FAKTUM | 2019/01/25 Nyheter, Profilintervju

Hon hade precis fått snurr på drejskivan när Medborgarbandet och aktivismen tog över. Men efter valet i september är sångerskan Nina Persson tillbaka i en vardag där hon njuter av att jobba med händerna – och ”hålla käften”.

Nina Persson kliver över en liten bräda. Den spärrar dörren till ateljén som ligger väl dold i källaren till hyreshuset i Malmöstadsdelen Augustenborg. Brädan är där för att hindra löven att blåsa in, förklarar hon medan hon hänger fuskpälsen på en krok, rullar upp ärmarna på byxdressen som är arbetsklädsel för dagen, och röjer av en del av det belamrade bordet. Fixar fram bestick och serverar kranvatten i små vinglas med klang av loppis till våra medhavda lunchsallader.
– Det kan vara lite dammigt allting, säger hon ursäktande.

Det är veckan efter höstlovet och familjen Persson-Larson har precis kommit tillbaka från New York där det andra hemmet, huset i Harlem, finns.
– Det är ganska jobbigt att vara med sitt barn dygnet runt och i New York har Nils inga kompisar. Vi blev skitsura på varandra hela tiden, hela familjen. Vardagar har oförtjänt låg status.

Drejskivan har kanske inte snurrat riktigt så mycket som hon trodde två månader tidigare då vi sågs i en hotelllobby i Kungsbacka. ”Man har alltid mer att göra än man tror”.  I övrigt har det blivit som hon tänkt sig. Hon har slutat snusa, börjat äta mer godis och träna mer.

Då hade Nina Persson och Medborgarbandet endast en föreställning kvar på sin valturné och sju timmar senare skulle hon inte bara ha klivit av scenen för ett bra tag, utan också spottat ut sin sista snus. Sista stocken bortlovad till en kompis, som säkerhet.
”Det är väldigt skönt, men också konstigt och lite vemodigt”, sa Nina Persson om uppbrottet och turnéavslutningen. En känsla hon liknar vid att ta studenten:
”En upprivenhet, av något slag. Man vet inte riktigt … är vi ledsna eller glada nu?”
Själv bar hon då på en ”sjuk hemlängtan”. Helt färdig med tågresandet mellan ”olika obskyra städer”. Längtade hem till sonen, åttaårige Nils.

– Det är skönt att ha en kreativ syssla som inte är till salu. Jag säljer min sång, det kan räcka med det så länge. Men jag har gett bort ganska mycket och lottat ut lite grejer.

Sedan dess har hon gått och dragit rätt mycket för sig själv om dagarna.
– Det är skönt efter Medborgarbandet där det var mycket att förhålla sig till. Många olika personligheter. Många unga. Jag vill inte på något sätt låta nedlåtande men det handlade mycket om dem, och deras plats, hur mycket de fick och inte fick. Den initiala euforin över att få jobba i ett kollektiv blev också ett ”men jag då?” Att verka i ett kollektiv är att kompromissa och det klarade inte alla av utan att känna sig åsidosatta. Antagligen var jag likadan när jag var ung.

Projektet ”Vinnaren tar allt” är inte formellt utvärderat när vi ses i november.
– Och så länge vi inte vet vad valet resulterat i är det också svårt att förhålla sig till en fortsättning. Men en sak vet vi: att diskussionen om demokrati behövs än mer.

En personlig insikt har också kommit med Medborgarbandet.
– Jag är inte en entreprenör. Att vara spindel i nätet och tänka på allt passar inte mig. För jag tänker helt enkelt inte på allt.

Aktivist-artisten Nina Persson kom fram i New York, där hon och henne man Nathan Larson var två av flera musiker i The Citizens’ Band. Delaktig i den demokratiska valkampanjen för Barak Obama inför presidentvalet 2008. Aktiv i proteströrelsen Occupy Wall Street.

Tillbaka i Malmö startade hon 2016 tillsammans med Gudrun Hauksdottir föreningen Medborgarbandet och 2018 blev intensivt med en lång spelperiod på Malmö Stadsteater, en sommarturné och en slutspurtande sista valturné. Med föreställningen ville Nina Persson och Medborgarbandet få igång samtalet om demokrati, visa på vikten av att bry sig om samhället. För henne själv innebar turnerandet en upptäcktsresa genom Sverige. Nu har hon spelat i städer hon aldrig satt sin fot i förut, som Skövde och Kungsbacka. Med The Cardigans blev det ju aldrig någon riktig Sverigeturné. De sköt ut i världen med en gång.

Malmö är en hel värld i sig. Mångfacetterat. Samlar mycket på liten yta. Här lever Nina Persson till synes långt ifrån ett liv i stjärnglans. Älskar de gamla kvarteren i centrum där hon bor, höghusområdet där hon har sin ateljé, matbodarna på Möllevångstorget och sin cykel som tar henne överallt. Ändå beskriver hon ett liv i en ”social bubbla”.
– Vi bor i en bubbla och min sons skola är en del av en bubbla. Jag är verkligen en bubbleprodukt. Det kanske bor EN moderat där vi bor. Och absolut ingen Sverigedemokrat. Jag möter aldrig någon riktig meningsmotståndare och det är… jätteskönt, säger Nina och skrattar.

Hon såg Jimmie Åkesson på Stortorget i Malmö före valet. Visste inte att han skulle dit men gick förbi av en slump och stannade till för att lyssna.
– Det var jättetydligt att det inte var någon från min bubbla där. De såg ganska arga ut … och ledsna. Ilskna gubbar och ängsliga damer.

Får du dåligt samvete av att vara i din bubbla?
– Jag har ännu inte varit i Rosengård och jag kan tycka att det är lite pinsamt att vara ”bubblig”. När det blir väldigt tydligt rodnar jag och försöker mörka det lite. Plus att jag vet att jag missar en massa liv och människor och åsikter. Jag blir väldigt glad varje gång jag gör utflykter utanför bubblan. Men ingen kan väl förneka att det är mysigt inne i den.

Nina Persson är född i Örebro uppvuxen i Karlskoga och Jönköping med två yngre bröder. Mamma är socionom och pappa ekonom.
– Min uppväxtmiljö var akademisk medelklass, trygg och ganska bra tycker jag. Mina föräldrar bor kvar i Jönköping, fast jag tjatar på dem att flytta till Malmö.

Politiska projekt som The Citizens’ Band och Medborgarbandet präglar bilden av artisten Nina Persson på senare år, men det betyder inte att nästa jobbgrej kommer att ha en aktivistisk inramning.
– Inte alls. Mitt arbete handlar om att skapa något. Nytt, eller gammalt. Om jag bara visste vad det var jag drivs av skulle jag stoppa i mig en hel näve av det, för ibland tycker jag att jag saknar driv.

Det gör också att hon kan vara nöjd med ganska små saker.
– Jag behöver inte flytta berg varje dag för att känna livskvalitet. Det är väldigt skönt, särskilt i min bransch där man måste slåss för att hålla sig flytande. Jag har alltid mått bra av att göra saker som inte nödvändigtvis gör så stor impact.

Gör det att andra uppfattar dig som modig?
– Jag får höra det ibland ja. Till exempel att jag är modig för att jag inte har varit med i Så mycket bättre. Men det är inte för att jag är modig kan jag säga. Det är av lathet. Jag har blivit tillfrågad åtta gånger nu. Orkar snart inte säga nej längre, haha. Nej, jag tycker inte att det verkar kul.

Varför då?
– Det som det kan ge mig är inget jag vill ha. Jag tycker också att det verkar jättejobbigt att vara så länge på en plats med människor man inte känner och kameror påslagna hela tiden. Dessutom har jag inte så mycket överskottskreativitet att jag kan göra andras låtar när jag vet att åtminstone 50 procent av låtarna skulle ge mig en klump i magen för att jag skulle tycka att de var så dåliga. Jag tycker inte att formatet framstår som så himla härligt.

Har du sett programmet?
– Nej. Men jag har kompisar som har varit med som både har tyckt om det och inte tyckt om det. Det verkar som att det gråts väldigt mycket och det tror jag beror på stressen i den där situationen. De är väl skärrade hela tiden, haha. Jag får ångest bara av att tänka på det. Men jag vet att folk tycker om att titta på det.

Enda skälet Nina Persson kan se att hon skulle ändra sig vore om hon verkligen behövde pengarna. Så hade det kunnat vara för under en lång tid var stora delar av pengarna hon och övriga i The Cardigans tjänat in låsta i den beryktade Tambourinehärvan*. Tillvaron var osäker, men personligen hade hon större saker att oroa sig för vid denna tid.
– Jag var som tur var gravid. Det gjorde att jag lite grann tänkte ”jaja” om allt det andra.

Livmoderhalscancern upptäcktes när hon och maken sökte hjälp på en fertilitetsklinik. Den var på väg att sprida sig utanför livmodern och hon opererades akut. Fick behålla sin livmoder, friskförklarades efter en tid, för att sedan frivilligt utsätta sig för en stor hälsorisk genom att mot alla odds ändå försöka bli gravid.

Varför gjorde du det?
– Min läkare i USA var så styv i korken och säker på att det skulle kunna funka.

En annan läkare hade kanske inte sett detta nålsöga, än mindre vågat råda någon att satsa på att ta sig igenom det. Nina Persson ser det som att hon har haft enorm tur.
– Jag pratade faktiskt med en läkare om det häromdagen som förklarade för mig hur osannolikt det är att jag fick ett barn efter det jag hade gått igenom.

Åtta år efter Nils födelse kan hon förundrad reflektera över vad som styr våra val.
– Det är faktiskt väldigt konstigt vad många gör med sina kroppar för att kunna få ett barn. Man blir personlighetsförändrad när den längtan slår till.

Är du en annan Nina före och efter sjukdomen?
– Ja. För en vit svensk medelklassig normalbegåvad småstadsbrutta är det en stor sak att åka på något sådant. Det var en halt i tillvaron som jag inte var beredd på. Jag önskar ingen att gå igenom det och jag hade gärna sluppit det själv, men för mig var det ändå bra, på något vis.

På vilket vis?
– Förståelsen av att jag är dödlig och sårbar har gjort att jag börjat ta hand om mig bättre. Jag har blivit lite räddare, eftersom jag vet att kroppen kan gå sönder, men samtidigt modigare eftersom jag nu vet att min kropp också är kapabel till en massa saker. Och att jag kan påverka den. Jag var en sådan som aldrig var med på skolgympan för att jag var så dålig i idrott. Men nu fattar jag att om jag bara vill så kan jag göra en massa fysiska saker. Jag har blivit väldigt impad av min kropp.

På väggen i Ninas ateljé hänger en tavla av textilkonstnären bakom instagramkontot @broderauttexten. Med små fina korsstygn står det ”Allt är möjligt när du har ångest”.

Nina Persson berättar att hon vaknade upp denna morgon och insåg att hon var tvungen att jobba på lite inför en inbokad rakubränning hos en keramiker i Halland kommande vecka. Hon beskriver den japanska tekniken där man bränner leran utomhus i en tunna, hett och snabbt, och den yta man sedan får:
– Leran blir liksom svart och sotig och lasyren blir skiftande i olika färger. Man ska helst använda en särskild lera också, så det var därför jag var tvungen att göra lite nya grejer.

Hon har jobbat sedan morgonen. Klarat av ett pass på gymmet och nu landar diskussionen på väggtavlans tema: ångest.
– Jetlag är ren ångest, säger Nina och vi kommer osökt in på ”flyggrejen”. Att familjen åker till New York 4-5 gånger om året kanske måste ifrågasättas.
– Det är lätt att tänka att vi får åka för att vi har släkt där. Någonstans är det väl legitimt att vi åker dit ofta, men kanske inte riktigt så ofta som vi gör nu? När vi var i New York nu senast berörde vi faktiskt det här med huset för första gången. Att vi kanske inte ska ha det i all evighet. Jag har nästan inte vågat prata om det med min man tidigare, det är ju han som är amerikan och har sina föräldrar där. Han åker dessutom ofta dit för att jobba. Det är en ganska grov pendling.

Miljöfrågorna fick inte det utrymme i valkampanjen som hon och många med henne hade trott. Frågorna hopar sig nu, efter valet, med alla larmrapporter om klimathotet.
– I dag kom jag till exempel på att vår ugn här i ateljén drar el som fan. Vi mäter det för att vi delar på kostnaden och då slog det mig.

Medvetenheten har ett pris. Man kan ju inte ”avmedvetna” sig. Bara välja att inte bry sig.
Som när man köper en flaska bubbelvatten. Nina Persson väljer att bry sig lite lagom. Minskar lite på allt. Flyget, köttet …

– Det känns som att alla människor går runt och väntar på att få klara direktiv. Det är så himla mycket man får panik över, alla val och beslut som ska tas, så många olika budskap, meningar och åsikter. Det borde finnas en myndighet som kunde säga HUR vi ska leva. Så mycket enklare det vore: Hur många resor kan jag faktiskt göra innan jag sabbat min del av världen?

Nina Persson känner på morgonens formade muggar och skålar. Solen som spirar in i källarens fönster högt upp på väggen har påskyndat processen.
– De torkar rätt snabbt nu, jag måste ta hand om detta innan vi går, säger hon, stämplar dem med sina initialer och ställer undan dem i skåpet där de ska torka klart inför bränningen. 

– Jag har ingen manager, inget skivbolag, ingen som behöver tjäna pengar på mig. Ingen annan som jag behöver försörja, förutom min son då.

Över en cortado med havremjölk i närheten av Centralen talar vi om det val vi redan klarat av en gång den här hösten, men kanske måste göra om.

– Jag hoppas vi slipper extraval, det verkar dyrt. Jag tyckte jag röstade rätt sist, men det löste ju inget. Ska man rösta annorlunda nu då? Svårt. Och knappast något en myndighet kan hjälpa till med. Men någon jävla regering måste vi väl ha. Just nu tänker jag ”gör något blocköverskridande nu då så det händer något”. I någon mån tycker jag ändå att valresultatet blev mycket bättre än jag befarat.

Nina Persson röstar vänster. Och det bär henne emot att taktikrösta. Rädslorna är dessutom desamma nu som före valet och handlar främst om högerpopulismen. Samma sak skrämmer på det globala planet.

– Vad händer med folks omdömen egentligen? Är det jag eller de som har fel? Det är jättejobbigt att det är så binärt. Och vad menar vi egentligen med demokrati? Det måste nog dissekeras, resonerar hon.

Det känns oroligt. Och ändå är Nina Persson inte en orolig person.
– Nej, jag är bra på att gå runt och vara ”tjockskallad”. Men när människor runt mig vars åsikter jag lyssnar på börjar visa rädsla, då blir jag också rädd.

Strax före jul åkte The Cardigans på en liten turné till England. Fyra gig som uppmärksammade det 20-årsjubilerande albumet Gran Turismo.
– Fem dagar, en perfekt turnélängd. Då kan man åka buss, äta trekantsmackor och dricka öl med crewet och tycka det är roligt.

Någon gång, det är underförstått menar hon, kommer de att ha gjort sin sista nostalgitripp.
– Men vi kan tjugoårsjubilera med alla plattor först, då har vi att göra ett tag. 

2019 är än så länge ett ganska oskrivet bland. I juni följer hon med maken till Beirut för ett jobb. En spelning i Finland med The Cardigans är bokad någon gång i sommar. Eventuellt ska hon också ägna sig åt ett större projekt som hon inte kan säga något om än och som kanske inte blir av alls.
– Blir det inget så får jag mer tid för keramiken. Och så har jag ju Medborgarbandet, som en sorts terapi. Där kan man alltid hitta på något.

Sig själv lovar Nina Persson att dra ner på godiset.
– Ett klassiskt nyårslöfte som jag borde avlägga innan jag får diabetes.


*
Tambourinehärvan är en benämning på sju rättstvister som involverar artister med kopplingar till Tambourine Studios: The Cardigans, Timbuktu, The Ark,The Hives, Weeping Willows, Soundtrack of our lives och Europe. För the Cardigans del slutade det med en tingsrättsdom där The Hives fick betala dem 23,6 miljoner kronor.

Nina Elisabet Persson
Född: 6 september 1974 i Örebro
Uppvuxen: Örebro, Karlskoga och Jönköping
Bor: Gamla Väster, Malmö och Harlem, New York
Familj: Maken Nathan Larson och sonen Nils, 8.
Karriär: sångerska, musiker, låtskrivare och skådespelare, främst känd som medlem i The Cardigans. Som soloartist startade hon projektet A Camp och 2014 släppte hon sitt första album i eget namn. Har också gjort grammisbelönad barnskiva och medverkat i flera filmer. Som aktivist är hon tidigare medlem i The Citizens’ Band i New York och bildade 2016 Medborgarbandet i Malmö.
Okända talanger: ”Jag stickar mycket i perioder och bygger gärna. Har byggt köket i ateljén med en kollega. Kaklat och monterat skåp. Och så har jag åtta högskolepoäng i fotografi.”

Nina Persson om:
Malmö
– Folk säger att Malmö är tråkigare än New York. Ja, men det är klart att det är! Det är en orättvis jämförelse. New York kan man inte ifrågasätta på något sätt. Men Malmö står sig. Det finns en självkänsla och stolthet här som jag tycker är jättefin. Jag älskar verkligen Malmö och ser ingen anledning att bo någon annanstans.

The Cardigans
– Det har aldrig varit snack om att lägga ner bandet. Vi får se hur länge vi håller på, det finns inget bestämt och det är så där otydligt och luddigt och bra. Vi är inte så tjusiga som Kent eller The Ark som gör stora farewell-turnéer. Nä, här rinns det ut i sanden, haha.

Keramiken
– Jag vill bara lära mig det här ordentligt. Jag gick folkhögskola när jag var runt 20 och älskade keramik. Sen hände ingenting förrän tills för fyra-fem år sedan. Då började jag om med keramiken i ett kollektiv i New York och när vi flyttade tillbaka hit fortsatte jag. Men jag jobbar fortfarande på mina 10 000 timmar.

TEXT: Malin Clausson

BILD: Johan Sundellskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR