FAKTUM | 2011/03/01 Reportage

Illustration: Gorm Boberg

Enkla polisingripanden prioriteras framför svåra. Simpla pundare framför langare. Svenssons framför svårutredda yrkeskriminella. Vi berättar om vad som händer när statistik blir viktigare än resultat.

I en av Sveriges städer, vi kan kalla den stad A, har en narkotikarotel satsat stora resurser på att sätta dit en ökänd langare som säljer narkotika till ungdomar. Tio poliser har bedrivit spaning under flera veckors tid. Till slut har de tillräckligt med bevis för en fällande dom och griper langaren.
Samma kväll som langaren åker dit, blir poliser i en annan stad, stad B, kommenderade att plocka in några missbrukare. Statistiken på narkotikaområdet ser nämligen lite risig ut. Poliserna tar in två av de lokalt kända pundarna, avkräver dem varsitt urinprov och så var det klart.
Ingripandet mot pundarna ger två pinnar i statistiken. Ingripandet mot langaren bara en.

Det är tisdagsförmiddag på Café Vasagatan. Här serverar räddningsmissionen frukost flera dagar i veckan. Vid ett bord sitter tatueraren Larsa och dricker kaffe. Han säger att det är en etablerad sanning i missbrukarkretsar att polisen tar in samma person gång på gång för att bättra på sin statistik. Hans polare Uffe hör till dem som varit hårt ansatt.
Efter en stund dyker Uffe upp. Han berättar att han inte håller på så mycket med narkotika längre, därför har det lugnat ner sig med polisen. Nu var det säkert två månader sedan de tog in honom sist. Men innan dess togs han in var och varannan dag.
»Man fick vara glad om man hade kläderna kvar på kroppen efteråt. De tog allt man hade på sig om man inte hade kvitton. Och vem går omkring med kvitton på sig?«

Stefan Holgersson är polis och forskare vid Linköpings universitet. För tre år sedan gjorde ha en omfattande kartläggning av polisens narkotikabekämpning. Framförallt granskade han vilka effekter polisens kvantitativa mål fick på deras insatser.
De senaste åren har polisens arbete i allt högre utsträckning kommit att styras av siffror och statistik. Ett visst antal gripanden ska göras, ett visst antal brottsmisstankar skrivas in i datasystemen. På så sätt har kvantitet kommit att bli viktigare än kvalitet.
Stefan Holgersson jämför polisens mål med industriella mål i forna Sovjetunionen.
»Det kanske är en skröna, men när de i en fabrik i det gamla Sovjetunionen fick uppdraget att producera ett visst antal ton skruvar på en bestämd tid, så valde de att göra jätteskruvar. Skruvarna kunde inte användas till något, men de uppfyllde ju sitt mål.«
På samma sätt tycker han att det är svårt att se nyttan av polisens fokus på kvantitet istället för kvalitet. I ett av de undersökta polisdistrikten togs en person in 24 gånger under ett år. 15 procent av de mest förekommande individerna stod för nästan 45 procent av kroppsbesiktningarna.
Kartläggningen visade dessutom att de flesta som tas in för eget bruk inte döms till fängelse, de döms till böter eller åtalsunderlåtelse, böter som aldrig betalas eftersom många missbrukare saknar ekonomiska medel.
Enligt Stefan Holgersson kan det finnas fördelar med att ta in någon ofta om personen i fråga till exempel säljer droger. Hantering försvåras och han kan inte sälja lika mycket. Men det han efterlyser är en utarbetad strategi, hans kartläggning visar att den här typen av ingripanden sällan ingår i en större plan för att bekämpa narkotika utan är mer slumpmässiga.

