FAKTUM | 2011/06/07 Reportage

För ett år sedan wallraffade Marina Nyström, 25, som hemlös och fick två kassar mat istället för pengar. Idag använder hon erfarenheten till sin föreställning Somliga går med trasiga skor.

Redan i unga tonåren började jag närma mig hemlösa människor för att höra om deras livsöden. Jag har alltid haft en nyfikenhet på de människor som hamnat utanför gemenskapen och länge tänkt att jag någon gång ska berätta deras historier. Pjäsen Somliga går med trasiga skor började som ett projekt på Teaterhögskolan i Göteborg där vi skulle göra en egen föreställning. Vi fick själva sköta projektledning, regi, skådespel och skriva manus. Att välja riktning på projektet var inte svårt, nu fick jag chans att ge mig på det här ämnet. Jag sökte upp hemlösa människor, läste om alla mina gamla Faktum och Situation Sthlm och boken Hemlös – med egna ord. Det mynnade ut i en föreställning som tar sin utgångspunkt i fem par trasiga skor och lika många trasiga människor. Tanken är att ge en inblick i de människoöden som sällan skildras på teaterscenen. Samtidigt vill jag inte att folk ska känna sig tyngda efter föreställningen – trots allvaret ska det kännas hoppingivande och upplyftande. Det finns en replik i pjäsen som är talande för vad jag vill förmedla: »Det finns de som kallar oss svaga i samhället, men vi är bland de starkaste som finns«. Det finns en livskraft och otrolig styrka bland människorna som hamnat i den här situationen. Jag har valt att inte spela på de vanliga scenerna utan i miljöer som passar föreställningen. Jag har spelat i Scenskolans garage, på Järntorget, i Nordstan, på Kulturhuset Lava och för gymnasieelever. Jag har även gästspelat på Stadsteatern i både Stockholm och Göteborg. Responsen har varit fantastisk och jag har upplevt att både familjer, ungdomar och vuxna som sett pjäsen har blivit väldigt drabbade och det har sporrat till att fortsätta berätta historierna. Min plan är att köpa loss kostym och rekvisita från pjäsen som nu tillhör scenskolan så jag kan fortsätta spela pjäsen under hösten. Föreställningen Somliga går med trasiga skor bygger också till viss del på ett annat projekt där vi skulle göra en film på temat ›Mitt politiska hjärta‹. Min ingång var att wallraffa – att spela en viss roll och registrera samhällets bemötande. Min första karaktär var en väletablerad kvinna som tappat bort sin plånbok. Under en timmes tid rörde jag mig på Centralstationen och försökte få ihop pengar till en bussbiljett. Omgivningens bemötande filmades med dold kamera. Sedan bytte jag om, tog av den förnäma pälsjackan, sotade ner mig och gjorde om samma sak. Som etablerad samhällsmedborgare lyckades jag få ihop pengarna till bussbiljetten. Som hemlös fick jag endast ihop 6,50. Men här finns en twist. Som hemlös fick jag helt andra möten med människor som ville hjälpa mig på en massa andra sätt. Folk försökte lösa ett boende över natten åt mig, jag blev till och med erbjuden att sova över hos en familj och folk bjöd mig på mat. När timmen var klar hade jag två kassar med juice, bananer och kexchoklad med mig. Kanske spelade det in att jag är ung och kvinna men jag fann ändå något väldigt hoppingivande i att man engagerade sig så i en annan människas situation. Efter filminspelningen lämnade jag det jag fått ihop till Faktumförsäljaren på Centralstationen. Kortfilmen fick titeln Medmänniskor och prisades av Women in film and televisionFrame Filmfestival i Göteborg.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan