FAKTUM | 2010/03/15 Reportage

Bild: Mario Prhat

För tre år sedan höggs 24-åriga Leonard ihjäl på sitt behandlingshem. Gärningsmannen var en av de andra intagna. Det här är en berättelse om vad som händer när socialsekreterare, kriminalvårdare, behandlingsassistenter och psykologer misslyckas, sviker eller helt enkelt inte lyssnar. Priset fick två unga män och deras familjer betala.

Natten den 24 februari 2007 ligger Leonard i sin säng. Han sover lugnt i sin röda sidenpyjamas med Snobbenfigurer. Han är 24 år gammal och har varit på behandlingshemmet Västkustfamiljen på Marstrand i tio dagar. Någon dag efter att han kom dit ringde han sin pappa. Han upprepade det han hade sagt till alla innan han åkte. »Fattar du vilken chans jag har fått…«
I rummet intill sover Jari, han är behandlingsassistent och har sovande jour. I källaren sitter fyra intagna och dricker 70-procentigt desinfektionsmedel blandat med Sunlight Sprite.

Joachim och Ahmet, också intagna på Västkustfamiljen, är på krogen. De dricker ett antal stora starköl, stämningen är bra och avslappnad när Joachim plötsligt säger till Ahmet att han inte tycker om Leonard: »Han är falsk, passar inte in i vårt gäng«. Joachim föreslår att de ska »klippa« honom genom att slå en brandsläckare i huvudet på honom eller genom att misshandla honom och sedan kasta honom i havet. Ahmet tror att Joachim skojar, han skrattar, men Joachim är allvarlig. Ahmet känner att något är fel, men tänker att det nog ändå bara är fyllesnack.
På krogen träffar de en Marstrandskille som heter Emil, han följer med dem tillbaka till behandlingshemmet och mitt i natten badar de bubbelpool och dricker öl.
Elva minuter i fyra på morgonen får SOS Alarm in ett samtal. Det är från Västkustfamiljen på Marstrand. Det är behandlingsassistenten Jari som ringer. Han säger att en kille som heter Leonard har fått en kniv i ryggen.
Några minuter tidigare har Jari vaknat av ett vrål och flera dunsar. När han rusar ut i korridoren ser han hur Leonard kommer utstapplandes ur sitt rum, han är på väg att falla ihop och lutar sig mot väggen. Precis innan han ramlar fångar Jari upp honom. Nu står Jari med larmcentralen i telefonen. Operatören försöker få honom att påbörja hjärt- och lungräddning, men det är svårt. För att kunna göra det måste han vända Leonard så att han ligger på rygg och i ryggen sitter kniven. Den ska inte dras ut. Jari gråter i telefonen, säger att han tror att Leonard redan är död.
Obduktionen visar senare att Leonard utsatts för tolv knivhugg på armar, bål och rygg innan mördaren stöter kniven i hans rygg en sista gång och springer därifrån.

29 oktober 2009. Leonards pappa, Leif Kagmark, hämtar upp vid stationen i Eskilstuna. Det är en grådaskig eftermiddag, två år och åtta månader efter mordet på hans son. Leif pratar på i bilen, berättar anekdoter från Leonards barndom. Innan vi åker hem till den låga villan på Musseronvägen besöker vi kyrkogården. Det ligger ett armband på graven. Leif vet inte vem som har lagt det där, Leonard hade många vänner.
Hemma i soffan fortsätter Leif och Wanja, Leonards mamma, att berätta om sin son. Konturerna av en glad, social, sportig, men väldigt rastlös kille växer långsamt fram. Han hade en stark tävlingsinstinkt, man kunde inte ens gå i en trappa utan att han skulle tävla, berättar Wanja och ler åt minnet. Fritiden ägnades till stor del åt fotboll som han var väldigt duktig på.
Leonard adopterades från Colombia när han var tre år. Han hade det svårt med språket när han var liten och i skolan kunde han inte sitta still. Wanja tänker ibland att allt kanske hade blivit annorlunda om Leonard hade gått i skolan i dag, när det finns en större förståelse och kunskap om barn med koncentrationsproblem.
Några år före mordet hade det varit utförslöpa för Leonard. Det började med ett extremt välbetalt säsongsarbete där han fick ut över 30 000 i månaden. Mycket pengar för en tjugoåring. Under jobbsäsongen festades det vilt. Festandet övergick i ett missbruk, han blev av med sin lägenhet och flyttade hem igen. Efter avgiftning på ett behandlingshem, så köpte Eskilstuna kommun en plats för Leonard på Västkustfamiljen.
Leif berättar att Leonard var mån om att lansera det här för släkt och vänner. När han kom ned till Västkustfamiljen så ringde han hem och sa: »Det här är inte klokt… Jag har fått världens chans!«
»Han förstod ju att det inte var gratis. Han hade redan tränat hockey med gubbarna från Västra Frölunda i Västkustfamiljens regi och han hade plockat ut en målvaktsutrustning. Sedan skulle de få läsa och träna inför dykcertifikatet.«

I polisförhören efter mordet beskriver de andra intagna Leonard som lugn och snäll rakt igenom, en frågvis kille som bara ville ha hjälp med sitt missbruk. Han tyckte inte om narkotikaprat och menade att man skulle hålla sig ren och sköta sig när man hade fått förtroendet att komma till Västkustfamiljen.
Leif och Wanja visste att det var ett behandlingshem med dykning och hockey som inriktning, men inte så mycket mer. Att en stor del av de intagna på Västkustfamiljen var tungt kriminellt belastade killar som avtjänade sina fängelsestraff, eller delar av sina fängelsestraff, där hade de ingen aning om. Då hade de försökt övertala Leonard att inte åka.
En av dem som var där på så kallad kontraktsvård, vilket betyder att man får chansen att avtjäna sitt straff utanför fängelset, var Joachim. Dömd för rån och narkotikabrott. Han hade tidigare även dömts för misshandel och olaga hot. Joachim döms nu även för mordet på Leonard trots att han nekar till brottet. Han döms först till rättspsykiatrisk vård i tingsrätten, den diagnos som fastställs i det rättpsykiatriska utlåtandet är paranoid schizofreni. I hovrätten ändras domen till tio års fängelse.
För Leif och Wanja är fortfarande många frågor obesvarade. Rättegången slutade med att mordet ansågs motivlöst.
»Man placerar det här bakom sig« säger Wanja. »Men fri blir man ju aldrig. Man undrar fortfarande varför. Hur kan man uppbåda en sådan aggression mot en människa på så kort tid?  Sedan blir man ju inte hjälpt, Leonard kommer ju inte tillbaka. Men man undrar ändå varför?«

Det är inte bara bristen på svar på frågan varför som skapar frustration. Leif och Wanja har svårt att förstå att Västkustfamiljen kunde komma undan utan att ens få en anmärkning av länsstyrelsen. De intagna fick inte vara ute på kvällarna, de fick inte använda alkohol eller droger, de fick inte ta med sig andra människor in på hemmet. Alla dessa regler bröts kvällen då Leonard mördades. En dörr hade sedan länge saknat larm. Det visste alla. Två av de intagna gick på krogen utan att personalen reagerade. Fyra andra satt i källaren och drack desinfektionsmedel. Och medan allt detta skedde låg den ansvarige anställde och sov.
»Det kan ju inte vara normalt att ha det så, speciellt inte när man har intagna som sitter där istället för i fängelse« säger Wanja.
Men personal som är vaken på natten är dyrt, så därför fanns det ingen som såg till att killarna var inne på sina rum och sov när de skulle. I länsstyrelsens tillsyn efter mordet skriver man att Västkustfamiljen borde överväga att ha vaken personal, men fortfarande i dag har Västkustfamiljen bara sovande personal på natten.
Men det var kanske ändå inte Västkustfamiljens allvarligaste misstag.
I polisförhören med de andra klienterna på Västkustfamiljen beskrivs Joachim som svårfångad, svårpratad och labil. Han stör sig på olika personer, hotar några av de intagna och attackerar till och med en av dem med en skiftnyckel. Han försöker övertala en intagen att sticka en kniv i en annan intagen. En klient berättar för behandlingshemmets psykolog att Joachim pratat flera gånger om att slå hammaren i huvudet på en kille som han störde sig på, han verkar inte må så bra, berättar den intagne för psykologen.