Konsumtion av narkotika kriminaliserades 1988. 1993 skärptes straffet till upp till sex månaders fängelse, vilket gav polisen möjlighet att använda urin- och blodprov. Integritetskränkningen rättfärdigades med att urin- och blodprov skulle göra det lättare att upptäcka nya missbrukare och erbjuda dem vård.
Lagstiftningen har aldrig utvärderats, men Stefan Holgerssons forskning visar att det är ytterst sällan som polisen lyfter ett finger för att gripna missbrukare ska hamna under vård. Den främsta möjligheten – att göra en så kallad LVM-anmälan till socialtjänsten upplevs som meningslös och för krånglig.
I Stefan Holgerssons rapport beskriver en polisstudent en situation han varit med om på ett studiebesök i ett distrikt.
»På utsättning fick poliserna order om att utföra två ›pissprov‹ i syfte att förbättra statistiken. Patrullen jag åkte med tog sedan in en välkänd narkoman för ett ringa narkotikabrott. Det gav en pinne i statistiken. När jag kontrollerade hur många gånger denna person hade tagits in den senaste veckan visade det sig att hon hade tagits in fem gånger samma vecka. Jag frågade om det inte kan vara aktuellt att skriva en LVM-anmälan, men poliserna menade att soc kände till det hela. Att skriva en LVM-anmälan verkade helt främmande för personalen.«
Denna motvilja mot att skriva LVM-anmälningar är något som polisförbundets ordförande Lena Nitz känner igen.
»LVM tar lång tid, man måste hämta in mycket information. Om man bara har kvantitativa mål så tar ett LVM tid från dig när du ska vara ute och leta efter pinnen. De allra flesta poliser har stort hjärta och vill göra ett bra jobb, men det här sättet att arbeta är inte motivationshöjande. Man borde hellre fundera på vad vi ska göra för att den här personen inte ska begå samma brott igen. Alla i samhället vinner på att det inte händer igen, utom möjligtvis langarna.«

En annan effekt av de kvantitativa målen, enligt Stefan Holgersson, är att det faktiskt blir bättre för statistiken att behålla kända tillhåll där man kan ställa sig utanför och vänta på missbrukare. Holgersson menar precis som Lena Nitz, att sättet att arbeta på påverkar polisernas motivation. Duktiga högpresterande poliser blir frustrerade och tappar motivationen. Lågproduktiva kan utan ansträngning nå ett bra resultat – på pappret.
»Sättet att arbeta på skapar en stor risk att man tar genvägar. När det skärs ner på resurserna kan man ändå visa på bra resultat genom att fokusera på enkla brott.«
Stefan Holgerssons kartläggning skapade en hel del debatt, och den gjorde dåvarande rikspolischef ordentligt arg (på honom), men inget i polisens arbetsmetoder har egentligen förändrats. Stefan Holgersson menar till och med att polisens arbete i dag styrs ännu mer av kvantitativa mål. Detta är en bild som delas av polisförbundet.
»De kvantitativa målen måste balanseras med kvalitativa mål.« säger Lena Nitz.
Tanken har också varit att de ihopsamlade pinnarna ska kopplas ihop med polisernas individuella löner, något som man på polisförbundet är mycket kritiska mot.
Systemet är inte heller särskilt populärt bland polisförbundets medlemmar. Det framgår tydligt i den undersökning som polisförbundet genomförde bland sina medlemmar förra året. Tre av fyra ansåg att pinnjakten, som det kallas inom polisen, inte är ett bra sätt att mäta polisens effektivitet. Poliserna ansåg dessutom att systemet med kvantitativa mål har skapat hets och orättvisa inom poliskåren. De intervjuade upplevde även att det ledde till att polisen prioriterade att rapportera medelsvensson istället för att fokusera på de mer svårutredda yrkeskriminella.

Om man följer statistiken ett par decennier bakåt i tiden kan man även se att polisens fokus inom narkotikaområdet har förändrats. Redan 1999 uppmärksammade Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en kraftig ökning av antalet missbrukare som lagförts för eget bruk, samtidigt som antalet personer som dömts för de allvarligare brotten överlåtelse och smuggling minskade.
»Vi bör fundera över om det är rätt prioriteringar och rätt fördelning av resurserna« sa dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler i ett pressmeddelande från BRÅ.
Men sedan dess har inte mycket hänt, ökningen av personer lagförda för eget bruk har fortsatt år efter år, samtidigt som överlåtelsebrotten i dag ligger på en betydligt lägre nivå än på 80-talet.
Det är inte bara inom narkotikaområdet som enkla, snabba fall prioriteras framför komplicerade, mer tidskrävande. När det gäller trafikbrott så kan polisen lätt påverka hur statistiken kommer att se ut. Trafikpolisen ställer sig på de mest trafikerade gatorna i rusningstrafik och får därmed ett stort antal blås på kort tid – vilket är det som räknas. Att det inte är där eller då man har chans att ta fast rattfylleristerna spelar mindre roll.
I Stockholm gjorde man uppror mot Rikspolisstyrelsens uppsatta mål och halverade antalet blås 2009. »Med en halvering av målet blir det lättare att arbeta kvalitativt« menade Kristina Alvendal (m) ordförande i Stockholms polisstyrelse.
Före jul kunde man i Göteborgstidningarna läsa att alla poliser oavsett vad de jobbade med skulle ut på vägarna och stoppa trafikanter för att uppfylla målet om 35 000 bötesförelägganden per år. »Bedrövligt« sa en polisman som intervjuas i GT. »Det är för jävligt« sa en annan.

Narkotikabrotten spelar även en stor roll när polisen ska redovisa hur snabba de är med sina utredningar. Ju större andel enkla brott som ingår i underlaget, desto kortare genomströmningstider sammanlagt. Då ser det, i alla fall på pappret, ut som om att polisen är mycket effektiva. Att ta in en misstänkt för narkotikabrott går snabbt och lätt, ett urinprov görs och sedan blir det noterat som en pinne i statistiken. Vissa poliser kan även lockas att jobba för att få upp statistiken på områden där man ligger sämre till, menar Stefan Holgersson.
»Tar man in någon med lite knark på sig så skriver man upp det som ett överlåtelsebrott, även om man vet att det aldrig kommer leda till en dom för överlåtelse, utan en dom för ringa narkotikabrott.«
Det som redovisas är alltid anmälda brott, inte vilka brott som leder till domar. Därför blir statistiken missvisande, enligt Holgersson.
Stefan Holgersson sätter i sin kartläggning också fingret på en annan öm punkt – sättet som polismyndigheten presenterar sina resultat för media och för allmänheten. Han menar att det råder en stor diskrepans mellan verkligheten och den presenterade bilden.
Till exempel så minskade satsningarna inom narkotikaområdet mellan 2004 och 2005. I polisens årsredovisning för 2006 påstår man dock att de ökat. Statistiken över anmälda narkotikabrott användes för att styrka detta.
Stefan Holgersson berättar om de stora resurser som Stockholmspolisen har till sitt förfogande för att föra ut ›rätt‹ information om sin verksamhet. Mer resurser än de flesta grävande redaktioner i Sverige, vilket gör att journalisterna hamnar i ett underläge. Sekretessregler plus det faktum att det är polisen som både levererar och tolkar informationen gör det också svårt för media att granska verksamheten.

Om man som forskare visar upp en annan sida av polisens verklighet än den som polisledningen vill visa upp måste man vara beredd på att ta mycket skit. När Stefan Holgersson fick uppdraget från Mobilisering mot narkotika, att göra kartläggningen av polisens narkotikabekämpande verksamhet, så fick han veta att uppdraget hade varit utlagt på andra tidigare, men att de hade tvingats att ändra sina resultat.
»De förklarade för mig att jag fick uppdraget för att jag skriver det jag kommer fram till oavsett konsekvenser. Och det blev stora konsekvenser. Dåvarande rikspolischef menade att forskningen var värdelös och benämnde mig som den ›så kallade‹ polisforskaren. De ville till och med förbjuda min doktorsavhandling på polishögskolan, men det kunde de inte eftersom det var universitetet i Växjö som bestämde vilken litteratur som skulle användas. Jag blev väldigt hårt ansatt, rapporten var känslig, men det var värt det.«
Stefan Holgersson jobbar fortfarande som polis, parallellt med forskningen. Bland sina kollegor har han sällan haft några problem på grund av sin forskning.
»Det jag skriver är ingen nyhet. Jag sätter bara ord på det som många redan vet, berättar hur verksamheten fungerar. Men det är inte den bilden som annars visas utåt.«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan