FAKTUM | 2016/03/24 Nyheter

I åtta år följde dokumentärfilmaren Jessica Nettelbladt MonaLisa i Malmö för att berätta en brutalt sann historia om kärlek och heroin. Nu är filmen MonaLisa Story ett inlägg i debatten om hur vårt samhälle bäst ska hjälpa drogberoende medmänniskor.

”Jag föddes påtänd.”
En av de första replikerna i filmen MonaLisa Story sätter sig stenhårt.
Som barn till missbrukande föräldrar fick nyfödda och redan beroende MonaLisa behandlas med amfetamin. Bara ett drygt kilo tung, medicinerades hon med drogen, för att motverka abstinensen.
MonaLisa hamnade på barnhem och lärde sig snart att gråta tyst. Det var inte lönt att skrika, ingen skulle ju ändå ta upp henne och ge tröst, berättar hon i filmen gjord av regissören Jessica Nettelbladt.
Men MonaLisa fick ett hem, hos fosterföräldrar som älskade både henne och så småningom hennes lillebror Lars, som föddes till samma öde.
Ett normalt Svenssonliv tog sin början. MonaLisa utbildade sig till lärare, skrev musik på fritiden, gifte sig och fick barn och levde familjeliv i Malmö.
Men när svåra sorger kom slag i slag – skilsmässa och förlust av brodern Lars, som inte kom undan sitt arv och dog i en överdos – hamnade MonaLisa i en svår depression och tappade livslusten.
På psykmottagningen mötte hon sedan sin bästa vän och värsta fiende: heroinet.

MonaLisa Story premiärvisas för publik den 31 januari under Göteborg filmfestival. Mottagandet är varmt, i publiken sitter både brukare, anhöriga, fältassistenter, forskare och blivande socionomer. Filmen berör starkt och många sitter kvar för att ställa frågor och tacka Jessica Nettelbladt för att hon gjort den här filmen.
MonaLisa är inte där, men tacksamhet vänds också mot henne, som vågat visa upp sitt brutala elände och därmed gett röst åt så många andra i samma situation.
Varför var det just MonaLisa som svarade på Jessica Nettelbladts lapp på sprutmottagningen i Malmö, där hon eftersökte någon som kunde tänka sig att vara med i en dokumentärfilm?
– Det här var hennes dröm, att göra den här filmen, och berätta om sin situation, säger Jessica Nettelbladt.
– Det finns inga sådana här filmer, särskilt inte med en kvinna i fokus, för vi kan inte ens prata om det här, så stigmatiserande är det och så mycket fördomar möter man, att ingen vill berätta. Men någon måste göra det. Någon måste våga för att det ska bli en ändring. Vi är alla människor med lika värde, men vi behandlar inte varandra lika i det här samhället. Det har varit MonaLisas stora drivkraft, att visa det. Att visa på fördomar och att vi alla är människor.

I filmen får vi följa MonaLisas kamp mot drogerna och kamp för kärleken till sina barn och sin älskade Fredrik som hon möter efter år av missbruk, och som utkämpar samma strid. Mot alla odds bestämmer de sig för att tro på kärleken och försöka förverkliga sina drömmar. Men många gånger under resan genom livet vinner drogerna kampen. Under de åtta år som Jessica Nettelbladt följt MonaLisa har hon ofta oroat sig för hur det skulle sluta.
– Jag har varit livrädd och tänkt: ”Men gud, ta dig samman”! Jag har försökt att hjälpa och gripa in, men har insett att jag bara kan finnas där.
Filmen slutar under en ljus period. MonaLisa och Fredrik har, efter ha tvingat sig själva att trots sin starka kärlek leva åtskilda för att inte dra ner varandra i drogberoendet, lyckats ta sig tillbaka och skaffa en bostad. En liten sommarstuga som de snickrar på i filmens slutscen.
– MonaLisa är ju enormt handlingskraftig mitt i allt, en enorm kämpe, och visar ju det i filmen gång på gång. Vi kom överens om att sluta där och då. Men vi talar ibland om att fortsätta. Vi får se hur det blir.

Utöver visningen på Göteborgs Filmfestival har MonaLisa Story visats för Sveriges riksdagspolitiker med en efterföljande debatt som enligt Jessica Nettelbladt var bra.
– Det blev en diskussion om människan. Jag tyckte vi kom högre med frågorna än att bara säga vad som är rätt eller fel. Vi hade också tre personer med brukarerfarenhet med oss i debatten som kunde dela med sig. Vi måste se vad vi behöver göra för att hjälpa barn som föds in i missbruksproblem. De är många. Det sitter någon i varje klass som har erfarenhet av detta. Kan vi ge dem mer individuell hjälp? Kan man sätta in hjälpen tidigare? Sett till vad missbruksproblematiken kostar samhället så görs det för lite idag, säger Jessica Nettelbladt som hoppas att hennes film ska bidra till förändring.
– Ett bättre samarbete mellan kriminalvård och socialvård för att motverka återfall till exempel. Sprutbytesprogram för att hindra smittspridning och följdsjukdomar – det är för mig personligen en självklarhet. Och parterapi för människor med missbruksproblem, varför finns inte det i större utsträckning? Dessa människor liksom alla andra har behov av stöd ibland, men allt som drabbar dem kopplas ihop med drogerna. Folk ser ner på den som missbrukar i vårt land. Och brukaren dras ner ytterligare av att stämplas. Vad kommer det sig att Sverige är ett av de länder som toppar listan över överdoser? Det måste vi fundera över.

Jessica Nettelbladts engagemang för hemlösa, drogberoende och utsatta medmänniskor började tidigt och ett av hennes allra första konstnärliga projekt skildrar i en fotoutställning hemlösa människor under Slussen i Stockholm.
– Några år därefter mötte jag Ingvar, en hemlös man i Göteborg, och det blev ett möte som ledde till filmen Vägen till Pärleporten. Ingvar sa till mig: ”Ska du skildra hemlöshet och missbruk så måste du våga vara i vår verklighet och lära känna människorna som lever där” berättar Jessica Nettelbladt som tillbringat många nätter under Slussens broar och som dokumentärfilmare jobbat mer eller mindre som etnolog.
– Det är ett fantastiskt jobb och i perioder också fruktansvärt svårt. Men konst är något som finns inne i en människa. Jag har ett eget bagage och känner igen mig i människor som är annorlunda. Som lever vid sidan om mainstream, säger Jessica Nettelbladt som har flera kommande film- och konstprojekt pågående. Bland dem ett självbiografiskt som pågått i närmare 20 år och handlar om hennes egen uppväxt.

Fotnot: MonaLisa Story nominerades till Bästa svenska dokumentärfilm vid Tempo dokumentärfilmfestival 2016 och får svensk biopremiär 25 mars.

TEXT: MALIN CLAUSSON

BILD: TRIARTskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR