FAKTUM | 2014/03/24 Reportage

Faktum lyfter på locket hos Sveriges miljöfarliga industrier. Vår granskning visar att miljötillsynen i Sverige är beroende av att de som begår miljöbrott anger sig själva. – Det är självklart att vissa företag har ett oerhört stort intresse av att inte berätta när de släppt ut miljögifter, säger miljöpartiets språkrör Åsa Romson.

Läs mer om hur olika län klarade vår granskning på vår specialsajt

Diarréfärgad klumpig lera täcker snart våra skor. Vi befinner oss tjugo minuter öster om Malmö och den gamla bilradion har gett upp om att få in P1. Nu är vi ute på landet. Enligt kartan ska det ligga ett grustag här någonstans vid Malmövägen. Hästar betar på de idylliska ängarna och ett vackert dis gör det svårt att tänka sig att det här någonstans finns ett stort hål i marken.

En liten grusväg tar oss ner till en lerig grop på över 200 meter i diameter. Ett hål som ligger mitt i ett jordbruksområde. Med sugproppsljud fastnar skorna i den klafsig lera, som har förts hit för att “återställa” marken. Jag står här eftersom en av Sveriges största grundvattentillgångar finns under mina fötter – Alnarpsströmmen. En underjordisk flod som förser bland annat delar av Malmö med dricksvatten.

Faktum har granskat hur tillsynen av miljögifter egentligen går till. I en rikstäckande enkät med landets alla 21 länsstyrelser visar det sig att något är väldigt fel. Ingen oberoende kontroll av företagens provtagningar av vatten och mark har gjorts, trots att tillsynsmyndigheterna rent lagligt kan göra detta och låta företagen betala. Nära 60 procent av länsstyrelserna svarar att de aldrig eller väldigt sällan gör oanmälda tillsynsbesök. I stället bygger hela systemet på att de företag som begår miljöbrott granskar sig själva. Och att de anger sig själva.

– Om du frågar om vi vet hur det egentligen ser ut, så är svaret nej. Det vet vi inte. Man kan ju fråga sig, med den nästan obefintliga egeninitierade kontroll vi har i dag, om det inte är bättre att lägga ner den delen av vår tillsyn, säger Tommy Hammar, miljöchef på länsstyrelsen i Kalmar.

Enkäten, som vi har gjort i samarbete med tidskriften Miljö & Utveckling, visar också att över hälften av länsstyrelserna inte anser att de har tillräckliga resurser för att följa lagen.

Arsenik i marken
Här i leran har det uppmätts spår av arsenik, bly och kvicksilver i jorden. Provet togs, som alltid i Sverige, av företaget som riskerar att bli av med sitt tillstånd om de har för höga värden av gifter. Nu ska området vara redo att användas som jordbruksmark. Medan jag sitter på huk i leran tar jag fram en burk och samlar in lite jord som vi ska låta ett oberoende laboratorium testa. Tyvärr kommer jag inte åt det som ligger några meter ner, men vi vill veta om det finns gifter kvar i marken. En insider har nämligen hört av sig. En miljökonsult i Mellansverige som jobbar med att ta prover för flera större industrier i Sverige.

– Jag har varit med om företag som censurerat negativa kommentarer och som fifflar med provtagningarna, säger miljökonsulten, som inte vågar gå ut med sitt namn.

– Det är allmänt känt i branschen att den miljökonsult som är för nitisk eller inte håller käft får färre uppdrag. Det finns många företag som vill göra rätt, men tänk dig själv att polisen varje månad skulle skicka ett brev till alla med körkort i landet och skriva: “Hej, har du kört för fort på senaste? Uppge med hur mycket och var, så att vi kan bötfälla dig och ta ditt körkort, tack”. Det är ju solklart att ett sådant system inte fungerar, men när det gäller miljö är det som att det är det mest naturliga i världen, säger miljökonsulten.

Källan är inte ensam med att se systemfelet. Nästan en fjärdedel av länsstyrelserna håller med om att det kan uppstå problem. Malin Årebäck, biträdande miljöskyddsdirektör på länsstyrelsen i Västra Götaland svarar:

“Naturligtvis kan viss misskötsel förekomma och viss uppstädning kan också ske inför planerade tillsynsbesök. Allvarliga missförhållanden med stor miljöpåverkan kan dock inte ’städas bort’. Det kommer oftast till vår kännedom ändå.”

Oftast till vår kännedom? Vi vill ta reda på om systemet fungerar och begär därför ut alla anmälningar om miljöbrott som länsstyrelserna har gjort de senaste sju åren. Om allt är som det ska borde större delen av anmälningarna baseras på företagens egenkontroll.
Tunna

25 000 ton borta
Det finns också något annat intressant här i gropen. Eller rättare sagt är det frånvaron av något, som redan innan vårt besök, väckt vårt intresse. Enligt länsstyrelsen i Skåne är en pelare på 25 000 ton “borta”. Hur kan 25 000 ton försvinna utan att företaget som äger grustaget upptäckt det? Det här är 10 000-kronorsfrågan för länsstyrelsen i Skåne. I den anmälan de skickar in till miljöåklagarna står det att pelaren med ej brutet material inte finns kvar när de kommer ut på besök och att: “… det är oklart vart materialet har tagit vägen”.

Länsstyrelsen uppger att företaget “eventuellt” har brutit ner pelaren och dessutom fört dit mer förorenad jord i form av rivningsmassor – trots att länsstyrelsen beslutat att det är precis detta de inte får göra. Området anses för känsligt för gifter, med tanke på att det under marken finns vatten som dricks av invånare i Malmö.

I bilen ligger åklagarens beslut om att lägga ner förundersökningen kring grustaget. Kammaråklagare Ingvar Wennersten har motiverat beslutet med att det skulle bli för dyrt att utreda vad som har hänt. Så jag ger mig på ett litet försök att vara förundersökningsledare och det ska visa sig kosta 69 öre att ta reda på, uppkopplingsavgiften för ett samtal.

Vart tog den där pelaren på 25 000 ton vägen?
– Ja, vi jämnade den med marken och fyllde ut hålen i täkten med materialet, säger Tommy Nyström, vd för det tidigare brottsmisstänkta företaget Ågab Syd.

Men det fick ni ju inte göra?
– Fick och fick, pelaren har ingått i massorna som används till återställning av området.

Har någon åklagare ringt och frågat dig om det här?
– Näpp. Nu har vi flyttat till ett nytt grustag, säger Tommy Nyström på Ågab, som påstår att han inte ens känner till att de blivit anmälda.
Det tar mindre än två minuter att få reda på att företaget har ignorerat tillsynsmyndighetens beslut och därmed brutit mot miljöbalken. Länsstyrelsen har också fotobevis på de rivningsmassor som företaget tillfört den känsliga marken. Det rör sig om betongblock, plaströr och metallbitar som ligger på mark som inte får förorenas. Handläggaren på länsstyrelsen i Skåne säger att de är förvånade över att ett så pass klockrent fall inte gick vidare till åtal. Men det visar sig att det här inte är någon ovanlighet. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik är miljöbrott ett av de brott där flest anmälda kommer undan.

SÅ SÄGER EU OM SVERIGE
Rapport om vattentillsyn, EU-kommisionen 2012: “Ett antal brister i den svenska miljötillsynen har identifierats(…) tillsynen är otillräcklig. Kommisionen anser att dessa brister är allvarliga. Dessa brister var redan identifierade 2009.”
– Vi har haft möten med svenska myndigheter och det finns fortfarande frågetecken runt hur tillsynen går till. Då det gäller det aktuella vattendirektivet handlar det helt enkelt om hur Sverige garanterar att man har ett effektivt tillsynssystem säger Pierre Schellekens, chef för representationen i Sverige. EU-kommisionen till tidskriften Miljö & Utvecklling samt Faktum har samarbetat med i de delar av denna granskning. EU-domstolen har dömt Sverige i miljöfrågor upprepade gånger, bland annat för att luften i Stockholm och Göteborg har varit för smutsig.

– Jag har inte tid nu, mejla mig frågorna så ringer jag tillbaka, säger kammaråklagaren Ingvar Wennersten.

Jag mejlar och väntar. Efter fem arbetsdagar svarar han, men utan att ringa upp. Kammaråklagaren skriver: “Ibland måste vi prioritera ett ärende framför ett annat” och vi skriver tillbaka: “Säg att det kommer in två brottsoffer till en polisstation samma dag. Då kollar man ju inte på dem och avgör vem det är mest synd om för att lägga ner ett av fallen… Du kan säkert förklara detta på ett bra sätt.” Till slut ringer jag upp på hans privata mobil:

Du har inte svarat på frågorna. Kan du prata i två minuter nu?
– Jag vill inte prata med dig, jag tänker inte svara på några frågor.
Klick.

Hallå? Ingvar?
Han har lagt på. Enligt chefsåklagare Mats Palm, Ingvar Wennerstens chef, kan en miljöåklagare i vissa fall agera “domare”.
– Ett beslut kommenteras bara av den som tagit beslutet och det är helt upp till åklagaren att fatta det beslut som han tycker är bäst, säger Mats Palm.
Och tydligen utan att behöva svara på frågor om det, för trots chefsåklagarens löfte om att säga till Ingvar att ringa oss, hör vi inget mer ifrån honom.
– Det är klart vi är oroliga, pratet går ju här på orten om det där fula grustaget, säger en äldre kvinna som bor i en gård nära hålet.
Hon förklarar att man inte “klagar öppet” här på landsbygden när man är beroende av sina grannar, som också tjänat pengar på att sälja ut sin mark.
– Jag hörde att de blivit anmälda och att det fanns arsenik i jorden. Det känns inte tryggt att låta barnen och barnbarnen ärva gården. Jag blir nog den sista på den här marken, säger hon sorgsamt.

Fiskar med andnöd
Vi har nu förstått att företag som ägnar sig åt miljöfarlig verksamhet kontrollerar sig själva och även när tillsynsmyndigheten kommer på dem och kan bevisa det, så är chansen liten att åka dit. Men det finns värre fall här i Skåne, vi ska åka till Bjuv – en kvart utanför Helsingborg.
– Fiskarna låg och kippade efter luft, vattnet var gulfärgat och det låg död fisk överallt, berättar Lars-Göran Persson från Välingetorp, en bit utanför Ängelholm.
Något var allvarligt fel med Vege å sommaren 2012 och Lars-Göran och hans barnbarn tog en sommarkväll bilen uppströms för att hitta källan.

– Jag tänkte ju direkt på reningsverket i Bjuv, att något företag måste ha släppt ut något som de inte kunnat hantera. Jag har levt här vid ån hela mitt liv, det är sorgligt att se hur vattnet blivit förorenat sedan 50-talet. Men det här var första gången jag såg så mycket död fisk, berättar Lars-Göran.

Han kontaktade tillsynsmyndigheten – länsstyrelsen i Skåne. Och det visade sig vara Findus som låg bakom utsläppet. En person med insyn i Findus berättar:
– När jag kom in på morgonen sa chefen till oss att skaffa fram håvar och ge oss ut och samla in “bevismaterialet”, den döda fisken alltså. De ville inte att någon skulle upptäcka vad som hade hänt.

Ännu en person som jobbat på Findus berättar:
– Vi paddlade från Bjuv mot Ängelholm och håvade upp mängder av död fisk, det var uppenbart att Findus ville mörka utsläppet så att ingen skulle märka vad som hade hänt och hur omfattande det egentligen var.

Även en lokalreporter på Helsingborgs Dagblad stöter på Findus personal när de är ute och letar död fisk, en man står vid en röd pickup med håvar på taket:
“…det visar sig att han på uppdrag av Findus rensat ån på död fisk under söndagsmorgonen. Mannen vägrar att prata med oss. Kort därefter anländer Findus miljöchef Sven Bergman till platsen. Han vill inte heller prata med tidningen utan hänvisar bara till kommunikationschefen.”

Jag åker bort till Findus i Bjuv och ber den dåvarande miljöchefen Sven Bergman att komma ut. Han står som kontaktperson för Findus på tre anmälningar om miljöbrott som Findus har fått på sig de senaste åren. En lång man med solglasögon och ett spänt leende kommer ut.
– Jag är inte miljöchef längre, jag har valt att lämna mitt uppdrag.

Men du är ju den som varit ansvarig för miljöfrågor på Findus när allt detta har hänt?
– Nej, jag har inte tid med sådant. Jag är kommunpolitiker för Folkpartiet i Ängelholm.

Skulle det göra saken bättre, att du är folkvald?
– Du var en hal en, du får prata med nuvarande miljöchef, Christoffer heter han.

Kan han svara på frågor om miljöbrott som begåtts när du var ansvarig?
– Nej, det tror jag inte.

Okej? Så då måste väl du svara?
– Jag måste ingenting, jag tänker inte svara på dina frågor.
”Beklagligt”

Findus är ett intressant fall eftersom företaget också anmälts för att ha försvårat länsstyrelsens miljökontroll; det vill säga de misstänks ha undanhållit eller inte anmält som de ska när något har gått fel. Anmälningarna pekar mot ett fundamentalt strukturfel i systemet med egenkontroll. Den nuvarande chefen hänvisar först till pr-avdelningen, men övertalas till slut att ställa upp på intervju:
– Vi har investerat och förbättrat våra rutiner. Det är djupt beklagligt det som har hänt, men vi släppte aldrig ut mer än vad vi hade rätt till i vårt miljötillstånd, säger miljöchefen Christoffer Schönbeck, som tycker det har “ältats tillräckligt om det här i media”.

Jaha? Så ni hade tillstånd att släppa ut så mycket så att fisken dog?
– Det sa jag inte. Jag sa att vi inte överskred miljötillståndet.

Men fisken dog ju?
– Ja, det är beklagligt.

Tre olika källor säger att ni skickade ut er personal för att mörka fiskdöden. Stämmer det?
– Det var inte för att mörka, vi städade upp fisken i Vege å redan innan vi visste att det var vi som låg bakom den.

Varför skulle ni ta personaltimmar från er verksamhet om ni inte förstod att ni dödat fisken? Ni borde ju ha anmält er själva direkt till länsstyrelsen?
– Vi dementerar att vi försökte mörka, vi ville ställa upp. Det såg väldigt tråkigt ut med död fisk överallt.

Men ni håller ju på med ärtor. Varför skickar ni ut er personal för att städa upp död fisk om ni inte redan visste att det var ert fel?
– Vi hade inte fastställt orsaken då, jag ser inga problem med att vi trots det hjälper till och städar upp. Det är som sagt beklagligt, men vi överskred inte miljötillståndet.

Men då återkommer jag till frågan: Hur kan ni ha gjort rätt om fisken dog?
– Det är extremt beklagligt, men vår egenkontroll fungerar bra, säger miljöchefen Christoffer Schönbeck.

Innan publicering kommer det också till Faktums kännedom att anställda blivit tillsagda att inte prata med media. Är Findus ett undantag? När alla anmälningar om miljöbrott kommit in från landets 21 länsstyrelser är det tydligt att det finns ett systemfel i dagens lagstiftning. Om allt var som det ska hade majoriteten av anmälningarna haft de potentiellt miljöfarliga företagen som avsändare, att missförhållandena kommit fram i deras egenkontroller. De är också skyldiga att anmäla direkt vid olyckor och driftstörningar. Men vår granskning visar att så inte är fallet.

Bara i en tredjedel av fallen är det företagens egenkontroller som avslöjar missförhållanden. Det betyder att det i två av tre fall är någon annan som har upptäckt företagets miljöbrott. Det kan vara boende i området, anonyma tipsare, andra myndigheter eller först när länsstyrelserna själva är ute på planerad tillsyn. I Skåne är det värre, där är det bara i cirka 3 av 20 anmälningar som företagen själva har sagt till när de har gjort fel. Företagens misstänkta miljöbrott har i stället kommit till ytan genom andra källor, så som tips från allmänheten, media eller vid tillsynsbesök. Och det finns exempel på företag som har försvårat miljökontrollen genom att undanhålla information i de flesta län i Sverige.
”Kan inte veta till 100 procent”
Alexandru Daramus är den handläggare på länsstyrelsen i Skåne som just nu håller i Findusärendet.
– Hela lagen hänger på att företagen inte ljuger, någonstans måste vi våga lita på dem. Vi utgår från att det som de skriver i sina miljörapporter stämmer, säger Alexandru Daramus på länsstyrelsen i Skåne.

Har du varit ute vid Findus och tittat med egna ögon?
– Ja, jag var bara projektanställd då, men fick följa med ut.

Tog ni några prover vid Findus?
– Nej, de tog proverna själva.

Såg ni att de tog proverna där de skulle ta det? Vid utloppet?
– Nej, det gjorde vi visserligen inte, men det kan vara åtalbart att ge oss felaktiga uppgifter.

I vilka andra sammanhang samlar den brottsmisstänkte in bevisen?
– Ja, det kanske inte är så långsökt att tänka sig att vissa företag mörkar. Jag tror dock inte att Findus är ett av dem. Men vi kan ju faktiskt inte veta till 100 procent vad som stämmer.

I Tyskland har man ett annat system. Dina kollegor där jobbar med mer oberoende kontroller och företagen betalar dem för att utföra provtagningar och tester.
– Jag hade inte klagat om det var så i Sverige. Jag är en av de första som skulle skriva på för ett sådant system. Då hade vi fått mer resurser, fler anställda och vi hade vetat att resultaten vi får in är oberoende och korrekta, säger Alexandru Daramus, som är utbildad i miljövetenskap.

Det verkar underligt att ingen på allvar har ifrågasatt om det är en bra idé att låta miljötillsynen vara beroende av företagens uppriktighet. Brottsförebyggande rådets rapport Är vi bra på miljöbrott? lyfter dock problematiken:

“Eftersom kontroll och tillsyn främst baseras på rapportering från verksamhetsutövarna själva är det troligen i mångt och mycket de mest laglydiga och lojala verksamheterna som drabbas av straff. De mindre samvetsgranna, som kanske står för en grövre brottslighet, selekteras bort genom att de varken rapporterar eventuella brott eller blir föremål för kontroll och tillsyn.”

Nu har analysresultatet från grustaget i Svedala, en kvart utanför Malmö, kommit och det visar sig att det fortfarande finns arsenik, bly, krom, nickel och cancerogena ämnen i marken. Dock är värdena lägre än innan grustaget täcktes med ny jord – vad som finns längre ner vet vi inte.
– Det är länsstyrelsen som ska ha koll på det där, säger Sverker Nordgren (m), ordförande i Svedala kommuns Bygg- och miljönämnd. Han har inte funderat tidigare på att länsstyrelsens kontroll till stor del hänger på att alla företag talar sanning.

– Arsenik och bly borde inte finnas där med tanke på grundvattnet, det är oroväckande. Det är dock Malmöborna som dricker det, inte vi i Svedala, säger Sverker Nordgren skämtsamt.

Politikerna nöjda
Innan vi beger oss till ännu ett förorenat område – ett fall som tog sin början för över två år sedan och som fortfarande läcker ut gifter – kontaktar vi toppolitikerna för att fråga hur de har tänkt när de misstänkta miljöbovarna också förväntas agera polis.
– Det är ju ändå så att majoritet av de svenska företagen sköter sig. Jag tycker att den svenska modellen är bra, säger miljöministern Lena Ek (c).

Men om du blir rånad ber du väl inte rånaren att samla in bevisen?
– Men det är brottsbalken och där gäller andra regler. Jag kan tycka att de medel som vi har gett till miljödomstolarna för att förkorta väntetiderna är en viktig satsning.

Om polisen la ner sina kameror och sina fartkontroller och i stället nöjde sig med att låta alla med körkort själva höra av sig när de kört för fort, tror du vi hade fått fast lika många fartsyndare då?
– Det som föreslås som alternativ är ju att det skulle sitta en polis i varje bil…

Nej, det är skillnaden mellan att ha oberoende kontroll jämfört med att inte ha det…
– Ja, då har man stickprovskontroller i dag och man har kontakt med företagen.

Men länsstyrelserna har i vår enkät svarat att de inte tar några egna tester. Och de har väldigt få oanmälda besök. Är det bra?
– Det låter väldigt märkligt. Länsstyrelserna har tillsynsansvar och de har medel för att de ska göra egna prover. Däremot tror jag att handläggarna har bra koll på företagen som de behöver ha en dialog med. Om man skulle ändra på systemet skulle det kosta miljarder, säger miljöministern Lena Ek.
Sveriges miljöminister Lena Ek säger sig, innan hon fick ta del av Faktums enkät, inte ha känt till att över hälften av landets länsstyrelser anser sig ha för lite resurser för att klara miljötillsynen. Oppositionen är dock inte lika förvånad. Miljöpartiets språkrör Åsa Romson är dock positiv till egenkontrollen som grundsystem, men menar att det inte är tillräckligt.

– Det är ett känt problem inom miljörätten att det är svårt att genomdriva den straffrättsliga processen. Staten har medvetet gjort lagstiftningen luddig. Vi har medvetet tillåtit en ganska stor miljöförstöring för att vi vill ha de ekonomiska vinsterna av det hela, säger Åsa Romson (mp).

Vår granskning visar att egenkontrollen inte fungerar, det finns till och med kommunala bolag som försökt mörka sina miljöbrott. Varför inte ändra lagen?
– Det är väldigt allvarligt, men egenkontrollen handlar ju också om att företagen ska få upp ögonen för miljöfrågor. De allra flesta sköter sig. Däremot har alliansregeringen och Lena Ek inte prioriterat miljöfrågor. Industrilobbyn har påverkat lagstiftningen. Regeringen har inte gått miljöns ärenden, utan de har gjort det lättare för företagen, säger Åsa Romson.
– Nu får hon faktiskt ta och skärpa sig. Nu blir jag arg på henne, säger miljöminister Lena Ek när vi berättar vad Åsa Romson sagt.
– Sånt där kan man inte slänga ur sig utan att precisera vad det är frågan om. Men det är ju valår. Det finns inget parti som föreslagit en lagändring som tar bort dagens system. Vi talar om en enorm samhällsrevolution om vi skulle ändra på miljötillsynen, säger miljöministern Lena Ek.

”Vi tror vi är bäst”
Vare sig alliansen eller oppositionen vill alltså ändra lagen som utgår från att miljöbovar är ärliga. Vi vet nu att det finns länsstyrelser som inte tycker att de har resurser att följa lagen och att det de i verkligheten inte har någon oberoende kontroll. Men det finns även andra som ägnar sig åt tillsyn: Kommunerna. De ansvarar ofta för kontrollen av mindre företag som biltvättar och småindustrier, något som föranlett mycket kritik. I Billesholm, Skåne, bor Kenneth Ljunggren med sin familj.
– Där växte jag upp, säger Kenneth och pekar på ett hus några minuters gångväg från hans nuvarande hem.
Vi är på väg till Möllebäcken som ligger på andra sidan gatan. Det luktar korv.
– Där är bovarna, det är korvfabriken som släppt ut massa diesel och skit rakt ut i bäcken. Det började på midsommardagen för nästan två år sedan, det var en hemsk syn. Stank av diesel och animaliskt fett från fabrikens brunn och rakt ut här i bäcken.
Vi står vid ett rött rör där vatten rinner ut i den vackra Möllebäcken. På ytan ser man fortfarande spår av olja. Kenneth älskar att fiska och han är orolig att utsläppen ska ta död på natur och djur nedströms.
– Först kontaktade jag kommunens tillsynsenhet, men när inget hände försökte jag få hjälp hos länsstyrelsen. Ingen gör någonting, det enda jag vet är att utsläppen fortsätter.
Faktum har vid upprepade tillfällen sökt korvfabriken för ett bemötande, men de har inte återkommit vare sig på telefon eller mejl.
– Lukta här, säger Kenneth och håller upp en bit jord från bäckens kant som ger sig ifrån en kemisk lukt… som en skabbig biltvätt.
– Och då är det ändå sanerat här, det gjorde korvfabriken. Men jag förstår inte varför de skulle betala för det när tillsynsmyndigheten fortfarande inte har lyckats komma på vem som är skyldig.
I likhet med länsstyrelserna kontrollerar kommunerna företagen genom att titta på deras egenkontroll. I det här fallet har fem mindre kommuner i nordvästra Skåne gått samman i ett miljöförbund för att klara av sin tillsyn. Helena Holmgren är miljöchef i förbundet:
– Vi har inte fastslagit än varifrån utsläppen kommer ifrån.

Jag ser i era handlingar att ni hällt blått färgämne i massa brunnar. Men det verkar som ni inte kom fram till något eftersom ni hällde samma färg i alla brunnar samtidigt?
– Nej, så har vi inte gjort. Det är bara att vi inte funnit källan till oljeutsläppet än. Vi har nu också använt rök, men inte fått resultaten än.

Men ni har hållit på i nästan två år. Varför inte bara gå till brunn ett, hälla i lite karamellfärg, gå ner till bäcken och titta? Sen tar ni nästa brunn, går ner till bäcken och tittar. Det borde ju gå att hitta den som har släppt ut på mindre än en dag?
– Ja, men vi jobbar på det, det gör vi, säger Helena Holmgren.
Kenneth Ljunggren är inte imponerad, hans spegelbild syns i det oljeskimrande vattnet och han är både arg och besviken.
– Vi i Sverige tror vi är bäst i världen på miljö, men tillsynsmyndigheternas arbete och lagen är ett hån mot oss och miljön. De företag som vill kan härja fritt.

Kenneth Ljunggren i Billesholm är trött på myndigheternas löften: Titta här en massa diesel kvar, säger han och rör om i botten

Så tar man prover av misstänkta miljögifter:
Ingen länsstyrelse i Sverige kan komma ihåg eller hitta något i deras diarium som tyder på att de någonsin tagit oberoende prover för att kontrollera företagens analysresultat.
– Företagen som ägnar sig åt miljöfarlig verksamhet kontrollerar sig själva och betalar för det, säger Åsa M Andersson, utredare på enheten för miljöövervakning vid Havs- och vattenmyndigheten.

Hur vet man att resultaten är sanna?
– Det vet jag faktiskt inte, säger Åsa.
Det är företagen själva som kontrollerar var vatten och markprover tas, genom att antingen ta egna prover eller anlita en miljökonsult. Proverna skickas till ett labb, som företaget betalar och väljer. Sedan skickas resultatet till företaget, inte direkt till tillsynsmyndigheten.
De som ska kontrollera labben är Swedac, men de jobbar med precis samma system som resten av miljötillsynen – de låter labben kontrollera sig själva, med egenkontroll.

Åker ni någonsin ut till ett labb oanmälda?
– Nej, vi har inte åkt ut hittills vad jag känner till, men vi har möjlighet att göra det och ibland åker ut med kort varsel, säger Maria Wallin, enhetschef på Swedac.

Vad gör ni om ni misstänker att ett labb “förfinar” sina resultat eller låter sig påverkas?
– Då skriver vi ett brev till verksamheten och ber dem svara.

Så väl funkar lagen:
– I 66 procent av fallen av anmälda miljöbrott är det inte företagen som anmält sig själva, så som de ska enligt lag. I stället visar vår kartläggning att det är anonyma tips, tillsynsbesök, närboende och andra myndigheter som rapporterar om missförhållanden.

SÅ SVARADE LÄNSSTYRELSERNA:Hur stor andel av era tillsynsbesök är oanmälda?
57,1 procent 12/21             Väldigt liten del, 0-5 procent
28,6 procent 6/21               Några få, 6-10 procent
9,5 procent   2/21               En del, mellan 11-30 procent (Skåne, Halland)
4,8 procent   1/21               Ej svar (Värmland vägrar göra en uppskattning eller ta reda på svaret)

Upplever ni några problem med att ni gör så få oanmälda besök?
71,4 procent 15/21             Nej, vi ser inga problem med detta.
23,8  procent                      5/21               Kanske, det kan finns problem med detta.
4,8 procent   1/21               Ja, vi ser ett problem med detta (Södermanland)

Har ni någonsin kollat så att företagens egenkontroll stämmer med egna prover?
100 procent  21/21             Nej, det har aldrig hänt så vitt vi kan se eller komma ihåg.

Har ni tillräckliga resurser för att följa lagen om tillsyn?
57,1 procent 12/21             Nej, det har vi inte
4,8 procent   1/21               Delvis (Gävleborg)
14,3 procent 3/21               Ja, vi har tillräckliga resurser.
23,8 procent 5/21               Ej svar.

(Vi har samarbetat med tidskriften Miljö & Utveckling för att gå igenom det omfattande materialet.)

TEXT: Josephine Freje

BILD: Mario Phrat & Tom Procterskriv ut sidan