaste dödsorsaken bestod av överdos av opioider, ett samlingsnamn för heroin, metadon och substanser i smärtstillande läkemedel.

– Jag åt fulldos, säkert 20 tabletter om dagen i flera år, av olika preparat. Och med det följde biverkningar vilket ledde till preparat mot biverkningarna. Det blev en väldigt ond spiral. Efter att ha undersökt frågan närmare kände jag att det var värt ett försök med cannabis så jag åkte till Danmark och köpte röka. Marijuanan tog bort smärtan på sekunden.

Efter att ha fått tillgång till sprejen kunde Per sluta äta smärtstillande tabletter inom tre veckor.

– Men de vill att jag ska äta opiater.

Han syftar på att munhålssprejen, Sativex, inte täcks av högkostnadsskyddet. Läkemedlet kostar nästan 6 000 kronor per uttag och Per behöver ta ut medicinen tre gånger i månaden. Dyrt för vem som helst men än dyrare för den som är sjukskriven.

Han vill se att medicinsk cannabis omfattas av högkostnadsskyddet för patienter med kronisk smärta.

– Jag har smärtgenombrott som kommer ur det blå. Det är som att någon står med en stor sten och försöker klyva upp huvudet på en. Bang! Längs med ärret känns det som glödgad metall dras fram och tillbaka hela tiden, en brinnande känsla. För att häva smärtan måste jag antingen äta snabbverkande morfin som tar 45 minuter för att bli verksamt och då tar det ändå inte bort nervsmärtan som cannabis!

”Jag tecknar allting fysiskt och normalt sett gör jag det på papper. Jag har tänkt att jag ska försöka röra mig lite mot det digitala, men det är en speciell känsla när pennan träffar pappersytan.”

Sjukvården har försökt hjälpa honom med alla tänkbara ingrepp och metoder. I fjol opererades Per fem gånger och fick elektroder instoppade i huvudet. Fem gånger skar de upp honom i samma område, ”bara stt stt stt”, men till slut tvingades kirurgerna operera ut elektroderna eftersom att han drabbades av infektioner. Den lagliga munhålesprejen dämpar nervskadesmärtan, säger Per, och menar att opiaterna och elektroderna inte

hade samma verkan. Nervskadesmärta är ett av kriterierna för att få ansöka om licens för den rena produkten Bediol.

– Men tyvärr får jag bara avslag av sjukhuset. Jag får inte ens söka licens hos läkemedelsverket. Förmodligen måste jag byta land. Jag har gått med smärtorna i fem år och man nöts ner.

Per stannar upp för ett ögonblick. Han måste sätta sig ner i soffan och ta sig ett par cannabissprut. Svettningar tränger fram ur huvudet.

– Varje genombrott bara slår till pang, pang, pang. Jag vet att man via ambassaden kan få utbildning i hur man uthärdar tortyr om man ska vistas i ett farligt land men jag har nekats sådan utbildning.

För det här är ju någon slags tortyr.

– Jag vet vad som kan hjälpa mig men det enda sättet att få tag på det är att att bryta mot lagen vilket innebär att jag riskerar höga böter, lagföring och elände med polisen som vänder upp och ner på huset. Och så har jag lovat min fru att inte göra någonting olagligt som att odla själv eller köpa illegalt. Jag vill inte vara en dålig förebild som visar mina barn att det är okej att bryta mot lagen när det passar en själv. Om man tror på något kan man slåss för det i stället. Det eller flytta. Så jag lobbar hårt nu för att vi ska flytta till Spanien.

 

På din sajt skriver du att ”mesta delen av min dag går ut på att överleva, inte leva”. Kan du leva ett fullgott liv?

– Nej. Jag har fått diagnosen självmordssmärta. Ibland är döden mer attraktiv än livet.

Vad är det som håller dig kvar?

– Min fru. Och barnen, framförallt. Jag vill inte kritisera sjukvården allt för mycket, det är svårt att såga av den gren man sitter på. Jag är ju beroende av dem. Men visst känner jag att jag har blivit bränd många gånger av dem och kastad mellan stolar. Det tar så mycket energi och ork.

 

Illustrationerna är hämtade ur Per Myrhills tecknade självbiografi ”Aneurysmdimma”.

”Jag tecknar allting fysiskt och normalt sett gör jag det på papper. Jag har tänkt att jag ska försöka röra mig lite mot det digitala, men det är en speciell känsla när pennan träffar pappersytan.”

Per Rickard Myrhill

Familj: Fru och två barn.

Född: 21 februari 1975 i Småland, Tingsryd.

Gör om dagarna: Läser, lyssnar på musik, kollar tv, tecknar, är med familjen.

 

Bakgrund: Jobbat med IT, teknik och höghöjdsmontage.

Resumé i urval: Aneurysmdimma, Plutonium Comics och diverse Fanzineprojekt.

Vändpunkt: 2012 när Per drabbades av en hjärnblödning till följd av att bakterier fäste i ett aneurysm.

TEXT: Monir Loudiyi

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR