FAKTUM | 2014/11/27 Profilintervju

De har redan tagit omvärlden med storm. Nu – fyra år efter framträdandet i Melodifestivalen – väntar äntligen det slutgiltiga genombrottet även i Sverige. I höst lajvar hårdrockaren Mia Coldheart och resten av Crucified Barbara folkmusiker hos Kalle Moraeus. Vi följde dem ner genom helvetesporten norr om polcirkeln.

TEXT: Aaron Israelson FOTO: Andy Prhat

Sprickorna i marken nedanför Kiirunavaara, ett åttiotal kilometer bort från Kebnemassivet, rycker årligen 30 meter närmare. Klockan kvart i ett varje natt skakar marken under trävillorna, den unika stavkyrkan som doftar tjära, Rymdhuset, betongkåkarna från sjuttiotal och de avlövade björkarna i centrala Kiruna. Gruvdriftens härjningar i samernas gamla renbetesmarker är obevekliga. Inom 40 år kommer hela staden att vara uppslukad av jorden. Men då har den förstås, om allt går som det ska, redan flyttat.

– Det kommer nog bli rätt så hett här, säger affärschefen Peter Johansson på NCC Construction, som nu spänner bågen inför flytt- och byggboomen de närmaste decennierna.

Än så länge är det svalt när vi landar i Kiruna i slutet på juni. Till och med i helvetet självt – LKAB:s snart 1 365 meter djupa gruva nere i fjället – når temperaturen, om ventilationen är påslagen, aldrig över 18 grader. Fast bara häromveckan hettade det till när en lastbil brann på dryga tusen meters djup och 24 personer fick föras till sjukhus för kontroll.

– Det ska bli spännande det här, säger Mia Coldheart och spänner käkarna.

Vi sitter i en 60-mannabuss, på väg ner mot 500 meters djup genom en smal, beckmörk och vältrafikerad tunnel i bergsmassivet. Det är svårt att tänka sig en mer passande miljö för Sveriges hårdaste rockkvinnor. I låten Going Down sjunger Mia ”I’ve never been this low”. Och 2010 medverkade de i Melodifestivalen med låten Heaven or Hell. Vi lämnar för närvarande det mörka infernot nere i järnmalmsgruvan och vänder blicken mot himlen. Senare samma kväll står Mia och de andra tjejerna i Crucified Barbara – gitarristen Klara Force, Ida Evileye på elbas och trummisen Nicki Wicked – på en av Kirunafestivalens scener och eldar upp publiken i midnattssolens sken.

Klockan är elva på kvällen och himlen har just spruckit upp. Ljuset är förtrollande och framför mig i publikhavet står en man i skinnpaj samt diaboliskt svart-röd bandana över huvudet och headbangar, men utan att ge hårsvallet något svängrum. Vid hans sida svänger ett par i 25-årsåldern, Robin Andersson från Västerås och Madeleine Schiller från Frankfurt, sina lurviga. De har åkt hit, till världens ände, för att vandra upp för Kebnekajse – och för att se Crucified Barbara.

– De är helt grymma. Så mäktiga, säger Madeleine.

”Som att spela naken”
Crucified Barbara har funnits sedan 1998. Bandet har turnerat med några av genrens största: In Flames, Sepultura, Motörhead och Backyard Babies. De har precis headlinat en stor festival i Belgien och turnerat i bland annat Tyskland, Frankrike, Spanien, Brasilien, Australien och USA. Men här hemma har det varit svårare att slå. De har haft sin trogna skara fans i många år. Men väntar ännu på sitt stora publika genombrott.
– Det känns konstigt att inte ha spelat så mycket i Sverige. Men sist vi körde i Stockholm på Debaser var det slutsålt och Göteborg har alltid varit en fantastisk stad för oss. Vi får alltid grym publiksupport där. Malmö är också en grym musikstad. Ändå har förhållandet till hemlandet kantats av en viss uppgivenhet.

– Jag fattar inte hur Sverige funkar, säger gitarristen Klara Force.

Nu ska de försöka lära sig förstå. Och Sverige lär till slut få lära sig att älska dem. I september släpper de sitt nya album In The Red ”det bästa hittills”, menar Mia Coldheart. I oktober medverkar de i Kalle Moraeus folkliga musikteveprogram Moraeus med mera. Och hela november har de vigt åt att turnera landet runt.

– Vi har ett stort fan i Italien som tyckte att det var orättvist att vi bara kör tre gånger där i höst och så mycket i Sverige, säger Mia och skrattar.

Vi sitter och käkar lunch på hotell Scandia Ferrum i Kiruna. Crucified Barbara laddar med skapliga portioner vegetariskt inför kvällens spelning. Klara Force tar över utfrågarens roll och bollar med bandkompisarna:

– Känner vi oss mer nervösa i Sverige? – Ja, det är som att spela naken. Jag råkade stå och skrika på engelska i mellansnacket under en spelning här. Pinsamt. Liksom: ”Eh, jag var i Amerika förra året, så min svenska är inte så bra längre”, skojar Mia.

Nakna eller ej ligger misstanken nära till hands att Kalle Moraeus kan bli Crucified Barbaras nyckel till den svenska folksjälen. För Mia Coldheart, som har rötter i Dalarna, och de andra innebar erbjudandet att medverka i hans show mer än en fribiljett in i folkhemmets stugvärme.

Sluten omröstning
– Det är en fantastisk bekräftelse att få vara med i ett skitbra program. Det är där Sveriges musik finns. Och jag har ju vuxit upp med Kalles musik och alltid gillat hans spel och melodier, säger Mia när vi sitter på vegetariska restaurangen Chutney på Södermalm i Stockholm, några dagar innan bandet ska flyga upp till Kirunafestivalen.

Hon säger att de under inspelningen i Mora hittat en ny musikalisk ådra.

– Den har legat latent tidigare. Hos Kalle spelar vi lite andra instrument tillsammans med honom och hans band. Det är kul att ta seden dit man kommer. Vi har provat på att spela lite folkmusik tidigare och mitt första instrument som nioåring var faktiskt dragspel. Snacka om att knyta ihop säcken. De andra kör mandolin och gitarr. I bussen på vägen dit slog Nicki på kartonger. Vi hade ont i öronen när vi kom fram. De lärde känna folkmusikgurun i samband med att de uppträdde under samma deltävling i Melodifestivalen 2010.

– Vi var alla starstruck. Man ville ju hänga med folkmusikgänget. Men hårdrockare i Melodifestivalen. Var ni inte rädda för att betraktas som sellouts?

– Vi var rädda för allt möjligt. Det var bland det sjukaste och roligaste vi gjort. Bara beslutet att säga ja. Vi hade en sluten omröstning när vi satt på krogen. Tre röstade för och en emot. Senare listade vi ut vem det var som röstade nej, men jag tror inte att hon ångrade sig efter att vi väl hade kört. Själv kände jag att om jag inte är med för att jag är hårdrockare så tackar jag nej av fel anledning. Men vi vred på oss ordentligt när pressmeddelandet kom och vi var på turné i Frankrike. ”Vad ska alla säga?” Men det var ingen som reagerade. Och vi är inget selloutband. Vi skulle aldrig göra något som går mot vår känsla. Hur kändes det när ni blev utslagna av Pernilla Wahlgren i omgång två?

– Lite bittert. Våra hårdrockskompisar satt och festade samtidigt som de kollade och sms-röstade i första omgången. Sedan fortsatte de festa och fattade inte att man skulle rösta igen. De brukar ju inte kolla på Mello. Men vad folk än säger är det ju en tävling och det är klart man dras med. Sedan slog vi henne på Svensktoppen några veckor senare så vi fick vår hämnd. Möjligen kändes hämnden särskilt ljuv med tanke på vad som utspelade sig på artisternas efterfest.

– Pernilla Wahlgrens låtskrivare satt och klagade högljutt och otrevligt på att det såg så fejkat ut när jag spelade gitarr och han gav sig verkligen inte utan ville berätta det för alla i rummet under alldeles för lång tid – tills vi sparkade ut honom.

Pryglad med skärp
Att tacka nej var det däremot inte tu tal om när Crucified Barbara fick chansen att åka på en sex veckor lång USAturné. Men upplevelsen var långt ifrån friktionsfri.

– Den turnén visade att vi fyra kan ta oss igenom allt. Det var droger och slagsmål. Vår backlinetekniker hamnade i bråk med en arrangör i New York och när han stod och lastade in våra grejer i bilen hoppade ett gäng på honom och misshandlade honom med ett skärp.

– Jag låg mest och gömde mig i min sängbunker i turnébussen. I Chicago fick jag gå till en naprapat för att jag legat och tryckt där för länge.

Själv har Mia Coldheart inget till övers för mellanordet i genrens paroll ”sex, drugs and rock’n’roll”. Droger är totalt tvärnej och har alltid varit. Jag har ju förstått att det finns fantastiska droger som jag säkert skulle gilla. Men baksidorna överväger. Alla jag träffar som knarkar är helt bänga. Även om de själva tycker att de hanterar det. Inte heller groupiekulturen som omgärdar en del musiker utövar någon lockelse.

– Jag tycker att det är svårt att förstå att folk kommer in i logen i underkläder och slickar en i örat. Jag skulle bli skitförbannad. Jag vill inte ha nakna personer i min loge, förutom mitt band. De får gärna vara nakna.

Destuktivt förhållande
Hårdrockaren Mia Coldheart växte upp som Mia Karlsson på Tyresö utanför Stockholm. Närheten till huvudstaden var inget hon märkte av då. Barndomsmiljön var rena rama bonnvischan.

– Vi bodde i ett sommarhus som tillhörde mina morföräldrar. Vi hade inget rinnande vatten eller wc. När hon skulle träffa sin enda kompis fick de traska någon kilometer vardera för att ses halvvägs.

– Jag minns en gång när vi skulle ses och det första hon säger är att avståndet mellan munnen och näsan var för långt i mitt ansikte. Sen vände hon på klacken och sprang i väg. Det tog lång tid innan jag vågade fråga mamma om det stämde.

Hon var ingen trofast vän precis. Så småningom fick Mia andra vänner och med dem kom intresset för musiken.

– Min första idol var Orup. Jag kan fortfarande alla texter utantill från albumet Orup 2, där han har hatt och fransjacka i guld på omslaget. Jag tror att jag lärde mig att sjunga genom att härma honom. Han har så mycket för sig med rösten. Senare tog Nirvana och Kurt Cobain över kassettdäcket i bandspelaren och Mia började spela i band med kompisar. Hon blev något av en gitarrvirtuos. Men plötsligt dog passionen både för musiken och livet i samband med att hon träffade en kille.

– Jag var 17, 18 och hamnade i ett destruktivt förhållande. Det var min första relation. Han hade ett klassiskt kontrollbehov som jag inte förstod då. Han var sotis på att jag hade kompisar, antingen skulle han vara med eller så fick jag inte träffa dem. Pojkvännen tycktes inte riktigt tåla att Mia var bättre på att lira gura än han.

– Det skavde när jag skulle spela med bandet. Och till slut fick jag sparken. Då kändes det som en befrielse, men i efterhand är det helt sjukt att jag fick hoppa av världens coolaste trash metal-band för hans skull.

– Än i dag gör det så ont att se människor som byggt upp ett liv tillsammans där en blir kontrollerad och inte ser någon väg ut. Det finns alltid en väg ut. Det måste finnas. När det äntligen tog slut ville Mia tillbaka till sin gamla värld och börja spela igen. Men som 20-åring kände hon sig, efter ett par års uppehåll, för gammal för att ta upp musiken igen. På en fest i Jordbro år 2000 träffade hon Crucified Barbara. Stentuffa innerstadstjejer med en aura som kändes ointaglig. Ändå vågade hon sig fram till dåvarande sångerskan Joey Nine.

– Jag hade sån jävla respekt för dem. Egentligen skulle jag aldrig få för mig att prata med dem, men ändå blev det så. Och faktiskt är de ju väldigt snälla. Men än i dag blir folk förvånade när vi kan prata i samtalston. Skriv gärna att jag skrek genom hela intervjun så att jag inte förintar vår tuffa image.

– De andra är coola. Det är jag som är Janne Långben. Men man kan vara trevlig utan att ta någon skit. ”Som Ku Klux Klan” Planet har precis landat på Kiruna flygplats väster om Aptasvaarafjället och jag har just vaknat när Mia, som sitter i sätet framför mitt, vänder sig om:

– Jag kanske framstod som väldigt präktig när vi sågs i Stockholm. Men då ska du veta att jag alltid tar av mig säkerhetsbältet innan de släckt skyltarna, säger hon med ett skälmskt leende. Ett stort gäng artister tar plats i bussen som ska ta oss ner i LKAB:s gruva. Den som tvingar ett helt samhälle att flytta.

– Ju längre ner vi bryter, desto närmare stan kommer vi, säger vår guide, André Douhan. Rapparen Aki från Labyrint undrar hur det är med behandlingen av samerna.

– Det är som Palestina-Israel, förklarar han själv för sina bandmedlemmar och intygar:  De hänger upp dem som Ku Klux Klan.

– Finns det miljonprogram? undrar Akis parhäst Jacco. Inte i gruvan, även om de dagligen rullar ut tio tåg fullastade med järnmalm, värda 70 miljoner per tågset, ur den mineralrika underjorden. Men guiden André tvingar ändå på oss kravallhjälmar – utifall att. När vi idkar en smula civil olydnad och ber tjejerna ta av sig gruvarbetarhjälmarna för en plåtning är han snabbt framme och instruerar oss på sin sävliga men bestämda norrbottniska.

– Ledsen, men de måste vara på.

– Jag tog mycket motvilligt av mig hjälmen, lovar Mia. Bandkompisen Ida Evileye betraktar henne med en syrlig blick, som onekligen gör skäl för artistnamnet.
– Vilken rebell …

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR