FAKTUM | 2013/05/31 Reportage

ko1
Mjölkpriserna sjunker sen 40 år och de senaste 30 åren har antalet mjölkbönder halverats varje decennium. Vi har luftat ut den dolda fattigdomen i ladugården.

TEXT: Elin Ericson
BILD: Lars-Johan Kroon

Första, andra, tredje…” Flera släktgenerationers livsverk är på väg att gå under klubban. En gård med mjölkkor står under hot om exekutiv auktion i september 2012. I december kan allmänheten börja buda. På gården har en helt vanlig pappa varit mjölkbonde i hela sitt liv. Han tillhör den fjärde generationen som drivit gården. Men nu har hans 20-åriga dotter tagit över och den gamle mjölkbonden har börjat köra buss i stället. Skräckscenariot, att förlora släktgården med grannskapet i byn på första parkett, närmar sig. Med bara några veckor kvar innan sagan är all lyckas dottern rädda gården – för den här gången.

Men trots att auktionsklubban inte längre omedelbart hotar att förinta familjens stolthet drar sig den unga mjölkbonden ur vår intervju dagen innan vi ska träffas.
– Jag vill inte prata om det, säger hon.

Mjölkpriset har varit en het politisk potatis åtminstone sedan dåvarande statsminister Olof Palme hånades som verklighetsfrämmande efter att han på en rak fråga inte kunnat svara på vad en liter mjölk kostade i butik år 1972. Hade Palme levt i dag hade han kanske haft det lättare för sig. I alla fall mjölkpriset till bonden har nämligen i princip legat stilla sedan 1980-talet. Kan man utläsa någon trend så är den nedåtgående. Bra för konsumenterna, men förödande för landets mjölkbönder. Antalet gårdar har de senaste 30 åren halverats vart tionde år. 1983 fanns 39 000 företag med mjölkkor, 2012 fanns knappt 5 000 kvar.
Missnöjet jäser i mjölklandet Sverige, men det sker i regel bortom storstadsmedias radar. Och det är som att mjölkbönderna inte riktigt vågar eller vill träda fram som vår tids bonnrebelliska Nils Dacke. Det betyder inte att det saknas moderna bondeuppror. I ett klipp på Youtube kan man se den så kallade Mjölkbrigaden – ett gäng bönder som med flashmobbar och olydnadsaktioner protesterar mot Arlas mjölkimport från Danmark. Videons soundtrack utgörs av Ebba Gröns Staten och kapitalet samt Björn Afzelius På lantbrukare Perssons gård.

Ingen ville prata
Textraden ”snart sätter jag en kula i pallet” fastnar på hjärnan när jag gör min research. Jag förberedde mig på total misär. I mitt huvud såg jag bönder som hängt sig i ladugården och barn som växer upp i fattigdom. Med tanke på allt jag hört om hur jobbigt mjölkbönderna har det tänkte jag att de skulle vilja skrika ut sin historia i försök att få till en bättring. Kanske var jag naiv.
Ingen ville prata med mig. Jag började ana varför personerna i mjölkbrigaden är så anonyma. Jag pratade med bönder som sa att ”jag har det inte värre än någon annan”. De hänvisade mig vidare till bekanta som sa att de inte ville ställa upp på någon snyfthistoria. De var rädda att jag skulle klä på dem den kliande offerkoftan. Det tog mig flera veckor att hitta några bönder som ens ville träffa mig.

Lina Larsson Åstradsson älskar sina kor, men jobbet tar tid från barnen.

Lina Larsson Åstradsson älskar sina
kor, men jobbet tar tid från barnen.

Jag åker till en gård utanför Tomelilla för att träffa Lina Larsson Åstradsson. Hon har sina mjölkkor på hemgården som betyder så mycket för henne. Hon gör allt för att kunna ha den kvar.
– Varsågod gumman, säger Lina och klappar en av korna på sidan.
Klockan närmar sig sju på morgonen och Lina har stått i mjölkgropen någon timme nu. Hon går runt med en blå plastskopa fylld med kraftfoder i ena handen. Ungefär en meter upp står korna på rad längs båda sidor om gropen. Lina pratar med dem, rör vid dem ofta.
Det syns att hon trivs här bland korna. Men den senaste tiden har varit jobbig. Snart har det gått tre månader sen hon började jobba även på en annan gård. Det var ett stort steg och är inget hon pratar så mycket om med vänner och familj.
– Det känns som ett nederlag. Jag ska kunna leva på dem, säger Lina och nickar mot dörren in till kostallet.
Extraknäcket betyder många arbetstimmar. Torsdagarna är värst. Då har hon morgonens mjölkpass på den andra gården och ska först till sin egen för att sköta sysslorna där. Hon börjar fyra på morgonen. Vid lunch har hon någon timme att hämta barnen och ta hand om hästarna på. Sen är det dags för mjölkning igen och ofta är hon inte hemma förrän halv nio på kvällen.
Tillsammans med sin man Lanny har hon två barn, Casper, 6, och Cornelia, 8. De vill ha mer tid med sin mamma. Det gnager i Lina att hon inte kan vara med dem så mycket som hon vill.

”Det känns tungt ibland”
Barnen suckar ibland och frågar om mamma inte är klar snart. Ofta blir svaret att det är en timme kvar på mjölkningen.
– Det känns tungt, säger Lina.
Dagen innan jag hälsar på i ladugården hos Lina fyllde Cornelia år. De hade planerat att överraska henne med McDonalds efter skolan. Lina skulle hämta henne klockan elva. Men, som det ofta blir när man har med djur att göra, blev hon kvar i ladugården och hann inte. Hon suckar. Men det löste sig bra, Linas syster hämtade Cornelia och sen möttes alla upp för att käka hamburgare. På kvällen när Lina kom hem efter mjölkningen sa Cornelia att ”detta har varit den bästa födelsedagen jag har haft”. Tårarna blänker i Linas ögon och hon blinkar några extra gånger.
– Det kändes så bra.
ko3Maken Lanny visar mig runt i kostallet. Vi går ut till korna, de flesta ligger och idisslar, någon har letat sig till vattenkaret där vi stannat upp. Han pratar mycket om ekonomin. Hade Lanny inte jobbat som konstruktör hade de inte klarat sig. Han ser på mjölkproduktionen som en hobby eftersom de inte tjänar något på den. Han skruvar lite besvärat på sig och säger att han helst skulle vilja att de inte hade mjölkkor. Jag anar att det är en öm punkt mellan honom och Lina.
– Om det hade funnits lönsamhet i det hade det varit en annan sak. Man vill känna att man kan ge något tillbaka till barnen. Om jag inte kan ge en krona till mina barn är det då värt den tiden bara för att ha glädjen med djuren?
Casper håller på att klättra över väggen in till en av kalvarna. Barnen är ofta med Lina i kostallet och de är intresserade av djuren.
– Kalvarna är roligast på denna gården, säger Cornelia och syftar på att hon gillar hästarna bättre men de är ju inte här.
De har sina favoriter i ladugården. Lina berättar om några tjurkalvar som barnen fäste sig vid. De var ute och gick med dem och ryktade dem. Långben var en av favoriterna, Flinga en annan – den testade Casper att rida på.
Lanny är orolig att barnen får för lite tid med sina föräldrar.
– Barnen ska inte förlora sitt bara för att vi är dumma och håller på med det här. Vi får skylla oss själva, men det får inte gå ut över dem.
Jag tänker på vilket arv det är många mjölkbönder förvaltar. På hur deras farfars farfars far kanske byggde upp gården en gång i tiden. Jag tänker på alla barnfötter som kutat runt på golven och på att de barnen är vuxna i dag. Nu är det deras ansvar att driva gården vidare. Fortfarande upplever 40–50 procent av alla lantbrukare att de ärvt sitt jobb och inte själva valt det. Jag undrar hur det känns att tvingas lägga ned efter att alla tidigare generationer hållit gården vid liv.
De senaste årtiondena har många fått veta hur det känns. Sedan början på 70-talet har mjölkpriserna sjunkit om man justerar för inflation. De senaste fem åren har en fjärdedel av alla mjölkbönder slutat. Lina satsar hårt för att även framöver vara en del av överlevarstatistiken.
I byn Ebbarp i Skåne ligger Peter Samuelssons gård ensam, omgiven av stora åkrar. Förr fanns många bönder här längs den leriga grusvägen, men nu är han ensam
kvar. Peter står uppe på kontoret ovanför ladugården och tittar ut genom fönstren ner till de svartvita mjölkkorna. I början av 2000-talet byggde han det här nya kostallet. Nu får korna röra sig som de vill i stället för att stå uppbundna som de gjorde i det gamla.
– Det märks att korna trivs bättre här. Jag tror att motion är nyttig för alla, säger han.

Peter Samuelsson hoppas att hans barn upplever sin uppväxt annorlunda än vad han gjorde. ”Det var inte många dagar mina föräldrar var lediga från mjölkningen.”

Peter Samuelsson hoppas att hans barn upplever sin uppväxt
annorlunda än vad han gjorde. ”Det var inte många dagar
mina föräldrar var lediga från mjölkningen.”

Investering på 3,5 miljoner
Nybygget innebar en investering på 3,5 miljoner kronor. Han skulle vilja investera även i en mjölkrobot för att få färre timmar i ladugården och skona kroppen som börjat värka efter alla mjölkningstimmar. Men efter de senaste årens låga lönsamhet finns inget utrymme för investeringar.
Gårdarna har blivit större och färre. Och för att få lönsamhet i mjölkproduktionen krävs att bönderna skaffar fler kor. På Peter Samuelssons gård syns den utvecklingen tydligt.
Under 80-talet hade hans föräldrar sin topp i mjölkproduktionen. Då levererade de 150–250 ton mjölk per år. I dag krävs det betydligt mer för att kunna hålla samma levnadsstandard som då. Peter levererar ungefär 900–1 000 ton per år.
– Och vi är ändå ett litet familjejordbruk, säger han.
Flera av de bönder jag pratar med känner att Arla tänker mer på att expandera och växa snabbt än på att höja mjölkpriserna. Åke Hantoft, styrelseordförande för Arla foods, svarar i telefon. Han sitter på en restaurang i Kina, en av Arlas viktigaste tillväxtmarknader. En liter mjölk från Arla kostar 20 kronor där. Men bönderna får samma pris i alla länder där Arla har verksamhet. Trots att det är mer kostsamt för svenska bönder att producera mjölken på grund av ett strängare regelverk kring djurhållning. Exempelvis är det lag på att djuren ska få gå på bete, något som saknas i många andra länder. Men Åke Hantoft ser inget problem.
– Vi är ett kooperativt bondeägt företag som samlar all mjölk och tar alla kostnader. Vi säljer till högsta möjliga pris och delar på resultatet. Det skulle vara omöjligt att ha skilda mjölkpriser, säger han.
Du är själv mjölkbonde, vad tycker du om mjölkpriset?
– Det är inte tillräckligt i dag. Jag hoppas att kostnadssidan sjunker 10–15 procent.
Åke Hantoft tror att mjölkpriset kommer att stiga nu i maj. Jag frågar om vi kommer se en höjning på 50 öre i år, en summa som flera av de bönder jag pratat med har efterfrågat.
– Jag tycker inte att man ska gå ut och säga summor. Säger man tio öre vill man ha tio öre till, så fungerar det alltid, blir hans svar.
ko6Tillbaka på gården hos Lina. Där tar familjen sin mjölk direkt från mjölktanken. Hon frågar mig vad en liter mjölk kostar i affären.
– Åtta–nio kronor, svarar jag.
– Och vi får tre, vart tar resten vägen? Handlarna tjänar nog bra, säger hon.
Det är så att man kan vilja ”sätta en kula i pallet”, som Afzelius sjöng. För bönder som mår dåligt finns stöd att få. Åke Svensson, en nu ganska åldrad man som varit bonde hela sitt yrkesliv, är så kallad bondekompis. Till honom ringer bönder när de behöver någon att prata med. Bondekompisarna organiseras av LRF och finns över hela landet.
Åke berättar om vilken typ av samtal han får. Det handlar ofta om ekonomiska problem, där kan Åke finnas med som stöd på möten hos banken exempelvis. Men Åkes viktigaste uppgift är att lyssna, ofta är bekymren personliga.
– Det viktigaste är att stötta dem som far illa och vara till
deras hjälp, säger Åke.
Han berättar om bönder som sökt tröst i alkoholen under kristider.
– Ibland tar man till spriten när man har problem. Då är man på väg att rasera hela livet.

Ministern: EU tillåter inte nationella stöd
Mjölk väcker känslor som få andra livsmedel. Vi dricker mycket mjölk. Visserligen har Sverige halkat ner på en fjärdeplats över världens mest mjölkdrickande länder, men genomsnittet ligger trots det på 2,4 deciliter mjölk per person och dag. Historiskt sett har mjölken tagit stor plats i hemmen och använts som huskur för det mesta.
Vad säger landsbygdsminister Eskil Erlandssson (c) om att landsbygdens vita guld håller på att sina? Han pratar gärna och mycket om allt positivt bönder för med sig – jobb, öppna landskap och levande landsbygd. Han gillar bönder helt enkelt. Men vad gör då Erlandsson för att ensilagebalar och komockor inte ska bli ett minne blott?
Skulle ni kunna gå in med extra bidrag till mjölkbönderna för att kompensera de låga mjölkpriserna och höga foderkostnaderna?
– Den jordbrukspolitik som vi är en del av inom EU tillåter inte att ge nationella stöd. Det är en tillåtlighetsfråga.
Vad gör ni då?
– Vi har vårt landsbygdsprogram till exempel. Man kan få statsbidrag och EU-bidrag. Det ligger på totalt elva miljarder om året.
Hur går import av mjölk och grädde ihop med din vision om matlandet Sverige?
– Det är ju så att vi exporterar ett antal produkter som skulle kunna användas i Sverige. Det är mejerierna som avgör vad de säljer.

Erik blir mjölkbonde om förutsättningarna ändras.

Erik blir mjölkbonde om
förutsättningarna ändras.

Erik Nilsson, 23, vill ta över sin pappas gård i småländska byn Pilås så småningom. Han menar att man inte väljer att bli mjölkbonde för att man drömmer om att bli miljonär.
– Det är roligt. Det är konstigt att man tycker det, men så är det, säger Erik.
Mustascherna på vardera pekfinger, som blev till på en fest, skymtar när han gestikulerar med händerna. Eriks pappa har både mjölk- och köttproduktion i dag. Men Erik måste prioritera det mest lönsamma.
– Det är slitsamt med mjölken. En ledig dag är det sex timmars jobb ändå.
Och som landet ligger sliter han för smulor.
– Vi har en jättebra mjölkbesättning, men som det ser ut nu är korna gratisjobb.
Det är alltså trots allt inte mejerierna som avgör, som landsbygdsministern säger, utan marknaden. Det vill säga du och jag när vi står på Ica och fyller  våra varukorgar. Till syvende och sist är mjölkböndernas framtid i Sverige en prisfråga. Vi frågar därför Eskil Erlandsson inte vad mjölken kostar i dag, utan hur mycket han i framtiden är beredd att punga ut med för att rädda våra svenska ladugårdar.
– Jag är beredd att betala lika mycket som en Coca-Cola kostar, säger landsbygdsministern.

 

Därför är det kris hos mjölkbönderna
År 2007 steg mjölkpriset till bonden till runt 3,50 kronor. Rekylen kom 2008 då priserna sänktes med drygt 50 öre. Samtidigt sköt foderkostnaderna i höjden. Sen dess har det varit instabila år. 2012 beskrivs som ett av de värsta någonsin för bönderna. Samtliga tillfrågade av Lantbruksbarometern hösten 2012 uppgav att de upplevde sin lönsamhet som ganska eller mycket dålig.
Källa: Jordbruksverket och Lantbruksbarometern

Bönderna vs mejerierna
Mejerierna är kooperativ – vilket innebär att de ägs av bönderna. Mjölkpriset sätts efter globala marknadspriser som styrs av börsen. I Sverige är Arla marknadsledande och de andra mejerierna rättar sina priser efter deras nivå. Avräkningspriset – det bönderna får för varje kilo mjölk – sätts varje månad. En gång per år betalas efterlikviden ut, vilket också är en del av mjölkpriset. Hos Arla fick bönderna i år 15,7 öre per kilo mjölk de levererat under 2012.

TEXT: Elin Ericson

BILD: Lars-Johan Kroonskriv ut sidan