Den 16 februari, en vecka före mordet, ringer Joachim en av de anställda, Otto. Joachim är väldigt irriterad på Leo. Han säger att han retar sig på honom, att Leo följer efter honom och är påträngande. Joachim går omkring i behandlingshemmets verkstad och letar efter ett tillhygge, han säger att han ska »klippa« Leo. Otto säger att det inte är värt att ta en tio års volta för det. Det är bättre att tackla honom när de spelar ishockey.
Trots att Joachim vid ett annat tillfälle hade ringt till Otto och sagt att han skulle slå en annan intagen med en skiftnyckel, och sedan faktiskt gjorde det, så tas samtalet inte på allvar.
Joachim träffar Västkustfamiljens psykolog elva gånger under sina fyra månader på behandlingshemmet. Vid ett av samtalen ber han henne om att bli ordentligt utredd. Han känner själv att han är sjuk, att det är något »fel i hans huvud«. Psykologen ber honom istället fundera på vad han ska göra med en sådan utredning och gör klart för honom att de istället ska arbeta utifrån att han är frisk. »Joachim nämnde efter detta inget om sina tankar eller demoner« står det i det rättspsykiatriska utlåtandet som skrevs efter mordet.

Länsstyrelsens rapport om mordet på Leonard är full av motsägelser. Våld och hot om våld leder till utskrivning på Västkustfamiljen, står det. Joachim hade både hotat om våld och varit våldsam utan att bli utskriven. Det står att Joachim hade pratat om att skada andra på behandlingshemmet. Men några meningar längre ned skriver man att det inte var möjligt att förutse det som hände, »det fanns inga förvarningar eller signaler om att det skulle vara något som var fel och inte stod rätt till«.
Under rättegången ifrågasätts dock Ottos brist på reaktion när Joachim ringer och säger att han ska »klippa« Leonard. Leif Kagmark berättar att Otto viftade bort det hela som jargong.
»När det gäller jargongen så tror jag inte att jag hade haft svårt att skilja på äkta hot och jargong« säger Leif. »Jag var ju där på besök efteråt och visst finns det en jargong, de kunde säga: »Jag ska döda dig din jävel«. Men vad det betyder beror ju på kroppsspråk och tonfall. Säger du det på det sättet som han sa det så var det inte jargong. Jag tror helt enkelt de sket i det, de vande sig och ville inte jobba ihjäl sig. Jag fick också en känsla av att flera av de gamla vårdarna var gamla missbrukare och mer eller mindre punschiga, som gamla boxare lite sådär och inte helt brighta.«
Länsstyrelsen skriver även att det inte fanns någonting i Joachims tidigare historia på behandlingshemmet, eller tiden innan placeringen, som talade för att det fanns ett reellt hot. Men hade de grävt lite mer i Joachims historia hade de hittat att han redan 2005 hade försökt krossa skallen på en anställd på ett annat behandlingshem genom att bakifrån slå en kaffekokare i huvudet på honom. Efter incidenten på behandlingshemmet berättade han för en psykolog att han kände det som om han hade en liten gubbe i bröstet som vandrade upp och ned på bröstkorgen. Det blev inte lugnt förrän han hade skadat den han var arg på.
Han fick då mediciner som skulle motverka psykotisk sjukdom och aggressivitet. Mediciner han sedan fick sluta ta när han skulle använda fotboja eftersom han då inte fick ta beroendeframkallande medel.
De är många, socialsekreterarna och frivårdshandläggarna som i olika intervjuer i tillsynsrapporter beskriver hur man ska vara för att passa in på Västkustfamiljen. Man ska ha ett starkt självförtroende, man ska klara av tuffa tag, ha en inre tåga och klara av konfrontation. Man ska inte ha psykiska problem.
Frivårdsinspektör Maria Hultman Gonzales blir intervjuad i samband med socialtjänstens tillsyn bara knappt två månader före mordet. Hon säger då: »Behandlingsenheten på Marstrand passar inte för personer med psykiska problem, eller för blyga och känsliga personer. Det finns en risk att behandlingen kan resultera i att de känner sig kränkta eller orespekterade. /…/ Eftersom Västkustfamiljen AB expanderat mycket under de senaste åren är det viktigt att man också inser sin begränsning och vilka klienter man kan hjälpa. Risken finns annars att man inte uppmärksammar när man faktiskt inte räcker till.«
Redan innan Joachim placeras på Västkustfamiljen görs en mindre rättspsykiatrisk utredning inför en dom i ett mål som gäller rån och narkotikabrott. Joachim beskrivs här som psykiskt skör och sårbar. Han lider av oro, ångest och panikattacker. Det står att han måste placeras i en absolut drogfri miljö.
Vid tiden för mordet hade Joachim varit på Västkustfamiljen i fyra månader, under den tiden hade han haft två återfall i missbruk, vilket kunde ha lett till att behandlingen avbröts och byttes ut mot fängelsestraff. Men av övervakningsnämnden tilldelas han bara varningar.

I det rättpsykiatriska utlåtandet beskrivs Joachims barndom. Han var duktig i skolan och en lovande tennisspelare på juniornivå. Men inom familjen fanns det svåra konflikter. Lena, Joachims mamma, berättar i ett polisförhör att hennes man slagit båda barnen sedan de var i tvåårsåldern. Lena har försökt skydda dem. Misshandeln anmäldes till BUP, men polisanmäldes aldrig. Socialtjänsten hade samtal med föräldrarna, sedan blev det inget mer med det. Joachim sa flera gånger till sin mamma att han hatade sin pappa och att pappa slog honom, att han lyfte honom i håret. Vid ett tillfälle höll han pappan huvud under vattnet så att Joachim trodde att han skulle dö.
När Joachim är tio år gammal hotar han att ta livet av sig. I de yngre tonåren, i samband med föräldrarnas separation, börjar han missbruka. Lena beskriver Joachim som känslig, blyg, snäll och omtänksam. Men när han började röka hasch så fick han raseriutbrott.
Han sjunker sedan djupare och djupare ned i missbruk och kriminalitet. Ständiga konflikter inom familjen gör att de under flera år har kontakt med BUP. Men BUP ger till slut upp.
Efter mordet berättar Joachim för en psykolog att djävulen besöker honom när ingen ser det. Det började i 19-20-årsåldern. Han får då tillgång till en annan värld som han kallar »den tredje dimensionen« Han ser demoner och enda sättet han känner till att mildra demonerna är genom att skada andra människor. Han känner det som att han har fått i uppdrag att bestämma över vem som har rätt att leva. Han upplever det som plågsamt och psykologen beskriver honom som hjälpsökande. Mordkvällen beskriver Joachim som Pandemonium, helvetets huvudstad.
För samma psykolog berättar Joachim om sin lillebror som det har gått så bra för. Han är stolt över honom och tänker att han själv också skulle ha behövt en storebror eller en manlig förebild när han växte upp. Han vill väldigt gärna vara med när hans lillebror tar studenten, då ska han visa sin bror hur stolt han är och ge honom någon fin present, kanske ett guldhalsband.
Under hela den juridiska processen nekar Joachim till mordet, efter påtryckningar från sin mamma påstods det under rättegången. Några månader efter rättegången dör Lena. Knappt ett år efter mordet på Marstrand blir hon mördad av Joachims fem år yngre bror. I samband med ett bråk slänger han ut henne från balkongen på femte våningen i Kallebäck.

Fjärde december 2009. Fem meter höga murar i gul cement, stängsel, taggtråd och vaktkurer. I ett klaustrofobiskt sterilt rum på Kumlaanstalten tillbringar vi två timmar tillsammans med Joachim. Innan dess har vi lämnat alla våra saker i ett låst skåp och gått igenom metall detektorerna. Inte ens papper och penna får vi ta med oss in. Istället får vi ett block och ett par blyertspennor av vakterna.
De visar oss larmknappen på väggen innan de låser den tunga metalldörren bakom oss. Joachim berättar om livet i fängelset, om de interna reglerna mellan fångarna och om hur hans dagar ser ut. Han berättar att han muckar den 16 september 2013. Bilden han sedan ger av sin tid på Västkustfamiljen stämmer inte riktigt överens med den bild som han gett under de rättspsykiatriska undersökningarna. Då berättade han att han kände sig förföljd på Västkustfamiljen, att han fick för sig att de andra intagna var ute efter honom. Nu säger Joachim att han trivdes bra.
»Jag kände mig trygg där. Man tog hand om varandra. De ställde upp oavsett vad. Det var länge sedan jag trivdes så bra. Jag blev sporrad att tro att jag kunde göra något vettigare av mitt liv, att jag kanske inte behövde knarka och begå brott.«
Joachim hoppas på att få komma tillbaka till Västkustfamiljen och tillbringa de sista månaderna av sin fängelsevistelse där. Han gillade de tuffa, militäriska reglerna på Västkustfamiljen och han gillade renligheten. De städade och skurade hela avdelningen varje dag. Om någon var sen, eller hade glömt att städa, så fick alla simma tio minuter längre som straff. De två gånger han tog återfall så straffades hela gruppen genom att tvingas springa upp och ned för en stor sandhög tills de var helt utmattade. Sedan var det glömt och alla var glada, berättar Joachim.
Hur det kunde gå så illa om han mådde bra och trivdes, det kan han inte riktigt svara på.
»Jag var riktigt arg och tyckte inte att han förtjänade att leva, så jag dödade honom. Då kändes det rätt. Men jag har ju fått lite ångest i efterhand, jag försöker intala mig att det var rätt. Men jag kan kanske tycka att det var att gå lite långt, att döda en annan människa.«
Lite långt?
»Om någon här beter sig som en riktig jävla råtta, pissar på alla som sitter här så förtjänar man inte att leva. Jag har träffat många sådana människor, riktiga svin. Jag kämpar med det varje dag, att jag måste behärska mig. Det kommer ju folk hit till avdelningen som är riktiga horungar och som man bara vill hacka ihjäl.«
Joachim vill inte lägga skulden för att han sitter på Kumla på någon annan än sig själv. Inte på socialtjänsten, inte på kriminalvården, absolut inte på Västkustfamiljen. Men han berättar att minnena från BUP är negativa, han säger att de höll fast hans lillebror och att de betedde sig som svin. Sin första psykolog fick han vid tolv års ålder, men hon svek och skvallrade till socialtjänsten om saker han gjort. Den enda han egentligen tycker har ställt upp för honom är hans mamma. Och nu finns hon inte längre. Någon hjälp med att hantera hennes död har han inte fått. Han håller det inom sig. Han känner ilska mot sin bror, Ludvig, men samtidigt så är det fortfarande hans bror. Ludvig sitter på Lillhagen och de pratar i telefon två gånger i månaden.
På frågan om vad som hade kunnat rädda honom när det började gå snett så svarar han enkelt »att inte ha en dysfunktionell familj«.

Joachim läser juridik under fängelsevistelsen, han vill syssla med avtalsrätt i framtiden. Studierna går bra, säger han. Han försöker dölja sin psykiskt instabila sida för personalen på Kumla. Träffar ingen psykolog. Får ingen vård. Han är rädd för att det annars blir rättspsyk till slut ändå och då får han inte fortsätta studera. Men han säger själv att han ibland tror att det är något fel i huvudet på honom, han är så »jävla arg«.
Just nu känner han sig stabil, men ibland får han hemska bilder i huvudet av saker han bara måste göra. På nätterna skriker han i drömmarna. Han minns inte något själv när han vaknar, han tycker att han har sovit gott, men de andra intagna berättar för honom att de hör honom skrika och att det låter som att han jagar någon för att mörda. På dagtid fantiserar han om att döda andra intagna. Men han inser att han aldrig kommer ut om han genomför sina fantasier, och då kan han inte uppfylla sina drömmar om fru, barn och ett bra jobb som advokat. Så han håller tillbaka sina aggressioner så gott det går.
När Joachim får frågan vad han skulle vilja säga i dag till Leonards föräldrar svarar han mekaniskt att det är tragiskt det som hänt, men att det inte kan göras ogjort. Han säger att han inte tror att Leonards föräldrar verkligen vill veta varför han gjorde det han gjorde.

Tillbaka till Musseronvägen i Eskilstuna. Leif önskade först att Joachim skulle få fängelse, men när han sedan förstod hur sjuk Joachim var kände han sig väldigt kritisk till att domen ändrades, mot flera olika psykiatrikers inrådan. Han berättar att en kvinna från Socialstyrelsens vetenskapliga råd för rättspsykiatri svepte in som en drottning i rättssalen och påstod att alla andra hade fel, trots att hon bara hade haft några få samtal med Joachim. Känslan Leif fick efteråt var att det framförallt hade att göra med resurser. Att det är billigare att sätta folk i fängelse.
Tomas Eriksson som var Joachims psykiatriker före mordet är av samma åsikt. Han anser att domen mot Joachim är ett uttryck för en stark politisk opinion i samhället som vill låsa in istället för att ge vård, ett avsteg från den humana tradition vi tidigare har haft i Sverige, menar han. Den rättspsykiatriska utredningen kom fram till diagnosen paranoid schizofreni, en diagnos Tomas Eriksson instämmer i. Joachim kände sig förföljd, såg demoner och trodde att han själv skulle bli mördad. I det sinnestillståndet blev oprovocerat våld rationellt, förklarar Tomas Eriksson. »Det är en förfärlig skandal att han sattes i fängelse, skriv gärna det.«
Förutom sorgen så har de senaste årens händelser lämnat efter sig en fadd känsla av röta inom samhället, berättar Leif. En röta inom socialtjänsten och rättssystemet. Det där att ingen vill ta ansvaret när något händer. Och att inte alla människor är lika värda. En missbrukares liv är inte lika mycket värd som en ›vanlig‹ människas liv. Ett tecken på det tycker han är medias rapportering av mordet. När domen kom hade man ett inslag på TV4 där det gjordes en resumé av vad som hade hänt: Två missbrukare gick ut på krogen, när de kom tillbaka till behandlingshemmet så hamnade de i bråk och den ene högg ihjäl den andre.
De fick en rättelse och en ursäkt, men Leif tycker ändå att det är ett tecken på något. Att det inte är så noga helt enkelt.
»Det var ju bara en missbrukare som gick åt« säger Wanja.
»Det var samma sak under rättegångsdagarna« säger Leif. »Då kände jag att det är skillnad på folk och folk, det här handlar om missbrukare. Det sa vårt målsägarbiträde också. Det ska inte vara det, men att en knarkare hugger  ihjäl en annan, det är sådant som händer, det är liksom andra klassens folk, det kunde jag känna ibland.«
Eskilstunas kommuns hantering av händelsen framstår också som en smärre härdsmälta. Det var kommunens socialtjänst som hade placerat Leonard på Västkustfamiljen. Men ingen från kommunen hörde av sig till dem efter mordet, de fick ingen hjälp med krishantering. Samtidigt fortsatte kommunen placera unga killar på Västkustfamiljen. Det var ›business as usual‹. När Leif försökte ringa för att prata med de ansvariga på socialtjänsten var de aldrig anträffbara och de ringde inte tillbaka.
»De teg ihjäl det. Det var ju de som hade placerat honom där så jag ville prata med dem. Jag vet inte vad jag ville dem, men jag hade i alla fall förväntat mig något slags engagemang.«
»Det känns som om folk inte fattar hur mycket vi älskade Leonard, bara för att han hade spillt sitt liv i några år« säger Wanja. »Det var ju trots allt en hel familj, mormor, morfar, farmor, farfar som älskade honom. Vi sa ofta till honom att »vi tycker inte om ditt beteende Leonard, men vi tycker om dig«. Allt det här, hela den här sorgeprocessen efteråt som aldrig släpper. Det kan jag känna, hade det varit någon annan av oss som hade blivit mördad, hade de funnits där då?«
Wanja undviker fortfarande frågan om hon har några barn när hon träffar människor hon inte känner. Det är fortfarande svårt att säga att hon har en dotter, men att hennes son är död. Då bryter hon samman.
»Häromdagen fick jag just den frågan« berättar Leif. »Då sa jag att jag har två barn. Ett här och ett i himlen.«

Fakta / Västkustfamiljen
Västkustfamiljen är ett behandlingshem som tar emot manliga klienter med social problematik, missbruk och/eller kriminalitet. Västkustfamiljen har två enheter, en i Kungshamn och en på Marstrand. De har avtal med både med kriminalvården och över hundra kommuner runt om i landet. I en granskning i två delar sätter vi Västkustfamiljen under lupp.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan