FAKTUM | 2017/04/07 Nyheter, Reportage

Fadi Barakat hade gjort allt rätt. Läst in dubbla masters i biomedicin samt organisation och ledarskap. Hundratals cv:n hade skickats iväg. Ändå fick han inget jobb. Knappt ens en intervju. Det var då han förstod – namnet var fel. Och det var även då han bestämde sig att slåss för sig själv och andra. En hel stad står ju på spel. Och klockan tickar snabbt.

När jag talar med Fadi Barakat över telefon hör jag en mansröst. Dialekten är skånsk, malmöitisk, och ordförrådet är rikt och varierat. Det slår mig inte direkt men efter ett tag kommer jag på mig själv med att tänka att om jag inte visste att jag talade med en person som heter Fadi Barakat så hade jag nog antagit att mannen på andra sidan luren hette något annat. Typ Fredrik Berglund. Eller Frans Bard. Det blir ju lätt så. Många av oss dömer omedvetet andra utifrån kön, hudfärg, kroppstyp och namn. Och just det där med att namnet kan utgöra ett hinder när man inte ens fått tala med motparten ansikte mot ansikte – eller lur mot lur – har Fadi fått uppleva och kommit att förakta, särskilt då han kände att han gjort allt rätt. Trots dubbla examina blev han inte kallad till arbetsintervjuer.

– Jag var rätt naiv och upplevde inga problem på högskolan där det fanns studenter från hela världen. Det var vid jobbsökandet som jag upplevde att man inte var lika mycket värd som en med svenskt namn eller utseende. Det började gå upp för mig att vi har ett samhällsproblem när en människa gjort allt rätt och ändå inte får en chans. Det finns ju människor som inte gjorde allt rätt, hur ska de ta sig in på arbetsmarknaden? Och människor som kommer nu – hur ska de integreras? frågar sig Fadi.

Fram till att han började söka jobb hade Fadi inte reflekterat nämnvärt över utanförskap. Lever du tillräckligt länge i utanförskapet, i Fadis fall i stadsdelen Hermodsdal i Malmö, blir det ett innanförskap. Därför kom det som en chock när han fick känna hur det är att stå på utsidan, med allting formellt och korrekt dokumenterat, men ändå nekas när du vill ta dig in. Och samtidigt se andra, med lägre formell kompetens, välkomnas in. Ungefär som att vara 20 år gammal, stå i kön till nattklubben och bli nekad av vakten som hävdar att åldersgränsen är satt till 23 för kvällen. Och samtidigt tar sig killen bakom, som är 18 år gammal och har rätt profil, in på nattklubben utan invändningar.

– I dag talar man ofta i medierna om utanförskap men för mig var det inte givet att jag var i ett utanförskap. Det var efteråt när jag kom in på arbetsmarknaden som jag förstod att det finns en hel annan värld som folk i det området som jag växte upp i aldrig kommer få se eller vara en del av, säger Fadi.

Det slutade ändå väl för Fadi. Till slut gled han, enligt egen utsago, in på ett bananskal på ett jobb – bemanningsföretaget Manpower. Först som konsult och med tiden fick han en tjänst som chef. Men det gnagde fortfarande i honom. Så vad gör då en man när han efter hårt slit med studier och arbetssökande till slut landar en befattning? I Fadis fall försöker han skapa jobb för andra som är i samma sits som han själv en gång befann sig i. Ett av projekten han är involverad i kallas Highway to work, ett samarbete mellan hans arbetsgivare Manpower, Stena Fastigheter och den ideella föreningen Uppsök Malmö. Idéen är enkel – om inte ungdomar hittar, eller släpps in, till jobben kanske jobben kan hitta ungdomarna där de bor. Och det är både bråttom och viktigt.

– Medelåldern för det första jobbet i Malmö är 29 år och sju av tio får jobb genom kontakter. Samtidigt är en stor andel av människorna som kommer in sent på arbetsmarknaden invandrare och även andra generationens invandrare, säger Fadi och fortsätter:

– Om vi tror på att mångfald leder till ökad omsättning och bättre resultat, det är vetenskapliga studier vi talar om, så måste vi omsätta det i praktiken för att bidra till samhällsnytta och inte hyckla. Om vi inte löser den situation som vi har här i Malmö kommer vi att ha olagliga företag som inte bidrar och ett negativt klimat. Det gör staden oattraktiv. Vi har bomber som exploderar i hamnen där alla fina företag sitter och skottlossningar var och varannan dag. Och det är först nu när man ser att det börjar drabba alla som insatser görs.

Röster har börjat höjas. I mitten på februari delades Malmö Stads Näringslivspris inom mångfald ut till en individ eller organisation som på ett positivt vis påverkat staden. En av de nominerade var Fadi Barakat. Och även om han är märkbart stolt över att ha varit nominerad hade han nog varit ännu gladare om det inte hade funnits något pris att nomineras till över huvud taget. Då hade sjukdomen som han kallar den varit botad.

– Jag hoppas innerligen att man ser det här som en varning. Den här spiralen kommer fortsätta. Vi kan se det som att vi lever i ett akvarium och att vi har en sjukdom som sprider sig. Vi som försöker integrera är som medicin som lindrar symptomen på sjukdomen i samhället men vi kommer inte åt roten. Och görs inget snart åt grundproblemet kommer alla fiskar att dö, säger Fadi.

Vad är då grundproblemet enligt Fadi? Rasism? Nej. Bekvämlighet.

– Det är jäkligt bekvämt att anställa någon som gör precis som du själv. Som firar jul när du firar jul, åker till samma semesterort och tittar på samma teveprogram.  Men det är inte korrekt. Det finns ett värde i att förstå lite om olika kulturer och det kan man bara lära sig om man träffar och arbetar med folk med andra kulturer.

– Men det ska inte vara något tyckasynd-om-kort när du anställer Muhammed som pluggat till civilingenjör på Lunds Universitet. Jag upplever att många ser det som välgörenhet när man anställer Muhammed. Men han vill vara anställd för sin kompetens som alla andra. Jobba lika hårt som alla andra – varken mer eller mindre. 

TEXT: Monir Loudiyi

BILD: Jenny Leymanskriv ut sidan